Flickan från det förflutna

Det finns en mening med allt, sa hon och log mot mig. Hennes gröna ögon lyste i dunklet och huden skimrade som om den var av siden.

Vågorna kluckade mot den benvita sanden, så stilla men ändå så intensivt. Månens gyllene skära speglade sig i det böljande vattnet och stjärnorna tycktes dansa under flickans tankar. En natt som gjord för drömmar, en natt som gjord för hemligheter.

Det enda som hördes i nattens stilla ljud var mina andetag, och hennes. Hon, flickan från mina drömmar, flickan från det förflutna, stod framför mig, så som jag alltid vetat att hon en dag skulle göra. Utan tvång, utan krav såg hon på mig med en sorts sorgfylld glädje i sina vackra ögon. Under alla år som gått, under alla år av smärta och sorg hade hon varit den som burit mig vidare, den som hållit mig upprätt under alla mina vedermödor, alla mina kval. Alla mina år av ensamhet hade hon funnits där, så nära, men ändå så avlägsen. Som en viskning i vinden, som en viskning som nästan, men inte riktigt, är tystnaden.

Äntligen hade hon blivit synlig för mig, vävd av dimmans slöjor och daggens droppar, med en klädnad gjord av spindelväv.

Din hemlighet, sa hon, är i säkerhet hos mig. Nu kan du börja leva, leva det liv du drömt om sedan den dagen du upptäckte att du var ett tomt skal som andra fyllde. Var inte rädd, du kommer att finna din lycka. Din styrka är stor, och ditt förflutna kommer att hjälpa dig.

Det finns en mening med allt, sa hon och gick sin väg, ut ur mitt liv för att aldrig mer se sig om.