Tanketimmar i Sigtuna

Efter flera dagars intensiv nollning, info och runtflängande i Uppsala har lugnet sänkt sig. Jag sitter i en av de små samlingssalarna på Sigtuna Folkhögskola och funderar över min plötsliga lediga eftermiddag. Visserligen kommer jag få i uppdrag att köra och hämta flera medlemmar ur den nordiska samarbetskommittén, men det är liksom inte nåt som stör min fridfulla stund utan snarare känns som ett roligt avbrott. Trots allt är det ju det jag är här för – att lära känna de andra sju medlemmarna och att tillsammans med dem utforma och dra upp riktlinjer för det kommande samarbetet oss emellan.

Medan tankarna flödar och rör sig fritt runt varandra vandrar blicken runt i rummet. Två tavlor, vid första anblicken utan motiv, händer sida vid sida framför mig. Den ena med olika nyanser av svart, vitt och grått, den andra med rött, blått, och gult. De är varandras kontraster, men ändå inte. För där den ena skapar djup och rörelse endast med hjälp av gråskala och korta penseldrag som liksom skapar en bild av kallt hårt regn mot en fönsterruta ger den andra en känsla av värme, eld och djup. Tankarna går till en skog i brand, en skog som är helt övertänd, där man inte längre kan skönja några egentliga konturer annat de långa, utbredda lodräta penseldragen som driver fram trädstammarnas form, slickade av eldslågorna. I det dunkla ljuset förnimmer snarare än ser jag färger även i gråskalan. Blått och grönt verkar träda fram när jag försjunker i det oregelbundna mönstret. Två så olika tavlor, men ändå hänger de samman så starkt att bandet mellan dem nästan träder fram fullt synligt på väggen. De inbjuder till eftertanke och tolkningar långt fler än vad som först verkar möjligt. Motiven framträder ett efter ett ur de vid första anblicken oregelbundna, oplanerade penseldragen. Så olika, men ändå så lika.

Bredvid tavlorna finns ett fönster. En gammal trött ek står där utan blad, regnet faller som en tjock dimma som suddar ut alla detaljer, och ger tallarna en underlig mjukt rundad form. Det är grått. Inte ens de rostbruna löv som täcker marken lyser upp, deras färger dämpas snarare av det gråa diset. En ensam gatlykta står där, ännu nedsläckt i väntan på kvällens mörker. Vädret där ute, och känslan av övergivenhet och väntan, verkar sövande. Mina ögonlock blir tunga och tankarna allt slöare. Jag vet att jag snart kommer behöva vakna ur min halvslummer, bekvämt tillbakalutad i en mjuk fåtölj, men till dess vill jag fortsätta att drömma. Fortsätta att sjunka djupare ner i de två tavlornas mystik och försöka att drömmande utröna konstnärens intention och de egentliga motiven.

Ju längre jag sitter här, desto mer känner jag hur jag slappnar av. De senaste veckornas stress över uppsatsskrivande, flytt, nya vänner och uppstartad utbildning släpper, och lämnar utrymme för känslor och tankar som länge trängts bort ur medvetandet. Allt mer fokuserar jag på nu och här, på min uppgift, mina tankar, min vilja att göra helgen till något bra. Trots allt är det nu det händer, och just nu är det här centrum är!