Drakdrömmar

Jag skulle vilja vara en liten, liten drake, inte större än en sparv eller så. Min kropp skulle vara täckt av grönglittrande fjäll som ibland nästan skulle se svarta ut, och mina vingar skulle kunna bära mig långa sträckor och högt upp bland molnen. Om jag ville tillräckligt mycket skulle jag kunna spruta små eldsflammor som bara vore till för att imponera på alla fina människor runt omkring mig. Jag skulle tjuvlyssnande klamra mig fast i hårsvallet på flickor med varma halsdukar, och krypa fram längs listerna utmed dörröppningar och spiselkransar. Jag skulle älska att fladdra runt i skogen tillsammans med fåglar och fladdermöss i munter lek, ligga i mossan bredvid en liten skogstjärn och njuta av solen som silar ner mellan grenarna eller av att snabbt färdas långt ovanför marken med vinden susande kring nosen och göra glada små krumsprång i vindbyarna.

Smakprov

Min något återvändande energi har inte lett till något produktivt, men nu orkar jag faktiskt läsa och även så smått försöka plugga in saker. Så vad ägnar jag min lördag åt, om inte till att att läsa mera Dan Andersson och drömma mig bort?

Här följer ett par guldklimpar som förutom att vara vackra också ger något att tänka på.

Jag har mod
Jag har mod att möta mänskor,
stilla, sorgsna, veka mänskor,
de, som tysta vära bördor,
tunga, hemliga och heta.
Jag har mod att se med kärlek
in i deras skrämda ögon,
jag har mod att trösta dem, fast
själv jag utan tröst och vila
släpar steg för steg mot mörkret.

Ur Krigssång
Vart mänskor gå - och varför -
kan aldrig redas ut,
ty det är nattens gåta,
och den har intet ljus.
I mörker födas, döda de, och dödas där till slut,
och det står skrivet klibbigt rött
på alla vägars grus.

Epilog
God natt - god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer
om vi aldrig träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -
god natt - god sömn åt er.

Tanketimmar i Sigtuna

Efter flera dagars intensiv nollning, info och runtflängande i Uppsala har lugnet sänkt sig. Jag sitter i en av de små samlingssalarna på Sigtuna Folkhögskola och funderar över min plötsliga lediga eftermiddag. Visserligen kommer jag få i uppdrag att köra och hämta flera medlemmar ur den nordiska samarbetskommittén, men det är liksom inte nåt som stör min fridfulla stund utan snarare känns som ett roligt avbrott. Trots allt är det ju det jag är här för – att lära känna de andra sju medlemmarna och att tillsammans med dem utforma och dra upp riktlinjer för det kommande samarbetet oss emellan.

Medan tankarna flödar och rör sig fritt runt varandra vandrar blicken runt i rummet. Två tavlor, vid första anblicken utan motiv, händer sida vid sida framför mig. Den ena med olika nyanser av svart, vitt och grått, den andra med rött, blått, och gult. De är varandras kontraster, men ändå inte. För där den ena skapar djup och rörelse endast med hjälp av gråskala och korta penseldrag som liksom skapar en bild av kallt hårt regn mot en fönsterruta ger den andra en känsla av värme, eld och djup. Tankarna går till en skog i brand, en skog som är helt övertänd, där man inte längre kan skönja några egentliga konturer annat de långa, utbredda lodräta penseldragen som driver fram trädstammarnas form, slickade av eldslågorna. I det dunkla ljuset förnimmer snarare än ser jag färger även i gråskalan. Blått och grönt verkar träda fram när jag försjunker i det oregelbundna mönstret. Två så olika tavlor, men ändå hänger de samman så starkt att bandet mellan dem nästan träder fram fullt synligt på väggen. De inbjuder till eftertanke och tolkningar långt fler än vad som först verkar möjligt. Motiven framträder ett efter ett ur de vid första anblicken oregelbundna, oplanerade penseldragen. Så olika, men ändå så lika.

Bredvid tavlorna finns ett fönster. En gammal trött ek står där utan blad, regnet faller som en tjock dimma som suddar ut alla detaljer, och ger tallarna en underlig mjukt rundad form. Det är grått. Inte ens de rostbruna löv som täcker marken lyser upp, deras färger dämpas snarare av det gråa diset. En ensam gatlykta står där, ännu nedsläckt i väntan på kvällens mörker. Vädret där ute, och känslan av övergivenhet och väntan, verkar sövande. Mina ögonlock blir tunga och tankarna allt slöare. Jag vet att jag snart kommer behöva vakna ur min halvslummer, bekvämt tillbakalutad i en mjuk fåtölj, men till dess vill jag fortsätta att drömma. Fortsätta att sjunka djupare ner i de två tavlornas mystik och försöka att drömmande utröna konstnärens intention och de egentliga motiven.

Ju längre jag sitter här, desto mer känner jag hur jag slappnar av. De senaste veckornas stress över uppsatsskrivande, flytt, nya vänner och uppstartad utbildning släpper, och lämnar utrymme för känslor och tankar som länge trängts bort ur medvetandet. Allt mer fokuserar jag på nu och här, på min uppgift, mina tankar, min vilja att göra helgen till något bra. Trots allt är det nu det händer, och just nu är det här centrum är!

Om drömmar kunde tydas...

Jag hade en väldigt konstig dröm i natt. Den var liksom inte konstig på det där vanliga sättet där det händer skumma och otroligt onaturliga saker, utan i denna drömmen var det känslan som var det underliga.

I natt satt jag i en bil. Vi var tre personer, en A, en J och en C, och skulle ta oss hem (till Sverige) från nåt okänt land långt bort. A, yngst och mest utan körkort av oss tre körde, jag satt bredvid och ömsom sov, ömsom läste karta eller var allmänt seg. J satt bakom mig och pratade sövande med sig själv.Vi, eller snarare A då, körde många mil. Många dagar satt vi i den där slitna bilen utan att äta nåt, utan att stanna, och, vilket inte gällde mig, utan att sova. En dag eller kanske kväll, det är svårt att avgöra så här i efterhand, kom vi till en plats där jag hade bott en tid. En tvåvåningskorridor, där mitt namn fortfarande stod kvar vid min dörr, ett par skor låg slängda framför hallspegeln och några böcker fortfarande låg i bokhyllan. Det var konstigt att se en plats där jag uppenbarligen hade bott utan att kunna minnas när eller varför, men ändå känna sig hemma.

Nåväl. Vi bestämde oss för att åka vidare, men kunde inte komma ut ur byggnaden - vi var fångar i mitt förflutna. Inte förrän vi hittade ett bombsäkert och helt anonymt sätt att sätta igång brandlarm på våningen under lyckades vi ta oss därifrån, åkandes på ett tefat. Ett sådant man åker på snön med, alltså. Inte ett fat till en kopp... Väl tillbaka i bilen igen höll min rygg på att gå sönder, så J masserade mig hela vägen från Murmansk till Berlin, och det var den i särklass bästa massagen jag någonsin har fått. Till slut somnade jag medan J fortfarande knådade min nacke.

Ungefär där vaknade jag med en mycket behaglig känsla i hela kroppen. Sådär avslappnad och lealös som man ofta önskar att man var, men sällan är. Om någon kan förklara för mig vad den där drömmen betyder så vore jag tacksam!