Det finns få saker som gör mig så lycklig som snöfall. Särskilt det första för året, det som här i Umeå kom i lördags förmiddag. Om det singlar några enstaka flingor i mitten av oktober eller är full snöstorm i slutet av februari spelar ingen roll - åsynen av det där vita luddiga kalla som faller gör mig alldeles glad och varm inuti. Känslan av jul infinner sig nästan omedelbart och jag vill inget hellre än att krypa in under en filt i soffhörnet med en bra bok och en kopp rykande hett te och bara vara.
Kalla, vita, stilla vinterdagar är bland det vackraste som finns. När solen gnistrar i den orörda snön är det verkligen inte svårt att föreställa sig hur kung Vinter har svingat sin spira och bäddat in hela världen i luddig, gnistrande bomull. Tyvärr ser man sällan denna fantastiska vintervärld idag. Avgaser, bilar, pulkor och annat stör den stilla bilden, och snön är sällan vit och orörd särsilt länge. Inte sällan smälter den bort eller förvandlas till slaskig grå sörja innan man hunnit njuta av den, och istället för en vintervit värld får man en slaskgrå.
Ännu ligger årets vinter framför oss. Ännu lever förhoppningen om en kall och snövit - en vacker - vinter framför inom mig. Fram tills den stund då snön kommer på allvar ska jag njuta allt jag kan av de små stunder av ren och skär lycka som infinner sig så fort några flngor singlar stillsamt ner från himlen, virvlande på sin färd mot marken.
måndag, oktober 22, 2007
fredag, oktober 19, 2007
En Dålig Dag
Idag är En Dålig Dag. Ligger på min soffa med datorn på magen och slösurfar i brist på koncentration nog att skriva plugg. Inte kan jag ge mig ut på nån promenad heller, även om jag verkligen skulle vilja ut i friska luften en sväng, eftersom jag just idag gör säkrast att ha toan inom räckhåll. Måste ha ätit nåt underligt eller så har jag fått en släng av något, för min mage är verkligen inte som den ska idag. Inte igår heller. Alltså, En Dålig Dag.
Tiden springer förbi medan vi gömmer våra huvuden i sanden
Jaha. Så har bloggen gått i stå igen. Det är närmare två månader sedan jag skrev nåt sist, och ännu längre sedan jag faktiskt skrev något vettigt.
Det är konstigt att tiden kan gå så snabbt. Jag har varit här i Umeå mer än två månader nu, men det känns som jag har bott här i evigheter. Och på ett sätt har jag väl det också. Med tanke på att rummet ser precis likadant ut som det jag hade förra hösten och alla mina saker är desamma, så är det ju nästan som att vara på samma ställe. Bortsett från att området ligger någon helt annanstans, naturligtvis. Faktum är att hela hösten snart har gått. Och när det börjar lacka mot jul är det dags för flytt återigen. Då är målet också att ha en uppsats kring trafficking i Tjetjenien färdig för språklig bearbetning och översyn, och att faktiskt kunna ha riktigt ledigt under julhelgen. Det känns fortfarande väldigt avlägset med mitt uppsatsskrivande, men jag måste komma igång så snart som möjligt. Hur ska jag annars lyckas få ihop det till den sjunde januari och inlämning?
Tillvaron är dock inte bara datorsalar, SPSS och metodkurs. Inte riktigt i alla fall, även om den mesta vakna tiden faktiskt ägnas åt plugg på ett eller annat sätt. I helgen som gick var de Tre Vännerna och Jerry i Stockholm på en liten nöjesresa. Shopping, matlagning, film och konsert hann vi med de två dagarna vi var där, även om vi väl sov bort större delen av lördagen efter en lång natt på nattåget från Umeå. Söndagens spelning med Manu Chao och den egentliga anledningen till resan var toppenbra! Fantastisk musik, sällan skådad energi och en stämning som gjorde det omöjligt att sitta stilla. Hela Hovet var på fötter och dansade innan kvällen var slut, och det fanns nog inte någon som inte var nöjd med kvällen!
Nu väntar en helg med plugg, sovmorgnar och trevliga stunder. För en gångs skull ska jag inte åka någonstans vilket är fantastiskt skönt. Och man kan ju säga att jag behöver vara kvar hemma lite också - börjar bli riktigt trött på att fara omkring som en galning mellan norr och syd. Tack och lov att det är slut på det till våren!
Det är konstigt att tiden kan gå så snabbt. Jag har varit här i Umeå mer än två månader nu, men det känns som jag har bott här i evigheter. Och på ett sätt har jag väl det också. Med tanke på att rummet ser precis likadant ut som det jag hade förra hösten och alla mina saker är desamma, så är det ju nästan som att vara på samma ställe. Bortsett från att området ligger någon helt annanstans, naturligtvis. Faktum är att hela hösten snart har gått. Och när det börjar lacka mot jul är det dags för flytt återigen. Då är målet också att ha en uppsats kring trafficking i Tjetjenien färdig för språklig bearbetning och översyn, och att faktiskt kunna ha riktigt ledigt under julhelgen. Det känns fortfarande väldigt avlägset med mitt uppsatsskrivande, men jag måste komma igång så snart som möjligt. Hur ska jag annars lyckas få ihop det till den sjunde januari och inlämning?
Tillvaron är dock inte bara datorsalar, SPSS och metodkurs. Inte riktigt i alla fall, även om den mesta vakna tiden faktiskt ägnas åt plugg på ett eller annat sätt. I helgen som gick var de Tre Vännerna och Jerry i Stockholm på en liten nöjesresa. Shopping, matlagning, film och konsert hann vi med de två dagarna vi var där, även om vi väl sov bort större delen av lördagen efter en lång natt på nattåget från Umeå. Söndagens spelning med Manu Chao och den egentliga anledningen till resan var toppenbra! Fantastisk musik, sällan skådad energi och en stämning som gjorde det omöjligt att sitta stilla. Hela Hovet var på fötter och dansade innan kvällen var slut, och det fanns nog inte någon som inte var nöjd med kvällen!
Nu väntar en helg med plugg, sovmorgnar och trevliga stunder. För en gångs skull ska jag inte åka någonstans vilket är fantastiskt skönt. Och man kan ju säga att jag behöver vara kvar hemma lite också - börjar bli riktigt trött på att fara omkring som en galning mellan norr och syd. Tack och lov att det är slut på det till våren!
onsdag, augusti 15, 2007
Tillbakablickar
Ibland måste man börja fundera på det som man redan har lagt bakom sig. Det kan handla om relationer med andra människor, om handlingar, om händelser eller om längre perioder i livet. Ett sådant tillfälle har jag haft de senaste dagarna när jag, mer eller mindre konstant, har suttit och tänkt tillbaka på tiden i Kristinehamn.
Det är konstigt, men så fort man börjar tänka på något som inte har varit helt trevligt så kommer känslorna från det där speciella tillfället tillbaka och liksom översköljer en. Och det finns absolut ingenting man kan göra åt det. Inget alls.
Jag har precis (nåja, i onsdags, men ändå!) skrivit klart min praktikrapport om tiden i Kristinehamn. Men den handlar egentligen bara om själva jobbet och praktikplatsen. Allt annat runt omkring, som stället man bor på exempelvis, har bara flugit runt i huvudet medan man har gjort sig av med allting som handlade om praktikuppgifter, handledare och sånt.
På ett sätt är det skönt att faktiskt få tillfälle att bearbeta allt det där. Samtidigt vill jag bara glömma. Inte praktiken, men den där tiden i tråkiga lilla Kristinehamn då jag verkligen var ensam. Det är väl säkert så att även det var en nyttig erfarenhet, men vem vill minnas sådant som har varit riktigt riktigt jobbigt?
Nu ska jag bara klara av opponeringen, och förhoppningsvis inte behöva komplettera själva rapporten. Sen är vårterminen officiellt avslutad och avklarad!
Det är konstigt, men så fort man börjar tänka på något som inte har varit helt trevligt så kommer känslorna från det där speciella tillfället tillbaka och liksom översköljer en. Och det finns absolut ingenting man kan göra åt det. Inget alls.
Jag har precis (nåja, i onsdags, men ändå!) skrivit klart min praktikrapport om tiden i Kristinehamn. Men den handlar egentligen bara om själva jobbet och praktikplatsen. Allt annat runt omkring, som stället man bor på exempelvis, har bara flugit runt i huvudet medan man har gjort sig av med allting som handlade om praktikuppgifter, handledare och sånt.
På ett sätt är det skönt att faktiskt få tillfälle att bearbeta allt det där. Samtidigt vill jag bara glömma. Inte praktiken, men den där tiden i tråkiga lilla Kristinehamn då jag verkligen var ensam. Det är väl säkert så att även det var en nyttig erfarenhet, men vem vill minnas sådant som har varit riktigt riktigt jobbigt?
Nu ska jag bara klara av opponeringen, och förhoppningsvis inte behöva komplettera själva rapporten. Sen är vårterminen officiellt avslutad och avklarad!
söndag, augusti 12, 2007
En vecka i norr
Tänkte att det kanske kunde vara på sin plats med en liten uppdatering om vad som händer i mitt liv just nu, såhär i sommarens slutskede.
Den gångna veckan spenderades till största delen i de nordligare delarna av vårt avlånga land, närmare bestämt i Luleå, där Svenska Kyrkans Ungas Stora Årsmöte 2007 gick av stapeln. Mera om själva årsmötet kan man läsa på Svenska Kyrkans Ungas hemsida, där man också kan se bilder, läsa årsmötesbloggen och få koll på vad som egentligen beslutades.
Efter en lördag full av huvudvärk, panikartad flytt- och resepackning samt en mycket god middag så satte jag mig på tåget upp mot Stockholm tillsammans med Johanna. Drygt tre timmars väntetid fylldes ut med lite shopping, nudelwook (som intogs med pinnar som enda ätredskap) nere på Kungshallen, och lite promenad ut mot slottet och riksdagshuset innan det var dags att möta upp resten av FS-gänget på stationen och sätta sig på nattåget mot Luleå. Trots den varma kupén var jag något sånär utvilad när vi, glada ihågen men aningens ofräscha klev av tåget och tog sikte på stadshotellet och en välförtjänt och efterlängtad frukost. Efter en god måltid följde en dag full med förberedelser inför årsmötet, möten med gamla vänner och en alldeles fantastiskt god avslutningsmiddag nere i hamnen.
Veckans mötesförhandlingar avlöpte mer eller mindre smärtfritt, även om det under åtminstone en dag var väldigt dålig och tryckt stämning då vi i FS fick ta emot mycket och rejäl kritik, både befogad och obefogad. Dock tog vi oss tillslut igenom hela föredragningslistan och vid femtiden på torsdagen var alla frågor avklarade, en ny styrelse vald och de avgående ledamöterna avtackade.
Jag hade lite tur och fick lift ner till Umeå redan på torsdagskvällen med ett gäng glada grabbar så vid elvatiden kom jag då äntligen in i mitt nya hem som faktiskt, hör och häpna, är nästan identiskt med det jag hade på Ålidhem i höstas. Det är lite spännande, men jag har själv bidragit till det genom att möblera på samma sätt, och dessutom sätta upp samma saker på väggarna, ha samma matta och gardiner. Så jag känner mig så hemma som jag någonsin kan göra!
En sak återstår dock: jag behöver skaffa en väggklocka och något snyggt till väggen ovanför min säng. Just nu har jag vissa planer på att göra en snygg förstoring av något av mina foton från familjens USA-resa förra sommaren och slänga upp i ett glas där. Det är förresten inget som jag har kommit på nu. Eftersom det finns några riktigt fina bilder från bland annat Yosemite, Grand Canyon och Los Angeles (och jag är faktiskt väldigt stolt över dem!) så tycker jag att det kanske vore en trevlig investering att göra något av någon av de bilderna. Bland annat finns en väldigt vacker solnedgångsbild och en underbar bild från en hög utsicktspunkt i Yosemite. Vi får se vad som händer med det, ännu har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra och vad det blir av det!
Just nu håller jag, förutom det allra sista finliret i rummet, på att skriva min stora rapport över praktiken. Den ska vara klar på onsdag, så det brinner lite i knutarna kan man säga. Men förhoppningsvis ror jag även detta i hamn och kan lättad lägga det bakom mig om en dryg vecka. Så nu ska jag inte sitta här och fördriva tiden med onödigheter, utan koncentrera mig helt på rapporten och SRV. Fast man vet ju aldrig, kanske dyker det upp något nytt sött på Syrinxx istället. Helt säker på att kunna hålla sig ifrån bloggarna är man ju inte!
Andra bloggar om: Livet, Dagbok, Svenska Kyrkans Unga
Den gångna veckan spenderades till största delen i de nordligare delarna av vårt avlånga land, närmare bestämt i Luleå, där Svenska Kyrkans Ungas Stora Årsmöte 2007 gick av stapeln. Mera om själva årsmötet kan man läsa på Svenska Kyrkans Ungas hemsida, där man också kan se bilder, läsa årsmötesbloggen och få koll på vad som egentligen beslutades.
Efter en lördag full av huvudvärk, panikartad flytt- och resepackning samt en mycket god middag så satte jag mig på tåget upp mot Stockholm tillsammans med Johanna. Drygt tre timmars väntetid fylldes ut med lite shopping, nudelwook (som intogs med pinnar som enda ätredskap) nere på Kungshallen, och lite promenad ut mot slottet och riksdagshuset innan det var dags att möta upp resten av FS-gänget på stationen och sätta sig på nattåget mot Luleå. Trots den varma kupén var jag något sånär utvilad när vi, glada ihågen men aningens ofräscha klev av tåget och tog sikte på stadshotellet och en välförtjänt och efterlängtad frukost. Efter en god måltid följde en dag full med förberedelser inför årsmötet, möten med gamla vänner och en alldeles fantastiskt god avslutningsmiddag nere i hamnen.
Veckans mötesförhandlingar avlöpte mer eller mindre smärtfritt, även om det under åtminstone en dag var väldigt dålig och tryckt stämning då vi i FS fick ta emot mycket och rejäl kritik, både befogad och obefogad. Dock tog vi oss tillslut igenom hela föredragningslistan och vid femtiden på torsdagen var alla frågor avklarade, en ny styrelse vald och de avgående ledamöterna avtackade.
Jag hade lite tur och fick lift ner till Umeå redan på torsdagskvällen med ett gäng glada grabbar så vid elvatiden kom jag då äntligen in i mitt nya hem som faktiskt, hör och häpna, är nästan identiskt med det jag hade på Ålidhem i höstas. Det är lite spännande, men jag har själv bidragit till det genom att möblera på samma sätt, och dessutom sätta upp samma saker på väggarna, ha samma matta och gardiner. Så jag känner mig så hemma som jag någonsin kan göra!
En sak återstår dock: jag behöver skaffa en väggklocka och något snyggt till väggen ovanför min säng. Just nu har jag vissa planer på att göra en snygg förstoring av något av mina foton från familjens USA-resa förra sommaren och slänga upp i ett glas där. Det är förresten inget som jag har kommit på nu. Eftersom det finns några riktigt fina bilder från bland annat Yosemite, Grand Canyon och Los Angeles (och jag är faktiskt väldigt stolt över dem!) så tycker jag att det kanske vore en trevlig investering att göra något av någon av de bilderna. Bland annat finns en väldigt vacker solnedgångsbild och en underbar bild från en hög utsicktspunkt i Yosemite. Vi får se vad som händer med det, ännu har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra och vad det blir av det!
Just nu håller jag, förutom det allra sista finliret i rummet, på att skriva min stora rapport över praktiken. Den ska vara klar på onsdag, så det brinner lite i knutarna kan man säga. Men förhoppningsvis ror jag även detta i hamn och kan lättad lägga det bakom mig om en dryg vecka. Så nu ska jag inte sitta här och fördriva tiden med onödigheter, utan koncentrera mig helt på rapporten och SRV. Fast man vet ju aldrig, kanske dyker det upp något nytt sött på Syrinxx istället. Helt säker på att kunna hålla sig ifrån bloggarna är man ju inte!
Andra bloggar om: Livet, Dagbok, Svenska Kyrkans Unga
Ny blogg
Jag har, efter lite funderande, bestämt mig för att skapa ännu en blogg. Den nya bloggen heter Syrinxx och kommer innehålla noveller, dikter och liknande, alltså helt enkelt sånt som jag skriver, men som inte är av övrigkaraktär. Allt annat, såsom funderingar, betraktelser, dagboksinlägg, recept och annat som helt enkelt rör livet kommer finnas kvar här på Tibicina.
Detta innebär bland annat att vissa saker kommer försvinna härifrån - tanken är att alla gamla inlägg som passar in på Syrinxx ska läggas över dit så snart som möjligt, men det kommer antagligen ta ett tag. Det är ju så mycket annat som händer runt omkring just nu!
Syrinxx hittar du här.
Detta innebär bland annat att vissa saker kommer försvinna härifrån - tanken är att alla gamla inlägg som passar in på Syrinxx ska läggas över dit så snart som möjligt, men det kommer antagligen ta ett tag. Det är ju så mycket annat som händer runt omkring just nu!
Syrinxx hittar du här.
Älvekärlek
En liten dikt skrivet på temat Älvor. Inte riktigt ett hastverk, inte riktigt något genomtänkt, men ändå en text jag är ganska så nöjd med. Förhoppningsvis lyser själva historien igenom.
Månens gyllengula skära
stiger över dunkel skog
Stilla sitter älvegossen
blicken sänkt i tankfullhet
Drömmande han ser framför sig
ebenholtz och törnrosknopp
Daggdroppsskratt; han hör det klinga
minnesflicka dröjer kvar
***
Tysta månens mildhet lyser
flickan vandrar ner till sjön
Vattnets stilla yta speglar
mångata mot horisont
Flickans hår är ljust som silke
likt en gloria det står
där hon stilla uti sanden
så försiktigt sjunker ned
Sakta tårar rullar nedåt
droppar över naken hud
Genom skogen gråten ekar
tonar långsamt, sakta bort
Varsamt hon sig vingligt reser
tyst och stillsamt ser sig kring
Vandrar sedan ut i vattnet
Snart hon inte längre syns
Aldrig ser han henne åter
Hon med slikesfärgat hår
har för alltid lämnat livet
med dess saknad och dess sorg
***
Stilla sitter älvegossen
sörjer flickans daggdroppsskratt
Sakta vandrar bort från stenen
dimma följer i hans spår
måndag, juli 16, 2007
Resmål Stuttgart
När vädret har varit grått, blött och tråkigt i flera veckor hemma i Sverige, så har jag slutligen flytt landet. För att komma bort hemifrån, för att bara ta det lugnt och för att hälsa på systeryster d.ä. och Snellen har jag lämnat Skövde och Sverige för Stuttgart och Tyskland. Igår morse strax före tio avgick tåget mot Arlanda. Efter en varm och proppfull tågresa kom jag till en lika proppfull Stockholm central där jag inte orkade leta reda på en lugn plats att äta min matsäck på, utan snabbt tog mig till Arlanda Expressen och raka vägen ut till flygplatsen för att istället vänta där en halv evighet.
Först jättelång incheckningskö (som jag ändå var framme vid ganska exakt två timmar innan planet skulle lyfta), sedan en timmas väntan ¨på att det skulle bli dags att borda. Men självklart var planet försenat från vart det nu kom ifrån, vilket resulterade i att vi lämnade Sthlm 40-50 minuter efter beräknad flygtid. Så typiskt! Dessutom åkte vi i världens fulast plan - det var knallcerist!
Men sedan gick resan smärtfritt, fick min väska nästan först när vi hade landat, och hittade Ellen utan problem. Sedan blev det en kväll med god mat på en närliggande pub, den tyska specialiteten Käse-und-Sahne-Spätzle (pasta med grädde, ost, stekt lök och lite baconstrimlor, vilken serverades tillsammans med potatissallad! Lite speciellt, men gott! Potatissalladen var iofs mer som mos, men det var helt klart både gott och uppfriskande i värmen. Sedan tog vi en promenad runt bostadsområdena på campus, och sedan hängde vi mest och pratade, pluggade och läste lite resten av kvällen.
Värmen ja. På tåget mellan Sthlm och Arlanda visar de ju information om vädret på olika platser i Europa. Klockan var ungefär halv ett, och skärmen visade ca 20 gradig värme i Berlin och 24 grader i Rom. I och för sig med sol, kanske med lite moln här och var. Så jag väntade mig liksom ingen särskild värme. Möjligen lite soligare än hemma. Döm om min förvåning när jag klev av planet och möttes av strålande sol och närmare 33 graders värme! Det blev ombyte redan på flygplatsen...
Idag har jag inte gjort mycket. Vaknade ganska så tidigt för att Ellen skulle skriva klart en uppgift, sedan slappade jag hela förmiddagen medan hon hade föreläsning. Men nu, efter en god lunch på "Mensa" (typisk skolkafeteria) så ska jag ge mig ut och lägga mig på nån gräsplätt med skugga och läsa en stund. Vi planerar att gå och bada lite senare när Ellen är klar för dagen, men fram tills dess roar jag mig på egen hand.
Först jättelång incheckningskö (som jag ändå var framme vid ganska exakt två timmar innan planet skulle lyfta), sedan en timmas väntan ¨på att det skulle bli dags att borda. Men självklart var planet försenat från vart det nu kom ifrån, vilket resulterade i att vi lämnade Sthlm 40-50 minuter efter beräknad flygtid. Så typiskt! Dessutom åkte vi i världens fulast plan - det var knallcerist!
Men sedan gick resan smärtfritt, fick min väska nästan först när vi hade landat, och hittade Ellen utan problem. Sedan blev det en kväll med god mat på en närliggande pub, den tyska specialiteten Käse-und-Sahne-Spätzle (pasta med grädde, ost, stekt lök och lite baconstrimlor, vilken serverades tillsammans med potatissallad! Lite speciellt, men gott! Potatissalladen var iofs mer som mos, men det var helt klart både gott och uppfriskande i värmen. Sedan tog vi en promenad runt bostadsområdena på campus, och sedan hängde vi mest och pratade, pluggade och läste lite resten av kvällen.
Värmen ja. På tåget mellan Sthlm och Arlanda visar de ju information om vädret på olika platser i Europa. Klockan var ungefär halv ett, och skärmen visade ca 20 gradig värme i Berlin och 24 grader i Rom. I och för sig med sol, kanske med lite moln här och var. Så jag väntade mig liksom ingen särskild värme. Möjligen lite soligare än hemma. Döm om min förvåning när jag klev av planet och möttes av strålande sol och närmare 33 graders värme! Det blev ombyte redan på flygplatsen...
Idag har jag inte gjort mycket. Vaknade ganska så tidigt för att Ellen skulle skriva klart en uppgift, sedan slappade jag hela förmiddagen medan hon hade föreläsning. Men nu, efter en god lunch på "Mensa" (typisk skolkafeteria) så ska jag ge mig ut och lägga mig på nån gräsplätt med skugga och läsa en stund. Vi planerar att gå och bada lite senare när Ellen är klar för dagen, men fram tills dess roar jag mig på egen hand.
torsdag, juli 12, 2007
Dagens soundtrack
Soundtrack för idag måste nog bli Cue - Burnin. Inte för att texten passar in, inte för att låten är fantastiskt trevlig att lyssna på, utan helt enkelt för att den har snurrat hur många gånger som helst idag. Och för att den passar min sinnesstämning.
onsdag, juli 11, 2007
Skogsfunderingar
När jag långsamt vandrar på stigen genom skogens tystnad funderar jag. Över väder, vänner, livet, drömmar, idéer, människor, arbete, framtid, flyttar... Det finns så mycket som måste trängas inne i huvudet, och som så ofta får stanna där inne av en eller annan anledning. Ofta får mina funderingar utlopp genom små spontankomponerade visor, eller genom små textsnuttar som vare sig kan sägas vara noveller eller dikter. Vardagsbetraktelser eller bara ord, snarare.
Vissa saker önskar man att man hade kunnat sätta ord på, andra önskar man snarare att man låtit bli att skriva ner. Sånt som jag skriver ner publicerar jag ofta någonstans på nätet, exempelvis på Sockerdricka, Poeter, Catahya eller här på bloggen, allt beroende på vad det är för genre och hur texten känns. Naturligtvis finns det en väldig massa textsnuttar som aldrig har varit tänkta att publiceras över huvud taget, men mycket av det som faktiskt är avslutat läggs ut, ofta i infall av spontanitet. Men ibland ångrar jag mig. Betyder texterna verkligen samma saker för mig nu när jag har blottat dem för alla andra, eller har de urholkats till oigenkännlighet? En text, en bild, en melodislinga, en doft, en färg... Allting har så olika betydelser för oss människor. En viss textrad kan för mig symbolisera otroligt mycket, medan samma rad för någon annan bara innebär en rad som kanske verkar totalt meningslös. Det är en evig balansgång mellan egna känslor, sina texter och andras uppfattningar.
Tyvärr verkar mina känslor och tankar inte fästa på papper just nu. Kanske är det för mycket som rör sig inom mig för att jag ska kunna formulera dem, eller så är det helt enkelt så att de vägrar samarbeta. Det är otroligt frustrerande, eftersom jag just nu behöver få ur mig det mesta. Men för tillfället får jag lyssna på musik som jag kan lägga in mina känslor och tankar i bit för bit. Och förhoppningsvis leder det till större harmoni och mindre stress.
Vissa saker önskar man att man hade kunnat sätta ord på, andra önskar man snarare att man låtit bli att skriva ner. Sånt som jag skriver ner publicerar jag ofta någonstans på nätet, exempelvis på Sockerdricka, Poeter, Catahya eller här på bloggen, allt beroende på vad det är för genre och hur texten känns. Naturligtvis finns det en väldig massa textsnuttar som aldrig har varit tänkta att publiceras över huvud taget, men mycket av det som faktiskt är avslutat läggs ut, ofta i infall av spontanitet. Men ibland ångrar jag mig. Betyder texterna verkligen samma saker för mig nu när jag har blottat dem för alla andra, eller har de urholkats till oigenkännlighet? En text, en bild, en melodislinga, en doft, en färg... Allting har så olika betydelser för oss människor. En viss textrad kan för mig symbolisera otroligt mycket, medan samma rad för någon annan bara innebär en rad som kanske verkar totalt meningslös. Det är en evig balansgång mellan egna känslor, sina texter och andras uppfattningar.
Tyvärr verkar mina känslor och tankar inte fästa på papper just nu. Kanske är det för mycket som rör sig inom mig för att jag ska kunna formulera dem, eller så är det helt enkelt så att de vägrar samarbeta. Det är otroligt frustrerande, eftersom jag just nu behöver få ur mig det mesta. Men för tillfället får jag lyssna på musik som jag kan lägga in mina känslor och tankar i bit för bit. Och förhoppningsvis leder det till större harmoni och mindre stress.
tisdag, juli 10, 2007
Värt att nynna på
Ibland får man så textrader eller melodislingor på hjärnan. Vad man än gör så vägrar den där strofen att släppa taget och man får vackert gå där och komma på sig själv med att nynna samma slinga om och om igen.
I helgen har jag haft en sådan slinga i huvudet, och som har tvingat sig fram vad jag än har tagit mig för. Typiskt nog har det varit en liten textrad med en väldigt trallvänlig melodi, och nynnandet går nu in på sin femte dag. Nu har jag förstås också lyssnat på låten en väldig massa gånger de senaste två dagarna, eftersom jag inbillar mig att jag ska tröttna på den, men konstigt nog verkar det snarare vara tvärtom - jag blir bara mer och mer förtjust i låten för varje gång jag hör den! Till råga på allt så är texten sådär mysig och precis lagom komplicerad.
Music, all I hear is music - guaranteed to please
And I look for something else
Rain drops pouring down the rooftops
Flowing in the drains
As the people run their lives
As their lives are run by time
En annan trallvänlig och även tänkvärd låtslinga är Carl Jonas Love Almqvists Du går icke ensam. En liten söt sång där text och melodi harmonierar fantastiskt fint, samtidigt som texten både är filosofisk och trösterik på samma gång.
Det är på ett sätt lite tråkigt att de här fina visorna så sällan sjungs in av någon man faktiskt gillar att lyssna på. Undantaget är kanske Sofia Karlsson som tolkar Dan Andersson alldeles fantastiskt. Tråkigt nog har hon ännu inte tolkat min favorit bland de tonsatta dikterna ännu, Den sista sången, men kanske är det bara en tidsfråga? Så länge får jag själv sjunga och nynna bäst jag vill, och självklart också njuta av texten!
Den sista sången
Släck dina stjärnors sken
du höga urskogsnatt,
och mörkna, unga ljung
inunder gråa granar!
God natt, mitt vandrarliv,
var tyst mitt galna skratt,
och flygen bort,
min ungdoms svarta svanar!
God natt, du höga hem,
farväl mitt barndomsland!
Ditt dunkel går i rött;
som blod blir morgonljuset!
Min själ är sjuk och tom,
min själ är ond och led -
nu låt mig sova tungt
på daggbegjutna gruset!
Lång var min längtans kväll,
min själ var evig eld -
som brann likt döda träd,
i junivindar varma. -
Sjung, skog, din svala sång -
tills drömmaren är död -
och kring hans hårda bädd
låt morgonstormen larma!
Det finns en uppsjö av vackra melodier och stämningsfulla texter ihopsatta till fantastiska visor och låtar ute i världen, och alldeles för sällan hittar man de där som är så fantastiska. Ibland är det texten som fångar en, ibland melodin. Ibland finns det inte ens någon text, men ändå faller man totalt för låten. En sådan är Hourglass som Liquid Tension Experiment har gjort. Den är verkligen en väldigt speciell låt, som alltid får mig att må bra hur jag än har känt tidigare!
En av mina absoluta favoritlåtar är Hinders Lips of an angel, som alltid får mig att rysa av välbehag. Dock kan det lika gärna bero på Austin Winklers röst som på melodi eller text. Faktum är ju att ämnet som tas upp inte precis är nåt särdeles upplyftande, men ändå är det något med låten som berör och ingjuter lugn och harmoni i mig. Fråga mig inte vad, bara, för det kan jag inte svara på!
Så mycket fin musik, så lite tid att hinna lyssna på allt. Trots att man vill förnya sig och upptäcka nya guldkorn både i den svenska visskatten och i den uppsjö av låtar band av alla möjliga genrer spelar så kommer de där fantastiska slingorna som är så svåra att släppa alltid att finnas kvar. Så jag får fortsätta att nynna på In the wilderness tills den helt enkelt lämnar plats för en ny slinga. Och vad kan jag egentligen säga om det? En fantastisk låt med underbar känsla är väl ändå inte fy skam?
I helgen har jag haft en sådan slinga i huvudet, och som har tvingat sig fram vad jag än har tagit mig för. Typiskt nog har det varit en liten textrad med en väldigt trallvänlig melodi, och nynnandet går nu in på sin femte dag. Nu har jag förstås också lyssnat på låten en väldig massa gånger de senaste två dagarna, eftersom jag inbillar mig att jag ska tröttna på den, men konstigt nog verkar det snarare vara tvärtom - jag blir bara mer och mer förtjust i låten för varje gång jag hör den! Till råga på allt så är texten sådär mysig och precis lagom komplicerad.
Music, all I hear is music - guaranteed to please
And I look for something else
Rain drops pouring down the rooftops
Flowing in the drains
As the people run their lives
As their lives are run by time
En annan trallvänlig och även tänkvärd låtslinga är Carl Jonas Love Almqvists Du går icke ensam. En liten söt sång där text och melodi harmonierar fantastiskt fint, samtidigt som texten både är filosofisk och trösterik på samma gång.
Det är på ett sätt lite tråkigt att de här fina visorna så sällan sjungs in av någon man faktiskt gillar att lyssna på. Undantaget är kanske Sofia Karlsson som tolkar Dan Andersson alldeles fantastiskt. Tråkigt nog har hon ännu inte tolkat min favorit bland de tonsatta dikterna ännu, Den sista sången, men kanske är det bara en tidsfråga? Så länge får jag själv sjunga och nynna bäst jag vill, och självklart också njuta av texten!
Den sista sången
Släck dina stjärnors sken
du höga urskogsnatt,
och mörkna, unga ljung
inunder gråa granar!
God natt, mitt vandrarliv,
var tyst mitt galna skratt,
och flygen bort,
min ungdoms svarta svanar!
God natt, du höga hem,
farväl mitt barndomsland!
Ditt dunkel går i rött;
som blod blir morgonljuset!
Min själ är sjuk och tom,
min själ är ond och led -
nu låt mig sova tungt
på daggbegjutna gruset!
Lång var min längtans kväll,
min själ var evig eld -
som brann likt döda träd,
i junivindar varma. -
Sjung, skog, din svala sång -
tills drömmaren är död -
och kring hans hårda bädd
låt morgonstormen larma!
Det finns en uppsjö av vackra melodier och stämningsfulla texter ihopsatta till fantastiska visor och låtar ute i världen, och alldeles för sällan hittar man de där som är så fantastiska. Ibland är det texten som fångar en, ibland melodin. Ibland finns det inte ens någon text, men ändå faller man totalt för låten. En sådan är Hourglass som Liquid Tension Experiment har gjort. Den är verkligen en väldigt speciell låt, som alltid får mig att må bra hur jag än har känt tidigare!
En av mina absoluta favoritlåtar är Hinders Lips of an angel, som alltid får mig att rysa av välbehag. Dock kan det lika gärna bero på Austin Winklers röst som på melodi eller text. Faktum är ju att ämnet som tas upp inte precis är nåt särdeles upplyftande, men ändå är det något med låten som berör och ingjuter lugn och harmoni i mig. Fråga mig inte vad, bara, för det kan jag inte svara på!
Så mycket fin musik, så lite tid att hinna lyssna på allt. Trots att man vill förnya sig och upptäcka nya guldkorn både i den svenska visskatten och i den uppsjö av låtar band av alla möjliga genrer spelar så kommer de där fantastiska slingorna som är så svåra att släppa alltid att finnas kvar. Så jag får fortsätta att nynna på In the wilderness tills den helt enkelt lämnar plats för en ny slinga. Och vad kan jag egentligen säga om det? En fantastisk låt med underbar känsla är väl ändå inte fy skam?
tisdag, juli 03, 2007
Tänk att så små saker kan påverka ens känslor så mycket
Vanligen ägnar jag en stund varje dag åt att surfa runt på de större svenska dagstidningarnas websidor för att hålla mig någorlunda uppdaterad om vad som händer och sker i samhället och runt om i världen. Ofta finns det både intressande, engagerande och upprörande nyheter och debattartiklar, men sällan har jag blivit så ledsen över en tidningsartikel som över SvDs Anorexihyllande band uppträder på Kulturhuset. Eller ja, det är inte artikeln som sådan som upprör, utan själva ämnet.
Alla som har någon nära anhörig eller vän som har/har haft anorexia vet hur svårt det är att inte kunna påverka, inte kunna hjälpa personen i fråga vare sig med att få sjukdomsinsikt eller med att förbätta det fysiska tillståndet. Ingen annan kan förstå hur svårt det är att se någon man älskar sakta men säkert tyna bort utan att kunna göra något. Ens egen omgivning tror att de har lösningen på problemen; "Har ni provat ditt?" "Men ni borde ju göra datt!?" är vanliga kommentarer från människor som inte förstår problemets djup. Och inte heller att man redan i ren desperation har försökt med precis allting för att försöka förbättra situationen. Väldigt sällan får man ren medkänsla eller stöttning - även de enklaste samtal lämnar efter sig en tung känsla av skuld. Skuld över att man inte gjort tillräckligt, att man inte räcker till, att man inte lyckas göra något.
När man med erfarenhet av anorexia i bagaget läser artiklar, diskussioner eller funderingar kring just pro Ana, tips på hur man lättast går ner i vikt och lättast lurar omgivningen att tro att man visst är som alla andra är det som om en kniv skär rätt igenom en. Tankarna går till dessa människors anhöriga, som med största sannolikhet är fruktansvärt oroliga, rädda och känner stora skuldkänslor för att den som de älskar är så sjuk trots alla deras ansträngningar. Det är inget man önskar någon.
Anorexia är ingen lek utan en sjukdom med 10% dödlighet. Det får vi aldrig glömma!
Alla som har någon nära anhörig eller vän som har/har haft anorexia vet hur svårt det är att inte kunna påverka, inte kunna hjälpa personen i fråga vare sig med att få sjukdomsinsikt eller med att förbätta det fysiska tillståndet. Ingen annan kan förstå hur svårt det är att se någon man älskar sakta men säkert tyna bort utan att kunna göra något. Ens egen omgivning tror att de har lösningen på problemen; "Har ni provat ditt?" "Men ni borde ju göra datt!?" är vanliga kommentarer från människor som inte förstår problemets djup. Och inte heller att man redan i ren desperation har försökt med precis allting för att försöka förbättra situationen. Väldigt sällan får man ren medkänsla eller stöttning - även de enklaste samtal lämnar efter sig en tung känsla av skuld. Skuld över att man inte gjort tillräckligt, att man inte räcker till, att man inte lyckas göra något.
När man med erfarenhet av anorexia i bagaget läser artiklar, diskussioner eller funderingar kring just pro Ana, tips på hur man lättast går ner i vikt och lättast lurar omgivningen att tro att man visst är som alla andra är det som om en kniv skär rätt igenom en. Tankarna går till dessa människors anhöriga, som med största sannolikhet är fruktansvärt oroliga, rädda och känner stora skuldkänslor för att den som de älskar är så sjuk trots alla deras ansträngningar. Det är inget man önskar någon.
Anorexia är ingen lek utan en sjukdom med 10% dödlighet. Det får vi aldrig glömma!
torsdag, juni 28, 2007
Matmonster
Kom på att jag hade tänkt lägga ut ett tokbra recept på bönsallad som är jättegod till allt som kan grillas (och särskilt Haloumiost) för ett tag sedan, men glömde totalt bort det. Så det kommer nu istället. Enjoy!
Böntriss (6 portioner)
3 msk olivolja
1 msk citronsaft
1 msk tomatpuré
1 msk balsamvinäger
1 msk hackad gräslök
175 g späda haricots verts
400 g konserverade sojabönor, sköljda och avrunna
400 g konserverade kidneybönor, sköljda och avrunna
2 tomater, hackade
4 salladslökar, hackade
125 g fetaost, skuren i tärningar
salt och peppar
1. Blanda samman olivolja, cintronsaft, tomatpuré, balsamvinäger och hackad gräslök, vispa väl.
2. Koka haricots verts 4-5 minuter i lättsaltat vatten. Rinn av.
3. Blanda ner bönorna i dressingen.
4. Tillsätt tomater, salladslök och fetaost och krydda med salt och peppar.
Böntriss (6 portioner)
3 msk olivolja
1 msk citronsaft
1 msk tomatpuré
1 msk balsamvinäger
1 msk hackad gräslök
175 g späda haricots verts
400 g konserverade sojabönor, sköljda och avrunna
400 g konserverade kidneybönor, sköljda och avrunna
2 tomater, hackade
4 salladslökar, hackade
125 g fetaost, skuren i tärningar
salt och peppar
1. Blanda samman olivolja, cintronsaft, tomatpuré, balsamvinäger och hackad gräslök, vispa väl.
2. Koka haricots verts 4-5 minuter i lättsaltat vatten. Rinn av.
3. Blanda ner bönorna i dressingen.
4. Tillsätt tomater, salladslök och fetaost och krydda med salt och peppar.
onsdag, juni 27, 2007
...och regnet det bara öser ner...
Det är så typiskt! På midsommar skulle jag, helt enligt traditionen, tillbringa fredagskvällen i Mariestad hos syskonen Svensson med massa roligt folk. Och visst, det var jättekul, det var massa folk, mycket sång, god mat. Liksom sådär trevligt i allmänhet. Men självklart så hällregnade det hela kvällen. Så typiskt! Självklart blev det jättefint väder både lördag och söndag, då jag, dum som jag är, hoppade in och jobbade extra hela helgen. Iofs, dubbel lön är det väl värt, men ändå! Bilder från midsommar finns här och här.
Även i måndags jobbade jag, men bara till klockan två. Min kära mor och jag hade bestämt oss för att åka ut till Dimbo och plocka jordgubbar, men självklart började det ösa ner när jag hade käkat klart och vi skulle ge oss iväg. Fast vi trotsade regnet och åkte i alla fall, och hör och häpna, när vi väl gav oss ut bland raderna med jordgubbsplantor som lyste röda av mogna och gigantiska bär så höll det faktiskt upp. Inte illa! Vi plockade ungefär 10 kilo på en halvtimme, och åt oss rejält mätta på jordgubbar under tiden. Sen började det ösregna igen, men då spelade det liksom inte så stor roll längre.
Problemet är bara att det liksom inte har slutat sedan dess - det har regnat oavbrutet i ett par dygn nu, även om det i skrivande stund faktiskt verkar ljusna en del. Äntligen! Då kanske man rentav kan ge sig iväg till affären utan att känna sig som en dränkt katt igen.
Även i måndags jobbade jag, men bara till klockan två. Min kära mor och jag hade bestämt oss för att åka ut till Dimbo och plocka jordgubbar, men självklart började det ösa ner när jag hade käkat klart och vi skulle ge oss iväg. Fast vi trotsade regnet och åkte i alla fall, och hör och häpna, när vi väl gav oss ut bland raderna med jordgubbsplantor som lyste röda av mogna och gigantiska bär så höll det faktiskt upp. Inte illa! Vi plockade ungefär 10 kilo på en halvtimme, och åt oss rejält mätta på jordgubbar under tiden. Sen började det ösregna igen, men då spelade det liksom inte så stor roll längre.
Problemet är bara att det liksom inte har slutat sedan dess - det har regnat oavbrutet i ett par dygn nu, även om det i skrivande stund faktiskt verkar ljusna en del. Äntligen! Då kanske man rentav kan ge sig iväg till affären utan att känna sig som en dränkt katt igen.
söndag, juni 17, 2007
Mindre kaos - mer mys
Har äntligen - ÄNTLIGEN - lyckats få ordning på rummet, även om det är långt ifrån vad det borde vara. Har nån liten ommöblering kvar att göra. Men nu är det helt okej att bara vara här inne, vilket inte var fallet förut!
Med lite tur så lyckas jag hålla ordning nu, ända 
tills det är dags att dra till Ume fram i augusti. Nu är väl just det inte särskilt troligt, men jag måste absolut (eller borde i alla fall) göra mitt bästa. Ett annat litet projekt för sommaren borde ju vara att hålla liv i mina söta gröna växter som bor i fönstret. Tyvärr är jag totalt värdelös på det där med växter och liv, trots att grönt är min favoritfärg så lyser de gröna fingrarna med sin frånvaro!
tisdag, juni 12, 2007
Projekt tillmysning
Jag har startat ett nytt projekt: projekt tillmysning. Rummet som jag bor i för tillfället, det rum som har bott i under senare delen av min uppväxt, är kaos. Inte bara på grund av att mina prylar ligger strödda i hela rummet, utan också för att hela tre bokhyllor, en skrivbordshurts, ett nattygsbord, två fåtöjer, ett mindre soffbord och min säng står där inne. Och en tv utan vare sig antennanslutnign eller box. Allt mycket fint uppradat utmed väggarna och allt helt osnyggt uppradat längsmed väggarna och fullt med stökiga grejer. Min plan är att inte bara göra det beboeligt för sommaren, utan försöka få till det tillräckligt mysigt för att man ska vilja tillbringa tid där inne. För det vill man ABSOLUT inte just nu.
Bara en sån sak som att hitta nånstans att lägga in sina kläder är i princip omöjligt för tillfället, så första steget i förvandligen var att hitta en stor byrå samt en klädstång. Det innebär att åtminstone skrivbordshurtsen och nattygsbordet kan städas ut för gott, kanske också den minsta och fulaste av bokhyllorna (yay!). Nu är de i alla fall upplockade och halvfulla, men ännu inte inställda. Det blir nog till att ta det i flera omgångar, är jag rädd.
Jag ska försöka möblera om litegrann också. Bara en sån sak som att vrida på sängen, och faktiskt få upp den från golvet kommer göra stor skillnad. Lite avgränsning i form av klädstången kommer det också bli. Så småningom ska jkag försöka sortera in lite böcker, måla om byrån och fixa lite, men högsta prioritet har nog ändå ommöbleringen och iordningplockandet av alla saker. Ska ju försöka få sorterat prylarna efter vad som ska packas ner på obestämd tid, och vad jag ska ha med mig i flytten i höst. Inte helt lätt.
lördag, juni 09, 2007
Värmebölja
I flera dagar har solen lyst rejält, och för varje dag blir det bara varmare och varmare. Det är inte utan att man börjar undra hur snabbt och mycket växthuseffekten egentligen påverkar vårt klimat just nu. Med tanke på att det är precis i början av juni och det har varit uppemot trettio grader varmt i skuggan i flera dagar nu känns det som om verkligheten faktiskt börjar komma ikapp det som så många har talat om ett bra tag nu.
Det är lite skrämmande när det blir så påtagligt som nu. Även om det väl har varit sådant här väder såhärårs tidigare somrar med, så har jag svårt att påminna mig om något år då det har varit så här extremt. Det är tur att man kan sitta inne där det trots allt är lite svalare än i skuggan, för som det är nu kan man ju knappast ha några mängder av kläder på sig, och solens strålar tar mer än man tror även om man är utomhus en aldrig så liten stund. Tur att man har rejäl solskyddsfaktor på sig så fort man sticker nästippen utanför ytterdörrn, annars skulle jag väl varit både röd och prickig och kliig på grund av soleksemet som jag, peppar peppar ta i trä, sluppit hittills... Får se hur länge det håller i sig!
Det är väl synd att klaga på värmen och solen nu när den är här, men nån måtta får det väl ändå vara; det leder ju bara till huvudvärk som ingenting hjälper mot!
Det är lite skrämmande när det blir så påtagligt som nu. Även om det väl har varit sådant här väder såhärårs tidigare somrar med, så har jag svårt att påminna mig om något år då det har varit så här extremt. Det är tur att man kan sitta inne där det trots allt är lite svalare än i skuggan, för som det är nu kan man ju knappast ha några mängder av kläder på sig, och solens strålar tar mer än man tror även om man är utomhus en aldrig så liten stund. Tur att man har rejäl solskyddsfaktor på sig så fort man sticker nästippen utanför ytterdörrn, annars skulle jag väl varit både röd och prickig och kliig på grund av soleksemet som jag, peppar peppar ta i trä, sluppit hittills... Får se hur länge det håller i sig!
Det är väl synd att klaga på värmen och solen nu när den är här, men nån måtta får det väl ändå vara; det leder ju bara till huvudvärk som ingenting hjälper mot!
fredag, juni 08, 2007
fredag, maj 25, 2007
Älvedans
En doft av grönska ligger tung över skogsdungen där stigen vindlar sig fram mellan björkars täta klungor och granars stolta gestalter. Hit når inte den saltmättade vinden som sveper in från havet, här råder tystnad och stillhet.
Den nästan överväxta stigens barrtäckta jord letar sig in mellan mina tår, trädens grenar liksom sträcker sig efter min gestalt där jag försiktigt trevar mig in mot gläntans mitt. Lyssnar jag noga hör jag skogens alla små ljud som kan tas för tystnad om man inte lyssnar ordentligt. Små tassar som försiktigt rör sig över den otrampade jorden med krafsande små steg, det kärleksfulla kvittret två små trastar emellan, rasslet av hasselbuskens blad när en förlupen bris smeker sig in i dungen.
Ikväll sätter jag mig på den lilla, av mossa övervuxna stenen bredvid den stora bergsknallen. Med benen i kors och slutna ögon låter jag naturen komma mig inpå livet. Dofter, smaker, ljud.
Jag väntar i tystnad. Och jag hoppas.
För ibland, i det sällsamma ögonblicket mellan natt och dag då skymningens sista andetag hänger dröjande i luften, avslöjar sig de små rösterna. Små små fötter trampar på min kropp, läppar i miniatyr viskar i mitt öra.
Kom, följ oss. Dansa med oss i natt, i morgon, för alltid!
Och i natt ska jag följa dem i dansen.
Stilla, fridfullt, lämnar jag min kropp, vilande i bergets skugga på en bädd av mossa. Jag är fri att dansa med älvorna. Jag är fri.
Den nästan överväxta stigens barrtäckta jord letar sig in mellan mina tår, trädens grenar liksom sträcker sig efter min gestalt där jag försiktigt trevar mig in mot gläntans mitt. Lyssnar jag noga hör jag skogens alla små ljud som kan tas för tystnad om man inte lyssnar ordentligt. Små tassar som försiktigt rör sig över den otrampade jorden med krafsande små steg, det kärleksfulla kvittret två små trastar emellan, rasslet av hasselbuskens blad när en förlupen bris smeker sig in i dungen.
Ikväll sätter jag mig på den lilla, av mossa övervuxna stenen bredvid den stora bergsknallen. Med benen i kors och slutna ögon låter jag naturen komma mig inpå livet. Dofter, smaker, ljud.
Jag väntar i tystnad. Och jag hoppas.
För ibland, i det sällsamma ögonblicket mellan natt och dag då skymningens sista andetag hänger dröjande i luften, avslöjar sig de små rösterna. Små små fötter trampar på min kropp, läppar i miniatyr viskar i mitt öra.
Kom, följ oss. Dansa med oss i natt, i morgon, för alltid!
Och i natt ska jag följa dem i dansen.
Stilla, fridfullt, lämnar jag min kropp, vilande i bergets skugga på en bädd av mossa. Jag är fri att dansa med älvorna. Jag är fri.
Hemma, vart ligger det nånstans?
Så har jag då gjort det igen. Flyttat.
Återigen har jag packat ner varenda pinal i kartonger, väskor och kassar, proppat in dem i en bil och lastat ur dem på ett nytt ställe. Just den här gången råkar stället vara hemma hos mina föräldrar, i Skövdes utkanter. Jag flyttade i onsdags, men har ännu inte orkat packa upp. Det känns liksom inte helt värt eftersom jag flyttar i augusti igen. Samtidigt måste jag ju ha fram grejerna så jag kan använda dem. Men det är ju så jobbigt!
Saker och ting kompliceras ytterligare av att det inte finns nånstans alls att göra av grejerna. Inte ens en garderob är tom så att jag kan stuva undan kläderna, vilket självklart resulterar i ytterligare kaos och stora högar med kläder i varierande grad av renhet över hela golvet. Jag menar, hur lätt är det att hålla ordning då??
Nåja, nu är jag i alla fall på ett civiliserat ställe, med folk omkring mig (vilket iofs inte alltid är jättepraktiskt, men...), i en stad som är ganska så trevligt och med lagom avstånd till folk. Vad mer kan man begära när man under hela våren har hållt på att gå under av tristess på veckorna?
Återigen har jag packat ner varenda pinal i kartonger, väskor och kassar, proppat in dem i en bil och lastat ur dem på ett nytt ställe. Just den här gången råkar stället vara hemma hos mina föräldrar, i Skövdes utkanter. Jag flyttade i onsdags, men har ännu inte orkat packa upp. Det känns liksom inte helt värt eftersom jag flyttar i augusti igen. Samtidigt måste jag ju ha fram grejerna så jag kan använda dem. Men det är ju så jobbigt!
Saker och ting kompliceras ytterligare av att det inte finns nånstans alls att göra av grejerna. Inte ens en garderob är tom så att jag kan stuva undan kläderna, vilket självklart resulterar i ytterligare kaos och stora högar med kläder i varierande grad av renhet över hela golvet. Jag menar, hur lätt är det att hålla ordning då??
Nåja, nu är jag i alla fall på ett civiliserat ställe, med folk omkring mig (vilket iofs inte alltid är jättepraktiskt, men...), i en stad som är ganska så trevligt och med lagom avstånd till folk. Vad mer kan man begära när man under hela våren har hållt på att gå under av tristess på veckorna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)