Nattväsen

Ännu en gång ser jag ut över havets piskande vågor. Det var länge sedan jag stod här senast, många år har gått och mycket vatten har flutit under broarna. På den tiden var jag vacker, levande, och vid min sida hade jag Sage, den man som på bara några minuter skulle förändra hela min framtid. Nu står jag här ensam, för allra sista gången. Om bara några timmar ska jag bege mig härifrån för att aldrig komma tillbaka igen.

Enda anledningen till att jag står här nu är för att berätta om mitt liv och för att försäkra mig om att mina likars historia och vedermödor kommer att föras vidare trots att de som utgjort den försvinner in i glömskan, en efter en.

Mitt namn är sedan länge glömt av alla utom mig själv, men jag har heller ingen användning för det. Jag döptes efter min mormor som hette Maria, men numera kommer alla ihåg mig under namnet Layara. Det är inget vanligt namn, men så är jag heller ingen vanligt kvinna. Det var den där natten på klippan vid havet tillsammans med Sage mitt namn glömdes, eller snarare byttes bort. Det var en naturlig följd av det val jag gjorde där, och som skulle komma att förändra både mitt liv och min själ.

Vi hade inte stämt möte på klipporna vid det stormiga havet, men på något sätt visste vi båda att det var där vi skulle träffas efter att var för sig tagit oss ut från staden, var och en på sitt sätt. Sage var inte som alla andra, och jag accepterade det redan från den stund jag först mötte honom i en mörk gränd där han räddade mig från att falla i slavhandlarnas händer. Sedan dess tillbringade vi alla dygnets vakna timmar tillsammans. På nätterna strövade vi genom staden, i skydd av mörkret letade vi efter ett krypin där vi kunde sitta och berätta våra livs historier för varandra, och vi litade båda helt på varandra. I gryningen skildes vi åt, och jag livnärde mig på att stjäla frukt från marknadsstånden på torgen och aktade mig noga för att bli sedd. Men när man inte ser ut som alla andra är det svårt, och snart var vakterna på jakt efter mig.

Det var där ute på klipporna som vi blev ett, Sage och jag, och det var där han gav mig sin vackraste gåva – den enda gåvan. Det var där han gav mig kyssen som skulle göra mig till hans like, kyssen som förändrade allt. Kyssen som gjorde mig till den jag är idag, gjorde mig till Layara. Det var där han första och enda gången smakade mitt blod, och jag hans.

Det är många hundra år sedan nu, jag är många erfarenheter rikare och lika ensam som jag var när jag fortfarande var dödlig. Vad jag vet är jag den enda av oss som fortfarande är vid liv, alla andra har blivit dödade eller omintetgjorts i bränder, eller av glömska blivit kvar i ljuset och bränts till damm. Alla var vi förenade av ett band, mycket starkare än något annat som någonsin har funnits. Livstråden som stärktes varje gång vi drack det livgivande blodet gjorde att vi kunde förnimma varandras närvaro på långa avstånd, och om vi befann oss inom en inte alltför snäv omkrets kunde vi också mötas i Mörkret och tala med varandra. Mörkret var en plats dit bara mina likar kunde ta sig, en annan värld som är som en skugga av den fysiska världen där vi kunde se varandra som skuggor med olika färgtoner som gjorde att vi kunde känna igen varandra. Men nu är den tiden förbi och ensam står jag här nu inför vindens piskande och vågornas dån.

Natten då jag kände det sista bandet brytas hade 389 år gått sen min pånyttfödelse, och jag levde i Wischamp som en välbärgad kvinna bland stadens adel. Jag hade precis kommit åter till min våning efter ännu ett nattligt strövtåg genom de nästan tomma gatorna, och en måltid som lämnade en del i övrigt att önska när jag kände att något drog i livstråden. En sekund senare brast den, och det kändes som om någon stuckit en kniv rakt genom hjärtat. Det var Sage.

Vi var de sista två, och hade tillsammans bestämt att vi inte skulle ge vår gåva, som alltmer kommit att likna en förbannelse, till någon mer människa, utan låta det sluta med oss. Den olyckliga tillvaro vi förde de sista åren, då en livsdrickare inte längre kunde hålla sin identitet hemlig, ledde till att vi inte var säkra någonstans. När så våra likar en efter en avslöjades och förintades mer eller mindre frivilligt bestämde vi oss för att avsluta våra band till tidens folk, och isolera oss där vi en gång mötts.

Men vi hann aldrig så långt. Jag fick aldrig reda på varför, men bara några dagar innan vi skulle träffas vid havet för att tillsammans möta vår undergång brast den sista tråden som ledde till Mörkret. Jag bestämde mig för att fullfölja våra planer trots att jag nu skulle vara ensam.

Nu står jag här och tänker tillbaka på allt som varit. Alla de år som förflutit sedan den där dagen. Jag känner vindens piskande mot mitt ansikte, och den salta doften av vågorna som vrålar nedanför och känner att nu är det färdigt, fullbordat. Ingen mer kommer att känna den njutning som alltid var närvarande vid utbytet av livsdrycken, inte känna skräcken för att bli upptäckt och avslöjad. Nu är det snart dags. Mina avsked är tagna, längtan efter evigheten har bleknat, och nu finns bara längtan efter slutet. Nu väntar jag på gryningen och solens första strålar mot min hud. Min första soluppgång på 389 år. Min sista soluppgång. Det är nära nu, bara sekunder kvar tills solstrålarna kommer att snudda vid mitt ansikte och förvandla min kropp till aska. Nu kommer slutet, mitt liv, och min död är slut. Förintelsen och överlämnandet är här. Ett andetag, och jag lämnar allt.