Tänk att så små saker kan påverka ens känslor så mycket

Vanligen ägnar jag en stund varje dag åt att surfa runt på de större svenska dagstidningarnas websidor för att hålla mig någorlunda uppdaterad om vad som händer och sker i samhället och runt om i världen. Ofta finns det både intressande, engagerande och upprörande nyheter och debattartiklar, men sällan har jag blivit så ledsen över en tidningsartikel som över SvDs Anorexihyllande band uppträder på Kulturhuset. Eller ja, det är inte artikeln som sådan som upprör, utan själva ämnet.

Alla som har någon nära anhörig eller vän som har/har haft anorexia vet hur svårt det är att inte kunna påverka, inte kunna hjälpa personen i fråga vare sig med att få sjukdomsinsikt eller med att förbätta det fysiska tillståndet. Ingen annan kan förstå hur svårt det är att se någon man älskar sakta men säkert tyna bort utan att kunna göra något. Ens egen omgivning tror att de har lösningen på problemen; "Har ni provat ditt?" "Men ni borde ju göra datt!?" är vanliga kommentarer från människor som inte förstår problemets djup. Och inte heller att man redan i ren desperation har försökt med precis allting för att försöka förbättra situationen. Väldigt sällan får man ren medkänsla eller stöttning - även de enklaste samtal lämnar efter sig en tung känsla av skuld. Skuld över att man inte gjort tillräckligt, att man inte räcker till, att man inte lyckas göra något.

När man med erfarenhet av anorexia i bagaget läser artiklar, diskussioner eller funderingar kring just pro Ana, tips på hur man lättast går ner i vikt och lättast lurar omgivningen att tro att man visst är som alla andra är det som om en kniv skär rätt igenom en. Tankarna går till dessa människors anhöriga, som med största sannolikhet är fruktansvärt oroliga, rädda och känner stora skuldkänslor för att den som de älskar är så sjuk trots alla deras ansträngningar. Det är inget man önskar någon.

Anorexia är ingen lek utan en sjukdom med 10% dödlighet. Det får vi aldrig glömma!