Älvekärlek

En liten dikt skrivet på temat Älvor. Inte riktigt ett hastverk, inte riktigt något genomtänkt, men ändå en text jag är ganska så nöjd med. Förhoppningsvis lyser själva historien igenom.

Månens gyllengula skära
stiger över dunkel skog
Stilla sitter älvegossen
blicken sänkt i tankfullhet

Drömmande han ser framför sig
ebenholtz och törnrosknopp
Daggdroppsskratt; han hör det klinga
minnesflicka dröjer kvar

***

Tysta månens mildhet lyser
flickan vandrar ner till sjön
Vattnets stilla yta speglar
mångata mot horisont

Flickans hår är ljust som silke
likt en gloria det står
där hon stilla uti sanden
så försiktigt sjunker ned

Sakta tårar rullar nedåt
droppar över naken hud
Genom skogen gråten ekar
tonar långsamt, sakta bort

Varsamt hon sig vingligt reser
tyst och stillsamt ser sig kring
Vandrar sedan ut i vattnet
Snart hon inte längre syns

Aldrig ser han henne åter
Hon med slikesfärgat hår
har för alltid lämnat livet
med dess saknad och dess sorg

***

Stilla sitter älvegossen
sörjer flickans daggdroppsskratt
Sakta vandrar bort från stenen
dimma följer i hans spår

Resmål Stuttgart

När vädret har varit grått, blött och tråkigt i flera veckor hemma i Sverige, så har jag slutligen flytt landet. För att komma bort hemifrån, för att bara ta det lugnt och för att hälsa på systeryster d.ä. och Snellen har jag lämnat Skövde och Sverige för Stuttgart och Tyskland. Igår morse strax före tio avgick tåget mot Arlanda. Efter en varm och proppfull tågresa kom jag till en lika proppfull Stockholm central där jag inte orkade leta reda på en lugn plats att äta min matsäck på, utan snabbt tog mig till Arlanda Expressen och raka vägen ut till flygplatsen för att istället vänta där en halv evighet.

Först jättelång incheckningskö (som jag ändå var framme vid ganska exakt två timmar innan planet skulle lyfta), sedan en timmas väntan ¨på att det skulle bli dags att borda. Men självklart var planet försenat från vart det nu kom ifrån, vilket resulterade i att vi lämnade Sthlm 40-50 minuter efter beräknad flygtid. Så typiskt! Dessutom åkte vi i världens fulast plan - det var knallcerist!

Men sedan gick resan smärtfritt, fick min väska nästan först när vi hade landat, och hittade Ellen utan problem. Sedan blev det en kväll med god mat på en närliggande pub, den tyska specialiteten Käse-und-Sahne-Spätzle (pasta med grädde, ost, stekt lök och lite baconstrimlor, vilken serverades tillsammans med potatissallad! Lite speciellt, men gott! Potatissalladen var iofs mer som mos, men det var helt klart både gott och uppfriskande i värmen. Sedan tog vi en promenad runt bostadsområdena på campus, och sedan hängde vi mest och pratade, pluggade och läste lite resten av kvällen.

Värmen ja. På tåget mellan Sthlm och Arlanda visar de ju information om vädret på olika platser i Europa. Klockan var ungefär halv ett, och skärmen visade ca 20 gradig värme i Berlin och 24 grader i Rom. I och för sig med sol, kanske med lite moln här och var. Så jag väntade mig liksom ingen särskild värme. Möjligen lite soligare än hemma. Döm om min förvåning när jag klev av planet och möttes av strålande sol och närmare 33 graders värme! Det blev ombyte redan på flygplatsen...

Idag har jag inte gjort mycket. Vaknade ganska så tidigt för att Ellen skulle skriva klart en uppgift, sedan slappade jag hela förmiddagen medan hon hade föreläsning. Men nu, efter en god lunch på "Mensa" (typisk skolkafeteria) så ska jag ge mig ut och lägga mig på nån gräsplätt med skugga och läsa en stund. Vi planerar att gå och bada lite senare när Ellen är klar för dagen, men fram tills dess roar jag mig på egen hand.

Dagens soundtrack

Soundtrack för idag måste nog bli Cue - Burnin. Inte för att texten passar in, inte för att låten är fantastiskt trevlig att lyssna på, utan helt enkelt för att den har snurrat hur många gånger som helst idag. Och för att den passar min sinnesstämning.

Skogsfunderingar

När jag långsamt vandrar på stigen genom skogens tystnad funderar jag. Över väder, vänner, livet, drömmar, idéer, människor, arbete, framtid, flyttar... Det finns så mycket som måste trängas inne i huvudet, och som så ofta får stanna där inne av en eller annan anledning. Ofta får mina funderingar utlopp genom små spontankomponerade visor, eller genom små textsnuttar som vare sig kan sägas vara noveller eller dikter. Vardagsbetraktelser eller bara ord, snarare.

Vissa saker önskar man att man hade kunnat sätta ord på, andra önskar man snarare att man låtit bli att skriva ner. Sånt som jag skriver ner publicerar jag ofta någonstans på nätet, exempelvis på Sockerdricka, Poeter, Catahya eller här på bloggen, allt beroende på vad det är för genre och hur texten känns. Naturligtvis finns det en väldig massa textsnuttar som aldrig har varit tänkta att publiceras över huvud taget, men mycket av det som faktiskt är avslutat läggs ut, ofta i infall av spontanitet. Men ibland ångrar jag mig. Betyder texterna verkligen samma saker för mig nu när jag har blottat dem för alla andra, eller har de urholkats till oigenkännlighet? En text, en bild, en melodislinga, en doft, en färg... Allting har så olika betydelser för oss människor. En viss textrad kan för mig symbolisera otroligt mycket, medan samma rad för någon annan bara innebär en rad som kanske verkar totalt meningslös. Det är en evig balansgång mellan egna känslor, sina texter och andras uppfattningar.

Tyvärr verkar mina känslor och tankar inte fästa på papper just nu. Kanske är det för mycket som rör sig inom mig för att jag ska kunna formulera dem, eller så är det helt enkelt så att de vägrar samarbeta. Det är otroligt frustrerande, eftersom jag just nu behöver få ur mig det mesta. Men för tillfället får jag lyssna på musik som jag kan lägga in mina känslor och tankar i bit för bit. Och förhoppningsvis leder det till större harmoni och mindre stress.

Värt att nynna på

Ibland får man så textrader eller melodislingor på hjärnan. Vad man än gör så vägrar den där strofen att släppa taget och man får vackert gå där och komma på sig själv med att nynna samma slinga om och om igen.

I helgen har jag haft en sådan slinga i huvudet, och som har tvingat sig fram vad jag än har tagit mig för. Typiskt nog har det varit en liten textrad med en väldigt trallvänlig melodi, och nynnandet går nu in på sin femte dag. Nu har jag förstås också lyssnat på låten en väldig massa gånger de senaste två dagarna, eftersom jag inbillar mig att jag ska tröttna på den, men konstigt nog verkar det snarare vara tvärtom - jag blir bara mer och mer förtjust i låten för varje gång jag hör den! Till råga på allt så är texten sådär mysig och precis lagom komplicerad.

Music, all I hear is music - guaranteed to please
And I look for something else
Rain drops pouring down the rooftops
Flowing in the drains
As the people run their lives
As their lives are run by time

En annan trallvänlig och även tänkvärd låtslinga är Carl Jonas Love Almqvists Du går icke ensam. En liten söt sång där text och melodi harmonierar fantastiskt fint, samtidigt som texten både är filosofisk och trösterik på samma gång.

Det är på ett sätt lite tråkigt att de här fina visorna så sällan sjungs in av någon man faktiskt gillar att lyssna på. Undantaget är kanske Sofia Karlsson som tolkar Dan Andersson alldeles fantastiskt. Tråkigt nog har hon ännu inte tolkat min favorit bland de tonsatta dikterna ännu, Den sista sången, men kanske är det bara en tidsfråga? Så länge får jag själv sjunga och nynna bäst jag vill, och självklart också njuta av texten!


Den sista sången

Släck dina stjärnors sken
du höga urskogsnatt,
och mörkna, unga ljung
inunder gråa granar!
God natt, mitt vandrarliv,
var tyst mitt galna skratt,
och flygen bort,
min ungdoms svarta svanar!

God natt, du höga hem,
farväl mitt barndomsland!
Ditt dunkel går i rött;
som blod blir morgonljuset!
Min själ är sjuk och tom,
min själ är ond och led -
nu låt mig sova tungt
på daggbegjutna gruset!

Lång var min längtans kväll,
min själ var evig eld -
som brann likt döda träd,
i junivindar varma. -
Sjung, skog, din svala sång -
tills drömmaren är död -
och kring hans hårda bädd
låt morgonstormen larma!


Det finns en uppsjö av vackra melodier och stämningsfulla texter ihopsatta till fantastiska visor och låtar ute i världen, och alldeles för sällan hittar man de där som är så fantastiska. Ibland är det texten som fångar en, ibland melodin. Ibland finns det inte ens någon text, men ändå faller man totalt för låten. En sådan är Hourglass som Liquid Tension Experiment har gjort. Den är verkligen en väldigt speciell låt, som alltid får mig att må bra hur jag än har känt tidigare!

En av mina absoluta favoritlåtar är Hinders Lips of an angel, som alltid får mig att rysa av välbehag. Dock kan det lika gärna bero på Austin Winklers röst som på melodi eller text. Faktum är ju att ämnet som tas upp inte precis är nåt särdeles upplyftande, men ändå är det något med låten som berör och ingjuter lugn och harmoni i mig. Fråga mig inte vad, bara, för det kan jag inte svara på!

Så mycket fin musik, så lite tid att hinna lyssna på allt. Trots att man vill förnya sig och upptäcka nya guldkorn både i den svenska visskatten och i den uppsjö av låtar band av alla möjliga genrer spelar så kommer de där fantastiska slingorna som är så svåra att släppa alltid att finnas kvar. Så jag får fortsätta att nynna på In the wilderness tills den helt enkelt lämnar plats för en ny slinga. Och vad kan jag egentligen säga om det? En fantastisk låt med underbar känsla är väl ändå inte fy skam?

Tänk att så små saker kan påverka ens känslor så mycket

Vanligen ägnar jag en stund varje dag åt att surfa runt på de större svenska dagstidningarnas websidor för att hålla mig någorlunda uppdaterad om vad som händer och sker i samhället och runt om i världen. Ofta finns det både intressande, engagerande och upprörande nyheter och debattartiklar, men sällan har jag blivit så ledsen över en tidningsartikel som över SvDs Anorexihyllande band uppträder på Kulturhuset. Eller ja, det är inte artikeln som sådan som upprör, utan själva ämnet.

Alla som har någon nära anhörig eller vän som har/har haft anorexia vet hur svårt det är att inte kunna påverka, inte kunna hjälpa personen i fråga vare sig med att få sjukdomsinsikt eller med att förbätta det fysiska tillståndet. Ingen annan kan förstå hur svårt det är att se någon man älskar sakta men säkert tyna bort utan att kunna göra något. Ens egen omgivning tror att de har lösningen på problemen; "Har ni provat ditt?" "Men ni borde ju göra datt!?" är vanliga kommentarer från människor som inte förstår problemets djup. Och inte heller att man redan i ren desperation har försökt med precis allting för att försöka förbättra situationen. Väldigt sällan får man ren medkänsla eller stöttning - även de enklaste samtal lämnar efter sig en tung känsla av skuld. Skuld över att man inte gjort tillräckligt, att man inte räcker till, att man inte lyckas göra något.

När man med erfarenhet av anorexia i bagaget läser artiklar, diskussioner eller funderingar kring just pro Ana, tips på hur man lättast går ner i vikt och lättast lurar omgivningen att tro att man visst är som alla andra är det som om en kniv skär rätt igenom en. Tankarna går till dessa människors anhöriga, som med största sannolikhet är fruktansvärt oroliga, rädda och känner stora skuldkänslor för att den som de älskar är så sjuk trots alla deras ansträngningar. Det är inget man önskar någon.

Anorexia är ingen lek utan en sjukdom med 10% dödlighet. Det får vi aldrig glömma!

Matmonster

Kom på att jag hade tänkt lägga ut ett tokbra recept på bönsallad som är jättegod till allt som kan grillas (och särskilt Haloumiost) för ett tag sedan, men glömde totalt bort det. Så det kommer nu istället. Enjoy!

Böntriss (6 portioner)
3 msk olivolja
1 msk citronsaft
1 msk tomatpuré
1 msk balsamvinäger
1 msk hackad gräslök
175 g späda haricots verts
400 g konserverade sojabönor, sköljda och avrunna
400 g konserverade kidneybönor, sköljda och avrunna
2 tomater, hackade
4 salladslökar, hackade
125 g fetaost, skuren i tärningar
salt och peppar

1. Blanda samman olivolja, cintronsaft, tomatpuré, balsamvinäger och hackad gräslök, vispa väl.
2. Koka haricots verts 4-5 minuter i lättsaltat vatten. Rinn av.
3. Blanda ner bönorna i dressingen.
4. Tillsätt tomater, salladslök och fetaost och krydda med salt och peppar.

...och regnet det bara öser ner...

Det är så typiskt! På midsommar skulle jag, helt enligt traditionen, tillbringa fredagskvällen i Mariestad hos syskonen Svensson med massa roligt folk. Och visst, det var jättekul, det var massa folk, mycket sång, god mat. Liksom sådär trevligt i allmänhet. Men självklart så hällregnade det hela kvällen. Så typiskt! Självklart blev det jättefint väder både lördag och söndag, då jag, dum som jag är, hoppade in och jobbade extra hela helgen. Iofs, dubbel lön är det väl värt, men ändå! Bilder från midsommar finns här och här.

Även i måndags jobbade jag, men bara till klockan två. Min kära mor och jag hade bestämt oss för att åka ut till Dimbo och plocka jordgubbar, men självklart började det ösa ner när jag hade käkat klart och vi skulle ge oss iväg. Fast vi trotsade regnet och åkte i alla fall, och hör och häpna, när vi väl gav oss ut bland raderna med jordgubbsplantor som lyste röda av mogna och gigantiska bär så höll det faktiskt upp. Inte illa! Vi plockade ungefär 10 kilo på en halvtimme, och åt oss rejält mätta på jordgubbar under tiden. Sen började det ösregna igen, men då spelade det liksom inte så stor roll längre.

Problemet är bara att det liksom inte har slutat sedan dess - det har regnat oavbrutet i ett par dygn nu, även om det i skrivande stund faktiskt verkar ljusna en del. Äntligen! Då kanske man rentav kan ge sig iväg till affären utan att känna sig som en dränkt katt igen.

Mindre kaos - mer mys

Har äntligen - ÄNTLIGEN - lyckats få ordning på rummet, även om det är långt ifrån vad det borde vara. Har nån liten ommöblering kvar att göra. Men nu är det helt okej att bara vara här inne, vilket inte var fallet förut!

Med lite tur så lyckas jag hålla ordning nu, ända tills det är dags att dra till Ume fram i augusti. Nu är väl just det inte särskilt troligt, men jag måste absolut (eller borde i alla fall) göra mitt bästa. Ett annat litet projekt för sommaren borde ju vara att hålla liv i mina söta gröna växter som bor i fönstret. Tyvärr är jag totalt värdelös på det där med växter och liv, trots att grönt är min favoritfärg så lyser de gröna fingrarna med sin frånvaro!

Projekt tillmysning

Jag har startat ett nytt projekt: projekt tillmysning. Rummet som jag bor i för tillfället, det rum som har bott i under senare delen av min uppväxt, är kaos. Inte bara på grund av att mina prylar ligger strödda i hela rummet, utan också för att hela tre bokhyllor, en skrivbordshurts, ett nattygsbord, två fåtöjer, ett mindre soffbord och min säng står där inne. Och en tv utan vare sig antennanslutnign eller box. Allt mycket fint uppradat utmed väggarna och allt helt osnyggt uppradat längsmed väggarna och fullt med stökiga grejer. Min plan är att inte bara göra det beboeligt för sommaren, utan försöka få till det tillräckligt mysigt för att man ska vilja tillbringa tid där inne. För det vill man ABSOLUT inte just nu.

Bara en sån sak som att hitta nånstans att lägga in sina kläder är i princip omöjligt för tillfället, så första steget i förvandligen var att hitta en stor byrå samt en klädstång. Det innebär att åtminstone skrivbordshurtsen och nattygsbordet kan städas ut för gott, kanske också den minsta och fulaste av bokhyllorna (yay!). Nu är de i alla fall upplockade och halvfulla, men ännu inte inställda. Det blir nog till att ta det i flera omgångar, är jag rädd.

Jag ska försöka möblera om litegrann också. Bara en sån sak som att vrida på sängen, och faktiskt få upp den från golvet kommer göra stor skillnad. Lite avgränsning i form av klädstången kommer det också bli. Så småningom ska jkag försöka sortera in lite böcker, måla om byrån och fixa lite, men högsta prioritet har nog ändå ommöbleringen och iordningplockandet av alla saker. Ska ju försöka få sorterat prylarna efter vad som ska packas ner på obestämd tid, och vad jag ska ha med mig i flytten i höst. Inte helt lätt.

Värmebölja

I flera dagar har solen lyst rejält, och för varje dag blir det bara varmare och varmare. Det är inte utan att man börjar undra hur snabbt och mycket växthuseffekten egentligen påverkar vårt klimat just nu. Med tanke på att det är precis i början av juni och det har varit uppemot trettio grader varmt i skuggan i flera dagar nu känns det som om verkligheten faktiskt börjar komma ikapp det som så många har talat om ett bra tag nu.

Det är lite skrämmande när det blir så påtagligt som nu. Även om det väl har varit sådant här väder såhärårs tidigare somrar med, så har jag svårt att påminna mig om något år då det har varit så här extremt. Det är tur att man kan sitta inne där det trots allt är lite svalare än i skuggan, för som det är nu kan man ju knappast ha några mängder av kläder på sig, och solens strålar tar mer än man tror även om man är utomhus en aldrig så liten stund. Tur att man har rejäl solskyddsfaktor på sig så fort man sticker nästippen utanför ytterdörrn, annars skulle jag väl varit både röd och prickig och kliig på grund av soleksemet som jag, peppar peppar ta i trä, sluppit hittills... Får se hur länge det håller i sig!

Det är väl synd att klaga på värmen och solen nu när den är här, men nån måtta får det väl ändå vara; det leder ju bara till huvudvärk som ingenting hjälper mot!

Galaklänning?

Min kära mor får så spännande bilder av sina arbetskamrater. Kan inte låta bli att undra vart folk får allting ifrån??

Älvedans

En doft av grönska ligger tung över skogsdungen där stigen vindlar sig fram mellan björkars täta klungor och granars stolta gestalter. Hit når inte den saltmättade vinden som sveper in från havet, här råder tystnad och stillhet.

Den nästan överväxta stigens barrtäckta jord letar sig in mellan mina tår, trädens grenar liksom sträcker sig efter min gestalt där jag försiktigt trevar mig in mot gläntans mitt. Lyssnar jag noga hör jag skogens alla små ljud som kan tas för tystnad om man inte lyssnar ordentligt. Små tassar som försiktigt rör sig över den otrampade jorden med krafsande små steg, det kärleksfulla kvittret två små trastar emellan, rasslet av hasselbuskens blad när en förlupen bris smeker sig in i dungen.

Ikväll sätter jag mig på den lilla, av mossa övervuxna stenen bredvid den stora bergsknallen. Med benen i kors och slutna ögon låter jag naturen komma mig inpå livet. Dofter, smaker, ljud.

Jag väntar i tystnad. Och jag hoppas.

För ibland, i det sällsamma ögonblicket mellan natt och dag då skymningens sista andetag hänger dröjande i luften, avslöjar sig de små rösterna. Små små fötter trampar på min kropp, läppar i miniatyr viskar i mitt öra.

Kom, följ oss. Dansa med oss i natt, i morgon, för alltid!

Och i natt ska jag följa dem i dansen.

Stilla, fridfullt, lämnar jag min kropp, vilande i bergets skugga på en bädd av mossa. Jag är fri att dansa med älvorna. Jag är fri.

Hemma, vart ligger det nånstans?

Så har jag då gjort det igen. Flyttat.

Återigen har jag packat ner varenda pinal i kartonger, väskor och kassar, proppat in dem i en bil och lastat ur dem på ett nytt ställe. Just den här gången råkar stället vara hemma hos mina föräldrar, i Skövdes utkanter. Jag flyttade i onsdags, men har ännu inte orkat packa upp. Det känns liksom inte helt värt eftersom jag flyttar i augusti igen. Samtidigt måste jag ju ha fram grejerna så jag kan använda dem. Men det är ju så jobbigt!

Saker och ting kompliceras ytterligare av att det inte finns nånstans alls att göra av grejerna. Inte ens en garderob är tom så att jag kan stuva undan kläderna, vilket självklart resulterar i ytterligare kaos och stora högar med kläder i varierande grad av renhet över hela golvet. Jag menar, hur lätt är det att hålla ordning då??

Nåja, nu är jag i alla fall på ett civiliserat ställe, med folk omkring mig (vilket iofs inte alltid är jättepraktiskt, men...), i en stad som är ganska så trevligt och med lagom avstånd till folk. Vad mer kan man begära när man under hela våren har hållt på att gå under av tristess på veckorna?

Ännu ett poetiskt verk

Från början blev det en vårdikt. Sedan följde sommaren, och vintern och hösten, bara efter. Jag kunde inte sluta. Årstidernas skiftningar och karaktärer förtrollar.


Förnimmelser

En tyst viskning,
försiktigt porlande

Tunga droppar faller,
likt sommarregn,
från tak och rösen

Trevande sträcker träden ut sina späda blad
i längtan efter solljuset

Sakta,
försiktigt sökande,
breder våren ut sig över nejden.

***

En svag bris,
långsamt smekande

Från flodens forsar
sprids klara droppar
Solbelysta, regnbågsskiftande.

Markens mossa kryper försiktigt fram över stigen
i väntan på försiktiga fötters tramp

Tyst,
rofyllt slumrande,
ligger sommaren och väntar

***

En fuktig doft,
jordmättad, tung

Vackert virvlande,
ovarsamt losslitna,
faller löv mot eldfärgad mull

Spjutspetsformade regndroppar piskar fälten till gyttja
och tonger allt i gråstensgrått

Hösten,
vildsint vrålande,
ruskar världen till oigenkännlighet

***

En stilla tystnad,
blänkande kylslagen

Stjärnhimlen mörknar,
norrskenet slocknar.
Snöflingor faller och faller och faller

Tystnaden bäddar ömsint mjuka täcken kring snåren
där skogslivens spår sakta suddas ut

Varsamt,
under tystnad,
vakar vintern över världens vila

Storm och flyttankar

De senaste dagarna har det varit ombytligt som bara den, på i princip alla plan. Vädret har svängt från sommarvärme i måndags till snöstorm i gårkväll, på jobbet har det gått från lek och övning i början av veckan till trist kontorsjobb i slutet, och humöret går upp och ner som en jojo. Varför kan inte allt bara stabilisera sig lite och hålla sig jämnt och fint ett tag?

Just nu går jag i flyttankar också. När flyttar jag från Kristinehamn, hur ska jag lyckas få ihop det med bil och städning och packning, samtidigt som jag jobbar sista veckan på praktiken, och ska gå bredvid på nästa jobb direkt efteråt? Och hur ska jag bo i Umeå i höst? Ska jag vara där hela hösten, eller bara så länge jag absolut måste? Och framförallt, ska jag dela lägenhet med två av de tre vännerna, eller ska jag leta reda på nåt korrerum för att det är enklast om jag ändrar mig?

Men inte nog med att det är tankar inför hösten – jag har redan börjat tänka på våren också. Bestämde mig redan i somras för att flytta ner till Uppsala när jag är färdig i Ume, och gärna så fort som möjligt. Men även där är det ju lite struligt med boende. Kommer kötiden räcka för nåt vettigt? Ska man dela eller skaffa nåt eget? Kommer jag stå ut i korridor igen?

Tankarna just nu är som sagt många. Förhoppningsvis klarnar det så småningom (gärna förr än senare om jag får välja) och sånt där brukar ju lösa sig till det bästa bara man har lite tålamod. Men ändå – så mycket enklare det skulle vara om man visste!

Var tog alla påskkärringar vägen?

Vart är de? Alla barn som utklädda till oigenkännlighet borde springa omkring bland husen och tigga godis och dela ut små söta påskbrev? Jag har, trots ett par vändor på stan och en promenad genom villaområdet på väg hem från jobbet, inte sett en enda. Är det så att traditionerna håller på att brytas och man istället siktar in sig på godistiggeri under Halloween enligt amerikansk sed?

För övrigt är jag avundsjuk på minsta syrran som får tillbringa helgen på underbara Åh stiftsgård och njuta av påskens speciella stämning!

En stilla vecka?

Vanligtvis brukar påskveckan innebära många kyrkbesök, en vecka hemma hos föräldrarna i Skövde, att umgås med familj och vänner, och så eventuellt plugga till någon efter påsk lägligt placerad tenta. I år har det dock varit nåt helt annat...

Det hela började i torsdags, för en vecka sedan, när jag kände att jag inte mådde riktigt bra. Maginfluensan slog till. Hela helgen tillbringades med lugnt och stilla tv-tittande och lite surfande på den numera uppkopplade datorn (hurray) och inte särksilt mycket matlagning... En långpromenad och inköpsrunda till MAXI blev det i alla fall, vilket resulterade i ett gigantiskt fång påskliljor på mitt något rangliga barbord. Mycket trevligt efter den mindre trevliga upplevelsen av magsjuka.

Jobbet fortsatte sin gilla gång i veckan, dock med det trevliga inslaget av återträff för Acehpersonal. Det innebar mycket diskussioner, nya människor, lessons learned och, praktiskt nog, gratis mat. Och vilken student tackar nej till gratis finmat?? Inte jag i alla fall... Nåja, det var ett par intressanta men väldigt ansträngande dagar då de vanliga arbetsuppgifterna fick vänta på bättre tider.

Idag såg jag inte till en människa utom städerskorna på kontoret, de hade väl tagit helg hela högen, så jag själv stannade inte längre än till lunch. Och tur var väl det, för då gick det fortfarande att gå något sånär opåverkat av vinden, vilket senare blev tämligen svårt. Det har nämligen blåst nåt vansinnigt här i eftermiddag, även om det är en aning lugnare nu.

Nu har jag ägnat en stund åt matplanering inför helgen; IRL-träff med Catahyastyrelsen. Mycket mat går det åt till åtta personer under en helg... Det är väldigt intressant med recept för tio personer där man får mängder väldigt precist angivna, exempelvis 26,67 lasagneplattor, eller 1,67 lagerblad. Men men, ska det va så ska det va, som det heter. Man kan ju tycka att de borde kunna avrunda och göra mer logiska recept även om de nu bara multiplicerar saker och ting, för det finns inte en chans att man kan följa de där recepten ändå!

Den ändlösa följetongen

Igår ringde min käre fader och meddelade att han nyss hade hämtat ut ett teliapaket till mig. I en helt annan stad än den jag faktiskt bor i. Är det inte fantastiskt?

För nästan sex veckor sedan flyttade jag från stora Umeå, till lilla Kristinehamn. Gott och väl. Det var avtalat att jag skulle få ta över ett bredbandsabonnemang, och allt var frid och fröjd. Fast, det dröjde fasligt länge innan det där abonnemanget var överställt, och inte var det särskilt överraskande att det dröjde - man kah uppenbarligen inte ha bredband utan att ha ett telefonabonnemang. Och eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att skaffa telefon så föll hela den uppkopplingsidéen.

Så jakten på uppkopplingsanordning gick vidare, och hux flux hade jag i alla fall beställt mobilt bredband från telia. Åtta dagar skulle det ta så skulle jag kunna vara uppkopplad. Märk väl, detta var två veckor efter flytten. Och så inledde jag återigen en period av väntan. Efter ett par dagar dök det upp ett brev med nummer till sim-kortet på den adress där jag råkar vara folkbokförd. Gott och väl, då borde det andra dyka upp snart, tänkte jag.

Men icke. Tre veckor efter beställningde jag till kundtjänsten och kom efter sisådär fyrtio minuters kö fram till en snorkig telefonist som hävdade att jag inte hade skrivit på någåt avtal. Nähej, något avtal att skriva på hade jag inte sett skymten av, så det fick de ju genast skicka ett nytt. Till folkbokföringsadressen, såklart. Så. Snabbt som sjutton skickade jag in papprena, och väntade spänt på sakerna, som de lovat skulle komma till c/o-adress där jag för tillfället bor.

Som sagt, min käre fader fick igår hämta ut ett postförskottspaket i helt fel stad. Saker som skickats till helt fel adress, trots att beställningen gjorts till den korrekta adressen och trots löfte om att de skulle komma rätt direkt.

Så. Med lite tur och motvilligt bistånd från posten så hoppas jag på att ha alla delar till mitt surfande på plats, i Kristinehamn, i morgon eftermiddag. För nu är jag jäkligt less på detta eviga ringade, skickande, bråkande och väntande. Jag vill ha mitt bredband nu!

Att vara eller icke - det är frågan

Dagarna går och går, men timmarna släpar sig fram. Vissa dagar händer det absolut ingenting, andra är det full fart precis hela tiden. Idag har varit en sådan där seg dag; händelselös, tom, tråkig. Solen lockar utanför fönstret, arbetsuppgifterna är sega och småtrista, och både handledaren och "ställförträdaren" är bortresta för tillfället. Så vad ska då en stackars praktikant ta sig till?

Och svaret på det är - ingenting! Det är vid sådana här tillfällen man frågar sig om man är på rätt plats. Kanske hade det varit bättre med praktik någon annanstans än här? Kanske hade det varit bättre att vara kvar och bara läsa klart c-kursen i Umeå under våren istället?

Nåja, nu ju är läget som det är. Oftast är det faktiskt jätteroligt. Men inte just idag...

Fastkörning och lösgrus

Jag vet. Det är förmiddag, jag är på jobbet och jag borde verkligen researcha järnet just nu. MEN DET GÅR INTE!!!!

Jag har slut på möjliga sökord, så jag har absolut ingen chans att lyckas hugga tag i informationen som jag behöver, och som med all sannolikhet redan finns skvalpande nånstans ute i cyberrymden. Varför ska det vara så svårt att pricka in precis rätt ord för att hitta precis rätt dokument? Försök hitta rätt ord för att hitta belägg för VARFÖR det är viktigt att skicka ut frisk personal på biståndsinsatser av olika slag, och att definiera vilka specifika hälsorisker civil insatspersonal både från NGOs och internationella GOs utsätts för. Sjukt svårt, och extremt irriterande när man vet att det lär finnas massa material om det så att man inte behöver uppfinna hjulet igen, men man inte lyckas få tag på den...

Nåja, solen skiner, fåglarna kvittrar, det är utländska militärattachéer överallt på området och jag bryter mot de inofficiella klädkoderna med långkjol, palestinasjal och converse. Vad det är skönt att slippa bekymra sig för om man passar in eller inte. Det är faktiskt inte hela världen om man inte ser ut som alla andra, och framförallt - varför skulle någon bry sig??

Det finns bara ett litet yttepyttemoln på min himmel idag, förutom de försvunna sökorden då. Hela mitt vänstra ben är typ blått! Jag lyckades stoppsladda i lösgruset utanför affären i gårkväll, och föll så klart pladask i backen med dunder och brak. Lätt linkande och lite dammig tog jag mig i alla fall in på affären under det att jag desperat försökte undertrycka en hysterisk fnitterattack. Idag är jag som sagt blå. Och öm. Det tog sin lilla tid att ta sig till jobbet imorse, och jag skulle tro att jag inte får sitta stilla för mycket idag, för då kommer jag vara lika stel som en stelopererad nittioåring när det är dags att trampa sig hemåt!

Min strategi för att överleva dagen är att upprepa mantrat för dagen Imorgon är det helg! Imorgon är det helg! Imorgon är det helg! hela tiden, och att ta en långsam men trevlig promenix på lunchen. Kanske rent av luncha på trappen i solskenet. Kanske kanske får jag i alla fall lite sol innan dagen är över!

Ensam

Du sitter på din säng och tittar ur genom fönstret, ner på gården och barnen som leker där. Du sitter där och tänker på hur vacker en sten kan vara när solen lyser på den, och låter tankarna stilla vandra vidare. Vid dina fötter ligger ett litet knyte av tygtrasor, ett litet gnyende hörs därifrån.

Nu sitter du inte upp längre, du har lagt dig ner. Du ligger ner på den välbäddade sängens överkast och håller blicken fäst vid tjärnorna i taket. Stjärnorna skulle vara din tillflykt när det blev för jobbigt, och det är där du hämtar din styrka. Styrkan du behöver för att klara av din skola, din dotter, ditt hushåll. För det har inte varit lätt, det ska gudarna veta. Att bli gravid när du ännu inte har tagit studenten, inte sett världen, är ingen dans på rosor. Och ingen har du haft som har kunnat hjälpa dig, ingen, inte ens Han har hjälpt dig, fast han lovade. Och skolan, den har du väl knappast kunnat koncentrera dig på när huvudet har varit fyllt av ångest för hur du ska kunna överleva, hur din dotter ska kunna överleva.

Nu glider dina tankar långt bort, och blicken slocknar, andetagen blir tyngre och tyngre. Flickans gnyende övergår i gråt, och snart är det enda som hörs barnets förtvivlande skrik. Dess mor har stängt sina ögon, och de blodiga handlederna vittnar om ett öde som blev för tungt att bära ensam.

Flickan från det förflutna

Det finns en mening med allt, sa hon och log mot mig. Hennes gröna ögon lyste i dunklet och huden skimrade som om den var av siden.

Vågorna kluckade mot den benvita sanden, så stilla men ändå så intensivt. Månens gyllene skära speglade sig i det böljande vattnet och stjärnorna tycktes dansa under flickans tankar. En natt som gjord för drömmar, en natt som gjord för hemligheter.

Det enda som hördes i nattens stilla ljud var mina andetag, och hennes. Hon, flickan från mina drömmar, flickan från det förflutna, stod framför mig, så som jag alltid vetat att hon en dag skulle göra. Utan tvång, utan krav såg hon på mig med en sorts sorgfylld glädje i sina vackra ögon. Under alla år som gått, under alla år av smärta och sorg hade hon varit den som burit mig vidare, den som hållit mig upprätt under alla mina vedermödor, alla mina kval. Alla mina år av ensamhet hade hon funnits där, så nära, men ändå så avlägsen. Som en viskning i vinden, en viskning som nästan, men inte riktigt, är tystnaden.

Äntligen hade hon blivit synlig för mig, vävd av dimmans slöjor och daggens droppar, med en klädnad gjord av spindelväv.

Din hemlighet, sa hon, är i säkerhet hos mig. Nu kan du börja leva, leva det liv du drömt om sedan den dagen du upptäckte att du var ett tomt skal som andra fyllde. Var inte rädd, du kommer att finna din lycka. Din styrka är stor, och ditt förflutna kommer att hjälpa dig.

Det finns en mening med allt, sa hon och gick sin väg, ut ur mitt liv för att aldrig mer se sig om.

Vardagstankar

Under vinterns mörka timmar ligger tankarna i ide och slumrar. Aldrig är det så svårt att få någonting gjort som när mörkret ligger tungt runt alla knutar och nästan verkar rinna in genom gliporna mellan det dubbla fönsterglaset och karmen, och liksom klibbar sig fast vid huden när man vågar sig utanför det trygga ljuset inomhus.

Därför är det så underbart när våren kommer! Tankarna orkar flyga fritt igen, solljuset ger energi utan like och överallt börjar det gro och knoppas och grönska. Glädjen bubblar och skrattet vill inte stanna instängt längre - ut, ut, ut flyger det, hela tiden!

Tyvärr blir det ju också nån sorts antiklimax när man har gått och varit glad åt vårvädret i en dryg vecka, tittar ut genom fönstret och upptäcker att - det snöar! Snö nu? Vilka idiotiska påhitt naturen har för sig såhär års. Jag hade verkligen hoppats på en riktigt lång och varm vår, med massa tillfällen till solsken och mys i vårvädret. Men just nu ser det ju inte precis ut som om det kommer bli så inom den närmaste framtiden, inte.

Så den som kan ordna vårfint mysväder till nästa helg får en jättekram och massa cred av mig! :P

Betraktelse i dagsljus II

Under den tysta månens klara sken vandrar jag. Denna hemlighetstyngda dunkla skog har blivit mitt hem, trots att dess vindlande stigar alltför ofta leder mig vill. Jag känner förundran inför dess märkliga sätt att alltid visa mig nya, för andra förborgade, världar som dväljs i dess av mossa vävda matta, dess skymningsmörka tjärnar och dess ändlösa grottor.

Jag är lycklig här i det strilande ljuset i de sorglösa gläntorna, lyssnande till fåglarnas aldrig ändande kvitter. Trots de långa nätterna under månens silversken är jag aldrig ensam. Min skugga gör mig sällskap.

Betraktelse i dagsljus I

Drömmer jag när jag vild rusar runt på ängarnas gräs, ylande mot den fulla månen när natten är som mörkast? Sover jag när jag dansar barfota på dimslöjorna i gryningstimmans första ljus? Väck mig inte då, utan följ mina spår, finn mig, gör mig sällskap...

Ett dygn i avskildhet

3/2, 13.00
Solen skiner in genom rutan, rakt på fåtöljen där jag sitter, mätt och belåten efter en god salladslunch. Det har börjat nu, dygnet i avskildhet. "Instängd" på ett logementsrum med väggar i babyblått, hudfärgat och vitt och sängplats för 13 personer sitter jag och väntar på att viljan till reflektion ska infinna sig. Smått tankfull funderar jag på vad jag egentligen vill få ut av det här dygnet/dagarna/veckan som kursen ska pågå. Innerst inne vill jag nog komma till insikt om vem jag är och varför jag har de drömmar, tankar och känslor som gör mig till den jag är. Men det handlar också om sökande efter bekräftelse på att jag duger, att jag har egenskaper som gör mig till någon som räknas, som kan bidra med något av värde vare sig det är bland vänner eller familj, på en arbetsplats eller inom föreningslivet. Bekräftelsebehovet finns alltid där,vare sig man vill det eller inte, även om man har bra självförtroende.

Det är kallt här inne. Elementen är bara ljumma, och det är långt mellan golv och tak. De gamla skåpen står ruvandes på gamla minnen mellan sängarna, och filtarna ligger prydligt ihopvikta vid varje fotända. Det är inte svårt att föreställa sig salen full av grabbar i 19-20-årsåldern efter en lång dag av exercis och övning. Nu står lokalerna här på I21 tomma och tysta. Vissa av husen på det gamla regementesområdet inhyser resturanger, företag och myndigheter medan andra, som detta, verkar användas endast sporadiskt, som nu. Det märks att huset är byggt för liv och rörelse. Nu, med bara ett drygt trettiotal personer som alla sitter i var sitt rum, ekar tomheten gtenom byggnaden.Varje ljud förstoras och klingar långsamt ut innan det försvinner helt. Det känns sorgligt med allt detta utrymme. All denna yta, vars syfte endast har varit att ge logi till grupp efter grupp av nyblivna värnpliktiga som månad efter månad drillats i olika övningar, och som nu står tomt vecka in och vecka ut.

3/2 16.30
Nu har lugnet infunnit sig på kasernen Viksmon, och i mitt logementsrum likaså. Även mörkret börjar smyga sig på. De föregående timmarna har varit fulla av tankar över hur jag är, mina styrkor och svagheter, och funderingar över hur andra ser mig och vad de har för förväntar sig av mig. Kylan i huset gör att det är svårty att sitta stilla och koncentrera sig alltför länge åt gången, trots mycket kläder och yllefiltar.

Snön utanför ser blå uit i det tätnande mörkret och jag nnjuter av tystnaden som bara bryts av enstaka dörar som slår och bilar som kör förbi. Trots förbudet mot mp3-spelare och mobiler känns det inte ett dugg jobbigt. Jag kommer på mig själv med att nynna visor och favoritlåtar då och då, och det är skönt att kunna sjunga sånger man nästan grlömt som avbrott i tankarna och tystnaden. När jag ser ut på den molnfria allt mörkare himlen och den gnistrande snön kan jag inte låta bli att fundera över varför man inte unnar sig såna här stunder oftare? Att lyssna endast till sig själv, sina tankar, sitt hjärta och tystnaden är otroligt avslappnande och ger utrymme för känslor som vanligvis bara ligger och pyr under ytan. Min längtan efter svunna tider och världar som mest troligt aldrig har eller kommer att existera får fritt spelrum och tankarna - eller är det drömmar? - flyger fritt och sprider sig tills de uppfyller varje vrå i mitt medvetande. Samtidigt är sinnet kristallklart och funderingar över mig själv och min livssituation väller fram och präntas ned i en analys som förhoppningsvis kan leda fram till ökad självkännedom och utvecklad ledarskapsförmåga.

Lugn och harmonisk sitter jag i en av fönstersmygarna och bara njuter av stillheten och möjligheten till att bara vara.Långt borta från vardagens telefoner, datorer och måsten glömmer jag nästan bort att det är en kurs och ingen semester jag är på. Min klass är utspridd i husets salar och logement, men ändå länner jag mig helt ensam; bara jag , mina tankar opch stjärnorna som en efter en tänds på himlavalvet.

3/2 19.00
Nu har jag varit här i drygt sex timmar. Nästan hela tiden har jag varit endsam, utom vid matlagning och korta stunder när man stött på någon i korridoren. Största delen av tiden har alltså tillbringats med bara husets ljud som sällskap. Elementens surrande, trampet av fötter på våningen ovanpå och slamret av dörrar som då och då faller igen.Jag kan inte låta bli att låta tankarna vandra tillbaka till sommaren 2000 när jag var på läger på T2 i ett par veckor. Att bo här är nästan som att vara tillbaka där. Samma sängar, samma bord, samma skåp, men oändligt mycket tommare.

Vi var sju eller åtta i min grupp; tre tjejer och resten killar. Jag fick överslafen precis till vänster innanför dörren, under mig bodde Johanna som var med på lägret enbart för att spana på grabbar.Jag kan ju inte sticka under stol med att det var ett av skälen till att min kompis Anna och jag var där, men vi var båda fast beslutna att göra lumpen i Arméns musikkår, Strängnäs, efter studenten, och ville prova på lumparlivet innan dess. Ack så de planerna gick i stöpet... De två veckorna var fyllda av exercis, lek, fältövningar och studiebesök, alltid iklädda M90 och ordentligt marscherandes. Mycket roligt hände de veckorna. Särskilt kul var det förstås när en av fänrikarna berömde min enskilda ställning för kaptenen; "...en av de snyggaste enskilda ställningarna jag har sett!" Dock fick mina enskilda ställningar ett snabbt slut när jag mitt under lägret stukade foten under ett orienteringspass kryddat med åska och hällregn och fick hoppa på kryckor resten av tiden. Jag, hoppandes på kryckor ute i skogen i full krigsmålning. Det var tider det...

3/2 22.30
Den första dagen är till ända och jag har krupit ner i min sovsäck på en av de 13 sängarna. Med en lampa på vardera sängstolpen försöker jag övertyga mig själv om att det inte alls finns någon eller något i de stora plåtskåpens skrymslen. Mörkrädsla borde klassas som handikapp!

Jag tror att det är nyttigt att stanna upp i vardagen, låta sig slappna av och fundera över sig själv och sin situation. Man måste tillåta sig att vara okontaktbar ibland, stänga av bruset som omger oss varje dag vare sig vi vill eller inte.

Trots att både mp3 och mobil, och en alldeles ny dubbelvolym av min favoritförfattare, har legat i min väska hela dagen har jag inte plockat fram dem förrän nu. Boken och mobilen that is. Mobilen enbart för alarmets skull, och boken för lite avslappnande kvällsläsning. För tro det eller ej; att bara tänka, vare sig tankarna får vandra fritt eller inte, tar mer koncentration än man tror. Hjärnan arbetar hårt hela tiden, och handled med tillhörande pennhållande hand ska vi inte ens tala om. Så lite läsning i Sword-Dancer av Jennifer Roberson är nog precis vad jag behöver. Och ärligt talat är jag så nyfiken på sagan om Tiger och Del att jag helt enkelt inte skan låta bli att börja läsa nu!

4/2 10.00
God morgon världen! Jag vaknade för en stund sedan av att morgonsolen sken in genom fönstret och salen badade i ljus. Ett långsamt och behagligt uppvaknande helt i stil med gårdagens fridfullhet. Mätt efter en god frukost är jag nu alldeles loj och trivsamt slö där jag sitter och låter solen värma min rygg på fönsterkarmen.

Det är bara två timmar kvar av dygnet i avskildhet. Dygnet som jag både bävade inför och såg fram emot. Så hur har det egentligen varit? Jag antar att det ord som bäst beskriver min tillvaro här är vilsamt. Ett ord som innehåller så mycket: lugn, tystnad, plats för tanken...

Ska jag vara helt ärlig, så har jag inte hållit mig i avskildhet hela tiden heller. Jag har slunkit in i andras rum för en pratstund ett par gånger, och jag har stått i köket lite längre än nödvändigt och pratat. Men, för mig har avskildhetens kärna legat i möjligheten till att slippa allt brus som normalt finns omkring mig dag in och dag ut, och att släppa alla måsten. Ta tid till att låta tankarna flyga fritt och fundera över vem jag egentligen är.




Och, måste jag tillägga, under dygnets 24 timmar skrev jag 24 handskrivna sidor, om mig själv och kring mina funderingar. Bland annat skrevs hela detta inlägg, och det utgör ändå bara en bråkdel av allt jag funderade kring och kom fram till!

Ut i det okända

Nu är det snart dags; imorgon åker nästan hela IKK-04 iväg till Sollefteå och Sandö för att delta i kursen som vi både bävat för och sett fram emot - sista steget i SRVs trestegsutbildning för insatspersonal.

Under den kommande veckan ska vi sitta isolerade en och en i ett dygn, tillbringa ett dygn i liten grupp, och ha större övningar i helklass. Det är lite läskigt det där, man vet inte riktigt vad man kommer tänka på, och inte heller om man kommer ta det lugn eller börja klättra på väggarna efter en hlvtimma. Men, med tanke på att vi har uppgifter att göra, och faktiskt får ha papper och penna med oss, så kommer sysslolösheten nog inte bli något problem. Däremot kommer avsaknaden av musik bli jobbig. Att inte kunna lyssna på Loke, Thåström, Riverside eller Marillion känns riktigt tungt.

Nåväl, det blir nog bra. Det handlar om två dygn innan vi åker ner till Sandö. Två dygn ska jag väl klara, förhoppningsvis.

Det vackraste

Den låg i dina händer, skälvande som en droppe vatten
skimrande likt en diamant
diffus som den tunna dimslöja som döljer ängarna under sommarnatten

dansande likt en ljuslåga
klar som en månstråle och lika svårfångad som solljuset

Hela världen syntes genom den tunna hinnan av spindelväv
allt var synligt
det allra innersta

Speglandes i dina ögon...

Den låg i dina händer, skälvande

Min själ



(Skrevs någon gång under 2005 när jag precis hade fått min första dikt publicerad)

Drömmar

Drömmer jag när jag vild rusar runt på ängarnas gräs, ylande mot den fulla månen när natten är som mörkast? Sover jag när jag dansar barfota på dimslöjorna i gryningstimmans första ljus? Väck mig inte då, utan följ mina spår, finn mig, gör mig sällskap...

(Ibland bara skriver jag när jag blir inspirerad och då blir det såhär :P)

Bakåtsträvande?

Idag är det bara 17 dagar kvar tills flyttlasset går mot Kristinehamn. Det innebär bland annat att det är dags att säga upp telefonabonnemang och börja fundera på adressändring och liknande.

Döm om min förvåning när jag, glad i hågen, ringde till mitt kära telebolag (ett mindre kännt sådant) och efter en stunds köande och trixande får prata med en telefonist som säger att jag måste skriva ett brev och skicka in för attkunna säga upp avtalet. Ett personligt skrivet brev innehållandes information om adress, personnummer, avstängningsdatum med mera, inskickas senast fem vardagar innan avstängning önskas. Vem i hela världen kommer på idén att idag kräva brev istället för e-mail eller telefonsamtal för att säga upp ett sådant abonnemang?

Man kunde ju tänka sig att företag idag faktiskt kan sköta allt sådant via mail eller telefon, men uppenbarligen är det fel. Är det så att vi som är uppvuxna med datorer till det mesta helt enkelt antar att allt går att sköta via internet? Kanske är vi så bortskämda att vi förväntar oss mer av omvärlden än den faktiskt kan erbjuda. Men hur kommer det sig i så fall att man kan boka resor, skicka efter kläder/musik/filmer/prylar från andra sidan jorden eller skaffa sig ett jobb via nätet?

Nej, sanningen är nog helt enkelt att vissa företag inte riktigt har förstått det där med internet och smidigheten det medför. Bakåtsträvare, helt enkelt.

Studs

En liten egenhet jag har är att jag fäster mig otroligt mycket vid vissa reklamfilmer. Det kan vara en melodislinga, färgspel, replikskifte eller någon jättejätteliten detalj som fastnar rejält i minnet. ICAs reklamfilmer om Stig och hans butik med dess anställda är en av dem. Alltid en ny liten historia, vilka vävs samman till en följetong. Dock är jag inte lika begeistrad i dem som vissa av mina kära vänner; Klasen som fick samtal från sin mamma med enda syfte att meddela att nu var veckans ICAreklam minsann på tv!

ICA i all ära, men den underbaraste reklamen någonsin måste vara studsbollsreklamen. 250.000 studsbollar som studsar ner för San Fransiscos gator till tonerna av José González's Heartbeats. Otroligt vackert och fantastiskt imponerande. Kombinationen av musikens lugn, de vackra färgerna och den uppenbara glädjen som studsbollarna sprider är otroligt lugnande och inger en känsla av rofyllt drömmeri som sträcker sig långt mycket längre än till några små bollar i mindre stad nånstans i världen.

Se den och njut för mycket härligare blir det inte i reklamvärlden!

Jakten på den perfekta kolumnen

Två gånger varje år, dels när sommaren så smått börjar dra sig mot höst och dels när nyårsklockorna har klingat ut och det nya året sätter igång så sakteliga, gör sig habegäret påminnt. Jakten på den mest perfekta, finaste och mest praktiska kalendern tar sin början.

Hur ser då egentligen den bästa kalendern ut? Ja, det är just detta som är problemet. Kalendrarna kommer i alla storlekar, former och färger. Vissa har mycket utrymme att skriva på, andra lite. En del har till och med hur mycket anteckningsyta som helst, i kombination med ytterst liten yta per dag. Men tro inte att det trots detta gigantiska utbud finns någon som passar just mig.

Trots många långa upprepade turer till stadens bokhandlar är det ytterst sällan man kommer hem med en kalender som känns helt rätt i väskan. Antingen är formen fel, färgen ful eller så vet man redan från början med sig att man aldrig i livet kommer få plats med allt viktigt som ska skrivas. Man är ju trots allt väldigt, väldigt upptagen och behöver mycket utrymme för att kunna planera sina aktiviteter.

I går var det dags igen. Årets första kalender skulle inköpas. Efter flera vändor kring hyllorna i etablerade bok- och pappershandlar såväl som på de större varuhusen fick jag ändå ge mig. Inte heller i år har någon lyckats producera en kalender med precis lagom skrivutrymme, lagom format och rätt typ av kolumner.

Som den mycket ansvarsfulla person jag är (host) tog jag beslutet att denna gång skulle ingen nästan-tillräckligt-bra kalender inköpas. Istället blir det till att rota fram en trevlig anteckningsbok, ett par pennar och en linjal och på egen hand skapa det nästintill ouppnåliga; den perfekta kalendern.

20 dagar

Woohoo! Inte ens tre veckor kvar till flytten och praktiken. Bäst att börja packa på en gång!

Småvegetarisk eller bara wannabe?

Då och då får jag som alla andra människor ryck. Pluggryck, städryck, promenadryck hör till de vanligare. Men med jämna mellanrum får jag också matryck. I perioder lagar jag samma typ av mat, det kan vara allt från nästan bara fisk till att vara baserat på köttärsk till att vara helt influerat av thaimat. Ett genomgående drag är dock att jag har vissa produkter som jag aldrig använder, och att det ofta smyger sig in vegetariska rätter åtminstone nån gång om dagen.

Idag, efter att ha nämnt att quorn ofta finns med som bas i min matlagning, fick jag frågan om jag var småvegetarisk. Vad svarar man på det? Jo, i vanliga fall är jag nog småvegetarisk, eftersom en så pass stor del av det jag äter är vegetariskt.

Vissa perioder lagar jag nästan bara vegetarisk mat med massa inspiration från kokböcker och vänner som äter vegetariskt eller veganskt. Dock slutar de rycken alltid med att jag återgår till att äta kött, även om det blir ganska få tillfällen jag faktiskt använder köttprodukter när jag lagar mat. Från och till funderar jag på om jag kanske skulle bli vegetarian på riktigt, men varje gång så faller det på att vissa favoriträtter skulle uteslutas i såna fall. Då är det lätt att känna sig som någonsorts vegetarianwannabe, som nästan, men inte riktigt lyckas vara som orginalet.

Så vilken variant väger egentligen över? Är jag småvegetarisk eller en vegetarianwannabe? Kommer jag någonsin att bli vegetarian "på riktigt"? Svaret finns nog någonstans längst inne i nåt skrymsle i hjärnan, bakom alla högar av plugg, föreningar och toner. Någon gång i framtiden kommer det nog fram i ljuset, men tills dess får jag nog fortsätta vara vegetarisk periodare!

Mera mat

Följer upp gårdagens recept med ännu ett... Håll till godo!

Spenatlax (för två personer)
Fräs ca 75-100 gr hackad, fryst spenat i lite smör
Hacka och fräs en liten gul lök tillsammans med spenaten
Krydda med salt och peppar, samt ett par pressade vitlöksklyftor
Tillsätt en liten burk creme fraiche och låt sjuda en stund
Strimla 100 gram rökt lax och blanda ner i spenatsåsen precis innan servering

Servera med pasta, gärna färsk sådan och tomatsallad
Enjoy!

Ätbart

Lyckas ibland svänga ihop riktigt enkla men smarriga måltider av de mest otippade slag. Här följer kvällens kulinariska höjdpunkt: ädelostpasta

Koka lagom mycket pasta
Koka lagom mycket broccoli
Strimla ca 50 gr rökt lax per person
När pastan och broccolin är färdig blandas det samman med en lagom mycket ädelost, lämpligen på tub. Blanda samman väl, och strö i/över solrosfrön. Vänd sedan försiktigt ner laxen. Peppra lite vid behov.

Smaklig måltid!

21 dagar kvar

Så är det. Nedräkningen till tredje flytten inom loppet av 10 månader har börjat. Det är 21 dagar kvar tills jag proppar in mitt pick och pack i bilen och förflyttar mig från Umeå, storstaden, till lilla Kristinehamn. Suck, vad gör man inte för sin utbildning? Jag längtar verkligen efter att få slå mig ner på riktigt, skaffa en egen lägenhet och inreda precis som jag själv vill och sedan bo där. Länge. Inte bara ett år eller så, utan längre - en tre fyra år åtminstone.

Sedan studenten för tre och ett halvt år sedan har jag hunnit med att flytta sex gånger: Skövde-Göteborg-Skövde-Sollefteå-Skövde-Umeå-Kristinehamn, och i höst bär det återigen norrut till Umeå. Med lite tur, och mycket arbete, är jag klar med min fil.kand i januari 2008. Då kan jag äntligen, äntligen flytta söderut och stanna på ett och samma ställe i flera år. För det ÄR långt att ha 90 mil hem till Skövde, och det ÄR jobbigt att tillbringa ca 14 timmar på buss och tåg för en möteshelg i Uppsala varje månad. Fast, jag älskar ju de kalla och långa vintrarna med snö, och de ljusa försommarnätterna...

Nåväl. Helgen som gick tillbringades till viss del även den på resande fot. Kom ner till Skövde med nattåget i fredags, och tillbringade dagen med att slöa och skriva på en förberedande rapport inför praktiken som närmar sig med stormsteg. Lördagens begivenhet - Annelies och Eriks bröllop - var resans huvudsakliga syfte, och det var verkligen roligt att få vara med! I kyrkan var det mycket sång och musik, Linda hade till och med skrivit en sång, Löftet, som hon sjung tillsammans med den lilla kören som stod för sången. Fantastiskt fin var den. Något som förvånade mig lite var att det var så många små barn med i kyrkan, många bebisar som bidrog till vigseln med glada (?) tillrop i form av skrik och guggel. Under festen efteråt var det gott om tal och spex, jättegod mat och trevlig dans till Pålsson & Djup. Höjdpunkterna på dansfronten var förstås när det spelades schottis och hambo! Lite bilder från det hela finns här.

Under veckan ska jag avsluta min förberedande praktikrapport, under förutsättning att jag faktiskt lyckas få besked om placering, arbetsuppgifter och startdatum. Hoppas hoppas det kommer imorgon...

Mitt liv genom slumpgeneratorn

How are you feeling today? Toto – Out of love
How do your friends see you? Finch – Stay with me
Will you get married? Loke – Schyssta killens sång
What is your best friend’s theme song? ACDC –Highway to hell
What is the story of your life? Zeigeist – Tar heart
What was high school like? Loke – Ingen och jag
How can you get ahead in life? Svensk Pop – Prinsessan Madeleine
What is the best thing about your friends? Loke – Avslöjad
What is tonight going to be like? Loke – Dialog mellan älskande del x
What is in store for the remainder of this weekend? Niklas Lindström - Likbäraren
What song describes you? Svensk Pop - Lyckopiller
To describe your grandparents? Svensk Pop -17 år och kär
How is your life going? Imperiet - Fred
What song will they play at your funeral? Katie Melua – The closest thing to crazy
How does the world see you? Thåström – I en spegel som jag har
Will you have a happy life? Nordman - Förlist
What do your friends really think of you? Niklas Lindström - Susanna
Do people secretly lust after you? Dream Theater – Fatal tradgedy
How can I make myself happy? Nationalteatern – Kolla kolla
What should you do with your life? Thåström - Djävulen och jag
Will you ever have children? Green Day – Boulevard of broken dreams

Dan efter dan...

Så här på juldagens eftermiddag är det alldeles traditionsenligt dags för en liten sångstund med familjen. Och alldeles precis som vanligt låter syrran väldigt mycket. Så att fly till datorn en stund för att slippa få ännu värre huvudvärk än jag redan har känns helt okej.

Julhelgen har annars såhärlångt förlöpt helt som vanligt... Kyrkbesök med inblandning av 4/5 av familjen Jildenhed, julmat, kalle, paket och godis i långa rader. Dock med en efterlängtad återkomst vid julbordet; tonfiskpaten.

Nåväl, är visst lite rörig i huvudet efter veckans flängande och farande. Att resa Ume-Uppsala-Ume-Skövde-Uppsala-Skövde-Landvetter-Skövde inom loppet av en vecka, och dessutom vara pigg och glad på varje ställe, är inget jag rekommenderar. Det är lätt hänt att man blir lite knasig, trött och halvslö av de många timmarna på väg. Hela tiden har jag i alla fall haft roliga saker att se fram emot, så det har ändå gått förvänansvärt bra. Men trött är jag , inget snack om den saken inte.

I fredags var jag på bröllop. Felicia och Magnus. Tror aldrig jag har sett två personer som passar så bra ihop som de två. Det skulle väl möjligen vara mamma och pappa i så fall. Ett fantastiskt fint bröllop blev det i alla fall; jättefin vigsel (jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt), god middag med trevliga gäster, många långa och rörande tal och en fantastiskt god tårta. Som tyvärr rasade lite, men gott smakade den i alla fall.

Det är inte utan att det känns lite konstigt att se en av ens bästa vänner gifta sig. På nåt sätt känns det som om hon har tagit klivet ut i vuxenvärlden. Och jag har för längesen bestämt mig för att vara "liten" så länge jag kan. Men ibland så känns det nästan som om man håller på att bli ifrånväxt, trots att man vet att saker i grund och botten är desamma, de bara ser ut på ett annat sätt.

Nåja, detta blev lite rörigt, men vad kan man vänta sig såhärårs? God fortsättning alla!

Det lackar mot jul

Det är ett bra tag sedan jag faktiskt satte mig ner och skrev nåt riktigt vettigt här på Tibicina. Kanske kan det bero på mina intressanta, men väldigt jobbiga, humörsvängningar på sistone. Men antagligen mest på brist på motivation. Mycket tid och ork har gått åt till att bara klara av skolan och orka igenom dagarna.

Men när jag vaknade i fredags så kände jag mig faktiskt riktigt tillfreds med allting. För första gången på i alla fall någon månad kändes det helt okej att gå upp och gå iväg för att träffa massa människor och ha en trevlig julklappsstund på stan. Och framförallt såg jag fram emot att åka ner till Uppsala för att träffa styrelsen och att arbeta intensivt med proppar och annat skojsigt. Solen sken, det var ljust och kallt, även om snön lyste med sin frånvaro och jag var verkligen sådär lycklig man blir ibland.

Helgen blev intensiv och trevlig; massa möte, massa julmat och en del julpyssel. En hel del snack om allt mellan himmel och jord hanns också med. Det enda som inte var jättekul var väl egentligen att jag kunde ha åkt raka vägen ner till Skövde istället för att åka tillbaka upp till Umeå. Lite sent påtänkt så det blev inget av med det, och väntan på nattåget blev lång. Dock var Martin kvar också, så man hade lite sällskap, och så var det ju en hel radda folk att prata med på MSN, vilket var tur. Annars hade jag nog dött av tristess, eller somnat på soffan.

Hur som, nu är sista skoluppgiften innan jul avklarad, så nu ska jag bara njuta av ledigheten i ett par dagar. Ska städa undan, rensa ur kylen och packa innan det bär av hemåt på onsdagkväll. Fantastiskt skönt att komma hem ska det bli, och riktigt riktigt roligt att gå på bröllop på fredag. Hög mysfaktor på vinterbröllop :)

Nattväsen

Ännu en gång ser jag ut över havets piskande vågor. Det var länge sedan jag stod här senast, många år har gått och mycket vatten har flutit under broarna. På den tiden var jag vacker, levande, och vid min sida hade jag Sage, den man som på bara några minuter skulle förändra hela min framtid. Nu står jag här ensam, för allra sista gången. Om bara några timmar ska jag bege mig härifrån för att aldrig komma tillbaka igen.

Enda anledningen till att jag står här nu är för att berätta om mitt liv och för att försäkra mig om att mina likars historia och vedermödor kommer att föras vidare trots att de som utgjort den försvinner in i glömskan, en efter en.

Mitt namn är sedan länge glömt av alla utom mig själv, men jag har heller ingen användning för det. Jag döptes efter min mormor som hette Maria, men numera kommer alla ihåg mig under namnet Layara. Det är inget vanligt namn, men så är jag heller ingen vanligt kvinna. Det var den där natten på klippan vid havet tillsammans med Sage mitt namn glömdes, eller snarare byttes bort. Det var en naturlig följd av det val jag gjorde där, och som skulle komma att förändra både mitt liv och min själ.

Vi hade inte stämt möte på klipporna vid det stormiga havet, men på något sätt visste vi båda att det var där vi skulle träffas efter att var för sig tagit oss ut från staden, var och en på sitt sätt. Sage var inte som alla andra, och jag accepterade det redan från den stund jag först mötte honom i en mörk gränd där han räddade mig från att falla i slavhandlarnas händer. Sedan dess tillbringade vi alla dygnets vakna timmar tillsammans. På nätterna strövade vi genom staden, i skydd av mörkret letade vi efter ett krypin där vi kunde sitta och berätta våra livs historier för varandra, och vi litade båda helt på varandra. I gryningen skildes vi åt, och jag livnärde mig på att stjäla frukt från marknadsstånden på torgen och aktade mig noga för att bli sedd. Men när man inte ser ut som alla andra är det svårt, och snart var vakterna på jakt efter mig.

Det var där ute på klipporna som vi blev ett, Sage och jag, och det var där han gav mig sin vackraste gåva – den enda gåvan. Det var där han gav mig kyssen som skulle göra mig till hans like, kyssen som förändrade allt. Kyssen som gjorde mig till den jag är idag, gjorde mig till Layara. Det var där han första och enda gången smakade mitt blod, och jag hans.

Det är många hundra år sedan nu, jag är många erfarenheter rikare och lika ensam som jag var när jag fortfarande var dödlig. Vad jag vet är jag den enda av oss som fortfarande är vid liv, alla andra har blivit dödade eller omintetgjorts i bränder, eller av glömska blivit kvar i ljuset och bränts till damm. Alla var vi förenade av ett band, mycket starkare än något annat som någonsin har funnits. Livstråden som stärktes varje gång vi drack det livgivande blodet gjorde att vi kunde förnimma varandras närvaro på långa avstånd, och om vi befann oss inom en inte alltför snäv omkrets kunde vi också mötas i Mörkret och tala med varandra. Mörkret var en plats dit bara mina likar kunde ta sig, en annan värld som är som en skugga av den fysiska världen där vi kunde se varandra som skuggor med olika färgtoner som gjorde att vi kunde känna igen varandra. Men nu är den tiden förbi och ensam står jag här nu inför vindens piskande och vågornas dån.

Natten då jag kände det sista bandet brytas hade 389 år gått sen min pånyttfödelse, och jag levde i Wischamp som en välbärgad kvinna bland stadens adel. Jag hade precis kommit åter till min våning efter ännu ett nattligt strövtåg genom de nästan tomma gatorna, och en måltid som lämnade en del i övrigt att önska när jag kände att något drog i livstråden. En sekund senare brast den, och det kändes som om någon stuckit en kniv rakt genom hjärtat. Det var Sage.

Vi var de sista två, och hade tillsammans bestämt att vi inte skulle ge vår gåva, som alltmer kommit att likna en förbannelse, till någon mer människa, utan låta det sluta med oss. Den olyckliga tillvaro vi förde de sista åren, då en livsdrickare inte längre kunde hålla sin identitet hemlig, ledde till att vi inte var säkra någonstans. När så våra likar en efter en avslöjades och förintades mer eller mindre frivilligt bestämde vi oss för att avsluta våra band till tidens folk, och isolera oss där vi en gång mötts.

Men vi hann aldrig så långt. Jag fick aldrig reda på varför, men bara några dagar innan vi skulle träffas vid havet för att tillsammans möta vår undergång brast den sista tråden som ledde till Mörkret. Jag bestämde mig för att fullfölja våra planer trots att jag nu skulle vara ensam.

Nu står jag här och tänker tillbaka på allt som varit. Alla de år som förflutit sedan den där dagen. Jag känner vindens piskande mot mitt ansikte, och den salta doften av vågorna som vrålar nedanför och känner att nu är det färdigt, fullbordat. Ingen mer kommer att känna den njutning som alltid var närvarande vid utbytet av livsdrycken, inte känna skräcken för att bli upptäckt och avslöjad. Nu är det snart dags. Mina avsked är tagna, längtan efter evigheten har bleknat, och nu finns bara längtan efter slutet. Nu väntar jag på gryningen och solens första strålar mot min hud. Min första soluppgång på 389 år. Min sista soluppgång. Det är nära nu, bara sekunder kvar tills solstrålarna kommer att snudda vid mitt ansikte och förvandla min kropp till aska. Nu kommer slutet, mitt liv, och min död är slut. Förintelsen och överlämnandet är här. Ett andetag, och jag lämnar allt.

Omotivation och oinspiration

Min brist på motivation och inspiration vet inga gränser. Eftersom skrivkrampen är värre än någonsin tänkte jag lägga ut en riktigt gammal novell. Det är på intet vis det bästa jag har skrivit, tvärtom är den nog lite småknepig att förstå sig på. Men man kan ju se det som en utmaning, om inte annat....


Utan dun

Det finns många sorters kuddar, men det finns en sak som är viktigare än andra när man väljer kudde. Det finns kuddar med dun, och så finns det kuddar utan dun. Kuddarna med dun är mjuka, formbara, men sjunker ihop under natten, så att man måste puffa upp dom innan man går och lägger sig på kvällen. Kuddarna utan dun är också mjuka, men platta och tråkiga. De framkallar inga nysningar som dunkuddarna kan göra, och så slipper man puffa upp dem på kvällarna. Men det är dunkuddar alla vill ha, jag också.

Men det är ingen sån kudde jag har, jag har en kudde utan dun som inte behöver puffas upp, men som heller aldrig blir riktigt skön. Oftast får man vika den dubbel, eller försöka sova med armarna under den för att den ska bli lite tjockare, högre.

Ibland sover man riktigt gott på den där kudden, en dag när man har arbetat hårt är det alldeles underbart att luta huvudet mot kudden och oftast hinner man knappast tänka att man håller på att somna förrän man sover.

Ibland kan jag få för mig att världen är en enda stor kuddaffär, och kuddarna är alla människor. De flesta är såna där kuddar med dun i, mjuka, formbara, härligt sköna att luta huvudet mot. Några, som jag, är kuddar utan dun. Lite hårdare, plattare, tråkigare. Och vem vill ha en sån kudde - egentligen? Vill inte alla ha en sådan där skön, mjuk kudde med dun inuti, som man i och för sig måste puffa upp, men som är så underbar när man väl fått ordning på den? Oftast känns det som om ingen vill ha mig, jag är väl för platt och trist antar jag, och det känns hemskt att tänka på. Det är nästan som om jag inte vill leva mer alls när det känns som värst.

En gång försökte jag faktiskt sluta leva, jag la mig i badkaret skar upp handlederna med ett rakblad och höll huvudet under vattnet. Men när jag nästan inte kände nånting alls mer kom mamma inrusande i badrummet. Jag hade glömt låsa dörren, och nu vill jag inte försöka igen för jag har börjat tänka mer om min kuddteori.

Jag berättade om den för en präst en gång - jag tycker om att gå till kyrkan även fast jag inte är kristen - och hon sa något som fick mig att fundera, och börja hoppas att nån en dag kanske visst vill ha mig, även om jag inte är en dunkudde.

"Låt oss säga du är en kudde utan dun, som behåller formen vad man än gör med den, och som kan se lite platt och tråkig ut, medan andra är dunkuddar som formar sig efter huvudena som läggs på dem, men som för att få en fin form måste puffas upp hela tiden. Dessutom kan de få sin omgivning att börja nysa.

Många vill ha en dunkudde, eftersom den anpassar sig till rådande förhållanden och man kan själv bestämma hur man vill ha den. Den är fin att se på, och mysig att lägga huvudet på när den väl är formad på rätt sätt. Tänk nu på alla dunkuddsmänniskor, de människorna som är så anpassningsbara att de inte kan behålla sin form på egen hand, utan måste ha någon som säger åt dem, visar dem hur de ska vara. Vill du verkligen vara en sådan människa? Den som vill ha en dunkudde vill ha allting anpassat efter sig själv och ser inte till de egenskaper en kudde utan dun kan ha.

En människa som alltid ändrar sig beroende på vem det är som är i närheten är det ingen som vill ha. Var stolt över att du är en kudde utan dun, med egna åsikter, tankar och känslor, och leta reda på en annan kudde, utan dun, som uppskattar dig som du är och som du kan vara dig själv tillsammans med.

Kuddmänniskan utan dun som är du har bara inte blivit hittad av rätt köpare än, men när den blir det kommer du att vara lycklig."

Sen den dagen jag hörde det, så bryr jag mig inte om att alla andra verkar vilja ha dunkuddar, jag sover i alla fall bäst på min kudde, utan dun.

Flickan från det förflutna

Det finns en mening med allt, sa hon och log mot mig. Hennes gröna ögon lyste i dunklet och huden skimrade som om den var av siden.

Vågorna kluckade mot den benvita sanden, så stilla men ändå så intensivt. Månens gyllene skära speglade sig i det böljande vattnet och stjärnorna tycktes dansa under flickans tankar. En natt som gjord för drömmar, en natt som gjord för hemligheter.

Det enda som hördes i nattens stilla ljud var mina andetag, och hennes. Hon, flickan från mina drömmar, flickan från det förflutna, stod framför mig, så som jag alltid vetat att hon en dag skulle göra. Utan tvång, utan krav såg hon på mig med en sorts sorgfylld glädje i sina vackra ögon. Under alla år som gått, under alla år av smärta och sorg hade hon varit den som burit mig vidare, den som hållit mig upprätt under alla mina vedermödor, alla mina kval. Alla mina år av ensamhet hade hon funnits där, så nära, men ändå så avlägsen. Som en viskning i vinden, som en viskning som nästan, men inte riktigt, är tystnaden.

Äntligen hade hon blivit synlig för mig, vävd av dimmans slöjor och daggens droppar, med en klädnad gjord av spindelväv.

Din hemlighet, sa hon, är i säkerhet hos mig. Nu kan du börja leva, leva det liv du drömt om sedan den dagen du upptäckte att du var ett tomt skal som andra fyllde. Var inte rädd, du kommer att finna din lycka. Din styrka är stor, och ditt förflutna kommer att hjälpa dig.

Det finns en mening med allt, sa hon och gick sin väg, ut ur mitt liv för att aldrig mer se sig om.

Änglavingar

Jag hade drömt om snäckskalsmarmor och solskensdroppar,
sommarnattsängar och öppna vidder
Jag önskade inget högre än att på änglavingar sväva bland vindarna och dansa på regnbågen
Och så kom du

Ut ur oljudet av glaserade skratt och oartikulerade dån kom du,
in i tystnaden i min värld med fågelsång och daggdroppar, älvedans och violdoft

Du bröt min tystnad, men det var vackert,
inte alls som när djävulen kom för att dansa med mig
Inga förtvivlade skrin, inget os från svavel och ingen bränd regnbåge;
bara delfinsång och daggdroppsnektar

Ända in i solnedgången hade jag väntat på dig,
syrendrömmar ända sedan gryningens spetsiga solstrålar stack hål på min nattdvala

Förlåt mina tankars iver men vill du vara mina ängalvingar?

Du vände mina tindrande ögon ryggen
och jag såg att dina änglavingar bara var trasiga plastpåsar som fladdrade i den iskalla vinden
Plötsligt var du borta

Min tystnad splittrades för alltid i samma stund som mitt hjärta slutade slå

Fattig

Det är inte nyttigt att uträtta ärenden på stan när man inte är sig själv riktigt. Det var mycket nära att jag blev lycklig ägare till en tjusig grön klänning, perfekt för bröllop och julfirande, samt ett par bruna korsningar mellan ballerinor och mormorsskor med liten klack. Supersöta! Skorna inhandlades (är de inte tjusiga?), men klänningen hänger och väntar på att jag ska bestämma mig för att köpa den. Troligtvis blir det inte någon klänning, ekonomin räcker inte riktigt till, eftersom jag dessutom inhandlade en viss bröllopspresent, vilken ska inte avslöjas här...

Men, hur som helst, i morgon dyker Neverstore upp och spelar på en av klubbarna här i stan, så jag och iaf Jenny ska dit och lyssna lite. Perfekt paus i pluggandet som annars kommer dominera hela den här veckan. Fasar lite för naturkunskapsprovet på torsdag, men med lite tur är det slut på atomer, elektroner och genteknik då...

Tänkvärt och vidrigt

Filmen "Human trafficking" tar upp problematiken kring den omfattande människohandel som förekommer runt om i världen idag. I främst staterna i forna Sovjet och Yoguslavien, men också överallt där fattigdomen är utbredd, kidnappas, luras eller köps människor, både barn, kvinnor och män, för att säljas som sexslavar och utnyttjas som prostituerade runt om i världen. Unga flickor luras med löften om välavlönande arbeten eller modelljobb om de reser utomlands, barn säljs av familjer som inte har något val, eller kidnappas på gatan.

"Human trafficking" är uppdelad i två delar, tillsammans nästan tre timmar långa, och visar trafficking från flera olika perspektiv, offrens kamp för överlevnad, hallickarnas försök att hålla verksamheten hemlig och så lönsam så möjligt, och myndigheternas kamp för att hitta och ta fast förbrytarna. Det är en väldigt känslomässigt jobbig film, många scener är direkt obehagliga och framförallt tvingar en känsla av maktlöshet. Mer om filmen och om trafficking i allmänhet kan man läsa här.

Jag rekomenderar verkligen alla att se den här filmen, dels för att få kunskap om människohandeln som faktiskt förekommer och för att förstå hur utbrett det är, men också för att få en gnutta hopp. Det är inte omöjligt att komma till rätta med problemen, även om det är svårt. Bara nu i veckan har flera personer gripits för människosmuggling, och tämligen ofta hör man om hur stora organisationer avslöjats. Dock är det svårt att komma åt de som håller i trådarna, vilket gör att organisationer och nätverk kan återuppstå om och om igen.


Genom att öka kunskapen om trafficking blir det lättare att känna igen varningssignaler, och på så sätt lättare att avslöja människosmugglare. Så se "Human trafficking", bli berörd och engagera dig i arbetet mot trafficking!

Mitt innersta

Ofta när inspirationen sköljer över mig resulterar mina sprittande tankar i ord. Drömmar, önskiningar, förhoppningar, känslor och tankar formuleras och printas ned med pennans spets mot pappret. Eller, om jag ska vara ärligt, printas ned direkt på datorn, för att i färdig form föras in i Boken. Den svarta, vackra, dyra och för mig väldigt värdefulla skrivboken där alla dikter samlas i prydlig svart handskrift för att bevaras för eftervärlden. Ambitionen är också att lägga varje dikt i ett kuvert som postas till mig själv, bara för att förvaras oöppnat med poststämpeln som bevis för när man skrivit den om man någon gång hamnar i en tvist om ett visst verk.

Ett bra tips, men är det verkligen nödvändigt? Ambitionen är ju trots allt inte att bli berömd för att skriva poesi, utan att formulera tankar, känslor och drömmar för att alla, eller ingen, ska kunna ta del av, omskakas av eller känna igen sig i det som skrivits, och för att själv få ur sig lite av det som fyller en. Men kanske, bara för att vara lite egoistisk, kanske borde man göra det ändå?

Hur som helst har jag tänkt börja droppa lite dikter här då och då. Jag började ju så bra igår, så jag fortsätter väl med ett av mina nyare poetiska alster, skrivet någon gång i våras... För den som vill läsa flera av mina dikter på en gång så finns de flesta av dem här.



Vindlingar

Vindla, mina tankar!
Sök er ut från ert innersta hem
följ spåren efter vinden som for fram
över vidderna jagandes
den ende

När han funnits och förts åter
sjung om det vackra;
den rodnande himlarymden
stjärnefylld till bristning,
det virvlande havet

Följ sedan spåret åter till ert tjäll
låt honom vandra åter till sin hemvist
vilande i känslan
av evig lycka
förenad med evighetens stillhet

Vem kan veta?

Ibland kan man verkligen fundera på hur världen har kunnat existera i många miljoner utan att någon råkat ha sönder den i nåt aggressivt vredesutbrott. Fram till idag har jag fått lyckorus varenda gång det har snöat, eller jag har varit ute och fått julstämning av snön, kylan och mörkret. Men nu är det slut på det. Nånstans mellan hyllorna på ica (tror det var mellan hyllan med tacostuff och en av frysdiskarna, faktiskt) vart det totalomvändning från att glad i hågen ha traskat hem, om än något vingligt på grund av kombinationen converse/blöt slasksnö, till att bli totalt jättedeprimerad och arg på hela världen. Irritation över alla lyckliga människor, en plötslig aversion mot icas idiotiska sätt att placera varorna (jag hittade inte burkarna med ananasskivor) och blöta fötter gjorde mig till en rasande tok. Eller, inte riktigt, men nästan. Rasande blev jag i alla fall, och allra mest arg blev jag när jag kom hem och insåg att jag var tvungen att halka tillbaka till affärn på grund av att jag glömt köpa en mycket viktig beståndsdel i min kvällsmat; sallad, själva huvudingridiensen. Resten av dagen är, som det så fint heter, historia.

Ja, alltså, förutom knäppen jag fick alldeles nyss då, när jag insåg hur illa vissa personer har behandlat mig. Ja, alltså förr i tiden, inte precis just nu. Men hur kan personer egentligen förvänta sig att en relation, av vilket slag det än vara månde, skulle kunna överleva om det bara är en som ger av sig själv? Om den ena personen bara kräver, tar och aldrig, aldrig ger något tillbaka och alltid förväntar sig att den andra ska ställa upp, i alla lägen, alltid, vad som än händer? Jag klarar inte av sånt. Det är fel, och varför ska man egentligen uppehålla en sådan relation, om den gör att man mår dåligt? Jag vet inte, jag har lyckats avsluta sådana relationer, men de tycks förfölja mig, och jag tror det är lätt hamna i dem om och om igen, om man inte lyckas få bukt med det.



Sträck ut handen

Han föll fritt från himlen
och skrek på hjälp

Hon sa
Sträck ut din hand
så ska jag försöka fånga dig i fallet
men jag kan inte lova att jag lyckas.
Jag är ju bara en människamed samma tankar, känslor och ord som du.
Så varför förväntar du dig att jag ska klara allt som du inte klarar?
Varför tror du att jag kan reda ut ditt livs trasselsudd
som bara en sax kan få ordning på?
Och vad i all världen har fått dig att tro att jag kan fånga dig - alltid - vad som än händer?
Jag vill gärna försöka, men vissa saker klarar man bara
om man tar till nätet, saxen och hammaren.
Och det kan göra ont att ordna upp sitt liv,
bara så du vet.
Jag vill inte såra dig eller göra dig illa,
men jag kanske måste om jag ska kunna hjälpa dig

Men det ordnar sig alltid - på nåt sätt,
det är det enda jag kan lova dig
Det kommer att ordna sig

Han sträckte ut handen och landade mjukt

Uppmuntrande?

Mitt i ett av mina värsta kombinerade depp- och aggressionsutbrott på länge (troligtvis orsakat av en kombination av blöta fötter till följd slaskväder och akut ensamhetskänsla på ica) bröt msn ihop. Väldigt dålig tajming med tanke på att jag precis då skulle beklaga mig för och bli tröstad av Tersen på andra sidan campus. Så ett antal stunder under kvällen har gått åt till att bråka med msn, mixat med läsning av Huntingtons "The clash of civilizations?" och lite tjatande med folk.

Men åter till saken. När vi väl efter telefonsamtal, i golvet tappade lexikon och bråkiga pappersbuntar återfått kontakterna via Skype och headset släppte hon bomben. Nästa fredag skulle jag minsann med ut. För då, DÅ, är det deltävling i modelltävlingen "Sveriges man 2007" på X3m här i stan. Och min reaktion var ett hysteriskt gapflabb, följt av ett ännu mer hysteriskt asgarv när jag insåg att hon faktiskt menade allvar. Tydligen ska det vara för att muntra upp mig...

Jag förstår bara inte vad det är som får människor att ställa upp i den typen av tävling? En tävling som ska vara en "manlig motsvarighet till Fröken Sverige-tävlingen" och som förekommer utspritt i hela landet på klubbscener med "skrikande publik". Jag förstår det bara inte? Dock har jag just nu inte mycket för att protestera mot det hela, eftersom jag kommer att bli ditsläpade med eller mot min vilja. Och fårjag välja så känns det betydligt mindre komplicerat att inte motsätta sig alltför mycket...

Emetofob!?

Igår när jag som vanligt surfade i på klubbforumet för "For women only" på Lunarstorm (är bara medlem för den klubbens skull!) och gick igenom ämnena för att kolla om det diskuterades nåt spännande snubblade jag över en tråd om vinterkräksjukan. Döm om min förvåning när jag insåg att det finns flera än jag som är hysteriskt rädda för att spy! Det är tydligen en typ av fobi, emetofobi, och ett forum bara för emetofober!

Detär faktiskt riktigt skönt att äntligen ha insett att man inte är hypokondrisk, utan faktiskt har en fobi. På nåt sätt är det lättare, fobier är mer accepterat i samhället än hypokondri. Framförallt är det skönt att veta att man inte är ensam om att känna så, jag behövde bara läsa sisådär tre rader på forumets startsida för att inse att det stämde in på mig precis. Så nu är jag inte konstig ensam längre, nu är jag konstig tillsammans med andra!

Sidan om emetofobi och forumet hittar du här.


Det finns

Frihet

För första gången på evigheter känner jag mig ledig, trots att jag har två artiklar samt en bok att läsa och begrunda, och tre seminariefrågor att förbereda tills på fredag, ett naturkunskapsprov att plugga till och en hemtenta att skriva. Men ändå, jag känner mig helt fri!

Det beror definitivt på att jag - äntligen - har blivit klar med kompletteringsuppgiften from hell; den om Rysslands ekonomiska kollaps. Den är färdigskriven, igenomkollad och inskickad. Tack och lov! Nu har jag verkligen förtjänat lite ledighet i form av en avslappnad kväll framför tvn med lite pepparkakor, ljus och allmänt mys.

Sen är det nya tag som gäller imorgon. Men tar man bara en da i taget så löser sig det mesta. Det löser sig. Det gör det alltid.

Kulturmanifest

Marcus Birro har totat ihop ett manifest för kulturens överlevnad och utveckling. Läs, håll med, tyck till och sprid över världen!

Manifestet hittar du här.

Studs och flum och plugg

Hoppsan hejsan, för första gången på nästan två år låser sig inte min hjärna vid tanken på ekonomisk historia. Vilket är väldigt bra, eftersom jag måste göra färdigt just den kompletteringen den här veckan. Faktiskt idag.

Och jag jobbar på det, men ibland måste man pausa för att rensa hjärnan lite. Tänka på nåt annat, äta nåt och tända lite ljus för att bibehålla en skön stämning.

Men, vem försöker jag lura egentligen? Uppgiften är dödligt tråkig, men blir i alla fall färdig...

Kina och orättvisorna

Hur sjukt får ett system vara innan omvärlden ser och reagerar på det? DN skrev igår om hur Kinas rättsystem snarare är utformat utifrån politik än juridik, och i princip bara fäller anklagade i brottsmålsrättegånger. Så få som 0,66% frikändes på nio år, vilket innebär ca 41 000 personer av flera miljoner totalt. Då börjar man verkligen undra hur ett sådant system kan vara utformat? När man dessutom läser en bit längre ner i artikeln framkommer det också att dödsstraff kan utdömas efter två timmars rättegång, och att det inte är ovanligt att bevisningen inte är riktigt lika utförlig som i en ex. svensk domstol.

Hur kan ett sådant system överhuvudtaget existera utan att de som påverkas av det protesterar? Nog för att korruptionen är utbredd, och partiet med stort p håller landet i ett järngrepp, men accepterar man verkligen ett sådant snett rättsväsende? Eller vågar man helt enkelt inte yttra sin skeptisism av rädsla för påföljder?

Man kan ju tycka att även omvärlden borde reagera. Men då har vi återigen den hårfina linjen mellan att hjälpa och stjälpa, för att inte tala om suveränitetsprincipen. Har man inte rätt avsikter får man inte kränka annan stat. Och nej, det är väl bra. Men när ett lands befolkning förtrycks på ett eller annat sätt, är det då inte dags att agera?

Artikeln om Kinas rättsväsende kan du läsa här.

Kan de så kan vi!

För några veckor sedan fick jag möjlighet att åka till Oslo på ett läger för ungdomar i den norska påverkansorganisationen Changemaker. Det var deras årliga läger Höst-SNU som skulle gå av stapeln, och vi var ditbjudna för att se hur de arbetar och vad de arbetar med. Helgens fokus låg på HIV/aids-problematik och klimtförändringsfrågor, vilket de har arbetat mycket med under flera år. Changemakers hemsida finns att kolla på här.

En av helgens stora händelser hade dock inte med något av detta att göra. Changemaker har under flera år arbetat aktivt för att Norge ska avskriva utlandsskulder, speciellt orättfärdiga sådana där Norge har tjänat mycket pengar, medan lånetagarnas befolkning har det mycket svårt och återbetalningen av skulderna skulle kunna användas till att förbättra deras situation. En sådan utlandsskuld har skeppsskulden varit. Med hjälp av Changemakers uppmärksammande och uttryckande av åsikter kring detta har frågan kommit upp till behandling, och faktiskt har vissa av dessa skulder avskrivits. Tack vare Changemakers engagemang!

Det var fantastiskt roligt att få vara med och fira detta. Jag kan inte säga annat än att deras engagemang och vilja att förändra slår de mesta andra sådana organisationer som arbetar med denna typ av frågor. Det går inte att bli annat än imponerad av deras stora kunskap och kännedom i de stora världsfrågorna.

Och nu undrar jag - om de kan, varför skulle inte vi kunna! Börja tänka, tycka och tala så kan vi också förändra världen till det bättre!

Nu då?

Det är inte ens en vecka sedan USA gick till val. Resultatet, att demokraterna vann i de flesta valkretsarna, innebär att George W. Bush kan få problem med att föra fram sin egen politik. Inte en helt enkel situation för den gode presidenten som redan har låtit den ansvarige för Irak-kriget lämna sin post. Det kommer bli intressant att se hur Bush och demokraterna skall kunna samarbeta de kommande åren, mycket kan hända. Förhoppningsvis kommer det märkas skillnader i USAs utrikespolitik, som ju faktiskt påverkar i stort sett hela världen - och får långt ifrån positiva följdverkningar överallt.

Kanske är det dags att fler börjar inse att den världsordning som råder idag inte är optimal på något sätt. Kan vi som "goda svenskar" verkligen acceptera att Sverige säljer vapen till krigförande länder, trots att det bryter mot våra egna regler? Kan vi acceptera att företagen vi handlar våra kläder hos inte kontrollerar arbetsförhållandena för arbetarna hos nderleverantörerna? Är det okej att HIV är en sjukdom som dödar i syd, men inte i norr för att vi här har råd att köpa medicinen trots patentavtal medan fattiga runt om i världen måste välja mellan mat och medicin, om de ens har det så gott ställt att de kan skaffa tillräckligt med mat?

Kanske är det en utopi, men borde inte vi kunna förändra den situationen? Det finns absolut ingenting som säger att vi inte kan det! Bara en sån enkel sak som att fråga efter hur ett klädesplagg är tillverkat kan ge försäljare och företag en rejäl tankeställare. Att skänka en slant för att kunna bygga skolor och informera om HIV/aidsprevention i de värst drabbade områdena kan faktiskt hjälpa till att främja det landets ekonomiska utveckling och i förlängningen hejda sjukdomens framfart.

Om jag fick önska mig en sak, precis vad som helst, den här julen så vet jag precis vad jag skulle vilja. Möjlighet för alla - precis alla att få utbildning. Idag är det många som antingen inte har råd att gå i skola på grund av avgifter, eller för att de måste arbeta för att hjälpa familjen att klara sig ekonomiskt. Eller så kanske det inte ens finns någon skola som man får gå till - kanske är den endast till för de som bekänner sig till en viss religion, eller hör till en viss folkgrupp, eller kanske saknas skolan helt?

För att överhuvudtaget kunna förändra saker och ting är kunskap viktig. Kunskap och insikt om sin egen situation, om andras situation, och om vad man har rätt till är grundläggande. Utan den kan man aldrig ha makt att förändra sitt eget liv. Aldrig.

Dagens val

Idag är det den stora dagen. Dagen för USAs kongressval. Dagen som kan komma att sätta på för president Bushs framfart på den världsarenan. Det är intressant att ett politiskt system kan vara uppbyggt på ett sådant sätt att en kandidat som inte fått det högsta antalet röster ändå blir den som förklaras vinnare, samtidigt som ett helt annat val kan leda till att den som satts till makten inte längre kan utöva sin politik. Om hur detta hänger ihop kan du läsa här.

Det skulle nog vara ganska så bra för USAs, eller rättare sagt Bushadministrationens, utrikespolitik. För att inte tala om det något stridslystna förhållningssättet till världens "problemstater". Ibland undrar jag om inte någon borde ta och utbilda världens ledare i grundläggande etik och moral, och framförallt i människovärde. Tror att världen skulle se något trevligare ut då!

Vilken europe är du??

Your Inner European is Spanish!

Energetic and lively. You bring the party with you!

Who's Your Inner European?