Sist in, sist ut

Ayas upplevelser under sista dagen av Krigshjärta 5.3 - Luftskeppet som försvann.

Längst bak i ledet, avskuren från sina rotekamrater, kände Aya sig ensam och ganska ynklig där de marscherade framåt. Hon hade svårt att förlika sig med att hon på grund av den eländiga foten var lämnad i de andra ulvarnas sällskap. Ormagenten gick flankerad av veteranerna ur rote 45, medan hon själv gick bakom som sista man.

Hennes order skilde sig från resten av rotens. Istället för att tillsammans med de andra spana framför truppen skulle hon hålla sig nära ormen, skydda henne, och hålla uppsikt bakåt. Magkänslan sa henne att skogen var alldeles för lugn, alldeles för tyst. Någonting fanns där ute, någonting som bara väntade på att falla henne i ryggen. När kolonnen stannade upp för en stund vände hon den ryggen för att spana ut över skogsbrynet, över den kuperade terrängen. Om någon kom upp i deras kölvatten skulle hon bli den första att falla, och ormagent Aimee vara förlorad. Hon kunde inte, fick inte, svika sitt ansvar.

Alla sinnen var på helspänn när de äntligen kom fram till målet för marschen. Hon kunde skymta långbågar på husets tak framför sig, och stora runda sköldar som täckte dem som höll dem framför sig. Skaegis. Självfallet. När orden kom  om avancering framåt dunkade hennes hjärta hårt, adrenalinet pumpade i kroppen. När jorgalerna ropade bakifrån, ackompanjerade av vinande pilar och ljudet av klingor som korsades, vände hon snabbt uppmärksamheten åt andra hållet. Och där kom den, attacken bakifrån som hon väntat på. Ett snabbt varningsrop till resten av styrkan undslapp henne samtidigt som hon backade ner från vägen, ut mot skogen tillsammans med ulvar och orm. Luften var full av skrik från skadade, vrål från anfallande knektar, skaegi, partisaner. Pilar och skäktor flög men trots att  foten sinkade henne, lyckades hon hålla sig från både pilar, skäktor och fientliga svärd. Roten syntes inte till någonstans, men hon hörde det skarpa ljudet av Alys vissla. Ett försök till omgruppering, säkerligen, tänkte hon och försökte hålla tankarna borta från den överhängande risken att någon av dem skulle bli skadad. Eller ännu värre - falla i händerna på partisanerna.

Gruppen runt stabsfänriken och ormen drog sig allt längre bakåt när falkarna runtomkring dem föll en efter en, och snart retirerade man snabbt neråt ön mellan bron och spången där den första konfrotationen med fienden skett  två kvällar tidigare. Ingen följde efter dem just nu, men de båda bågarna posterades vid spångens fäste för att hålla vägen fri från stridsfältet ovanför dem.
  "Aya! Kom hit!" Ormens ord var bedrägligt mjuka, men med en underton som inte tålde motsägelser.
  "Desarmera fällan där. Säkra vägen härifrån. Gör det snabbt, och spring undan om det är giftrök i behållaren." Stabsfänrikens ord gled genom henne som en iskall kåre. Hon, Aya, med en skadad fot, desarmera fällor med snubbeltrådar? Nickande bekräftade hon orden. Alys ord om att inte göra något dumt klingade i hennes huvud medan hon plockade upp en stadig stör och försiktigt närmade sig fällan. Vad var egentligen minst dumt - att försöka desarmera fällan, eller att vägra lyda fänrikens och ormens gemensamma order? Hon var ju faktiskt ingen värnfalk, och fällor var verkligen inte hennes starka sida. Ett bestämt kast och sen såg hon till sin stora förvåning hur tråden trycktes ner mot bron, för att direkt studsa upp igen utan att något hände. Efter en kort stunds klentrogen avvaktan gick hon försiktigt närmare. En sprint. Det satt en sprint i behållaren. Den borde ha lossnat redan, men så länge den satt kvar skulle röken kunna vara ett hot om de tvingades retirera snabbt över bron. En sekunds eftertanke var allt hon tillät sig innan hon med bestämda - men försiktiga - steg klättrade ner utmed brofästet med en rejäl gren i handen. Det tog fyra försök med omväxlande snabba, välriktade slag och väl avvägda rörelser innan sprinten lossnade. Med ett kvävt läte kastade hon sig bakåt i ett försök att komma så långt från röken som möjligt, men ingen rök kom. Lättat pustade hon ut. Rökgranaten hade inte löst ut. Bron var säker. Bara stigen kvar att säkra, tänkte hon medan hon styrde stegen upp på andra sidan.

  ”Stabsfänrik! Stigen är säkrad från fällor åtminstone ett par hundra meter upp mot lägret.”
  ”Gott. Hjälp de andra att hålla spången”
Skaran på kullen växte när både sjukvårdare och skadade lyckades ta sig ifrån slagfältet uppe vid långhuset. Aya fattade posto brevid Marielle för att vid behov kunna täcka henne medan hon sköt över vattnet. En av sjukvårdarna kom linkande över bron i hälarna på Fabien och strax därefter kom Aly. Hon iaktog sin rotemästares försök att lokalisera sina ulvar, innan hon vände för att korsa vattnet och ta sig i säkerhet på ön.

Bestört kunde Aya bara se på hur Aly inte mer än hann sätta foten på spången innan hon blev upphunnen och nedhuggen av ett partisankräk och hans följeslagare. Nej, åh nej. Inte Aly. Om hon bara hade haft sin båge skulle hon ha… Men nej, hon skulle inte klarat det, inte nu. Det var längesedan hon senast träffade ett mål på det avståndet. Känslan av overklighet och vanmakt blandades med ursinne, som bara växte när hon kände igen mannen med armborstet som tillsammans med ett par partisankräk slöt upp bakom posterat sig bakom den orörliga kroppen på spången. Ett cordovskt armborst i armarna på en desertör, riktat mot henne och den oskyddade samlingen uppe på kullen.

Skäktorna från armborstet dansade runt hennes fötter medan hon ropade glåpord mot dem, ryggade undan och såg till att inte heller Marielle som försökte få in träffar på skyttarna på andra sidan blev träffad. I ögonvrån uppfattade hon hur något grönt och gult skymtade förbi långt ut till höger. En snabb blick ditåt bekräftade vad hon misstänkt, Frederic kämpade sig, skadad, uppför kullen mot gruppen som samlats kring ormen och stabsfänriken. En kort sekund var hon förvånad över lättnaden hon kände. Han hade, om än inte oskadd, klarat sig ur striden. Då skulle han nog klara sig härifrån i alla fall, kanske hela vägen hem till Prairie… Ett ögonblick tillät hon sig att minnas de böljande raderna med vinrankor, de stolta vita stugorna och hur de som barn hade smugit runt bland vintunnorna i bodarna. Att minnas hur de ömsöm slagits med varandra, ömsöm hittat på dumheter tillsammans. Så längesedan, så långt borta hemifrån. Längst in i hjärtats dunkla vrå visste hon att hon aldrig skulle återse det, oavsett om hon överlevde det här uppdraget eller inte. I alla fall inte i det här livet.

Efteråt kunde hon inte avgöra hur länge hon stått där, med fienden bara några meter bort på andra sidan vattnet, men tillslut började de dra sig tillbaka mot sitt läger. Aimees ord nådde henne och bar med sig både en lättnad och insikt.
  ”Rote 45, samlas här. Till reträtt. Aya, du står kvar och håller spången så gott du kan. Gör din plikt och köp oss tid. Går det bra kan du vara ikapp oss till kvällningen, blir du kvar kommer flamman leda dig hem.”
  Lättnad över att få en chans att ta reda på vad som hänt med resten av roten blandade sig med insikten om att hon var försumbar för ormen, för Cordovien. Av de kvarvarande var hon visserligen en av dem som skulle sinka reträtten, men hon var också den enda som blev beordrad att stanna kvar. Hon hörde deras steg försvinna bort, tills de enda ljud som nådde henne var triumferande tjut uppifrån kullen. Det var inte svårt att lista ut att det betydde ett svidande nederlag för den cordovska truppen.

Med snabba, lätt haltande steg, smög hon över spången fram till Aly. Vid jorden, hon hade klarat sig! Svag och illadäran, men vid liv. Långsamt, långsamt lyckades Aya få med sig Aly till ett tätt och skyddat buskage, där hon, med Alys ledning, kunde förbinda såren hjälpligt medan skrik av smärta ekade genom skogen från fiendens läger. Till sist kunde de, i skydd av det annalkande mörkret, sakta dra sig undan mot säkerheten i skogen, trötta, svaga och vid allt annat än gott mod men vid liv.

Förträngda minnen

Några dagar ur Ylvas förflutna, som förklarar vissa händelser på lajvet Epsilon, för ett och ett halvt år sedan.

Vi har planerat det här i flera dagar. Vi har rekat området i omgångar, alla har vi legat och spanat och noggrant gjort upp en vattentät plan för vårt tillslag. Det är en mindre, men som det verkar mycket välmående, bosättning som är målet den här gången. Av det vi har kunnat se och höra verkar de ha stora lager av både mat, ammunition och sprit från tiden före kriget.

Som vanligt har det fallit på min lott att se efter Malena, och vi ägnar oss åt att leka gömme och att segla med barkbåtar i bäcken, även om det mest är jag som gör dem och Malena som ser till att de sjunker som stenar så fort de håller på att försvinna utom synhåll för oss. Med en fyraårings självklara logik är det lika bra att de får sjunka om hon inte kan ha glädje av dem längre. När vi tröttnar sätter vi oss brevid högen av packning som de andra lämnat hos oss vid uppsamlingsplatsen för dagen och sjunger sånger som ingen någonsin sjöng med mig när jag var liten.

För Malena går tiden fort, men för mig är varje minut som dröjer innan de andra kommer tillbaka en plågsam evighet. På avstånd hörs skottlossning, men skogen runt oss är välsignat tyst. Hon lever i lycklig okunskap om farorna som hotar oss nästan varje dag, och särskilt just nu. Hennes far, min bror, min pojkvän och mina vänner utsätter sig alla för en oerhörd risk varje gång våra förråd tryter eller någonting går sönder. Varje gång vi säger hej då till varandra kan vara den sista, och det gör mig förtvivlad. För varje minut de dröjer borta tar den osynliga handen ett allt fastare grepp om mitt hjärta men för Malenas skulle visar jag det inte. Innan Malena, innan Gerold, brukade jag i alla fall vara med och se vad som hände, kunde följa förloppet på avstånd, även om jag lät bli att delta om jag kunde. Nu är det omöjlig, och på ett sätt gör det allting mycket värre. Bilderna av vad som skulle kunna hända avlöser varandra i en strid ström...

Nu hör vi dem komma gående genom skogen, tungt lastade, mycket tyngre än när de lämnade oss för flera timmar sedan. Jag tror det är allihop, tack och lov. Strax ser vi dem komma traskande på en rad, vid åsynen av Gerold slingrar sig Malena ur mitt grepp och springer fram till honom.
“Pappa, pappa! Titta! Båtar!” Hon drar med honom till bäcken en bit bort medan jag hjälper de andra sex att lasta av sig. Snart ligger högar av mat, ammunition och sprit från tiden före kriget runt oss, och alla tar en välbehövlig paus och äter lite. Det är tidig eftermiddag, och medan de berättar om hur det gått packar vi om och stuvar undan bytet. När alla har pustat ut och allting är ordentligt packat drar vi oss längre in i skogen. Uppsluppna går vi ett par timmar innan vi slår läger för natten. Det är en vacker plats brevid en liten skogssjö, och förvissad om att matlagning och lägerbyggande är under kontroll tar jag med mig Malena för att bada. Förhoppningsvis kan vi stanna här några dagar nu när vi har ordentligt med proviant.

Idag förtjänar vi en riktig festmåltid, och när vi slår oss ner för att äta är det både färska grönsaker, potatis och till och med grillat rådjur! Igår hade jag en otrolig tur under ett av mina ensamma strövtåg runt i terrängen och lyckades få tag i det, och tillsammans med persikorna och kexen som vi äter till efterrätt blir det en middag av ett slag som vi inte har sett på länge. Ordentligt med mat och en hel del av alkoholen ger en härlig feststämning, och vi slappnar av på ett sätt som vi inte vågat göra på länge. Elden är varm och skön, och lugnet sprider sig i kroppen medan mörkret sänker sig. Lilla Malena ligger sedan länge och sover, och jag lyssnar halvslumrande till de andra som försöker bräcka varandra med den ena mer otroliga historien efter den andra.

Plötsligt bryts tystnaden i skogen av en skottsalva och jag ser i ögonvrån hur en av killarna liksom kastas bakåt samtidigt som han tar sig för armen. Påverkad av sprit och omtöcknad av min halvslummer tar det mig någon sekund att förstå vad som händer, men då kastar jag mig handlöst ut i närmsta buskage. Av stegen runt mig att döma gör de andra samma sak, medan skotten kommer nånstans bakifrån. Jag har fått med mig en pistol som jag inte idats plocka av mig tidigare, men en blick tillbaka mot lägerplatsen säger mig att alla inte haft samma tur. Matrester, filtar och vapen ligger utspridda här och där.

Hjärtat bultar som en hammare i bröstet, och det enda jag tänker på är att hålla mig nere. Jag kan bara hoppas att de andra gör samma sak. Jag drar fram pistolen, men gör inget för att sljuta. Jag ser ju ingen, så varför skjuta mot nån man inte ser och bara röja mig i onödan? Någon till hööger om mig slänger iväg några skott, men jag kan inte avgöra åt vilket håll de går. Medan jag drar mig bakåt långsamt, långsamt håller jag huvudet så lågt jag bara kan, och blicken fäst vid gläntan. Anfallet kommer bortifrån, från det håll vi själva kom gående från flera timmar tidigare. Nu skjuter anfallarna på måfå, inga ljud avslöjar mina vänner men rätt vad det är ser jag en gestalt i dunklet på andra sidan gläntan. Gestalten står där, med någon sorts gevär höjt. Mynningen sveper vaksamt utmed gläntans kanter. Konturerna av honom syns nätt och jämnt, men ändå plockar jag upp min pistol, osäkrar och försiktigt, försiktigt tar jag sikte. Innan jag hinner skjuta hör jag hur det smäller till en bit till vänster om mig, och gestalten faller till marken. En mindre att bry sig om, alltså.

Nu bryter det löst - minst en osynlig skytt låter kulorna svepa över buskagen där vi ligger gömda, och tvingar oss bakåt. Några av oss besvarar elden, men jag trycker mig tätt mot marken och ålar försiktigt längre och längre bakåt, tills jag inte längre ser gläntan eller känner kulorna svepa över huvudet på mig. Jag ligger under en tät gran, platt tryckt mot marken, i vad som känns som flera timmar. Långt efter att ropen och skotten tystnat, inte förrän det börjat ljusna, vågar jag röra på mig igen. Höften värker, tydligen har jag utan att märka det legat mot en vass sten, eller om det är en rot. Jag spanar runt efter de andra, ropar tyst för att se om jag får nåt svar. När jag vare sig hör eller ser något tar jag mig försiktigt närmare lägerplatsen. När jag äntligen får gläntan inom synhåll igen, tälten med hål, den sedan länge utbrunna elden och resterna av det som var vårt byte, drar jag en suck av lättnad. Inga kroppar.

I samma ögonblick hör jag någon ropa på mig, och svarar. Alex, så klart. Vi kommer ut ur skogen nästan samtidigt, fast från olika håll. Marcus sitter redan i gläntan och binder om Mickes arm, men helt mirakulöst verkar ingen annan var skadad, bara lite tilltufsade. Ungefär samtidigt som jag inser att Gerold saknas kommer han utbrakandes från buskagen, med ögon som är blanka som speglar.
“Var är hon, Ylva, var är Malena?” Rösten spricker av oro.
“Hade inte du henne? Hon låg ju och sov brevid tältet...” Jag tystnar när jag inser att det måste varit timmar innan överfallet jag såg henne sova gott under sina filtar. Hans ögon svartnar och han sväljer hårt. Ansiktet blir blekt, från högrött till kritvitt på ett par sekunder. Rädslan hugger till som en kniv i magen när jag förstår vad det innebär. Var ÄR egentligen Malena!?
“Hon måste ju vara här någonstans. Vi får leta.” Alex kommer som vanligt med konkreta order och skickar oss i olika riktningar och snart ekar skogen av våra rop. Rop som blir allt mer desperata ju längre tiden går.

Snart står solen högt, och ingen har sett ett spår av Malena. Både Gerold och jag har rusat i blind panik och letat och ropat, men känslan av hopplöshet har vuxit inom mig de senaste timmarna, och långsamt, långsamt kommer jag till insikt. Malena är försvunnen. Ingen kan dra sig till minnes om de sett henne sedan hon lagts för natten, och ingen har tagit henne med sig när vi flydde undan anfallet. Så var har hon egentligen tagit vägen?

Stora tunga tårar rullar nedför mina kinder nu, jag gråter hysteriskt med pannan lutad mot Alex axel. Medan vi har letat har han följt spåren efter de som anföll oss, och försäkrat sig om att de är långt borta. Men inga spår efter flickan där heller. Vi har väldigt lite ammunition kvar, och av bytet finns ingenting, allt tog de med sig. Gerold är fortfarande utom sig, och växlar mellan att rasa och att desperat röra sig runt oss i allt större cirklar. I två dagar har vi letat efter henne utan resultat.

När skymningen faller nästa dag har vi inget att äta, och vi inser att vi måste ge upp. Det är alldeles för mörkt för att fortsätta. Alla utom Gerold, som vägrar acceptera det, övertalas till att sitta ner en stund så att vi kan resonera om vad vi ska göra härnäst. Vi går igenom allt som hänt, och alla tänkbara scenarion. De som överföll oss måste vara en grupp precis som vår, som visste att vi fått tag i bra grejer, kanske hade de rent av följt tillslaget på håll? Är det möjligt att de skulle ta med sig en liten flicka, eller har hon helt enkelt irrat sig ut i terrängen på egen hand? Vad kan ha hänt henne? Frågorna är många, och vi kan bara spekulera om svaren. Trötta ger vi upp sökandet för dagen. Jag lyssnar bara på diskussionen, orkar inte delta, orkar inte tänka. När någon tillslut säger imorgon drar vi vidare, att det inte längre är någon idé att fortsätta letandet blir jag bara helt tom. Det är som att mina känslor helt plötsligt bara tar slut. På avstånd hör jag upprörda röster, men jag varken kan, vill eller orkar ta till mig vad de säger. Luften har liksom gått ur mig, och jag ligger stirrande ut i luften i timmar innan jag till slut lyckas slumra till.

“Det är ditt fel! Du skulle se efter henne! Nu är hon borta!” Jag vaknar av att någon ruskar mig hårt, och gryningssolen bländar mig. Ursinnet glöder i ögonen på mannen som väckt mig, han fumlar med pistolens hölster innan han plockar upp den och med ostadig hand riktar den rakt mot mig. Med en röst som dryper av hat och darrar illa återhållen ilska, vrålar han åt mig medan han trycker pipan mot min bröstkorg. “Du ska få betala för det här!” Jag förstår inte riktigt vad det är som händer, men någonting är väldigt, väldigt fel. Som en blixt minns jag plötsligt och jag förstår. Malena. Gerold. Jag hinner inte bli rädd förrän någon rycker iväg honom och trycker ner honom mot marken.
“Ylva, kom hit!” Marcus röst är spänd och uppfodrande. Jag kommer på fötter på skakiga ben, fortfarande chockad av det bryska uppvaknandet. På marken ligger packade väskor med den lilla utrustning vi har kvar, har de andra redan förberett vår avfärd? Tårarna rinner när jag inser vad det är Gerold menar - är det mitt fel att Malena är borta?
"Nej, nej… Det är inte sant." Tankarna formas som ord som jag viskar för mig själv, när det sjunker in. Under tiden har Gerold avväpnats under upprepade hot mot mig, och själv får jag åter igen den välbekanta bössan tryckt i händerna. Den jag först lärde mig skjuta med. Visserligen har jag ingen ammunition, men känslan av den gör mig tryggare.
“Nu ska du lyssna väldigt noga på mig, Gerold. Jag är ledsen för det som hänt, men Malena kommer inte komma tillbaka. Hotar du min syster har du inte mer hos oss att göra. Härifrån går du åt ena hållet och vi åt det andra. Du ska aldrig mer besvära min syster, och du ska inte följa efter oss.” Vid de sista orden knuffar han iväg Gerold åt andra hållet, innan han vänder sig om. Med Alex trygga arm om min rygg börjar jag röra mig, reflexmässigt. Jag kastar en sista blick över axeln och ser hans gestalt vingligt försvinna bort, in i skogen utan att vända sig om. Det är det sista vi ser av honom, men hans röst klingar fortfarande i mitt huvud.
"Det är ditt fel, bara ditt…"

Ylva har aldrig glömt Malena, eller den känsla av skuld hon burit med sig sedan dess trots att flera år gått. Och trots att förnuftet alltid sagt henne att det var en tragisk olycka som hände den där ödesdigra sommardagen finns fortfarande det tvivlet kvar inom henne. Borde hon ha gjort något annorlunda?

Update

Snabb uppdatering på läget...

Skola: Har haft tre helvetiska veckor i skolan med kursen Vetenskaplig metodik, men de är äntligen slut. Istället har akutVFUn inletts, och förmiddagen tillbringades på ambulansstationen på studiebesök. Det var både intressant och kul. Nästa vecka kommer jag gå på akutmottagningen på ackis, och veckan därpå är det dags för VFU på dagoperation på Samariterhemmet för en vecka. Ser fram emot mycket spännande - för nu är jag less på teorin och vill göra saker!

Lajv: Har galen abstinens just nu, så det är tur att vi har förträff inför Arvet efter Sigismund, som går av stapeln i slutet av april, i helgen Kommer bli både lite lajvande, lite planerande och lite festande. Kulkul! Annars ser jag fram emot att anmälan inför Skymningsland släpps, och mot att planera lite mer i detalj hur vår grupp ska fungera. Sen kommer det säkert hinna bli både ett och annat lajv mellan dem under våren/försommaren, men det blir lite mindre saker (skulle jag tro...). Grymt pepp!

Läsa: Läser just nu Kirurgboken (Järhult), och Klinisk omvårdnad (Almås), samtidigt som jag läser Tuesdays with Morrie och Mannen i mina drömmar. Kan varken rekommendera eller avråda. Lagom avancerat för en övertrött hjärna. Hoppas på mer lästid när det är dags för praktik!

Musik: Lyssnar galet mycket på Zeigeist, La Roux och diverse Thåströmkonstellationer just nu. Och på These boots are made for walking med Nancy Sinatra!

Roligt: Har varit i Stockholm under eftermiddagen idag för att träffa mamma, hennes syster K, kusinen J, kusinens man B och lilla kusinbarnet I som fyllde två idag. Vi gick och fikade på Vetekatten innan vi skildes åt igen, och kusinfamiljen och jag tog tåget tillbaka till Uppsala. Det var en jättetrevlig eftermiddag.

För övrigt är den här veckan typiskt bra, humöret är på topp trots att jag känner mig toksliten. Förstår inte vad det kan bero på, men det spelar ingen roll för jag njuter för fullt!

"I just wanna go home!"

Dags för ännu en av dessa väldigt sporadiska rapporter ur mitt liv. Sommaren har kan sammanfattas med mycket jobb, soleksem och roliga saker mellan varven. Och så avslutades det hela med en härlig tenta i mikrobiologi för två veckor sedan. Som tur är gick den bra, godkänd med råge, så nu är alla orosmoln borta från himlen. När tentan väl var skriven var jag hemma i Skövde en vecka och hann med att göra massa roliga saker!

Nu har skolan kört igång med en rivstart, och det är en kort men intensiv kurs som pågår just nu. Typiskt nog har jag lyckats råka ut för världens förkylning, så det känns mest som jag har polkagrissmet i hela huvudet. Inte helt bra. En dag i sängen kanske gör det hela bättre. Hoppas på det, i alla fall... Tyvärr har väl kanske inte min helgaktivitet gjort saken bättre heller, tyvärr.

Var nere i skogarna utanför Nässjö för att vara med på Politics of Pressure, ett airsoftarrangemang med en del lajvinslag. Jag spelade en civil roll, en svensk tjej som skulle ut och vandra i Moldavien tillsammans med nån hon hade träffat över internet, men som hamnade helt fel och traskade rakt in i konflikten om Transnistrien (info om den riktiga konflikten finns här). Inte helt optimalt för nån som inte är så bra på stressiga och oväntade situationer. Till saken hörde att de två tjejerna dessutom hade blivit bestulna på karta, pass och pengar, vilket ställde till det ytterligare för dem. Rätt vad det var när de satt på en trädstam för att vila lite så dök det upp soldater i skogsbrynet. Efter mycket kringvirrande i skogen där de såg till uniformklädda män vid vägarna så tog de sig till ett flyktingläger/bar/liten bosättning, där de sedan stannade ett par dagar. Utsatta för beskjutningar, frusna, trötta och ganska så uppgivna blev de dessutom ovänner. Men, när den ena tjejen blev bortförd och överlämnad till NATO-soldaterna och min stackars karaktär blev ensam kvar så försvann ilskan och det fanns bara ensamhet och rädsla kvar. Som tur var överlevde de i alla fall till spelslut, även om Alex, min karaktär, fann sig behandlad på samma sätt som de tidigare beväpnade bofasta...

Det var en kall, regnig men rolig helg. Tyvärr orkade jag inte alls spela som jag skulle önskat på grund av den här eländiga förkylningen. Feber gör det inte lättare att agera ut, om man säger så, men det var roligt i alla fall!

En nostalgitripp till framtiden

I mars åkte jag ner till Göteborg tillsammans med en billast glada lajvare för att än en gång försvinna in i spillrorna av det framtida Sverige som Ylva, den föräldralösa flickan som har förlorat alla hon någonsin brytt sig om. Den här gången skulle vi ner i en källare, Marcellos källare, för att vara instängda tillsammans under tre dygn. Ylva var trasigare och mer sliten än någonsin tidigare, flykten från Östbacken under sommaren hade satt sina spår, och vintern ute på vägarna i kombination med förlusten av delar av ressällskapet hade påverkat dem alla svårt.

Det här är Ylvas (och mina) upplevelser av dygnen i Källaren...


Torsdagen
Lajvet startar när vi i full panik rusar ner i källaren, med kläder och packning i oordning, medan granaterna haglar runt oss. Vi kommer ner, jag är hysterisk, skriker, gråter och vägrar släppa taget om första bästa östbackare jag får tag i. Vi är nästan först ner, men får vänta länge eftersom frikåren kommer förbi med skadade på bårar. Vi blir visiterade av hårda, kalla vakter som inte visar nån hänsyn till vårt trasiga skick. Jag är livrädd, det är vapen överallt, kalla blickar och hårda ord vart man ser. Tillslut är packningen genomgången, och jag är godkänd och registrerad. Jag blir inputtad i baren/samlingssalen/matsalen, och folk fortsätter att strömma in. Den första som möter mig är Fredrik, jägaren i vårt gäng som försiktigt ser till att jag rör mig i riktning mot de andra. Och där, mitt bland resten av mitt gäng är Tess! Tess står där med öppen famn och ger mig en varm trösterik lugnande kram. Men Tess skulle ju vara hos NKU, i Linköping, tillsammans med Agge, för att ge sitt barn en trygg uppväxt. Jag tar inte in det då, men nåt barn syns inte till. Dött säger Tess, vid liv men bortfört säger Agge. Vad som är sant går inte att avgöra.

Efter en stunds kaos lugnar situationen ner sig och vi börjar inse att vi saknar Lo! Lo är borta, ingenstans i källaren, och ingen har sett henne utom gravida Katja, som tycker sig ha ett vagt minne av att någon knuffade Lo och stal hennes dogtag. Vi förstår inte riktigt vad som hänt, men långsamt sjunker det in. Lo kommer inte ner i källaren, hon är förlorad. I takt med att vi får tag i lite mat så lugnar vi oss en efter en, och jag börjar fundera på vad det egentligen är för ställe vi har hamnat på. Tess pekar ut några personer här och där, och förklarar vilka vi ska hålla oss borta från och vilka som är schyssta.

Någon ur personalen har medan vi står och väntar på vår mat, dystra, chockade och förvirrade, ställt en kinakartong med en halväten portion framför mig med hälsning "från en vän". Ylva och de andra är tokhungriga, har inte ätit på mer än ett dygn och då med svältransoner eftersom vi nästan inte hade haft nån mat alls på slutet, och kastar sig över maten som de delar. Resten av kvällen glömmer jag bort att fundera över den där vännen, men tanken återkom lite till och från under kvällen i alla fall. När vi sitter där efter att ha ätit, mer eller mindre apatiska, somnar Ulf sittande bredvid mig, och börjar drömma. Pratar i sömnen och verkar drömma mardrömmar. När jag försöker väcka honom så blir det bara värre, och rätt vad det är står han vid bordet med dragen pistol och siktar mot nåt osynligt. Hela lokalen blir stilla, vakterna tillkallas. Jag försöker få honom att släppa vapnet och sätta sig ner, och försöker få kontakt med honom. Abbe, eller om det var Josef, kommer fram och hjälper mig. Ulf lugnar sig, men stämningen är spänd i lokalen. Mycket vapen, alla är upptrissade efter att ha tvingats ner med vänner och fiender, och vakterna tar med sig Ulf bort. Tack och lov följer Josef (eller Abbe) med och lyckas snacka dem ur situationen. Vapnet hamnar till slut hos Fredrik i vår grupp, som verkar etablera kontakt med nån av langarna där nere och försvinna in i dimman relativt fort. Ylva hade kunnat ta det, om det inte var så att hon är nästan maniskt rädd för att hålla i vapen eftersom hon inte vill bli förknippad med sitt förflutna. Sen... Minns jag inte så mycket mer från kvällen. Det var mycket att ta in. Obehaglig stämning när olika stridande parter var på samma ställe. När jag gör i ordning min sovplats så inser jag att NKU har sitt "läger" precis bredvid mig, och jag som har drömt systematiska mardrömmar under längre tid om hur hemska de var, är skiträdd hela tiden i sovsalen efter det. Ludwig, som så fort han hade insett att NKU var där nere hade tagit kontakt, är överlycklig. De vet vart Isa, hans livs kärlek som han letat efter sedan i somras, finns, och kan hjälpa honom dit. Han är så lycklig över det att jag ägnar säkert en halvtimma åt att lugna honom. Sen upptäcker jag att Tessenmark, NKU-ledaren som sköts i Östbacken och som vi trodde var död, lever, och också är på plats i källaren. Han/de tar senare mer kontakt med oss på olika sätt, men jag är precis livrädd för honom hela tiden.

Precis innan jag skulle lägga mig var jag in på toaletten, och träffar Agge. Hon berättar vad som har hänt henne, och Tess, sen i somras. Berättelsen är osammanhängande, men jag förstår att barnet verkar ha blivit bortfört av nån inom NKU, och Agge hade blivit anklagad för att det dog. Agge och jag har en känslosam stund där inne på toaletten, med mycket gråt men en del skratt också, och när vi lugnat oss hjälper jag henne att skriva upp hur mycket dasspapper som hade levererats till källaren - för Agge kan ju varken läsa eller skriva! Sedan går jag och lägger mig, rädd, förvirrad men helt utmattad efter den långa flykten, och utsikten för att få sova i en säng för första gången sedan augusti gör mig salig. Den natten sover jag gott, även om jag vaknar ofta för att titta på de patrullerande vakterna och lyssna på ljuden omkring mig.


Fredagen
På fredagen vaknar jag av att folk börjar röra sig mellan sängarna, men väljer att ligga kvar och bara vila ett bra tag. Till slut kommer Katja, gravid i åttonde månaden, förbi och berättar att det verkar serveras frukost. Bra, då måste det i alla fall vara förmiddag eller så, i vilket fall är det inte kväll. Ute i matsalen är det inte många personer, vi skaffar oss lite frukost bestående av gröt med sirap och te. Varmt te! Alldeles underbart var det. Så småningom börjar de andra ur gruppen ansluta sig till oss där vi sitter vid bordet. Vi pratar lite om vad vi fick reda på om källaren kvällen innan, och sörjer Lo. Katja berättar att hon tror att han som hon såg sno dogtagen från Lo sover precis bredvid henne - att han är där nere i källaren! Hon börjar fråga runt under dagen och inser att han är ensam, har inga kontakter och brukar inte vara där nere. Hon snackar med Abbe & Josef, medan Ylva biter sig i tungan för att inte hindra henne från att anförtro sig åt dem, som lovar kolla upp saken, och ta ett "snack" med honom.

Medan vi sitter där vid frukostbordet så kommer det fram en rysk kvinna som börjar prata med mig och Katja. Om en liten bosättning, mestadels bestående av ryska män, som försöker övertala oss att följa med henne och bilda familj med de ensamma ryska männen. VI låter henne prata på, och jag svarar ganska entonigt och oengagerat på hennes frågor, men inne i huvudet börjar tankarna snurra. Vill de ha kvinnor för nöjes skull, eller som barnfabriker? Då är de ju knappast bättre än NKU. Jag bestämmer mig ganska fort för att lyssna, men att absolut inte följa med henne. Det låter inte ett dugg som den sorts trygghet jag är ute efter.

Ungefär samtidigt kommer också en man med nån sorts gammal grön, lite stel uniform fram till oss där vi sitter och börjar prata med oss. "Jag hör att ni kommer från Östbacken. Hur kommer det sig att ni har hamnat här?" inleder han samtalet, som går vidare till var han kommer ifrån och vad han gör nere i källaren. Det visar sig att han hör till Protektoratet, och de kan erbjuda oss plats i någon av sina bosättningar. Jag lyssnar bara med ett halvt öra, eftersom jag är fullt inne i mina tankar på hur likt NKU Protektoratet låter, med den skillnaden att de inte har Tessenmark i sina led...

Under förmiddagen diskuteras olika alternativ vilt mellan Östbackarna, och Karl börjar återvända till verkligheten igen från sitt chockade sorgetillstånd efter systerns död några dagar tidigare. Ulf har börjat handla med vapen och ammunition, och försöker samla på sig krediter för framtida bruk. Framåt lunchtid går jag för att kolla varför vare sig Fredrik eller Olof, de två personer Ylva tyckte minst om i gänget, inte har dykt upp än. På vägen ut i korridoren stöter jag på en gammal bekant från tiden med plundrargänget - Solina, med sina goggles och varma kramar. Solina, som jag trodde hade varit död i flera år står där och blir till en trygg punkt i den annars så osäkra och konstiga situationen nere i källaren. Under en lång varm kram kommer tårarna, och Solina fick höra vad Ylva gör där nere egentligen. När hon frågar efter min bror börjar tårarna rinna igen, och jag berättar hur det kom sig att jag lämnade gruppen vid hans död, och varför Husarerna inte stod högt upp på min lista över folk att vara tacksam mot. Med godisbitar och tröstande ord har hon just fått mig lugn igen, och börjat berätta sin historia när hon plötsligt flyger upp och springer efter någon. Det visar sig vara slaven Eskil, mannen Solina levt med ute i skogen, men som inte tror på att Solina fortfarande lever. Jag förstår inte riktigt, det verkar vara ett komplicerat förhållande, men allteftersom dagen går får jag reda på vad som egentligen hände och mer om deras relation.

När jag så träffar de andra Östbackarna igen drar de med mig in på andra sidan dansgolvet, in till duschen där vi samlas för att hålla nån sorts möte tillsammans med Agge. Hon berättar att en av kvinnorna i slavburen, Kina, är en barnmorska hon har träffat uppe i Ånge, och nu har hon en plan för hur vi dels ska få Kina för att kunna hjälpa Katja när det är dags, dels komma säkert ut ur källaren. Tanken är att några av oss, minst fem, ska följa med protektoratet till Markaryd mot att de köper loss Kina från slavhandlarna. Ulf säger direkt att han vill tillbaka till Läger 33 för att hämta Linnea om hon fortfarande är vid liv, och Ludwig säger att han nog har andra planer. Jag har börjat förstå att personalen i källaren verkar ha det ganska bra. Det finns vakter som säkerställer tryggheten, det finns sovplatser och mat, och personalen verkar ta hand om varandra, och jag börjar fundera på om det kanske finns en framtid där nere i källaren ändå. Kanske som alltiallo när Agge sticker, eller som sjukvårdare? De andra verkar okej med tanken på Markaryd, och tills vidare tar vi det försiktigt och dubbelkollar folk vi pratar med och har omkring oss, eftersom det går rykten om att jägarna inte bara jagar föda utan också människor att sälja till slavhandlarna och att de har fått vittring på oss.

När jag har vart och vilat lite, och fått i mig lite mat upptäcker jag att Ulf verkar må riktigt dåligt. Han har lyckats supa sig rejält berusad, och pratar osammanhängande om Linnea, sin döda familj och kvinnan som hade mördats i bordellen. Jag försökte trassla ut de olika tåtarna, och förstod snart att han hade hittat en kvinna som var väldigt lik hans döda fru, men som just hade blivit dödad där i källaren. Tillsammans med Karl hjälper jag honom in i sovsalen där vi får i honom lite vatten och får honom att sova ruset av sig. Någon gång när han har vaknat börjar han också prata om att gå med i frikåren för att de kan hjälpa honom få ut Linnea ur Läger 33, och jag undrar stilla om det verkligen stämmer…

Lite senare under eftermiddagen kommer Solina fram och drar med mig ut i korridoren där hon förklarar planen för att få med Eskil ur Marcellos klor och ut ur källaren så fort dörrarna öppnas. För att göra det måste hon också avslöja något som ingen annan vet utom Eskil. Hon frågar om hon kan lita helt på mig, och ber sedan om en sax. Ett snabbt snitt över handflatan, jag drar häftigt efter andan men blir förvånad när jag inte kan se minsta skråma på handen trots att jag vet att saxen är riktigt, riktigt vass. Solina ser sig försiktigt om, och skjuter upp gogglesen i pannan. Jag ryggar tillbaka när jag möter hennes blick för första gången någonsin (trots att vi ändå levt nära tillsammans under ett drygt halvår), hennes irisar är alldeles vitgula och nästan lyser i mörkret! Chockad stirrar jag på henne. ”Men hur… Varför..?” Snabbt placerar hon dem tillbaka över ögonen och försäkrar mig om att hon är samma gamla Solina som alltid. Hon berättar att hon helt enkelt läker väldigt fort, och bara blöder vid djupa sår, och därför har överlevt saker som skulle dödat vanliga människor. Enda sättet för henne att få Eskil fri är att försöka komma på vem som säljer fultjacket, och det kan hon bara ta reda på genom att prova sig fram. Hon ber mig kolla till henne, och säga till Eskil om det verkar vara något fel. Under någon timma eller så gör jag mig ständiga ärenden ut till korridoren där hon sitter i mörkret, och senare till bänken dit hon tar sig lite längre fram. Jag oroar mig för vad som ska hända om det går riktigt illa, kommer jag kunna övertyga sjukvårdarna om att hjälpa henne utan att ta av henne goggelsen och avslöja hemligheten som jag ju har lovat att inte yppa för någon, någonsin? Så småningom kvicknar hon i alla fall till, och jag kan sluta oroa mig för att istället ägna mig åt Råttans fantastiska Star Warsföreställning med dockteater. Visserligen minns jag inte mycket av Star Wars, men roligt är det minsann ändå! En liten stund glömmer jag bort allt elände, och skrattar till och med lite åt föreställningen.

En stund senare, eller kanske mycket senare, berättar Anja för mig att hon har hört Tessenmark erbjuda Abbe och Josef pengar för att övertala Katja att följa med till Linköping, naturligtvis för barnets skull, och att Ludwig stod bredvid och nickade medhåll under diskussionen. Hon vet inte vad som faktiskt har blivit beslutat, men jag blir fruktansvärt upprörd över att Ludwig hade, som jag ser det, köpslagit om en gravid kvinna som dessutom var hans vän, och det är nätt och jämt att jag kan låta bli att gå fram till honom och smälla till honom hårt. Det är nånstans nu jag inser att Katja, en ung kvinna som redan bär på ett barn, är viktig för de flesta fraktionerna, eftersom det handlar om att bygga en framtid. För hennes skull är vi tvungna att komma på en plan för hur vi ska göra. Jag går för att skälla ut Ludwig efter noter och tvinga honom att välja mellan oss och NKU, även om jag innerst inne vet att det inte är nån tvekan om vilka han kommer att välja, och ser honom komma ut från deras lilla område. Då brister det för mig och jag blir så fruktansvärt besviken på honom att jag inte får fram annat än att han har sålt sin själ, och inte längre kan stå med en fot i båda lägren utan måste välja. Snabbt lämnar jag honom där han står för att jag inte ska flyga på honom under inflytande av min kokande ilska. Inte förrän några minuter senare inser jag vad det är jag har gjort. Jag har äventyrat min egen trygghet och riskerat att Ludwig berättar om mitt förflutna som plundrare, och mina band till plundrarna som dödades på Titos ett drygt år tidigare. Utom mig av förtvivlan och rädsla får jag tag i Katja, och berättar under stor vånda om vem jag egentligen är och vad jag har gjort. Hon lyfter en sten från mitt hjärta när hon försäkrar mig om att ingen som känner mig kommer att döma mig för vad jag gjorde för flera år sedan, och lovar mig att bränna min dagbok om jag av någon anledning inte skulle klara mig därifrån. Mitt i vårt samtal, som från min sida är väldigt känslosamt och jobbigt, kommer Tessenmark fram och förklarar att de kan ge Katja en säker eskort vart hon vill, bara för att trygga barnets framtid. Jag blir irriterad som bara den över att han inte respekterar det som uppenbarligen är ett förtroligt samtal i ett avskilt hörn där tårarna forsar fram, men kämpar för att i alla fall inte visa min rädsla för honom. Katja säger att hon ska tänka på saken och äntligen går han därifrån och vi kan fortsätta prata.

(Ylvas hemlighet: Ylva levde ganska många år tillsammans med ett gäng mer eller mindre brutala plundrare, eftersom hon inte ville lämna sin bror. Hon skäms ganska rejält för det, eftersom hon hatar det gruppen gjorde för att överleva. Hon var aldrig delaktig i själva aktionerna utom nån enstaka gång, men har ändå fruktansvärt dåligt samvete för det. När hennes bror hade dött kom hon till Östbacken eftersom hon inte stod ut att vara kvar med gänget när han inte längre fanns där. Hon lämnade sitt livs kärlek Alex, en av gruppens frontfigurer, för Östbacken, och när han och de andra kom för att hälsa på under förevändning att vilja bli grävare så sköts de på Titos framför Ylvas ögon. Av Husarerna. Ylva har sedan dess varit rädd dels att alla ska vända henne ryggen om de får reda på vad hon har gjort, men ännu räddare för vad husarerna skulle göra med henne om de insåg att hon hörde ihop med plundrarna de sköt. Egentligen var hon ju mest rädd för Husarerna, även om det nog var en rätt irrationell rädsla. Samtidigt hatade hon dem för att de hade dödat hennes älskade Alex... Rädslan att de andra Östbackarna skulle få reda på det bottnade nog lika mycket i att de skulle vända henne ryggen som i att hon var rädd att Husarerna skulle få reda på det...)

Senare under kvällen försökter ag hitta Agge för att fråga lite mer om hur det ’r att jobba där nere i källaren – egentligen – men hon står inte att finna nånstans. Någon säger att Agge har gått och lagt sig, så istället sätter jag mig i ett hörn och iakttar de andra besökarna där i källaren tillsammans med Östbackarna, innan jag så småningom kryper till sängs för ännu en natts sömn med mardrömmar med Tessenmarks ansikte på himlen och svarta blommor med dödligt giftiga bett som jagade oss genom skogen.


Lördagen
På lördagsmorgonen vaknar jag tidigt, eller jag tror i alla fall att det är ganska tidigt, eftersom det inte är mycket folk i rörelse än. Jag tar med mig min väska och sätter mig i ett hörn i baren och skriver dagbok, allt som har hänt sedan vi lämnade Läger 33 skrivs ner i den slitna boken. Sen tar jag mina trassliga gasbindor och börjar reda ut härvan, och rulla upp dem i prydliga rullar, redo att använda. Då ser jag hur en av jägarna tittar ingående på mig och mina lindor, och närmar sig bestämt. Efter att ha kännt mig iakttagen av någon av jägarna konstant under dagarna i källaren blir jag galet nervös när han närmar sig, och försöker att helt enkelt försvinna in i väggen, vilket naturligtvis inte fungerar. Han kommer fram och är rakt på sak – har jag första förband också, eller bara gasbindor? Har jag tillräckligt för att vilja byta bort något eller några till honom? Mina varningssignaler går igång – även om jag har lindor nog att byta bort en eller två så känner jag direkt att det vore dumt att hjälpa någon som enligt ryktet är ute efter mig och mina vänner, så jag klämmer ur mig något om att jag i vilket fall inte vill byta något nu, och han försvinner iväg och lämnar mig med ett hjärta som slår snabbt och hårt.

Snart vaknar de andra till, och en efter en ansluter de sig till mig, som har upptäckt att det kommer serveras nåt annat än gröt till frukost/lunch idag! En lång väntan på ägg och bacon tar sin början, en väntan som fördrivs under ivrigt samspråk med Solina vid bardisken. Så småningom får vi vår mat och sätter oss i vårt hörn och tar det lugnt. Mina funderingar kretsar runt hur jag ska göra, ska jag försöka få nån sorts kontakt med sjukvårdarna och se om det finns möjlighet att få jobb eller ska jag låta bli? Till slut tar jag mod till mig och pratar med en av läkarna, som visar sig vara den som är chef för hela sjukstugan. Hon uppmanar mig att fundera noga och snabbt, och att återkomma till henne så snart som möjligt, eftersom det råder brist på sjuksköterskor för tillfället, innan hon skyndar vidare. Med tankarna snurrande i huvudet sätter jag mig för att se vad som kommer hända under auktionen av slavarna som just ska börja. När jag sitter och pratar om framtiden med Ulf som jobbar med att serva vapen vid ett bord, kommer plötsligt nån av döskallarna och ger honom en skottsäker väst ”för säkerhets skull”, och jag förstår att om inte auktionen går vägen kan det komma att bli hett om öronen där inne. Jag drar mig försiktigt undan en bit, och väntar på resultatet av budgivningen. Olof och Karl har ordnat så att frikåren, NKU och Protektoratet tillsammans ska bjuda på Kina för att ge henne fri, vilket skulle ge henne en möjlighet att hjälpa Katja, om hon ville.

Tack och lov går allt bra, och den spända stämningen med mycket vapen lättar. ÖStbackarna skaffar sig lite lunch, och sätter sig att spela lite kort vid ett av borden. Plötsligt kommer Ludwig, som jag ilsket har ignorerat det senaste dygnet, springande för att berätta att Solina är skadad och ligger ute i korridoren. Jag rusar dit lagom för att hinna hjälpa henne upp på båren och se att hon blöder, hon har en kniv djupt instucken i magen. Jag följer med till sjukstugan, chockad. Jag vet ju att hon inte kommer att dö, men hon blöder så mycket att det är svårt att inte tro det värsta. I sjukstugan drar hon till läkarnas förtvivlan ut kniven ur såret och jag jagas ut därifrån eftersom jag med min gråt bara stör deras arbete. Jag sjunker ihop i en förtvivlad liten hög utanför. Mina vänner försöker trösta mig, men förstår inte vad det är jag försöker säga när jag mellan gråtattackerna mumlar saker som ”kan inte dö” och ”tänk om de kommer på det”. Snart kommer Agge och sätter sig med mig, och berättar att det inte är nån fara med Solina, hon kommer klara sig eftersom det ju bara blev en liten skråma. Men, fortsätter hon, det är nåt konstigt med henne, hon har konstiga ögon och läker av sig själv. Min första reaktion är att nu kommer de försöka ha ihjäl Solina för att ta reda på hur saker och ting ligger till, och sen blir jag orolig för vad som kommer hända när alla andra förstår att hon har påverkats av strålningen i Stockholmsområdet och är en mutant. Strax därefter kommer Solina ut från sjukstugan och jag går för att ta reda på vad som egentligen hände. Jag möts av en rasande och ledsen Solina som helt översig given berättar om att hon tydligen är gravid, men Eskil inte tror på att det är hans barn. Hon stormar iväg, men när jag springer efter hör jag hur någon ropar efter mig. Eller rättare sagt, någon ropar på ”sjuksköterskan”, och ingen annan är i närheten.

Det är kvinnan med de vita kläderna och långa blonda håret som ber mig följa med. Hon hör ihop med Marcello och Benito på nåt sätt, och presenterar sig för Bianca. Jag följer med henne in i ett rumt huvudsakligen inrett med vita soffor och sängar. Det är obehagligt tyst där inne, och hon bjuder mig att slå mig ner i den stora mjuka soffan. Medan hon gör lite te småpratar hon om källaren och om Benito som strax uppenbarar sig i dörren. Efter lite omvägar kommer det fram att de vill erbjuda mig jobb som sjuksköterska, under förutsättning att jag är villig att lära mig det som behövs för att klara jobbet. De erbjuder mig ingen lön, men mat och husrum, och försäkrar mig om att jag är fri att ge mig av när som helst om jag skulle vilja. De ser hur obekväm jag är i situationen, och ber mig tänka ett tag på saken och ge chefsläkaren besked senare samma dag. Jag funderar ett bra tag på det, och berättar för de andra att jag nog ska tacka ja till erbjudandet och bli kvar där, men de är inte så glada för min skulle som jag trodde att de skulle bli. Redan kvällen innan hade jag sagt till Ulf att jag tänkte söka jobb, men att jag om han inte hörde nåt annat skulle följa med honom och frikåren från källaren och vart det nu kunde tänkas finnas nån plats att ta sig till, och nu kastades jag mellan längtan efter trygghet och känslan av att vara less på att alltid vara på väg å ena sidan, och lojaliteten mot de andra och misstänksamheten mot drogerna och musiken nere i källaren å andra sidan. Ena stunden var jag bestämd på att jag skulle stanna, i nästa hade jag bestämt mig för att lämna källaren och försöka få hänga med frikåren vart de nu tog vägen efteråt.

Drogerna var något som Ylva kämpade mot under hela tiden där nere i källaren. Jag hade nog egentligen gärna velat ge upp och försvinna bort från den fruktansvärda verkligheten, in i dimman, men kände att jag hade ett ansvar för de andra. Det räckte med att Fredrik var helt borta största delen av tiden, och jag hade fullt sjå med att försöka övertala honom att låta bli (utan framgång). På lördagseftermiddagen bestämde jag mig för att ge upp det och istället fokusera på att se till att framtiden blev så bra som möjligt för så många av oss som möjligt. Där ingick det bland annat att försöka få Ulf, alkoholisten med alla traumatiska minnen, att hålla sig någorlunda nykter. Det var svårt, för att inte säga omöjligt. Dessutom var det ju det här med Tess. Hon verkade växla personlighet hela tiden, och man visste aldrig riktigt vem man pratade med när man satte sig ner med henne. Från början slog hon ifrån sig allt snack om Östbacken, men allt eftersom tiden gick verkade hennes försvar mot det förflutna mjukna, även om det fortfarande inte gick att få henne att fundera på att följa med bort.

Framåt kvällen satt jag en stund med Kina i Döskallarnas läger, och pratade lite om ditt och datt, och om vad hon skulle göra nu när hon blivit friköpt från slaveriet. Svaret blev att hjälpa Katja och sedan ta sig upp till Ånge, till Agges svägerska som snart skulle föda sitt barn. Under glatt samspråk diskuterade vi hennes utveckling av penicillin, och då gick det upp ett ljus för mig – det funkade inte alltid med penicillin på allt och ibland kunde det vara helt galet fel. Men det gick minsann att odla, bara man visste vad man letade efter. Jag blev väldigt nyfiken på Kinas arbete där uppe i Ånge, som verkade vara en ganska trevlig liten bosättning, även om den kanske inte hade det alltför fett hela tiden så verkade den trygg. Kanske kunde jag… Jag frågade Kina om jag inte kunde få följa med henne till Ånge om hon nu ändå skulle dit, och kanske få lära mig lite mer om sjukvård än den lilla kunskap och erfarenhet jag ändå hade av henne. Det var då jag bestämde mig för att lämna källaren. Det kändes ändå alltför osäkert att stanna, trots att det fanns både mat och husrum, särskilt som Solina berättade att vaktstyrkan verkade vara på väg att splittras.

När jag går för att berätta den glada nyheten för Katja, och försöka hitta Doktor Olivekrona för att tacka nej till jobberbjudandet, märker jag att allt inte är riktigt som det brukar med Katja, och jag minns plötsligt att Kina sa att hon inte trodde det skulle bli aktuellt för henne att föda någon annanstans än i källaren. Var det dags nu!? Med hjärtat bultande får jag Katja att sätta sig ner och berätta vad som är fel. Jag förstår att det nog är värkarbetet som har satt igång, och nu kommer de tätare och tätare. Katja har verkligen ont, och folk som sitter runt omkring börjar märka att det är något som håller på att hända. När Kina kommer förbi uppmärksammar jag henne på vad som håller på att hända, och nu vidtar en febril aktivitet för att få Katja in till sjukstugan mellan värkarna. Jag hinner aldrig berätta för nån av de andra vad som håller på att hända, allting går så fort, men på nåt sätt får de ändå reda på det, för medan jag står där brevid britsen i sjukstugan där Katja våndas och läkarna och Kina trängs för att hjälpa till ser jag de andra komma in en efter en och ställa sig vid britsen eller sätta sig på golvet. Till och med Ludwig och nån ur frikåren är där inne! Jag ger mig inte tid till annat än att märka att de är där, mitt fokus är helt på Katja som har fruktansvärt ont, och blodet som är överallt! Kina och läkaren säger nåt med oroliga röster som jag knappt registrerar, men något verkar vara fel. Det bara forsar blod, och inga barnskrik hörs. Till slut får Katja morfin och barnet verkar vara ute, men det skriker inte, det händer ingenting annat än att läkaren får ett hysteriskt utbrott och försvinner. När barnet läggs upp på Katjas mage vänder det sig i magen på mig – det är helt oigenkännligt och jag förstår att det aldrig hade kunnat överleva ens om vi hade vart på ett riktigt sjukhus. Katja blir helt hysteriskt och skriker efter sitt riktiga barn, men efter en stund somnar hon till och jag ser de andras tårdränkta ansikten och inser att jag gråter själv. Jag ser att de också har förstått att det inte har gått bra, men viskar, mest för att trösta mig själv, att hon i alla fall kommer att klara sig. Jag ser Ulf storma ut och skriker åt någon, vem som helst, att ta hand om honom eftersom jag är rädd för att han ska tappa greppet helt. Läkarna verkar ha samlat sig, och kör ut alla utom mig från bädden med motiveringen att jag är sjukvårdskunnig och jag stannar där, med tårarna rinnande för mina kinder och håller den sovande Katja i handen tills hon vaknar och börjar fråga efter sitt barn igen. Jag gör mitt bästa för att försäkra henne om att ingen har tagit det, men när Ludwig kommer in med sin röda armbindel börjar hon skrika om att det är han som har tagit barnet och att hon måste få tillbaka det. Han försvinner snabbt iväg igen, och jag försöker återigen lugna henne. Nu kommer Kina tillbaka, och jag ber henne vaka en stund, medan jag kollar hur det är med de andra. Jag hittar de flesta av dem ihopsjunkna vid ett bord i baren, där även Råttan verkar ha fått nyheten. Karl verkar ha gått tillbaka in i sitt apatiska tillstånd, och Ulf super mer än någonsin. Olof ser jag inte till nånstans, och Fredrik är borta i drogdimmorna. Jag försöker få dem att vilja äta lite, men lyckas inte utan ber Agge hålla ett öga på dem medan jag går tillbaka in till Katja, och Råttan, Katjas gamla vän, följer med mig. Vi står där inne hos henne för att hon ska slippa vara ensam när det plötsligt blir kolsvart och folk börjar skrika att alla ska ut ur köket. Vi får panik och försöker trassla loss Katja från filtar och droppslangar för att få henne därifrån, men kommer inte långt innan vi får ge upp och sätta henne på en stol. Nu har både vakter och döskallar kommit in i sjukstugan, och vi känner oss ganska trygga där vi sitter och försöker förstå vad som händer medan folk tänder ficklampor och försöker se någonting. Ingen vet riktigt vad som har hänt, men alla är rädda. Så småningom verkar allt lugna ner sig och ljuset kommer tillbaka. Råttan och jag hjälper Katja mot sovsalen, men inser att det är alldeles för långt till hennes säng, och som en skänk från ovan får vi erbjudande om att lägga henne i en av sängarna precis innanför dörren, hos frikåren. Det känns mycket tryggare att låta henne vila där än längst in, där vi måste ta oss förbi både NKU, jägare och Protektoratet och har svårare att hålla uppsikt, och tillsammans med nån där hjälper vi henne att lägga sig i en av översängarna. Snabbt inser vi att alla som går förbi och är nyfikna stör henne, och vi kommer överens att flytta henne till den lägre sängen med förhänge istället. Nu kommer Kina och Solina in i hörnan, och Solina berättar att ytterligare en kvinna har fått missfall och Kina svimmar. Snabbt får vi upp henne på en säng, och lägger en sadel under hennes fötter för att få ner blod till huvudet igen. Hon kvicknar snart till, och snart sover Katja medan jag sitter på golvet nedanför sängen och bara försöker finnas där. Råttan sitter också hos oss, och tillsammans hjälper vi Katja att dricka lite, och jag ger mig iväg för att försöka hitta lite mat till oss allihop. Under tiden kommer och går döskallarna runt omkring oss, vissa mer förvånade över att ha oss där än andra, och de råa skämten haglar i luften. Men jag tar inte till mig, jag hör knappt nåt annat än att de faktiskt pratar med varandra, och snart har jag somnat där jag sitter på golvet med huvudet lutat mot sängkanten. Jag får inte sova länge, Katja vill upp till toaletten, men jag är så slut att jag inte förmår göra nånting. Jag stirrar tomt ut i luften och mitt medvetande försvinner bort. När jag kommer till medvetande ligger jag på en bår i sjukstugan, jag hör röster som talar om att prova med amfetamin eller nåt annat uppiggande för att se om det hjälper mig att vakna till, och sedan minns jag. Katja. Och barnet. Och allting brister. Jag förlorar mig i gråt och skrik, och läkarna inser att jag ”bara” är chockad och avfärdar mig ganska snabbt, samtidigt förstår jag av snacket runt mig att de allihop är höga eller är fulla, och förstår att jag ska vara glad att jag vaknade till när jag gjorde. Agge kommer och hjälper mig därifrån och tillbaka, men då är Katja borta! Jag blir hysterisk igen, innan vi upptäcker att hon ligger i sin egen säng, och Fredrik sitter hos henne. Jag jagar bort Fredrik, och uppmanar Katja att vila och går sedan för att prata med de andra och kanske försöka få i mig lite mat. Jag får reda på att frikåren har ändrat sig, och tänker undersöka om Östbacken är en plats där de kan tänka sig att ha sin hemmabas, och att de andra östbackarna har bestämt sig för att följa med tillbaka. Jag bestämmer mig snabbt för att också följa med, och går för att packa mina saker för att verkligen vara redo när det är dags att sticka.

Vid sängen träffar jag på Anja, som inte verkar vara riktigt vid sina sinnens fulla bruk. Snart förstår jag att hon har druckit en del. Anja, som alltid annars är så stabil, är full! Jag försöker få henne i säng, men det slutar istället med att vi står och pratar hästar och annat med en döskalle, som blir tvungen att springa iväg som förstärkning nåsntans, och vi blir lämnade med förtroendet att vakta deras utrustning. Nu tar Anja fram ett rör som jag har lärt mig innehåller mer droger och drar i sig nästan allt som finns kvar i röret trots att jag försöker få henne att låta bli. Det är nu jag börjar inse hur illa ställt det är med vår grupp. Om till och med Anja har kapitulerat inför drogerna är vi illa ute. Trots det har vi en trevlig stund där i hörnet, där vi trots alla beväpnade personer som springer omkring och hojtar om monster och patruller känner oss ganska trygga.

Så snart döskallarna börjar droppa tillbaka in, där de verkar bli förvånade över att se oss sitta vakt, går jag till baren och letar reda på de andra. Nu är till och med Olof full, och Karl verkar också ha tagit nåt. Är det bara jag som är nykter och klar av oss nu? Uppenbarligen är det så, och jag börjar bli orolig. Ulf verkar ändra lite på avtalet med frikåren hela tiden, och jag börjar tvivla på om det han säger verkligen stämmer. Han har så uppenbart tappat greppet om sig själv. En kamp rasar inom mig, ska jag trotsa min rädsla och respekt för vapenmakt och försöka reda ut de här trådarna på egen hand? Då måste jag prata med döskallarnas ledare, och vem vet vad som händer om det visar sig att Ulf har missuppfattat allt. Tillslut tar jag mod till mig och pratar med ledaren i korridoren. Han bekräftar allt som Ulf har sagt, men blir upprörd när han förstår att Ulf återigen är berusad. Han går för att ordna så att någon pratar med honom om vikten av att hålla sig nykter, eftersom vi när som helst kan vara tvungna att ge oss av, och den som hamnar efter då inte kommer att få nån extra hjälp. Lugnad går jag och förbereder alla på att vi antagligen kommer att lämna källaren morgonen efter, eftersom det går ett rykte om att dörrarna kommer att öppnas tidigt på morgonen. Katja blir glad över att hon ska få komma hem till Östbacken, och har förstått att hennes barn är borta. Men hon vill att vi ska leta reda på det för att kunna begrava det när vi kommer ut, och det gör så ont att veta att vi inte lyckas hitta barnet att jag inte har hjärta att berätta det för henne. Jag lovar att vi ska ta det med oss, och att vi ordnar det på morgonen istället, en lögn som Ylva aldrig kommer att avslöja för någon.

När jag pratar med Karl berättar han att han aldrig mer kommer att prova några droger, det var ingenting som föll honom i smaken, och jag berättar för honom vad som är på gång att hända. Vi kommer överens om att vi borde prata med döskallarna tillsammans för att verkligen försäkra oss om att allt kommer att gå enligt planen. Framförallt är vi oroliga för hur Katja ska orka med, men vi får löfte om att de ska hjälpa oss med henne. De ber oss skriva upp namnen på de personer som ska med, och nu börjar jag tveka. Fredrik verkar inte förstå allvaret och jag undrar om vi verkligen ska försöka få med honom. I det tillstånd jag sist såg honom i skulle han inte kunna hänga med ens en kortare bit från källaren, och skulle inte det äventyra allas säkerhet om han följde med? Karl får mig i alla fall på andra tankar, och han vill också ge Ludwig en chans att följa med oss. Jag vill inte, han har fått sin chans och valt bort oss, och jag vet i själva verket att han inte kommer att ändra sig även om jag innerst inne hoppas att han ska vilja följa med oss i alla fall, och jag går med på att i alla fall fråga honom. När Karl frågar säger han mycket riktigt att han tänker följa med NKU, och jag får kämpa för att hålla fasaden och inte börja stortjuta när Karl och Fredrik kramar honom hej då. Jag känner att om jag ens försöker säga hej då kommer alla dammar att brista, så jag säger helt kallt åt honom att gå därifrån. Jag ser honom lomma iväg, och känner tårarna stiga i ögonen. Varför var de tvungna att lura i honom att Isa letade efter honom? Jag hör knappt vad Karl säger till Fredrik till en början, men lyckas fokusera tillräckligt för att höra att han har ett lager med droger på sig, och även om han bedyrar att han inte kommer ta nåt mer innan vi lämnar källaren litar jag inte på honom. Vi försöker få honom att lämna ifrån sig ”skiten” till mig, men det går inte. Frustrerad går jag därifrån, för att säga hej då till Agge utifall att vi skulle ge oss av tidigt nästa morgon. Under mycket tårar och kramar kommer vi överens om att jag ska skriva till henne i Ånge, så att hon vet vart vi tar vägen och kan komma efter och i alla fall hälsa på oss. Med grötig röst och tårarna rinnande nedför mina kinder ber jag henne ta hand om Ludwig så länge hon är i närheten, och hon lovar att göra det så länge hon har möjlighet, vilket gör mig lite lugnare.

Nu när jag har sagt hejdå till Agge är det bara en sak som återstår innan jag kan gå och lägga mig för en natts orolig sömn – att göra ett sista försök att övertala Tess att följa med oss från källaren och ut i friheten. Både Karl och jag sätter oss ner för att prata med henne, och vi märker att hon lyssnar, det syns på henne att hon längtar ut därifrån, men hon är övertygad om att det inte finns någon plats där inte Tessenmark kan hitta henne, ingen plats där hon kan vara trygg. Jag vägrar ge upp hoppet, men orkar inte försöka övertala henne längre, och jag säger inte ens hejdå när jag går därifrån. Karl är dock fast besluten att inte ge upp och i alla fall försöka en gång till innan vi ger oss av, om det finns tillfälle. Full av saknad och gråt går jag och gör iordning min säng och packning, och kryper ihop för att sova. Med jämna mellanrum vaknar jag till och ser att det sitter en ovanligt stor vaktstyrka utanför döskallarna, men de är i alla fall kvar, så jag somnar tryggt om i förvissningen att vi snart ska kunna ta oss därifrån.


Söndagen
Söndagen började när jag vaknade med ett ryck, livrädd för att ha blivit lämnad ensam kvar. Tanken var helt irrelevant, men skrämmande. Lugnade mig när jag såg att alla som i så fall skulle varit försvunna var kvar. För att vara beredd så fort det var dags att ge sig iväg organiserar jag om min packning så att allt viktigt ligger lättillgängligt och allt är förberett för avfärd. Sen tar jag en tur ut till baren och ser att det inte är många vakna än, men att de som är uppe verkar vara spända, liksom beredda på att agera när som helst, vad som än händer. Så småningom börjar de andra dyka upp en efter en, och det ropas om frukost i form av pannkakor i baren. Jag är så emotionellt urvriden att jag bara sitter, orkar inte resa på mig, så jag stannar kvar i hörnet jag har gjort till mitt denna morgon. När Katja dyker upp, tyst och rödgråten hugger det till i mig, och jag vill inget hellre än att göra henne gladare igen, men kan inte göra nåt annat än att tafatt stryka henne över armen och mumla några, som jag hoppas, tröstande ord. De flesta av oss sitter mer eller mindre tysta i våra egna tankar, och då och då är det någon som kastar en block ut över lokalen där pannkaksköerna växer sig långa. Efter en stund kommer viss Fredrik ihåg nånting och börjar gräva i fickorna. Han får fram en näve piller som han sträcker fram till Katja.
”De är lugnande och smärtstillande, fick tag i dem när jag sålde ditt halsband…”
Pillrena är små och vita, och jag tittar misstänksamt på dem där de ligger i Katjas hand. Försiktigt lirkar jag dem hur hennes grepp medan jag säger att du kan väl vänta lite med dem, de kanske behövs senare, och jag lägger dem i min egen ficka. Karl, som hajat till vid Fredriks ord om halsbandet tar tag i Fredrik och verkar riktigt förbannad, men visar det inte riktigt för oss andra utan verkar mest försöka skälla rejält på Fredrik utan att någon annan märker det. Samtidigt börjar en liten gnutta hopp spira längst inne i mig. För första gången på länge har Fredrik faktiskt gjort nåt i alla välmening, och dessutom mot någon han tycker väldigt illa om. Kanske kommer han att skärpa sig så småningom i alla fall, kanske kommer allt bli bra...

Medan Ulf skaffar frukost, i form av gröt, till oss allihop börjar mina tankar vandra, och jag känner hur jag börjar glida iväg mot samma känsla av ingenting som under kvällen innan, men lyckas skärpa mig och stanna kvar i den bistra verkligheten. Lite gröt får jag i mig, men det går långsamt, väldigt långsamt. Mina tankar är på andra platser, i gamla tider, när jag plötsligt hör Agge prata argt, nästan skrika mot Abbe som står vid bordet brevid henne, innan hon bryter ihop och gråter. Jag ser henne gå mot dansgolvet och sjunka ihop i en liten hög. Jag skyndar efter och hittar en Agge i upplösningstillstånd. Inget hon säger verkar vettigt, det går inte att höra orden riktigt, men det låter som ett mantra med ”kan inte, vill inte, får inte, ska inte” som upprepas om och om igen medan hon vaggar våldsamt fram och tillbaka. Jag gör mitt bästa för att lugna ner henne och försöka ta reda på vad som har hänt, men allt jag får ur henne är att något har hänt med Josef, och att Abbe vägrade berätta vad. Medan vi sitter där på golvet, Agge, knappt kontaktbar gungandes och rabblandes, och jag, som inte riktigt vet vad jag kan göra annat än att hålla om henne och bara finnas där, ser jag hur Josef bärs förbi på en bår, med ansiktet nästan helt täckt. Kina går bredvid och gestikulerar vilt, jag får inte låta Agge se Josef på båren. Det är inget svårt att hindra Agge, hon är helt i sin egen lilla värld och har börjat rulla en pillerburk mellan fingrarna, och nu bubblar förtvivlan upp i mig. Inte Agge också, vem som helst, men inte fina Agge! När hon ber mig hämta doktor Gabriel, NKU-läkaren, vågar jag inte lämna henne, men Ludwig som av nån anledning är i närheten springer iväg för att hämta honom. När han kommer tar han genast tablettburken ifrån henne, och beordrar mig att skaffa fram vatten och något att badda hennes panna med. Som tur är har jag både vattenflaska och min halsduk med mig och behöver inte ens resa mig upp för att kunna ordna det, och långsamt lugnar sig Agge. Tydligen tycker inte doktor Gabriel att det är tillräckligt, och han skickar iväg mig att leta reda på en läkare som ska komma med nåt läkemedel som jag aldrig har hört talas om och inte kan minnas medan jag irrar omkring och letar. Jag springer på Kina i mitt förvirrade tillstånd och ber henne om hjälp, och hon ordnar snabbt fram vad som behövs. När jag sätter mig hos Agge igen har hon lugnat ner sig, och Gabriel försäkrar sig om att hon är okej och att jag kan hantera situationen fortsättningsvis. När jag ser den omtanke Gabriel visar Agge inser jag att det kanske finns människor som inte är rakt igenom onda även inom NKU, även om jag inte helt vågar lita på känslan av att jag har haft fel hela tiden. Agge får lite saltat vatten att dricka, och någon kommer med en tallrik pannkaka så att hon får tillbaka lite energi. Jag förstår att om Agge har fastnat i drogträsket är källaren verkligen inget bra ställe, och jag kommer på mig själv med att vara tacksam över att ha tackat nej till jobberbjudandet. Vad skulle egentligen hänt om jag hade stannat?

Agge och jag går så småningom för att hämta våra packningar, vi märker att alla verkar vara på tå, beredda att när som helst ta sina saker och ge sig av från källaren där stämningen börjar bli så tryckt att den snart går att skära med kniv. När jag får reda på att Agge saknar ytterkläder ger jag henne min extra tröja och en lång kram. Precis då uppmanas vi att samlas i baren. På med ryggsäcken, kontrollera att saxen hänger där den ska och att vattenflaskan är fylld, och ut till den fullpackade baren där jag hittar de andra ståendes nedanför scenen i en liten bedrövad, men ändå hoppfull, skara. Jackan har jag i famnen, jackan, som ska hjälpa till att smuggla Tess ut från källaren utan att någon annan än vi märker att hon försvinner därifrån. Marcello (tror jag) står inne på dansgolvet och uppmanar oss att samlas där inne, eftersom det är lättare att prata genom micken så att alla hör. Jag tvekar lite innan jag tillslut ställer mig i utkanten av folksamlingen, med vägen till dörrarna fri utifall att. När någon berättar för oss att en vapenvila råder där uppe och att portarna strax ska öppnas får jag en adrenalinkick och tanken att äntligen, äntligen ska vi få komma ut igen far igenom mitt huvud…och då bryts lajvet.