fredag, november 25, 2011

Sist in, sist ut

Ayas upplevelser under sista dagen av Krigshjärta 5.3 - Luftskeppet som försvann.

Längst bak i ledet, avskuren från sina rotekamrater, kände Aya sig ensam och ganska ynklig där de marscherade framåt. Hon hade svårt att förlika sig med att hon på grund av den eländiga foten var lämnad i de andra ulvarnas sällskap. Ormagenten gick flankerad av veteranerna ur rote 45, medan hon själv gick bakom som sista man.

Hennes order skilde sig från resten av rotens. Istället för att tillsammans med de andra spana framför truppen skulle hon hålla sig nära ormen, skydda henne, och hålla uppsikt bakåt. Magkänslan sa henne att skogen var alldeles för lugn, alldeles för tyst. Någonting fanns där ute, någonting som bara väntade på att falla henne i ryggen. När kolonnen stannade upp för en stund vände hon den ryggen för att spana ut över skogsbrynet, över den kuperade terrängen. Om någon kom upp i deras kölvatten skulle hon bli den första att falla, och ormagent Aimee vara förlorad. Hon kunde inte, fick inte, svika sitt ansvar.

Alla sinnen var på helspänn när de äntligen kom fram till målet för marschen. Hon kunde skymta långbågar på husets tak framför sig, och stora runda sköldar som täckte dem som höll dem framför sig. Skaegis. Självfallet. När orden kom  om avancering framåt dunkade hennes hjärta hårt, adrenalinet pumpade i kroppen. När jorgalerna ropade bakifrån, ackompanjerade av vinande pilar och ljudet av klingor som korsades, vände hon snabbt uppmärksamheten åt andra hållet. Och där kom den, attacken bakifrån som hon väntat på. Ett snabbt varningsrop till resten av styrkan undslapp henne samtidigt som hon backade ner från vägen, ut mot skogen tillsammans med ulvar och orm. Luften var full av skrik från skadade, vrål från anfallande knektar, skaegi, partisaner. Pilar och skäktor flög men trots att  foten sinkade henne, lyckades hon hålla sig från både pilar, skäktor och fientliga svärd. Roten syntes inte till någonstans, men hon hörde det skarpa ljudet av Alys vissla. Ett försök till omgruppering, säkerligen, tänkte hon och försökte hålla tankarna borta från den överhängande risken att någon av dem skulle bli skadad. Eller ännu värre - falla i händerna på partisanerna.

Gruppen runt stabsfänriken och ormen drog sig allt längre bakåt när falkarna runtomkring dem föll en efter en, och snart retirerade man snabbt neråt ön mellan bron och spången där den första konfrotationen med fienden skett  två kvällar tidigare. Ingen följde efter dem just nu, men de båda bågarna posterades vid spångens fäste för att hålla vägen fri från stridsfältet ovanför dem.
  "Aya! Kom hit!" Ormens ord var bedrägligt mjuka, men med en underton som inte tålde motsägelser.
  "Desarmera fällan där. Säkra vägen härifrån. Gör det snabbt, och spring undan om det är giftrök i behållaren." Stabsfänrikens ord gled genom henne som en iskall kåre. Hon, Aya, med en skadad fot, desarmera fällor med snubbeltrådar? Nickande bekräftade hon orden. Alys ord om att inte göra något dumt klingade i hennes huvud medan hon plockade upp en stadig stör och försiktigt närmade sig fällan. Vad var egentligen minst dumt - att försöka desarmera fällan, eller att vägra lyda fänrikens och ormens gemensamma order? Hon var ju faktiskt ingen värnfalk, och fällor var verkligen inte hennes starka sida. Ett bestämt kast och sen såg hon till sin stora förvåning hur tråden trycktes ner mot bron, för att direkt studsa upp igen utan att något hände. Efter en kort stunds klentrogen avvaktan gick hon försiktigt närmare. En sprint. Det satt en sprint i behållaren. Den borde ha lossnat redan, men så länge den satt kvar skulle röken kunna vara ett hot om de tvingades retirera snabbt över bron. En sekunds eftertanke var allt hon tillät sig innan hon med bestämda - men försiktiga - steg klättrade ner utmed brofästet med en rejäl gren i handen. Det tog fyra försök med omväxlande snabba, välriktade slag och väl avvägda rörelser innan sprinten lossnade. Med ett kvävt läte kastade hon sig bakåt i ett försök att komma så långt från röken som möjligt, men ingen rök kom. Lättat pustade hon ut. Rökgranaten hade inte löst ut. Bron var säker. Bara stigen kvar att säkra, tänkte hon medan hon styrde stegen upp på andra sidan.

  ”Stabsfänrik! Stigen är säkrad från fällor åtminstone ett par hundra meter upp mot lägret.”
  ”Gott. Hjälp de andra att hålla spången”
Skaran på kullen växte när både sjukvårdare och skadade lyckades ta sig ifrån slagfältet uppe vid långhuset. Aya fattade posto brevid Marielle för att vid behov kunna täcka henne medan hon sköt över vattnet. En av sjukvårdarna kom linkande över bron i hälarna på Fabien och strax därefter kom Aly. Hon iaktog sin rotemästares försök att lokalisera sina ulvar, innan hon vände för att korsa vattnet och ta sig i säkerhet på ön.

Bestört kunde Aya bara se på hur Aly inte mer än hann sätta foten på spången innan hon blev upphunnen och nedhuggen av ett partisankräk och hans följeslagare. Nej, åh nej. Inte Aly. Om hon bara hade haft sin båge skulle hon ha… Men nej, hon skulle inte klarat det, inte nu. Det var längesedan hon senast träffade ett mål på det avståndet. Känslan av overklighet och vanmakt blandades med ursinne, som bara växte när hon kände igen mannen med armborstet som tillsammans med ett par partisankräk slöt upp bakom posterat sig bakom den orörliga kroppen på spången. Ett cordovskt armborst i armarna på en desertör, riktat mot henne och den oskyddade samlingen uppe på kullen.

Skäktorna från armborstet dansade runt hennes fötter medan hon ropade glåpord mot dem, ryggade undan och såg till att inte heller Marielle som försökte få in träffar på skyttarna på andra sidan blev träffad. I ögonvrån uppfattade hon hur något grönt och gult skymtade förbi långt ut till höger. En snabb blick ditåt bekräftade vad hon misstänkt, Frederic kämpade sig, skadad, uppför kullen mot gruppen som samlats kring ormen och stabsfänriken. En kort sekund var hon förvånad över lättnaden hon kände. Han hade, om än inte oskadd, klarat sig ur striden. Då skulle han nog klara sig härifrån i alla fall, kanske hela vägen hem till Prairie… Ett ögonblick tillät hon sig att minnas de böljande raderna med vinrankor, de stolta vita stugorna och hur de som barn hade smugit runt bland vintunnorna i bodarna. Att minnas hur de ömsöm slagits med varandra, ömsöm hittat på dumheter tillsammans. Så längesedan, så långt borta hemifrån. Längst in i hjärtats dunkla vrå visste hon att hon aldrig skulle återse det, oavsett om hon överlevde det här uppdraget eller inte. I alla fall inte i det här livet.

Efteråt kunde hon inte avgöra hur länge hon stått där, med fienden bara några meter bort på andra sidan vattnet, men tillslut började de dra sig tillbaka mot sitt läger. Aimees ord nådde henne och bar med sig både en lättnad och insikt.
  ”Rote 45, samlas här. Till reträtt. Aya, du står kvar och håller spången så gott du kan. Gör din plikt och köp oss tid. Går det bra kan du vara ikapp oss till kvällningen, blir du kvar kommer flamman leda dig hem.”
  Lättnad över att få en chans att ta reda på vad som hänt med resten av roten blandade sig med insikten om att hon var försumbar för ormen, för Cordovien. Av de kvarvarande var hon visserligen en av dem som skulle sinka reträtten, men hon var också den enda som blev beordrad att stanna kvar. Hon hörde deras steg försvinna bort, tills de enda ljud som nådde henne var triumferande tjut uppifrån kullen. Det var inte svårt att lista ut att det betydde ett svidande nederlag för den cordovska truppen.

Med snabba, lätt haltande steg, smög hon över spången fram till Aly. Vid jorden, hon hade klarat sig! Svag och illadäran, men vid liv. Långsamt, långsamt lyckades Aya få med sig Aly till ett tätt och skyddat buskage, där hon, med Alys ledning, kunde förbinda såren hjälpligt medan skrik av smärta ekade genom skogen från fiendens läger. Till sist kunde de, i skydd av det annalkande mörkret, sakta dra sig undan mot säkerheten i skogen, trötta, svaga och vid allt annat än gott mod men vid liv.

Förträngda minnen

Några dagar ur Ylvas förflutna, som förklarar vissa händelser på lajvet Epsilon, för ett och ett halvt år sedan.

Vi har planerat det här i flera dagar. Vi har rekat området i omgångar, alla har vi legat och spanat och noggrant gjort upp en vattentät plan för vårt tillslag. Det är en mindre, men som det verkar mycket välmående, bosättning som är målet den här gången. Av det vi har kunnat se och höra verkar de ha stora lager av både mat, ammunition och sprit från tiden före kriget.

Som vanligt har det fallit på min lott att se efter Malena, och vi ägnar oss åt att leka gömme och att segla med barkbåtar i bäcken, även om det mest är jag som gör dem och Malena som ser till att de sjunker som stenar så fort de håller på att försvinna utom synhåll för oss. Med en fyraårings självklara logik är det lika bra att de får sjunka om hon inte kan ha glädje av dem längre. När vi tröttnar sätter vi oss brevid högen av packning som de andra lämnat hos oss vid uppsamlingsplatsen för dagen och sjunger sånger som ingen någonsin sjöng med mig när jag var liten.

För Malena går tiden fort, men för mig är varje minut som dröjer innan de andra kommer tillbaka en plågsam evighet. På avstånd hörs skottlossning, men skogen runt oss är välsignat tyst. Hon lever i lycklig okunskap om farorna som hotar oss nästan varje dag, och särskilt just nu. Hennes far, min bror, min pojkvän och mina vänner utsätter sig alla för en oerhörd risk varje gång våra förråd tryter eller någonting går sönder. Varje gång vi säger hej då till varandra kan vara den sista, och det gör mig förtvivlad. För varje minut de dröjer borta tar den osynliga handen ett allt fastare grepp om mitt hjärta men för Malenas skulle visar jag det inte. Innan Malena, innan Gerold, brukade jag i alla fall vara med och se vad som hände, kunde följa förloppet på avstånd, även om jag lät bli att delta om jag kunde. Nu är det omöjlig, och på ett sätt gör det allting mycket värre. Bilderna av vad som skulle kunna hända avlöser varandra i en strid ström...

Nu hör vi dem komma gående genom skogen, tungt lastade, mycket tyngre än när de lämnade oss för flera timmar sedan. Jag tror det är allihop, tack och lov. Strax ser vi dem komma traskande på en rad, vid åsynen av Gerold slingrar sig Malena ur mitt grepp och springer fram till honom.
“Pappa, pappa! Titta! Båtar!” Hon drar med honom till bäcken en bit bort medan jag hjälper de andra sex att lasta av sig. Snart ligger högar av mat, ammunition och sprit från tiden före kriget runt oss, och alla tar en välbehövlig paus och äter lite. Det är tidig eftermiddag, och medan de berättar om hur det gått packar vi om och stuvar undan bytet. När alla har pustat ut och allting är ordentligt packat drar vi oss längre in i skogen. Uppsluppna går vi ett par timmar innan vi slår läger för natten. Det är en vacker plats brevid en liten skogssjö, och förvissad om att matlagning och lägerbyggande är under kontroll tar jag med mig Malena för att bada. Förhoppningsvis kan vi stanna här några dagar nu när vi har ordentligt med proviant.

Idag förtjänar vi en riktig festmåltid, och när vi slår oss ner för att äta är det både färska grönsaker, potatis och till och med grillat rådjur! Igår hade jag en otrolig tur under ett av mina ensamma strövtåg runt i terrängen och lyckades få tag i det, och tillsammans med persikorna och kexen som vi äter till efterrätt blir det en middag av ett slag som vi inte har sett på länge. Ordentligt med mat och en hel del av alkoholen ger en härlig feststämning, och vi slappnar av på ett sätt som vi inte vågat göra på länge. Elden är varm och skön, och lugnet sprider sig i kroppen medan mörkret sänker sig. Lilla Malena ligger sedan länge och sover, och jag lyssnar halvslumrande till de andra som försöker bräcka varandra med den ena mer otroliga historien efter den andra.

Plötsligt bryts tystnaden i skogen av en skottsalva och jag ser i ögonvrån hur en av killarna liksom kastas bakåt samtidigt som han tar sig för armen. Påverkad av sprit och omtöcknad av min halvslummer tar det mig någon sekund att förstå vad som händer, men då kastar jag mig handlöst ut i närmsta buskage. Av stegen runt mig att döma gör de andra samma sak, medan skotten kommer nånstans bakifrån. Jag har fått med mig en pistol som jag inte idats plocka av mig tidigare, men en blick tillbaka mot lägerplatsen säger mig att alla inte haft samma tur. Matrester, filtar och vapen ligger utspridda här och där.

Hjärtat bultar som en hammare i bröstet, och det enda jag tänker på är att hålla mig nere. Jag kan bara hoppas att de andra gör samma sak. Jag drar fram pistolen, men gör inget för att sljuta. Jag ser ju ingen, så varför skjuta mot nån man inte ser och bara röja mig i onödan? Någon till hööger om mig slänger iväg några skott, men jag kan inte avgöra åt vilket håll de går. Medan jag drar mig bakåt långsamt, långsamt håller jag huvudet så lågt jag bara kan, och blicken fäst vid gläntan. Anfallet kommer bortifrån, från det håll vi själva kom gående från flera timmar tidigare. Nu skjuter anfallarna på måfå, inga ljud avslöjar mina vänner men rätt vad det är ser jag en gestalt i dunklet på andra sidan gläntan. Gestalten står där, med någon sorts gevär höjt. Mynningen sveper vaksamt utmed gläntans kanter. Konturerna av honom syns nätt och jämnt, men ändå plockar jag upp min pistol, osäkrar och försiktigt, försiktigt tar jag sikte. Innan jag hinner skjuta hör jag hur det smäller till en bit till vänster om mig, och gestalten faller till marken. En mindre att bry sig om, alltså.

Nu bryter det löst - minst en osynlig skytt låter kulorna svepa över buskagen där vi ligger gömda, och tvingar oss bakåt. Några av oss besvarar elden, men jag trycker mig tätt mot marken och ålar försiktigt längre och längre bakåt, tills jag inte längre ser gläntan eller känner kulorna svepa över huvudet på mig. Jag ligger under en tät gran, platt tryckt mot marken, i vad som känns som flera timmar. Långt efter att ropen och skotten tystnat, inte förrän det börjat ljusna, vågar jag röra på mig igen. Höften värker, tydligen har jag utan att märka det legat mot en vass sten, eller om det är en rot. Jag spanar runt efter de andra, ropar tyst för att se om jag får nåt svar. När jag vare sig hör eller ser något tar jag mig försiktigt närmare lägerplatsen. När jag äntligen får gläntan inom synhåll igen, tälten med hål, den sedan länge utbrunna elden och resterna av det som var vårt byte, drar jag en suck av lättnad. Inga kroppar.

I samma ögonblick hör jag någon ropa på mig, och svarar. Alex, så klart. Vi kommer ut ur skogen nästan samtidigt, fast från olika håll. Marcus sitter redan i gläntan och binder om Mickes arm, men helt mirakulöst verkar ingen annan var skadad, bara lite tilltufsade. Ungefär samtidigt som jag inser att Gerold saknas kommer han utbrakandes från buskagen, med ögon som är blanka som speglar.
“Var är hon, Ylva, var är Malena?” Rösten spricker av oro.
“Hade inte du henne? Hon låg ju och sov brevid tältet...” Jag tystnar när jag inser att det måste varit timmar innan överfallet jag såg henne sova gott under sina filtar. Hans ögon svartnar och han sväljer hårt. Ansiktet blir blekt, från högrött till kritvitt på ett par sekunder. Rädslan hugger till som en kniv i magen när jag förstår vad det innebär. Var ÄR egentligen Malena!?
“Hon måste ju vara här någonstans. Vi får leta.” Alex kommer som vanligt med konkreta order och skickar oss i olika riktningar och snart ekar skogen av våra rop. Rop som blir allt mer desperata ju längre tiden går.

Snart står solen högt, och ingen har sett ett spår av Malena. Både Gerold och jag har rusat i blind panik och letat och ropat, men känslan av hopplöshet har vuxit inom mig de senaste timmarna, och långsamt, långsamt kommer jag till insikt. Malena är försvunnen. Ingen kan dra sig till minnes om de sett henne sedan hon lagts för natten, och ingen har tagit henne med sig när vi flydde undan anfallet. Så var har hon egentligen tagit vägen?

Stora tunga tårar rullar nedför mina kinder nu, jag gråter hysteriskt med pannan lutad mot Alex axel. Medan vi har letat har han följt spåren efter de som anföll oss, och försäkrat sig om att de är långt borta. Men inga spår efter flickan där heller. Vi har väldigt lite ammunition kvar, och av bytet finns ingenting, allt tog de med sig. Gerold är fortfarande utom sig, och växlar mellan att rasa och att desperat röra sig runt oss i allt större cirklar. I två dagar har vi letat efter henne utan resultat.

När skymningen faller nästa dag har vi inget att äta, och vi inser att vi måste ge upp. Det är alldeles för mörkt för att fortsätta. Alla utom Gerold, som vägrar acceptera det, övertalas till att sitta ner en stund så att vi kan resonera om vad vi ska göra härnäst. Vi går igenom allt som hänt, och alla tänkbara scenarion. De som överföll oss måste vara en grupp precis som vår, som visste att vi fått tag i bra grejer, kanske hade de rent av följt tillslaget på håll? Är det möjligt att de skulle ta med sig en liten flicka, eller har hon helt enkelt irrat sig ut i terrängen på egen hand? Vad kan ha hänt henne? Frågorna är många, och vi kan bara spekulera om svaren. Trötta ger vi upp sökandet för dagen. Jag lyssnar bara på diskussionen, orkar inte delta, orkar inte tänka. När någon tillslut säger imorgon drar vi vidare, att det inte längre är någon idé att fortsätta letandet blir jag bara helt tom. Det är som att mina känslor helt plötsligt bara tar slut. På avstånd hör jag upprörda röster, men jag varken kan, vill eller orkar ta till mig vad de säger. Luften har liksom gått ur mig, och jag ligger stirrande ut i luften i timmar innan jag till slut lyckas slumra till.

“Det är ditt fel! Du skulle se efter henne! Nu är hon borta!” Jag vaknar av att någon ruskar mig hårt, och gryningssolen bländar mig. Ursinnet glöder i ögonen på mannen som väckt mig, han fumlar med pistolens hölster innan han plockar upp den och med ostadig hand riktar den rakt mot mig. Med en röst som dryper av hat och darrar illa återhållen ilska, vrålar han åt mig medan han trycker pipan mot min bröstkorg. “Du ska få betala för det här!” Jag förstår inte riktigt vad det är som händer, men någonting är väldigt, väldigt fel. Som en blixt minns jag plötsligt och jag förstår. Malena. Gerold. Jag hinner inte bli rädd förrän någon rycker iväg honom och trycker ner honom mot marken.
“Ylva, kom hit!” Marcus röst är spänd och uppfodrande. Jag kommer på fötter på skakiga ben, fortfarande chockad av det bryska uppvaknandet. På marken ligger packade väskor med den lilla utrustning vi har kvar, har de andra redan förberett vår avfärd? Tårarna rinner när jag inser vad det är Gerold menar - är det mitt fel att Malena är borta?
"Nej, nej… Det är inte sant." Tankarna formas som ord som jag viskar för mig själv, när det sjunker in. Under tiden har Gerold avväpnats under upprepade hot mot mig, och själv får jag åter igen den välbekanta bössan tryckt i händerna. Den jag först lärde mig skjuta med. Visserligen har jag ingen ammunition, men känslan av den gör mig tryggare.
“Nu ska du lyssna väldigt noga på mig, Gerold. Jag är ledsen för det som hänt, men Malena kommer inte komma tillbaka. Hotar du min syster har du inte mer hos oss att göra. Härifrån går du åt ena hållet och vi åt det andra. Du ska aldrig mer besvära min syster, och du ska inte följa efter oss.” Vid de sista orden knuffar han iväg Gerold åt andra hållet, innan han vänder sig om. Med Alex trygga arm om min rygg börjar jag röra mig, reflexmässigt. Jag kastar en sista blick över axeln och ser hans gestalt vingligt försvinna bort, in i skogen utan att vända sig om. Det är det sista vi ser av honom, men hans röst klingar fortfarande i mitt huvud.
"Det är ditt fel, bara ditt…"

Ylva har aldrig glömt Malena, eller den känsla av skuld hon burit med sig sedan dess trots att flera år gått. Och trots att förnuftet alltid sagt henne att det var en tragisk olycka som hände den där ödesdigra sommardagen finns fortfarande det tvivlet kvar inom henne. Borde hon ha gjort något annorlunda?

fredag, december 17, 2010

Framtiden

Snart är den här. Dagen jag har väntat på sen jag började plugga på IKK för nästan 6,5 år sedan. 15 januari kommer den, examensdagen. Sedan börjar Allvaret, vuxenlivet. Det ska bli fantastisk skönt att börja jobba efter alla de här åren på universitetet. Äntligen göra lite nytta och börja tjäna lite pengar.

Och, jag har faktiskt fått jobb. På hematologen. Vilket i princip är mitt drömjobb! Så det känns galet gött att börja där den 24e januari. Och det är inte mycket kvar i skolan nu heller. Uppsatsseminarium nästa vecka, och så två pedagogikuppgifter som ska lämnas in. Sen är det slut!

När jag ändå håller på och börjar nya saker så passar jag också på att utmana mig själv genom en 101-lista. Den innehåller 101 punkter eller mål med saker jag ska göra på 1001 dagar, och jag tänkte börja på nyår. Jag tror det kommer bli ett alldeles särskilt spännande äventyr, så jag bloggar om det separat på Cias 101 istället för här! Kika in där!

Ännu ett par... och smitning

Jag har gjort det igen. Skaffat ett par skor.

Ja, jag vet, det är inget jag borde lägga pengar på. Men nu har jag varit riktigt riktigt duktig med ekonomin hela hösten och hållit mig inom budgeten varje månad, så nu har jag köpt mig en lite tidig julklapp i form av ett par reaskor från DinSko. Kostade bara en hundralapp, och jag älskar dem! Vi ska göra mycket roligt tillsammans under nästa år.

I övrigt så har jag skrivit en uppsats om datorkonsumtion och hälsa hos pojkar i årskurs nio. Vi har opponeringsseminarie på onsdag, så imorgon ska min partner Hanna och jag sitta och förbereda presentationen av den. Vi kommer köra på powerpoint eftersom alternativet är att göra en poster, och det är så sjukt tråkigt att vi vägrar. Just nu sitter jag dessutom och skriver på min individuella PM i pedagogiken. Det är inte precis jätteroligt, men det funkar. Det är ju trots allt bara uppsatskursen och pedagogikkursen kvar på hela utbildningen, så jag får stå ut!

Annars har jag gjort om utseendet både på Tibicina och Syrinxx, men jag kan inte påstå att jag är nöjd med nån av dem som det ser ut just nu. Tyvärr. Jag får nog ta en stund imorgon till att ordna upp det hela. Ska passa på att blogga om min utmaning för de kommande åren då också, och de spännande nyheterna om vad jag ska göra när jag har tagit examen i januari!

lördag, oktober 23, 2010

Höstprojektet

Ibland får jag som bekant ett ryck och vill verkligen VERKLIGEN göra nåt. Det kan vara lite vad som helst, idag var jag exempelvis till IKEA på en jättesnabb tur för att köpa några stora plastlådor med lock. Nu har jag packat ner alla mina lajvkläder och lajvpryttlar i de lådorna och trälåren som jag hittade hos mamma och pappa. Återstår bara att få ner dem i förrådet, men det är morgondagens huvudvärk.

I somras fick jag ett annat ryck efter att ha surfat runt på lite sticknings- och virkningssajter. Jag bestämde mig för att virka en pläd i mormorsrutor! Sagt och gjort - jag gick och köpte tolv nystan av Garnstudios Paris att börja med - nio i olika färger för själva rutorna och tre bruna för att kanta alla rutor med. Nu har jag gjort 108 färdiga rutor, och använt ungefär 16 nystan.
Planen är att göra ungefär lika många till (om inte ännu fler). Jag har inte riktigt bestämt mig för hur stor den ska bli än, men minst på drygt 200 rutor, kanske 12x12 eller 12x15 rutor kan vara lämplig storlek? En riktigt fin färgklick kommer det i alla fall att bli!

Höstvärme

Hösten kom dundrande i full fart för ett tag sedan. Dimmiga morgnar, mörka kvällar, stearinljus, gula gröna röda bruna löv och varma drycker i stora muggar till en bra bok. Hösten kan vara min absoluta favoritårstid. Om det inte är vintern, med all snö, eller våren när det blir så där grön helt plötsligt. Eller sommaren med ljusa varma nätter... Hrm. Alla årstider har sin charm!

Jag fick ett litet ryck och bestämde mig för att sticka en halsduk, eller kanske snarare en sjal som sitter ihop i ändarna, och gjorde ett besök på en av mina favoritbutiker Yll&Tyll här i Uppsala. Kom därifrån med vitt ullgarn, Garnstudios Drops Eskimo.


Den är stickad på stickor 15, med 30 maskor. Sticka räta från båda hållen och sy ihop ändarna. Klart! Egentligen är det föreslaget sex nystan Eskimo, men jag tycker att det räcker gott med fem!

Sjalen är jätteskön att vira dubbel eller att ha runt hals och huvud. Kommer värma jätteskönt i vinter!Dessutom passar den perfekt ihop med den superfina vantarna som mamma har stickat och gett till mig. Älskar dem!

onsdag, oktober 13, 2010

Drakdrömmar

Jag skulle vilja vara en liten, liten drake, inte större än en sparv eller så. Min kropp skulle vara täckt av grönglittrande fjäll som ibland nästan skulle se svarta ut, och mina vingar skulle kunna bära mig långa sträckor och högt upp bland molnen. Om jag ville tillräckligt mycket skulle jag kunna spruta små eldsflammor som bara vore till för att imponera på alla fina människor runt omkring mig. Jag skulle tjuvlyssnande klamra mig fast i hårsvallet på flickor med varma halsdukar, och krypa fram längs listerna utmed dörröppningar och spiselkransar. Jag skulle älska att fladdra runt i skogen tillsammans med fåglar och fladdermöss i munter lek, ligga i mossan bredvid en liten skogstjärn och njuta av solen som silar ner mellan grenarna eller av att snabbt färdas långt ovanför marken med vinden susande kring nosen och göra glada små krumsprång i vindbyarna.

fredag, mars 26, 2010

Vårkänslor

Solen skiner, fåglar kvittrar och vårjackorna får leka tillsammans med tunnare skor och mindre kläder. Äntligen kommer våren.

Smält mig till glöd (Sofia Karlsson)

Smält mig till glöd
som bergen i sagan
och solen röd
Smält mig till glöd
som bergen i sagan
Älska mig röd om kinder och haka

Smält mig till glöd
längst in i hjärtat
för is och snö
har fallit på marken där
Smält mig till barmark
Älska mig skär om kinder och haka

Vårt första steg
är nog det längsta
men det kan också bli
det bästa vi gjort

Smält mig till glöd
som bergen i sagan
och solen röd
Smält mig till glöd
som bergen i sagan
Älska mig röd om kinder och haka

tisdag, mars 02, 2010

Update

Snabb uppdatering på läget...

Skola: Har haft tre helvetiska veckor i skolan med kursen Vetenskaplig metodik, men de är äntligen slut. Istället har akutVFUn inletts, och förmiddagen tillbringades på ambulansstationen på studiebesök. Det var både intressant och kul. Nästa vecka kommer jag gå på akutmottagningen på ackis, och veckan därpå är det dags för VFU på dagoperation på Samariterhemmet för en vecka. Ser fram emot mycket spännande - för nu är jag less på teorin och vill göra saker!

Lajv: Har galen abstinens just nu, så det är tur att vi har förträff inför Arvet efter Sigismund, som går av stapeln i slutet av april, i helgen Kommer bli både lite lajvande, lite planerande och lite festande. Kulkul! Annars ser jag fram emot att anmälan inför Skymningsland släpps, och mot att planera lite mer i detalj hur vår grupp ska fungera. Sen kommer det säkert hinna bli både ett och annat lajv mellan dem under våren/försommaren, men det blir lite mindre saker (skulle jag tro...). Grymt pepp!

Läsa: Läser just nu Kirurgboken (Järhult), och Klinisk omvårdnad (Almås), samtidigt som jag läser Tuesdays with Morrie och Mannen i mina drömmar. Kan varken rekommendera eller avråda. Lagom avancerat för en övertrött hjärna. Hoppas på mer lästid när det är dags för praktik!

Musik: Lyssnar galet mycket på Zeigeist, La Roux och diverse Thåströmkonstellationer just nu. Och på These boots are made for walking med Nancy Sinatra!

Roligt: Har varit i Stockholm under eftermiddagen idag för att träffa mamma, hennes syster K, kusinen J, kusinens man B och lilla kusinbarnet I som fyllde två idag. Vi gick och fikade på Vetekatten innan vi skildes åt igen, och kusinfamiljen och jag tog tåget tillbaka till Uppsala. Det var en jättetrevlig eftermiddag.

För övrigt är den här veckan typiskt bra, humöret är på topp trots att jag känner mig toksliten. Förstår inte vad det kan bero på, men det spelar ingen roll för jag njuter för fullt!

måndag, februari 08, 2010

Älsklingar

Mina gamla trotjänare, mina bruna lågklackade ha-till-allt-stövlar, har slutligen gett upp helt. Det är hål rakt igenom tån - ända in till foten - och de läcker lite överallt. Som grädde på moset börjar dessutom ena klacken lossna. Det är helt enkelt dags att låta dem gå i graven trots alla roliga stunder vi har haft tillsammans.

Jag har ägnat några eftermiddagar åt att finkamma Uppsalas alla skobutiker för att hitta ett par värdiga ersättare, men har inte lyckats alls. Kriterierna har varit brunt (ljust eller mörkt spelar inte nån direkt roll), lågklackat men ändå riktigt stabilt, och inte för varmt - vill kunna använda dem höst, vinter, vår. Jag antar att jakten får gå vidare till hösten istället...

Men, inget ont som inte har nåt gott med sig! Under mina fruktlösa försök att hitta bruna stövlar sprang jag på ett par gröna, snörade stövlar med lagom hög, lite ordentligare klack. Jag föll pladask, och har numera ett par gröna älsklingar som sällskap till de röda, bruna och svarta... Nu kan vi möta våren tillsammans... :)



Klister

En låt på hjärnan, nu igen. Den här gången Dresden Dolls Coin-operated Boy. Det är en söt liten låt, och den är sådär lagom osynkad och trevlig i största allmänhet. Lyssna och bli besatt precis som jag!

coin operated boy

coin operated boy
sitting on the shelf he is just a toy
but i turn him on and he comes to life
automatic joy
that is why i want a coin operated boy

made of plastic and elastic
he is rugged and long-lasting
who could ever ever ask for more
love without complications galore
many shapes and weights to choose from
i will never leave my bedroom
i will never cry at night again
wrap my arms around him and pretend....

coin operated boy
all the other real ones that i destroy
cannot hold a candle to my new boy and i'll
never let him go and i'll never be alone
not with my coin operated boy......

this bridge was written to make you feel smittener
with my sad picture of girl getting bitterer
can you extract me from my plastic fantasy
i didnt think so but im still convinceable
will you persist even after i bet you
a billion dollars that i'll never love you
will you persist even after i kiss you
goodbye for the last time
will you keep on trying to prove it?
i'm dying to lose it...
i want it
i want you
i want a coin operated boy.

and if i had a star to wish on
for my life i cant imagine
any flesh and blood could be his match
i can even take him in the bath

coin operated boy
he may not be real experienced with girls
but i know he feels like a boy should feel
isnt that the point that is why i want a
coin operated boy
with his pretty coin operated voice
saying that he loves me that hes thinking of me
straight and to the point
that is why i want

a coin operated boy.