Under den tysta månens klara sken vandrar jag. Denna hemlighetstyngda dunkla skog har blivit mitt hem, trots att dess vindlande stigar alltför ofta leder mig vill. Jag känner förundran inför dess märkliga sätt att alltid visa mig nya, för andra förborgade, världar som dväljs i dess av mossa vävda matta, dess skymningsmörka tjärnar och dess ändlösa grottor.
Jag är lycklig här i det strilande ljuset i de sorglösa gläntorna, lyssnande till fåglarnas aldrig ändande kvitter. Trots de långa nätterna under månens silversken är jag aldrig ensam. Min skugga gör mig sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar