Den ändlösa följetongen

Igår ringde min käre fader och meddelade att han nyss hade hämtat ut ett teliapaket till mig. I en helt annan stad än den jag faktiskt bor i. Är det inte fantastiskt?

För nästan sex veckor sedan flyttade jag från stora Umeå, till lilla Kristinehamn. Gott och väl. Det var avtalat att jag skulle få ta över ett bredbandsabonnemang, och allt var frid och fröjd. Fast, det dröjde fasligt länge innan det där abonnemanget var överställt, och inte var det särskilt överraskande att det dröjde - man kah uppenbarligen inte ha bredband utan att ha ett telefonabonnemang. Och eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att skaffa telefon så föll hela den uppkopplingsidéen.

Så jakten på uppkopplingsanordning gick vidare, och hux flux hade jag i alla fall beställt mobilt bredband från telia. Åtta dagar skulle det ta så skulle jag kunna vara uppkopplad. Märk väl, detta var två veckor efter flytten. Och så inledde jag återigen en period av väntan. Efter ett par dagar dök det upp ett brev med nummer till sim-kortet på den adress där jag råkar vara folkbokförd. Gott och väl, då borde det andra dyka upp snart, tänkte jag.

Men icke. Tre veckor efter beställningde jag till kundtjänsten och kom efter sisådär fyrtio minuters kö fram till en snorkig telefonist som hävdade att jag inte hade skrivit på någåt avtal. Nähej, något avtal att skriva på hade jag inte sett skymten av, så det fick de ju genast skicka ett nytt. Till folkbokföringsadressen, såklart. Så. Snabbt som sjutton skickade jag in papprena, och väntade spänt på sakerna, som de lovat skulle komma till c/o-adress där jag för tillfället bor.

Som sagt, min käre fader fick igår hämta ut ett postförskottspaket i helt fel stad. Saker som skickats till helt fel adress, trots att beställningen gjorts till den korrekta adressen och trots löfte om att de skulle komma rätt direkt.

Så. Med lite tur och motvilligt bistånd från posten så hoppas jag på att ha alla delar till mitt surfande på plats, i Kristinehamn, i morgon eftermiddag. För nu är jag jäkligt less på detta eviga ringade, skickande, bråkande och väntande. Jag vill ha mitt bredband nu!

Att vara eller icke - det är frågan

Dagarna går och går, men timmarna släpar sig fram. Vissa dagar händer det absolut ingenting, andra är det full fart precis hela tiden. Idag har varit en sådan där seg dag; händelselös, tom, tråkig. Solen lockar utanför fönstret, arbetsuppgifterna är sega och småtrista, och både handledaren och "ställförträdaren" är bortresta för tillfället. Så vad ska då en stackars praktikant ta sig till?

Och svaret på det är - ingenting! Det är vid sådana här tillfällen man frågar sig om man är på rätt plats. Kanske hade det varit bättre med praktik någon annanstans än här? Kanske hade det varit bättre att vara kvar och bara läsa klart c-kursen i Umeå under våren istället?

Nåja, nu ju är läget som det är. Oftast är det faktiskt jätteroligt. Men inte just idag...

Fastkörning och lösgrus

Jag vet. Det är förmiddag, jag är på jobbet och jag borde verkligen researcha järnet just nu. MEN DET GÅR INTE!!!!

Jag har slut på möjliga sökord, så jag har absolut ingen chans att lyckas hugga tag i informationen som jag behöver, och som med all sannolikhet redan finns skvalpande nånstans ute i cyberrymden. Varför ska det vara så svårt att pricka in precis rätt ord för att hitta precis rätt dokument? Försök hitta rätt ord för att hitta belägg för VARFÖR det är viktigt att skicka ut frisk personal på biståndsinsatser av olika slag, och att definiera vilka specifika hälsorisker civil insatspersonal både från NGOs och internationella GOs utsätts för. Sjukt svårt, och extremt irriterande när man vet att det lär finnas massa material om det så att man inte behöver uppfinna hjulet igen, men man inte lyckas få tag på den...

Nåja, solen skiner, fåglarna kvittrar, det är utländska militärattachéer överallt på området och jag bryter mot de inofficiella klädkoderna med långkjol, palestinasjal och converse. Vad det är skönt att slippa bekymra sig för om man passar in eller inte. Det är faktiskt inte hela världen om man inte ser ut som alla andra, och framförallt - varför skulle någon bry sig??

Det finns bara ett litet yttepyttemoln på min himmel idag, förutom de försvunna sökorden då. Hela mitt vänstra ben är typ blått! Jag lyckades stoppsladda i lösgruset utanför affären i gårkväll, och föll så klart pladask i backen med dunder och brak. Lätt linkande och lite dammig tog jag mig i alla fall in på affären under det att jag desperat försökte undertrycka en hysterisk fnitterattack. Idag är jag som sagt blå. Och öm. Det tog sin lilla tid att ta sig till jobbet imorse, och jag skulle tro att jag inte får sitta stilla för mycket idag, för då kommer jag vara lika stel som en stelopererad nittioåring när det är dags att trampa sig hemåt!

Min strategi för att överleva dagen är att upprepa mantrat för dagen Imorgon är det helg! Imorgon är det helg! Imorgon är det helg! hela tiden, och att ta en långsam men trevlig promenix på lunchen. Kanske rent av luncha på trappen i solskenet. Kanske kanske får jag i alla fall lite sol innan dagen är över!

Ensam

Du sitter på din säng och tittar ur genom fönstret, ner på gården och barnen som leker där. Du sitter där och tänker på hur vacker en sten kan vara när solen lyser på den, och låter tankarna stilla vandra vidare. Vid dina fötter ligger ett litet knyte av tygtrasor, ett litet gnyende hörs därifrån.

Nu sitter du inte upp längre, du har lagt dig ner. Du ligger ner på den välbäddade sängens överkast och håller blicken fäst vid tjärnorna i taket. Stjärnorna skulle vara din tillflykt när det blev för jobbigt, och det är där du hämtar din styrka. Styrkan du behöver för att klara av din skola, din dotter, ditt hushåll. För det har inte varit lätt, det ska gudarna veta. Att bli gravid när du ännu inte har tagit studenten, inte sett världen, är ingen dans på rosor. Och ingen har du haft som har kunnat hjälpa dig, ingen, inte ens Han har hjälpt dig, fast han lovade. Och skolan, den har du väl knappast kunnat koncentrera dig på när huvudet har varit fyllt av ångest för hur du ska kunna överleva, hur din dotter ska kunna överleva.

Nu glider dina tankar långt bort, och blicken slocknar, andetagen blir tyngre och tyngre. Flickans gnyende övergår i gråt, och snart är det enda som hörs barnets förtvivlande skrik. Dess mor har stängt sina ögon, och de blodiga handlederna vittnar om ett öde som blev för tungt att bära ensam.

Flickan från det förflutna

Det finns en mening med allt, sa hon och log mot mig. Hennes gröna ögon lyste i dunklet och huden skimrade som om den var av siden.

Vågorna kluckade mot den benvita sanden, så stilla men ändå så intensivt. Månens gyllene skära speglade sig i det böljande vattnet och stjärnorna tycktes dansa under flickans tankar. En natt som gjord för drömmar, en natt som gjord för hemligheter.

Det enda som hördes i nattens stilla ljud var mina andetag, och hennes. Hon, flickan från mina drömmar, flickan från det förflutna, stod framför mig, så som jag alltid vetat att hon en dag skulle göra. Utan tvång, utan krav såg hon på mig med en sorts sorgfylld glädje i sina vackra ögon. Under alla år som gått, under alla år av smärta och sorg hade hon varit den som burit mig vidare, den som hållit mig upprätt under alla mina vedermödor, alla mina kval. Alla mina år av ensamhet hade hon funnits där, så nära, men ändå så avlägsen. Som en viskning i vinden, en viskning som nästan, men inte riktigt, är tystnaden.

Äntligen hade hon blivit synlig för mig, vävd av dimmans slöjor och daggens droppar, med en klädnad gjord av spindelväv.

Din hemlighet, sa hon, är i säkerhet hos mig. Nu kan du börja leva, leva det liv du drömt om sedan den dagen du upptäckte att du var ett tomt skal som andra fyllde. Var inte rädd, du kommer att finna din lycka. Din styrka är stor, och ditt förflutna kommer att hjälpa dig.

Det finns en mening med allt, sa hon och gick sin väg, ut ur mitt liv för att aldrig mer se sig om.

Vardagstankar

Under vinterns mörka timmar ligger tankarna i ide och slumrar. Aldrig är det så svårt att få någonting gjort som när mörkret ligger tungt runt alla knutar och nästan verkar rinna in genom gliporna mellan det dubbla fönsterglaset och karmen, och liksom klibbar sig fast vid huden när man vågar sig utanför det trygga ljuset inomhus.

Därför är det så underbart när våren kommer! Tankarna orkar flyga fritt igen, solljuset ger energi utan like och överallt börjar det gro och knoppas och grönska. Glädjen bubblar och skrattet vill inte stanna instängt längre - ut, ut, ut flyger det, hela tiden!

Tyvärr blir det ju också nån sorts antiklimax när man har gått och varit glad åt vårvädret i en dryg vecka, tittar ut genom fönstret och upptäcker att - det snöar! Snö nu? Vilka idiotiska påhitt naturen har för sig såhär års. Jag hade verkligen hoppats på en riktigt lång och varm vår, med massa tillfällen till solsken och mys i vårvädret. Men just nu ser det ju inte precis ut som om det kommer bli så inom den närmaste framtiden, inte.

Så den som kan ordna vårfint mysväder till nästa helg får en jättekram och massa cred av mig! :P

Betraktelse i dagsljus II

Under den tysta månens klara sken vandrar jag. Denna hemlighetstyngda dunkla skog har blivit mitt hem, trots att dess vindlande stigar alltför ofta leder mig vill. Jag känner förundran inför dess märkliga sätt att alltid visa mig nya, för andra förborgade, världar som dväljs i dess av mossa vävda matta, dess skymningsmörka tjärnar och dess ändlösa grottor.

Jag är lycklig här i det strilande ljuset i de sorglösa gläntorna, lyssnande till fåglarnas aldrig ändande kvitter. Trots de långa nätterna under månens silversken är jag aldrig ensam. Min skugga gör mig sällskap.

Betraktelse i dagsljus I

Drömmer jag när jag vild rusar runt på ängarnas gräs, ylande mot den fulla månen när natten är som mörkast? Sover jag när jag dansar barfota på dimslöjorna i gryningstimmans första ljus? Väck mig inte då, utan följ mina spår, finn mig, gör mig sällskap...