Längst bak i ledet,
avskuren från sina rotekamrater, kände Aya sig ensam och ganska ynklig
där de marscherade framåt. Hon hade svårt att förlika sig med att hon
på grund av den eländiga foten var lämnad i de andra ulvarnas sällskap.
Ormagenten gick flankerad av veteranerna ur rote 45, medan hon själv
gick bakom som sista man.
Hennes order skilde sig från resten av rotens. Istället för att tillsammans med de andra spana framför truppen skulle hon hålla sig nära ormen, skydda henne, och hålla uppsikt bakåt. Magkänslan sa henne att skogen var alldeles för lugn, alldeles för tyst. Någonting fanns där ute, någonting som bara väntade på att falla henne i ryggen. När kolonnen stannade upp för en stund vände hon den ryggen för att spana ut över skogsbrynet, över den kuperade terrängen. Om någon kom upp i deras kölvatten skulle hon bli den första att falla, och ormagent Aimee vara förlorad. Hon kunde inte, fick inte, svika sitt ansvar.
Alla sinnen var på helspänn när de äntligen kom fram till målet för marschen. Hon kunde skymta långbågar på husets tak framför sig, och stora runda sköldar som täckte dem som höll dem framför sig. Skaegis. Självfallet. När orden kom om avancering framåt dunkade hennes hjärta hårt, adrenalinet pumpade i kroppen. När jorgalerna ropade bakifrån, ackompanjerade av vinande pilar och ljudet av klingor som korsades, vände hon snabbt uppmärksamheten åt andra hållet. Och där kom den, attacken bakifrån som hon väntat på. Ett snabbt varningsrop till resten av styrkan undslapp henne samtidigt som hon backade ner från vägen, ut mot skogen tillsammans med ulvar och orm. Luften var full av skrik från skadade, vrål från anfallande knektar, skaegi, partisaner. Pilar och skäktor flög men trots att foten sinkade henne, lyckades hon hålla sig från både pilar, skäktor och fientliga svärd. Roten syntes inte till någonstans, men hon hörde det skarpa ljudet av Alys vissla. Ett försök till omgruppering, säkerligen, tänkte hon och försökte hålla tankarna borta från den överhängande risken att någon av dem skulle bli skadad. Eller ännu värre - falla i händerna på partisanerna.
Gruppen runt stabsfänriken och ormen drog sig allt längre bakåt när falkarna runtomkring dem föll en efter en, och snart retirerade man snabbt neråt ön mellan bron och spången där den första konfrotationen med fienden skett två kvällar tidigare. Ingen följde efter dem just nu, men de båda bågarna posterades vid spångens fäste för att hålla vägen fri från stridsfältet ovanför dem.
"Aya! Kom hit!" Ormens ord var bedrägligt mjuka, men med en underton som inte tålde motsägelser.
"Desarmera fällan där. Säkra vägen härifrån. Gör det snabbt, och spring undan om det är giftrök i behållaren." Stabsfänrikens ord gled genom henne som en iskall kåre. Hon, Aya, med en skadad fot, desarmera fällor med snubbeltrådar? Nickande bekräftade hon orden. Alys ord om att inte göra något dumt klingade i hennes huvud medan hon plockade upp en stadig stör och försiktigt närmade sig fällan. Vad var egentligen minst dumt - att försöka desarmera fällan, eller att vägra lyda fänrikens och ormens gemensamma order? Hon var ju faktiskt ingen värnfalk, och fällor var verkligen inte hennes starka sida. Ett bestämt kast och sen såg hon till sin stora förvåning hur tråden trycktes ner mot bron, för att direkt studsa upp igen utan att något hände. Efter en kort stunds klentrogen avvaktan gick hon försiktigt närmare. En sprint. Det satt en sprint i behållaren. Den borde ha lossnat redan, men så länge den satt kvar skulle röken kunna vara ett hot om de tvingades retirera snabbt över bron. En sekunds eftertanke var allt hon tillät sig innan hon med bestämda - men försiktiga - steg klättrade ner utmed brofästet med en rejäl gren i handen. Det tog fyra försök med omväxlande snabba, välriktade slag och väl avvägda rörelser innan sprinten lossnade. Med ett kvävt läte kastade hon sig bakåt i ett försök att komma så långt från röken som möjligt, men ingen rök kom. Lättat pustade hon ut. Rökgranaten hade inte löst ut. Bron var säker. Bara stigen kvar att säkra, tänkte hon medan hon styrde stegen upp på andra sidan.
”Stabsfänrik! Stigen är säkrad från fällor åtminstone ett par hundra meter upp mot lägret.”
”Gott. Hjälp de andra att hålla spången”
Skaran på kullen växte när både sjukvårdare och skadade lyckades ta sig ifrån slagfältet uppe vid långhuset. Aya fattade posto brevid Marielle för att vid behov kunna täcka henne medan hon sköt över vattnet. En av sjukvårdarna kom linkande över bron i hälarna på Fabien och strax därefter kom Aly. Hon iaktog sin rotemästares försök att lokalisera sina ulvar, innan hon vände för att korsa vattnet och ta sig i säkerhet på ön.
Bestört kunde Aya bara se på hur Aly inte mer än hann sätta foten på spången innan hon blev upphunnen och nedhuggen av ett partisankräk och hans följeslagare. Nej, åh nej. Inte Aly. Om hon bara hade haft sin båge skulle hon ha… Men nej, hon skulle inte klarat det, inte nu. Det var längesedan hon senast träffade ett mål på det avståndet. Känslan av overklighet och vanmakt blandades med ursinne, som bara växte när hon kände igen mannen med armborstet som tillsammans med ett par partisankräk slöt upp bakom posterat sig bakom den orörliga kroppen på spången. Ett cordovskt armborst i armarna på en desertör, riktat mot henne och den oskyddade samlingen uppe på kullen.
Skäktorna från armborstet dansade runt hennes fötter medan hon ropade glåpord mot dem, ryggade undan och såg till att inte heller Marielle som försökte få in träffar på skyttarna på andra sidan blev träffad. I ögonvrån uppfattade hon hur något grönt och gult skymtade förbi långt ut till höger. En snabb blick ditåt bekräftade vad hon misstänkt, Frederic kämpade sig, skadad, uppför kullen mot gruppen som samlats kring ormen och stabsfänriken. En kort sekund var hon förvånad över lättnaden hon kände. Han hade, om än inte oskadd, klarat sig ur striden. Då skulle han nog klara sig härifrån i alla fall, kanske hela vägen hem till Prairie… Ett ögonblick tillät hon sig att minnas de böljande raderna med vinrankor, de stolta vita stugorna och hur de som barn hade smugit runt bland vintunnorna i bodarna. Att minnas hur de ömsöm slagits med varandra, ömsöm hittat på dumheter tillsammans. Så längesedan, så långt borta hemifrån. Längst in i hjärtats dunkla vrå visste hon att hon aldrig skulle återse det, oavsett om hon överlevde det här uppdraget eller inte. I alla fall inte i det här livet.
Efteråt kunde hon inte avgöra hur länge hon stått där, med fienden bara några meter bort på andra sidan vattnet, men tillslut började de dra sig tillbaka mot sitt läger. Aimees ord nådde henne och bar med sig både en lättnad och insikt.
”Rote 45, samlas här. Till reträtt. Aya, du står kvar och håller spången så gott du kan. Gör din plikt och köp oss tid. Går det bra kan du vara ikapp oss till kvällningen, blir du kvar kommer flamman leda dig hem.”
Lättnad över att få en chans att ta reda på vad som hänt med resten av roten blandade sig med insikten om att hon var försumbar för ormen, för Cordovien. Av de kvarvarande var hon visserligen en av dem som skulle sinka reträtten, men hon var också den enda som blev beordrad att stanna kvar. Hon hörde deras steg försvinna bort, tills de enda ljud som nådde henne var triumferande tjut uppifrån kullen. Det var inte svårt att lista ut att det betydde ett svidande nederlag för den cordovska truppen.
Med snabba, lätt haltande steg, smög hon över spången fram till Aly. Vid jorden, hon hade klarat sig! Svag och illadäran, men vid liv. Långsamt, långsamt lyckades Aya få med sig Aly till ett tätt och skyddat buskage, där hon, med Alys ledning, kunde förbinda såren hjälpligt medan skrik av smärta ekade genom skogen från fiendens läger. Till sist kunde de, i skydd av det annalkande mörkret, sakta dra sig undan mot säkerheten i skogen, trötta, svaga och vid allt annat än gott mod men vid liv.
Hennes order skilde sig från resten av rotens. Istället för att tillsammans med de andra spana framför truppen skulle hon hålla sig nära ormen, skydda henne, och hålla uppsikt bakåt. Magkänslan sa henne att skogen var alldeles för lugn, alldeles för tyst. Någonting fanns där ute, någonting som bara väntade på att falla henne i ryggen. När kolonnen stannade upp för en stund vände hon den ryggen för att spana ut över skogsbrynet, över den kuperade terrängen. Om någon kom upp i deras kölvatten skulle hon bli den första att falla, och ormagent Aimee vara förlorad. Hon kunde inte, fick inte, svika sitt ansvar.
Alla sinnen var på helspänn när de äntligen kom fram till målet för marschen. Hon kunde skymta långbågar på husets tak framför sig, och stora runda sköldar som täckte dem som höll dem framför sig. Skaegis. Självfallet. När orden kom om avancering framåt dunkade hennes hjärta hårt, adrenalinet pumpade i kroppen. När jorgalerna ropade bakifrån, ackompanjerade av vinande pilar och ljudet av klingor som korsades, vände hon snabbt uppmärksamheten åt andra hållet. Och där kom den, attacken bakifrån som hon väntat på. Ett snabbt varningsrop till resten av styrkan undslapp henne samtidigt som hon backade ner från vägen, ut mot skogen tillsammans med ulvar och orm. Luften var full av skrik från skadade, vrål från anfallande knektar, skaegi, partisaner. Pilar och skäktor flög men trots att foten sinkade henne, lyckades hon hålla sig från både pilar, skäktor och fientliga svärd. Roten syntes inte till någonstans, men hon hörde det skarpa ljudet av Alys vissla. Ett försök till omgruppering, säkerligen, tänkte hon och försökte hålla tankarna borta från den överhängande risken att någon av dem skulle bli skadad. Eller ännu värre - falla i händerna på partisanerna.
Gruppen runt stabsfänriken och ormen drog sig allt längre bakåt när falkarna runtomkring dem föll en efter en, och snart retirerade man snabbt neråt ön mellan bron och spången där den första konfrotationen med fienden skett två kvällar tidigare. Ingen följde efter dem just nu, men de båda bågarna posterades vid spångens fäste för att hålla vägen fri från stridsfältet ovanför dem.
"Aya! Kom hit!" Ormens ord var bedrägligt mjuka, men med en underton som inte tålde motsägelser.
"Desarmera fällan där. Säkra vägen härifrån. Gör det snabbt, och spring undan om det är giftrök i behållaren." Stabsfänrikens ord gled genom henne som en iskall kåre. Hon, Aya, med en skadad fot, desarmera fällor med snubbeltrådar? Nickande bekräftade hon orden. Alys ord om att inte göra något dumt klingade i hennes huvud medan hon plockade upp en stadig stör och försiktigt närmade sig fällan. Vad var egentligen minst dumt - att försöka desarmera fällan, eller att vägra lyda fänrikens och ormens gemensamma order? Hon var ju faktiskt ingen värnfalk, och fällor var verkligen inte hennes starka sida. Ett bestämt kast och sen såg hon till sin stora förvåning hur tråden trycktes ner mot bron, för att direkt studsa upp igen utan att något hände. Efter en kort stunds klentrogen avvaktan gick hon försiktigt närmare. En sprint. Det satt en sprint i behållaren. Den borde ha lossnat redan, men så länge den satt kvar skulle röken kunna vara ett hot om de tvingades retirera snabbt över bron. En sekunds eftertanke var allt hon tillät sig innan hon med bestämda - men försiktiga - steg klättrade ner utmed brofästet med en rejäl gren i handen. Det tog fyra försök med omväxlande snabba, välriktade slag och väl avvägda rörelser innan sprinten lossnade. Med ett kvävt läte kastade hon sig bakåt i ett försök att komma så långt från röken som möjligt, men ingen rök kom. Lättat pustade hon ut. Rökgranaten hade inte löst ut. Bron var säker. Bara stigen kvar att säkra, tänkte hon medan hon styrde stegen upp på andra sidan.
”Stabsfänrik! Stigen är säkrad från fällor åtminstone ett par hundra meter upp mot lägret.”
”Gott. Hjälp de andra att hålla spången”
Skaran på kullen växte när både sjukvårdare och skadade lyckades ta sig ifrån slagfältet uppe vid långhuset. Aya fattade posto brevid Marielle för att vid behov kunna täcka henne medan hon sköt över vattnet. En av sjukvårdarna kom linkande över bron i hälarna på Fabien och strax därefter kom Aly. Hon iaktog sin rotemästares försök att lokalisera sina ulvar, innan hon vände för att korsa vattnet och ta sig i säkerhet på ön.
Bestört kunde Aya bara se på hur Aly inte mer än hann sätta foten på spången innan hon blev upphunnen och nedhuggen av ett partisankräk och hans följeslagare. Nej, åh nej. Inte Aly. Om hon bara hade haft sin båge skulle hon ha… Men nej, hon skulle inte klarat det, inte nu. Det var längesedan hon senast träffade ett mål på det avståndet. Känslan av overklighet och vanmakt blandades med ursinne, som bara växte när hon kände igen mannen med armborstet som tillsammans med ett par partisankräk slöt upp bakom posterat sig bakom den orörliga kroppen på spången. Ett cordovskt armborst i armarna på en desertör, riktat mot henne och den oskyddade samlingen uppe på kullen.
Skäktorna från armborstet dansade runt hennes fötter medan hon ropade glåpord mot dem, ryggade undan och såg till att inte heller Marielle som försökte få in träffar på skyttarna på andra sidan blev träffad. I ögonvrån uppfattade hon hur något grönt och gult skymtade förbi långt ut till höger. En snabb blick ditåt bekräftade vad hon misstänkt, Frederic kämpade sig, skadad, uppför kullen mot gruppen som samlats kring ormen och stabsfänriken. En kort sekund var hon förvånad över lättnaden hon kände. Han hade, om än inte oskadd, klarat sig ur striden. Då skulle han nog klara sig härifrån i alla fall, kanske hela vägen hem till Prairie… Ett ögonblick tillät hon sig att minnas de böljande raderna med vinrankor, de stolta vita stugorna och hur de som barn hade smugit runt bland vintunnorna i bodarna. Att minnas hur de ömsöm slagits med varandra, ömsöm hittat på dumheter tillsammans. Så längesedan, så långt borta hemifrån. Längst in i hjärtats dunkla vrå visste hon att hon aldrig skulle återse det, oavsett om hon överlevde det här uppdraget eller inte. I alla fall inte i det här livet.
Efteråt kunde hon inte avgöra hur länge hon stått där, med fienden bara några meter bort på andra sidan vattnet, men tillslut började de dra sig tillbaka mot sitt läger. Aimees ord nådde henne och bar med sig både en lättnad och insikt.
”Rote 45, samlas här. Till reträtt. Aya, du står kvar och håller spången så gott du kan. Gör din plikt och köp oss tid. Går det bra kan du vara ikapp oss till kvällningen, blir du kvar kommer flamman leda dig hem.”
Lättnad över att få en chans att ta reda på vad som hänt med resten av roten blandade sig med insikten om att hon var försumbar för ormen, för Cordovien. Av de kvarvarande var hon visserligen en av dem som skulle sinka reträtten, men hon var också den enda som blev beordrad att stanna kvar. Hon hörde deras steg försvinna bort, tills de enda ljud som nådde henne var triumferande tjut uppifrån kullen. Det var inte svårt att lista ut att det betydde ett svidande nederlag för den cordovska truppen.
Med snabba, lätt haltande steg, smög hon över spången fram till Aly. Vid jorden, hon hade klarat sig! Svag och illadäran, men vid liv. Långsamt, långsamt lyckades Aya få med sig Aly till ett tätt och skyddat buskage, där hon, med Alys ledning, kunde förbinda såren hjälpligt medan skrik av smärta ekade genom skogen från fiendens läger. Till sist kunde de, i skydd av det annalkande mörkret, sakta dra sig undan mot säkerheten i skogen, trötta, svaga och vid allt annat än gott mod men vid liv.
