Dan efter dan...

Så här på juldagens eftermiddag är det alldeles traditionsenligt dags för en liten sångstund med familjen. Och alldeles precis som vanligt låter syrran väldigt mycket. Så att fly till datorn en stund för att slippa få ännu värre huvudvärk än jag redan har känns helt okej.

Julhelgen har annars såhärlångt förlöpt helt som vanligt... Kyrkbesök med inblandning av 4/5 av familjen Jildenhed, julmat, kalle, paket och godis i långa rader. Dock med en efterlängtad återkomst vid julbordet; tonfiskpaten.

Nåväl, är visst lite rörig i huvudet efter veckans flängande och farande. Att resa Ume-Uppsala-Ume-Skövde-Uppsala-Skövde-Landvetter-Skövde inom loppet av en vecka, och dessutom vara pigg och glad på varje ställe, är inget jag rekommenderar. Det är lätt hänt att man blir lite knasig, trött och halvslö av de många timmarna på väg. Hela tiden har jag i alla fall haft roliga saker att se fram emot, så det har ändå gått förvänansvärt bra. Men trött är jag , inget snack om den saken inte.

I fredags var jag på bröllop. Felicia och Magnus. Tror aldrig jag har sett två personer som passar så bra ihop som de två. Det skulle väl möjligen vara mamma och pappa i så fall. Ett fantastiskt fint bröllop blev det i alla fall; jättefin vigsel (jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt), god middag med trevliga gäster, många långa och rörande tal och en fantastiskt god tårta. Som tyvärr rasade lite, men gott smakade den i alla fall.

Det är inte utan att det känns lite konstigt att se en av ens bästa vänner gifta sig. På nåt sätt känns det som om hon har tagit klivet ut i vuxenvärlden. Och jag har för längesen bestämt mig för att vara "liten" så länge jag kan. Men ibland så känns det nästan som om man håller på att bli ifrånväxt, trots att man vet att saker i grund och botten är desamma, de bara ser ut på ett annat sätt.

Nåja, detta blev lite rörigt, men vad kan man vänta sig såhärårs? God fortsättning alla!

Det lackar mot jul

Det är ett bra tag sedan jag faktiskt satte mig ner och skrev nåt riktigt vettigt här på Tibicina. Kanske kan det bero på mina intressanta, men väldigt jobbiga, humörsvängningar på sistone. Men antagligen mest på brist på motivation. Mycket tid och ork har gått åt till att bara klara av skolan och orka igenom dagarna.

Men när jag vaknade i fredags så kände jag mig faktiskt riktigt tillfreds med allting. För första gången på i alla fall någon månad kändes det helt okej att gå upp och gå iväg för att träffa massa människor och ha en trevlig julklappsstund på stan. Och framförallt såg jag fram emot att åka ner till Uppsala för att träffa styrelsen och att arbeta intensivt med proppar och annat skojsigt. Solen sken, det var ljust och kallt, även om snön lyste med sin frånvaro och jag var verkligen sådär lycklig man blir ibland.

Helgen blev intensiv och trevlig; massa möte, massa julmat och en del julpyssel. En hel del snack om allt mellan himmel och jord hanns också med. Det enda som inte var jättekul var väl egentligen att jag kunde ha åkt raka vägen ner till Skövde istället för att åka tillbaka upp till Umeå. Lite sent påtänkt så det blev inget av med det, och väntan på nattåget blev lång. Dock var Martin kvar också, så man hade lite sällskap, och så var det ju en hel radda folk att prata med på MSN, vilket var tur. Annars hade jag nog dött av tristess, eller somnat på soffan.

Hur som, nu är sista skoluppgiften innan jul avklarad, så nu ska jag bara njuta av ledigheten i ett par dagar. Ska städa undan, rensa ur kylen och packa innan det bär av hemåt på onsdagkväll. Fantastiskt skönt att komma hem ska det bli, och riktigt riktigt roligt att gå på bröllop på fredag. Hög mysfaktor på vinterbröllop :)

Nattväsen

Ännu en gång ser jag ut över havets piskande vågor. Det var länge sedan jag stod här senast, många år har gått och mycket vatten har flutit under broarna. På den tiden var jag vacker, levande, och vid min sida hade jag Sage, den man som på bara några minuter skulle förändra hela min framtid. Nu står jag här ensam, för allra sista gången. Om bara några timmar ska jag bege mig härifrån för att aldrig komma tillbaka igen.

Enda anledningen till att jag står här nu är för att berätta om mitt liv och för att försäkra mig om att mina likars historia och vedermödor kommer att föras vidare trots att de som utgjort den försvinner in i glömskan, en efter en.

Mitt namn är sedan länge glömt av alla utom mig själv, men jag har heller ingen användning för det. Jag döptes efter min mormor som hette Maria, men numera kommer alla ihåg mig under namnet Layara. Det är inget vanligt namn, men så är jag heller ingen vanligt kvinna. Det var den där natten på klippan vid havet tillsammans med Sage mitt namn glömdes, eller snarare byttes bort. Det var en naturlig följd av det val jag gjorde där, och som skulle komma att förändra både mitt liv och min själ.

Vi hade inte stämt möte på klipporna vid det stormiga havet, men på något sätt visste vi båda att det var där vi skulle träffas efter att var för sig tagit oss ut från staden, var och en på sitt sätt. Sage var inte som alla andra, och jag accepterade det redan från den stund jag först mötte honom i en mörk gränd där han räddade mig från att falla i slavhandlarnas händer. Sedan dess tillbringade vi alla dygnets vakna timmar tillsammans. På nätterna strövade vi genom staden, i skydd av mörkret letade vi efter ett krypin där vi kunde sitta och berätta våra livs historier för varandra, och vi litade båda helt på varandra. I gryningen skildes vi åt, och jag livnärde mig på att stjäla frukt från marknadsstånden på torgen och aktade mig noga för att bli sedd. Men när man inte ser ut som alla andra är det svårt, och snart var vakterna på jakt efter mig.

Det var där ute på klipporna som vi blev ett, Sage och jag, och det var där han gav mig sin vackraste gåva – den enda gåvan. Det var där han gav mig kyssen som skulle göra mig till hans like, kyssen som förändrade allt. Kyssen som gjorde mig till den jag är idag, gjorde mig till Layara. Det var där han första och enda gången smakade mitt blod, och jag hans.

Det är många hundra år sedan nu, jag är många erfarenheter rikare och lika ensam som jag var när jag fortfarande var dödlig. Vad jag vet är jag den enda av oss som fortfarande är vid liv, alla andra har blivit dödade eller omintetgjorts i bränder, eller av glömska blivit kvar i ljuset och bränts till damm. Alla var vi förenade av ett band, mycket starkare än något annat som någonsin har funnits. Livstråden som stärktes varje gång vi drack det livgivande blodet gjorde att vi kunde förnimma varandras närvaro på långa avstånd, och om vi befann oss inom en inte alltför snäv omkrets kunde vi också mötas i Mörkret och tala med varandra. Mörkret var en plats dit bara mina likar kunde ta sig, en annan värld som är som en skugga av den fysiska världen där vi kunde se varandra som skuggor med olika färgtoner som gjorde att vi kunde känna igen varandra. Men nu är den tiden förbi och ensam står jag här nu inför vindens piskande och vågornas dån.

Natten då jag kände det sista bandet brytas hade 389 år gått sen min pånyttfödelse, och jag levde i Wischamp som en välbärgad kvinna bland stadens adel. Jag hade precis kommit åter till min våning efter ännu ett nattligt strövtåg genom de nästan tomma gatorna, och en måltid som lämnade en del i övrigt att önska när jag kände att något drog i livstråden. En sekund senare brast den, och det kändes som om någon stuckit en kniv rakt genom hjärtat. Det var Sage.

Vi var de sista två, och hade tillsammans bestämt att vi inte skulle ge vår gåva, som alltmer kommit att likna en förbannelse, till någon mer människa, utan låta det sluta med oss. Den olyckliga tillvaro vi förde de sista åren, då en livsdrickare inte längre kunde hålla sin identitet hemlig, ledde till att vi inte var säkra någonstans. När så våra likar en efter en avslöjades och förintades mer eller mindre frivilligt bestämde vi oss för att avsluta våra band till tidens folk, och isolera oss där vi en gång mötts.

Men vi hann aldrig så långt. Jag fick aldrig reda på varför, men bara några dagar innan vi skulle träffas vid havet för att tillsammans möta vår undergång brast den sista tråden som ledde till Mörkret. Jag bestämde mig för att fullfölja våra planer trots att jag nu skulle vara ensam.

Nu står jag här och tänker tillbaka på allt som varit. Alla de år som förflutit sedan den där dagen. Jag känner vindens piskande mot mitt ansikte, och den salta doften av vågorna som vrålar nedanför och känner att nu är det färdigt, fullbordat. Ingen mer kommer att känna den njutning som alltid var närvarande vid utbytet av livsdrycken, inte känna skräcken för att bli upptäckt och avslöjad. Nu är det snart dags. Mina avsked är tagna, längtan efter evigheten har bleknat, och nu finns bara längtan efter slutet. Nu väntar jag på gryningen och solens första strålar mot min hud. Min första soluppgång på 389 år. Min sista soluppgång. Det är nära nu, bara sekunder kvar tills solstrålarna kommer att snudda vid mitt ansikte och förvandla min kropp till aska. Nu kommer slutet, mitt liv, och min död är slut. Förintelsen och överlämnandet är här. Ett andetag, och jag lämnar allt.

Omotivation och oinspiration

Min brist på motivation och inspiration vet inga gränser. Eftersom skrivkrampen är värre än någonsin tänkte jag lägga ut en riktigt gammal novell. Det är på intet vis det bästa jag har skrivit, tvärtom är den nog lite småknepig att förstå sig på. Men man kan ju se det som en utmaning, om inte annat....


Utan dun

Det finns många sorters kuddar, men det finns en sak som är viktigare än andra när man väljer kudde. Det finns kuddar med dun, och så finns det kuddar utan dun. Kuddarna med dun är mjuka, formbara, men sjunker ihop under natten, så att man måste puffa upp dom innan man går och lägger sig på kvällen. Kuddarna utan dun är också mjuka, men platta och tråkiga. De framkallar inga nysningar som dunkuddarna kan göra, och så slipper man puffa upp dem på kvällarna. Men det är dunkuddar alla vill ha, jag också.

Men det är ingen sån kudde jag har, jag har en kudde utan dun som inte behöver puffas upp, men som heller aldrig blir riktigt skön. Oftast får man vika den dubbel, eller försöka sova med armarna under den för att den ska bli lite tjockare, högre.

Ibland sover man riktigt gott på den där kudden, en dag när man har arbetat hårt är det alldeles underbart att luta huvudet mot kudden och oftast hinner man knappast tänka att man håller på att somna förrän man sover.

Ibland kan jag få för mig att världen är en enda stor kuddaffär, och kuddarna är alla människor. De flesta är såna där kuddar med dun i, mjuka, formbara, härligt sköna att luta huvudet mot. Några, som jag, är kuddar utan dun. Lite hårdare, plattare, tråkigare. Och vem vill ha en sån kudde - egentligen? Vill inte alla ha en sådan där skön, mjuk kudde med dun inuti, som man i och för sig måste puffa upp, men som är så underbar när man väl fått ordning på den? Oftast känns det som om ingen vill ha mig, jag är väl för platt och trist antar jag, och det känns hemskt att tänka på. Det är nästan som om jag inte vill leva mer alls när det känns som värst.

En gång försökte jag faktiskt sluta leva, jag la mig i badkaret skar upp handlederna med ett rakblad och höll huvudet under vattnet. Men när jag nästan inte kände nånting alls mer kom mamma inrusande i badrummet. Jag hade glömt låsa dörren, och nu vill jag inte försöka igen för jag har börjat tänka mer om min kuddteori.

Jag berättade om den för en präst en gång - jag tycker om att gå till kyrkan även fast jag inte är kristen - och hon sa något som fick mig att fundera, och börja hoppas att nån en dag kanske visst vill ha mig, även om jag inte är en dunkudde.

"Låt oss säga du är en kudde utan dun, som behåller formen vad man än gör med den, och som kan se lite platt och tråkig ut, medan andra är dunkuddar som formar sig efter huvudena som läggs på dem, men som för att få en fin form måste puffas upp hela tiden. Dessutom kan de få sin omgivning att börja nysa.

Många vill ha en dunkudde, eftersom den anpassar sig till rådande förhållanden och man kan själv bestämma hur man vill ha den. Den är fin att se på, och mysig att lägga huvudet på när den väl är formad på rätt sätt. Tänk nu på alla dunkuddsmänniskor, de människorna som är så anpassningsbara att de inte kan behålla sin form på egen hand, utan måste ha någon som säger åt dem, visar dem hur de ska vara. Vill du verkligen vara en sådan människa? Den som vill ha en dunkudde vill ha allting anpassat efter sig själv och ser inte till de egenskaper en kudde utan dun kan ha.

En människa som alltid ändrar sig beroende på vem det är som är i närheten är det ingen som vill ha. Var stolt över att du är en kudde utan dun, med egna åsikter, tankar och känslor, och leta reda på en annan kudde, utan dun, som uppskattar dig som du är och som du kan vara dig själv tillsammans med.

Kuddmänniskan utan dun som är du har bara inte blivit hittad av rätt köpare än, men när den blir det kommer du att vara lycklig."

Sen den dagen jag hörde det, så bryr jag mig inte om att alla andra verkar vilja ha dunkuddar, jag sover i alla fall bäst på min kudde, utan dun.

Flickan från det förflutna

Det finns en mening med allt, sa hon och log mot mig. Hennes gröna ögon lyste i dunklet och huden skimrade som om den var av siden.

Vågorna kluckade mot den benvita sanden, så stilla men ändå så intensivt. Månens gyllene skära speglade sig i det böljande vattnet och stjärnorna tycktes dansa under flickans tankar. En natt som gjord för drömmar, en natt som gjord för hemligheter.

Det enda som hördes i nattens stilla ljud var mina andetag, och hennes. Hon, flickan från mina drömmar, flickan från det förflutna, stod framför mig, så som jag alltid vetat att hon en dag skulle göra. Utan tvång, utan krav såg hon på mig med en sorts sorgfylld glädje i sina vackra ögon. Under alla år som gått, under alla år av smärta och sorg hade hon varit den som burit mig vidare, den som hållit mig upprätt under alla mina vedermödor, alla mina kval. Alla mina år av ensamhet hade hon funnits där, så nära, men ändå så avlägsen. Som en viskning i vinden, som en viskning som nästan, men inte riktigt, är tystnaden.

Äntligen hade hon blivit synlig för mig, vävd av dimmans slöjor och daggens droppar, med en klädnad gjord av spindelväv.

Din hemlighet, sa hon, är i säkerhet hos mig. Nu kan du börja leva, leva det liv du drömt om sedan den dagen du upptäckte att du var ett tomt skal som andra fyllde. Var inte rädd, du kommer att finna din lycka. Din styrka är stor, och ditt förflutna kommer att hjälpa dig.

Det finns en mening med allt, sa hon och gick sin väg, ut ur mitt liv för att aldrig mer se sig om.

Änglavingar

Jag hade drömt om snäckskalsmarmor och solskensdroppar,
sommarnattsängar och öppna vidder
Jag önskade inget högre än att på änglavingar sväva bland vindarna och dansa på regnbågen
Och så kom du

Ut ur oljudet av glaserade skratt och oartikulerade dån kom du,
in i tystnaden i min värld med fågelsång och daggdroppar, älvedans och violdoft

Du bröt min tystnad, men det var vackert,
inte alls som när djävulen kom för att dansa med mig
Inga förtvivlade skrin, inget os från svavel och ingen bränd regnbåge;
bara delfinsång och daggdroppsnektar

Ända in i solnedgången hade jag väntat på dig,
syrendrömmar ända sedan gryningens spetsiga solstrålar stack hål på min nattdvala

Förlåt mina tankars iver men vill du vara mina ängalvingar?

Du vände mina tindrande ögon ryggen
och jag såg att dina änglavingar bara var trasiga plastpåsar som fladdrade i den iskalla vinden
Plötsligt var du borta

Min tystnad splittrades för alltid i samma stund som mitt hjärta slutade slå

Fattig

Det är inte nyttigt att uträtta ärenden på stan när man inte är sig själv riktigt. Det var mycket nära att jag blev lycklig ägare till en tjusig grön klänning, perfekt för bröllop och julfirande, samt ett par bruna korsningar mellan ballerinor och mormorsskor med liten klack. Supersöta! Skorna inhandlades (är de inte tjusiga?), men klänningen hänger och väntar på att jag ska bestämma mig för att köpa den. Troligtvis blir det inte någon klänning, ekonomin räcker inte riktigt till, eftersom jag dessutom inhandlade en viss bröllopspresent, vilken ska inte avslöjas här...

Men, hur som helst, i morgon dyker Neverstore upp och spelar på en av klubbarna här i stan, så jag och iaf Jenny ska dit och lyssna lite. Perfekt paus i pluggandet som annars kommer dominera hela den här veckan. Fasar lite för naturkunskapsprovet på torsdag, men med lite tur är det slut på atomer, elektroner och genteknik då...

Tänkvärt och vidrigt

Filmen "Human trafficking" tar upp problematiken kring den omfattande människohandel som förekommer runt om i världen idag. I främst staterna i forna Sovjet och Yoguslavien, men också överallt där fattigdomen är utbredd, kidnappas, luras eller köps människor, både barn, kvinnor och män, för att säljas som sexslavar och utnyttjas som prostituerade runt om i världen. Unga flickor luras med löften om välavlönande arbeten eller modelljobb om de reser utomlands, barn säljs av familjer som inte har något val, eller kidnappas på gatan.

"Human trafficking" är uppdelad i två delar, tillsammans nästan tre timmar långa, och visar trafficking från flera olika perspektiv, offrens kamp för överlevnad, hallickarnas försök att hålla verksamheten hemlig och så lönsam så möjligt, och myndigheternas kamp för att hitta och ta fast förbrytarna. Det är en väldigt känslomässigt jobbig film, många scener är direkt obehagliga och framförallt tvingar en känsla av maktlöshet. Mer om filmen och om trafficking i allmänhet kan man läsa här.

Jag rekomenderar verkligen alla att se den här filmen, dels för att få kunskap om människohandeln som faktiskt förekommer och för att förstå hur utbrett det är, men också för att få en gnutta hopp. Det är inte omöjligt att komma till rätta med problemen, även om det är svårt. Bara nu i veckan har flera personer gripits för människosmuggling, och tämligen ofta hör man om hur stora organisationer avslöjats. Dock är det svårt att komma åt de som håller i trådarna, vilket gör att organisationer och nätverk kan återuppstå om och om igen.


Genom att öka kunskapen om trafficking blir det lättare att känna igen varningssignaler, och på så sätt lättare att avslöja människosmugglare. Så se "Human trafficking", bli berörd och engagera dig i arbetet mot trafficking!

Mitt innersta

Ofta när inspirationen sköljer över mig resulterar mina sprittande tankar i ord. Drömmar, önskiningar, förhoppningar, känslor och tankar formuleras och printas ned med pennans spets mot pappret. Eller, om jag ska vara ärligt, printas ned direkt på datorn, för att i färdig form föras in i Boken. Den svarta, vackra, dyra och för mig väldigt värdefulla skrivboken där alla dikter samlas i prydlig svart handskrift för att bevaras för eftervärlden. Ambitionen är också att lägga varje dikt i ett kuvert som postas till mig själv, bara för att förvaras oöppnat med poststämpeln som bevis för när man skrivit den om man någon gång hamnar i en tvist om ett visst verk.

Ett bra tips, men är det verkligen nödvändigt? Ambitionen är ju trots allt inte att bli berömd för att skriva poesi, utan att formulera tankar, känslor och drömmar för att alla, eller ingen, ska kunna ta del av, omskakas av eller känna igen sig i det som skrivits, och för att själv få ur sig lite av det som fyller en. Men kanske, bara för att vara lite egoistisk, kanske borde man göra det ändå?

Hur som helst har jag tänkt börja droppa lite dikter här då och då. Jag började ju så bra igår, så jag fortsätter väl med ett av mina nyare poetiska alster, skrivet någon gång i våras... För den som vill läsa flera av mina dikter på en gång så finns de flesta av dem här.



Vindlingar

Vindla, mina tankar!
Sök er ut från ert innersta hem
följ spåren efter vinden som for fram
över vidderna jagandes
den ende

När han funnits och förts åter
sjung om det vackra;
den rodnande himlarymden
stjärnefylld till bristning,
det virvlande havet

Följ sedan spåret åter till ert tjäll
låt honom vandra åter till sin hemvist
vilande i känslan
av evig lycka
förenad med evighetens stillhet

Vem kan veta?

Ibland kan man verkligen fundera på hur världen har kunnat existera i många miljoner utan att någon råkat ha sönder den i nåt aggressivt vredesutbrott. Fram till idag har jag fått lyckorus varenda gång det har snöat, eller jag har varit ute och fått julstämning av snön, kylan och mörkret. Men nu är det slut på det. Nånstans mellan hyllorna på ica (tror det var mellan hyllan med tacostuff och en av frysdiskarna, faktiskt) vart det totalomvändning från att glad i hågen ha traskat hem, om än något vingligt på grund av kombinationen converse/blöt slasksnö, till att bli totalt jättedeprimerad och arg på hela världen. Irritation över alla lyckliga människor, en plötslig aversion mot icas idiotiska sätt att placera varorna (jag hittade inte burkarna med ananasskivor) och blöta fötter gjorde mig till en rasande tok. Eller, inte riktigt, men nästan. Rasande blev jag i alla fall, och allra mest arg blev jag när jag kom hem och insåg att jag var tvungen att halka tillbaka till affärn på grund av att jag glömt köpa en mycket viktig beståndsdel i min kvällsmat; sallad, själva huvudingridiensen. Resten av dagen är, som det så fint heter, historia.

Ja, alltså, förutom knäppen jag fick alldeles nyss då, när jag insåg hur illa vissa personer har behandlat mig. Ja, alltså förr i tiden, inte precis just nu. Men hur kan personer egentligen förvänta sig att en relation, av vilket slag det än vara månde, skulle kunna överleva om det bara är en som ger av sig själv? Om den ena personen bara kräver, tar och aldrig, aldrig ger något tillbaka och alltid förväntar sig att den andra ska ställa upp, i alla lägen, alltid, vad som än händer? Jag klarar inte av sånt. Det är fel, och varför ska man egentligen uppehålla en sådan relation, om den gör att man mår dåligt? Jag vet inte, jag har lyckats avsluta sådana relationer, men de tycks förfölja mig, och jag tror det är lätt hamna i dem om och om igen, om man inte lyckas få bukt med det.



Sträck ut handen

Han föll fritt från himlen
och skrek på hjälp

Hon sa
Sträck ut din hand
så ska jag försöka fånga dig i fallet
men jag kan inte lova att jag lyckas.
Jag är ju bara en människamed samma tankar, känslor och ord som du.
Så varför förväntar du dig att jag ska klara allt som du inte klarar?
Varför tror du att jag kan reda ut ditt livs trasselsudd
som bara en sax kan få ordning på?
Och vad i all världen har fått dig att tro att jag kan fånga dig - alltid - vad som än händer?
Jag vill gärna försöka, men vissa saker klarar man bara
om man tar till nätet, saxen och hammaren.
Och det kan göra ont att ordna upp sitt liv,
bara så du vet.
Jag vill inte såra dig eller göra dig illa,
men jag kanske måste om jag ska kunna hjälpa dig

Men det ordnar sig alltid - på nåt sätt,
det är det enda jag kan lova dig
Det kommer att ordna sig

Han sträckte ut handen och landade mjukt

Uppmuntrande?

Mitt i ett av mina värsta kombinerade depp- och aggressionsutbrott på länge (troligtvis orsakat av en kombination av blöta fötter till följd slaskväder och akut ensamhetskänsla på ica) bröt msn ihop. Väldigt dålig tajming med tanke på att jag precis då skulle beklaga mig för och bli tröstad av Tersen på andra sidan campus. Så ett antal stunder under kvällen har gått åt till att bråka med msn, mixat med läsning av Huntingtons "The clash of civilizations?" och lite tjatande med folk.

Men åter till saken. När vi väl efter telefonsamtal, i golvet tappade lexikon och bråkiga pappersbuntar återfått kontakterna via Skype och headset släppte hon bomben. Nästa fredag skulle jag minsann med ut. För då, DÅ, är det deltävling i modelltävlingen "Sveriges man 2007" på X3m här i stan. Och min reaktion var ett hysteriskt gapflabb, följt av ett ännu mer hysteriskt asgarv när jag insåg att hon faktiskt menade allvar. Tydligen ska det vara för att muntra upp mig...

Jag förstår bara inte vad det är som får människor att ställa upp i den typen av tävling? En tävling som ska vara en "manlig motsvarighet till Fröken Sverige-tävlingen" och som förekommer utspritt i hela landet på klubbscener med "skrikande publik". Jag förstår det bara inte? Dock har jag just nu inte mycket för att protestera mot det hela, eftersom jag kommer att bli ditsläpade med eller mot min vilja. Och fårjag välja så känns det betydligt mindre komplicerat att inte motsätta sig alltför mycket...

Emetofob!?

Igår när jag som vanligt surfade i på klubbforumet för "For women only" på Lunarstorm (är bara medlem för den klubbens skull!) och gick igenom ämnena för att kolla om det diskuterades nåt spännande snubblade jag över en tråd om vinterkräksjukan. Döm om min förvåning när jag insåg att det finns flera än jag som är hysteriskt rädda för att spy! Det är tydligen en typ av fobi, emetofobi, och ett forum bara för emetofober!

Detär faktiskt riktigt skönt att äntligen ha insett att man inte är hypokondrisk, utan faktiskt har en fobi. På nåt sätt är det lättare, fobier är mer accepterat i samhället än hypokondri. Framförallt är det skönt att veta att man inte är ensam om att känna så, jag behövde bara läsa sisådär tre rader på forumets startsida för att inse att det stämde in på mig precis. Så nu är jag inte konstig ensam längre, nu är jag konstig tillsammans med andra!

Sidan om emetofobi och forumet hittar du här.


Det finns

Frihet

För första gången på evigheter känner jag mig ledig, trots att jag har två artiklar samt en bok att läsa och begrunda, och tre seminariefrågor att förbereda tills på fredag, ett naturkunskapsprov att plugga till och en hemtenta att skriva. Men ändå, jag känner mig helt fri!

Det beror definitivt på att jag - äntligen - har blivit klar med kompletteringsuppgiften from hell; den om Rysslands ekonomiska kollaps. Den är färdigskriven, igenomkollad och inskickad. Tack och lov! Nu har jag verkligen förtjänat lite ledighet i form av en avslappnad kväll framför tvn med lite pepparkakor, ljus och allmänt mys.

Sen är det nya tag som gäller imorgon. Men tar man bara en da i taget så löser sig det mesta. Det löser sig. Det gör det alltid.

Kulturmanifest

Marcus Birro har totat ihop ett manifest för kulturens överlevnad och utveckling. Läs, håll med, tyck till och sprid över världen!

Manifestet hittar du här.

Studs och flum och plugg

Hoppsan hejsan, för första gången på nästan två år låser sig inte min hjärna vid tanken på ekonomisk historia. Vilket är väldigt bra, eftersom jag måste göra färdigt just den kompletteringen den här veckan. Faktiskt idag.

Och jag jobbar på det, men ibland måste man pausa för att rensa hjärnan lite. Tänka på nåt annat, äta nåt och tända lite ljus för att bibehålla en skön stämning.

Men, vem försöker jag lura egentligen? Uppgiften är dödligt tråkig, men blir i alla fall färdig...

Kina och orättvisorna

Hur sjukt får ett system vara innan omvärlden ser och reagerar på det? DN skrev igår om hur Kinas rättsystem snarare är utformat utifrån politik än juridik, och i princip bara fäller anklagade i brottsmålsrättegånger. Så få som 0,66% frikändes på nio år, vilket innebär ca 41 000 personer av flera miljoner totalt. Då börjar man verkligen undra hur ett sådant system kan vara utformat? När man dessutom läser en bit längre ner i artikeln framkommer det också att dödsstraff kan utdömas efter två timmars rättegång, och att det inte är ovanligt att bevisningen inte är riktigt lika utförlig som i en ex. svensk domstol.

Hur kan ett sådant system överhuvudtaget existera utan att de som påverkas av det protesterar? Nog för att korruptionen är utbredd, och partiet med stort p håller landet i ett järngrepp, men accepterar man verkligen ett sådant snett rättsväsende? Eller vågar man helt enkelt inte yttra sin skeptisism av rädsla för påföljder?

Man kan ju tycka att även omvärlden borde reagera. Men då har vi återigen den hårfina linjen mellan att hjälpa och stjälpa, för att inte tala om suveränitetsprincipen. Har man inte rätt avsikter får man inte kränka annan stat. Och nej, det är väl bra. Men när ett lands befolkning förtrycks på ett eller annat sätt, är det då inte dags att agera?

Artikeln om Kinas rättsväsende kan du läsa här.

Kan de så kan vi!

För några veckor sedan fick jag möjlighet att åka till Oslo på ett läger för ungdomar i den norska påverkansorganisationen Changemaker. Det var deras årliga läger Höst-SNU som skulle gå av stapeln, och vi var ditbjudna för att se hur de arbetar och vad de arbetar med. Helgens fokus låg på HIV/aids-problematik och klimtförändringsfrågor, vilket de har arbetat mycket med under flera år. Changemakers hemsida finns att kolla på här.

En av helgens stora händelser hade dock inte med något av detta att göra. Changemaker har under flera år arbetat aktivt för att Norge ska avskriva utlandsskulder, speciellt orättfärdiga sådana där Norge har tjänat mycket pengar, medan lånetagarnas befolkning har det mycket svårt och återbetalningen av skulderna skulle kunna användas till att förbättra deras situation. En sådan utlandsskuld har skeppsskulden varit. Med hjälp av Changemakers uppmärksammande och uttryckande av åsikter kring detta har frågan kommit upp till behandling, och faktiskt har vissa av dessa skulder avskrivits. Tack vare Changemakers engagemang!

Det var fantastiskt roligt att få vara med och fira detta. Jag kan inte säga annat än att deras engagemang och vilja att förändra slår de mesta andra sådana organisationer som arbetar med denna typ av frågor. Det går inte att bli annat än imponerad av deras stora kunskap och kännedom i de stora världsfrågorna.

Och nu undrar jag - om de kan, varför skulle inte vi kunna! Börja tänka, tycka och tala så kan vi också förändra världen till det bättre!

Nu då?

Det är inte ens en vecka sedan USA gick till val. Resultatet, att demokraterna vann i de flesta valkretsarna, innebär att George W. Bush kan få problem med att föra fram sin egen politik. Inte en helt enkel situation för den gode presidenten som redan har låtit den ansvarige för Irak-kriget lämna sin post. Det kommer bli intressant att se hur Bush och demokraterna skall kunna samarbeta de kommande åren, mycket kan hända. Förhoppningsvis kommer det märkas skillnader i USAs utrikespolitik, som ju faktiskt påverkar i stort sett hela världen - och får långt ifrån positiva följdverkningar överallt.

Kanske är det dags att fler börjar inse att den världsordning som råder idag inte är optimal på något sätt. Kan vi som "goda svenskar" verkligen acceptera att Sverige säljer vapen till krigförande länder, trots att det bryter mot våra egna regler? Kan vi acceptera att företagen vi handlar våra kläder hos inte kontrollerar arbetsförhållandena för arbetarna hos nderleverantörerna? Är det okej att HIV är en sjukdom som dödar i syd, men inte i norr för att vi här har råd att köpa medicinen trots patentavtal medan fattiga runt om i världen måste välja mellan mat och medicin, om de ens har det så gott ställt att de kan skaffa tillräckligt med mat?

Kanske är det en utopi, men borde inte vi kunna förändra den situationen? Det finns absolut ingenting som säger att vi inte kan det! Bara en sån enkel sak som att fråga efter hur ett klädesplagg är tillverkat kan ge försäljare och företag en rejäl tankeställare. Att skänka en slant för att kunna bygga skolor och informera om HIV/aidsprevention i de värst drabbade områdena kan faktiskt hjälpa till att främja det landets ekonomiska utveckling och i förlängningen hejda sjukdomens framfart.

Om jag fick önska mig en sak, precis vad som helst, den här julen så vet jag precis vad jag skulle vilja. Möjlighet för alla - precis alla att få utbildning. Idag är det många som antingen inte har råd att gå i skola på grund av avgifter, eller för att de måste arbeta för att hjälpa familjen att klara sig ekonomiskt. Eller så kanske det inte ens finns någon skola som man får gå till - kanske är den endast till för de som bekänner sig till en viss religion, eller hör till en viss folkgrupp, eller kanske saknas skolan helt?

För att överhuvudtaget kunna förändra saker och ting är kunskap viktig. Kunskap och insikt om sin egen situation, om andras situation, och om vad man har rätt till är grundläggande. Utan den kan man aldrig ha makt att förändra sitt eget liv. Aldrig.

Dagens val

Idag är det den stora dagen. Dagen för USAs kongressval. Dagen som kan komma att sätta på för president Bushs framfart på den världsarenan. Det är intressant att ett politiskt system kan vara uppbyggt på ett sådant sätt att en kandidat som inte fått det högsta antalet röster ändå blir den som förklaras vinnare, samtidigt som ett helt annat val kan leda till att den som satts till makten inte längre kan utöva sin politik. Om hur detta hänger ihop kan du läsa här.

Det skulle nog vara ganska så bra för USAs, eller rättare sagt Bushadministrationens, utrikespolitik. För att inte tala om det något stridslystna förhållningssättet till världens "problemstater". Ibland undrar jag om inte någon borde ta och utbilda världens ledare i grundläggande etik och moral, och framförallt i människovärde. Tror att världen skulle se något trevligare ut då!

Vilken europe är du??

Your Inner European is Spanish!

Energetic and lively. You bring the party with you!

Who's Your Inner European?

On the shore of everything

Låt inte tystnaden eka tomt. Låt inte avgrunden bli större än bäckens porlande. Låt inte tankarna föra dig bort från din önskan. Låt inte den heta strömmen av lava och förnuft stoppa dina drömmar från att uppfyllas. Flyg över dem på vingar av månljus och vänners kärlek!

Ciaa

Repeat

Vissa dagar hamnar jag på repeat, precis som jag ibland kan lyssna på samma låt hela dagen. Eller i alla fall samma skiva. Och idag har det varit Thåströms "flicka med guld". Det är en alldeles fantastiskt text, som tillsammans med en mjuk melodi och stilla gitarrkomp i kombination med hans lite raspiga röst blir till nåt alldeles underbart. Jag kan lyssna på den gång på gång, utan att tröttna alls. Just den låten har något magiskt, skimrande över sig. Orden är poesi som tål att om och om igen framviskas i melodi.

Flicka med guld

Jag gör om alla söndagar till lördag ikväll
och klär mig för att gå på kalas.
I en bok som jag sparat enkom för denna natt
ska jag skriva dem vackraste ord.

Sen målar jag om december till augusti för att
få klä mig i handskar och hög hatt.
Jag klipper ut alla stjärnor från himlens pappersvalv
och lägger dem i en liten blå ask.

Och ingen vet om att jag ska ge den till
en flicka med guldbruna ögon.
Nä, ingen vet om att jag ska ge den till
en flicka med guldbruna ögon.

Jag vrålar till vinden för att få den och förstå
att det är lugnet som jagat dig tills nu.
Men jag kommer med minnen från ett tivoli till dig
och jag vet att ljusen aldrig tar slut.

Och ljuset skall vattna den ros som jag bär
i mitt knapphål så den aldrig kan dö.
Varje gång som jag viskar ditt namn för mig själv
skiftar den färg från blå till röd.

Och ingen vet om att jag ska ge den till...

Sen syr jag ett täcke av alla trasiga moln
för att stoppa om dig inatt.
När Du somnat så byter jag täcket mot mig själv
och vilar på min hemlighet.

Och ingen vet om att jag ska ge mig till...
En flicka med guldbruna ögon.

Vissa dagar sättar man till och med sig själv på repeat. Man gör samma saker, följer samma rutin om och om igen. Sätta in foton i album, sätta in papper i pärm, plugga i formen läsa-översätta-skriva... Kanske är det så att själva livet går på repeat ibland? Man går upp, duschar-klärsig-äter, går till skolan, kommer hem, pluggar, tränar, äter, ja ni vet. Dag in och dag ut, år efter år.

Jag tror att den där rutinen måste brytas då och då. Inte av något så banalt som en tur ner på stan nån gång eller ett byte av ICA, utan nåt mer, nåt drastiskt. Man måste våga ändra på sig och sina ramar för att inte fastna i gamla hjulspår. Byta riktning och våga prova nya stigar. Själv har jag gjort det ett par gånger hittills, och fler kommer det säkert bli, men just nu är jag ganska nöjd med att ha "Flicka med guld" på repeat på stereon, och att harva på som jag brukar. Det känns tryggt!

Vare sig livet är upprepande och enahanda eller inte kan dagarna ändå bjuda på överraskningar. Dagens ar riktigt, riktigt stor; det har snöat! Wiihii och jippi och jubel! Äntligen kommer det snö, och lyser upp lite i det alldeles för mörka mörkret. Underbart! Nu återstår bara att se om det kanske, eventuellt kan tänkas komma mera snö i natt, och kanske till och med ligga nån dag, det vore väl härligt?

Liten studie i tentaflykt

Efter drygt två år som universitetsstudent och kollektivboende i småstad har det blivit några sals- och hemtentor som har klarats av. Det innebär en alltid lika jobbig strid inom mig när det ska pluggas intensivt inför någon viktig och betygsgrundande inlämning eller skrivning. Då finns det många andra saker som är betydligt intressantare än böckerna och word-programmet; tentaflyktinstinkten slår till.

Största boven när man sitter och skall skriva till exempel en hemtenta är så klart Internet. Det är helt sanslöst vad mycket roligare det kan vara att skriva dagbok på någon community, läsa bloggar, lösa Sudoku på www.svd.se, skriva dikter eller surfa runt och leta efter information om senaste skådespelar-snyggisen. Det bästa är att man hela tiden kan intala sig själv (och alla andra, om man har dåligt samvete) att man surfar för att hitta mer information till det man jobbar med, eller att man letar efter lite bakgrundsinformation.

Allt pyssel i rummet eller lägenheten blir MYCKET intressantare, roligare och nödvändigare när man egentligen borde läsa på till ekonomiska-historia-tentan. Städning är ett populärt sätt att ge uttryck för de känslorna här på Ghettot, 23 f, 1tr till vänster, rummet längst in till vänster. Aldrig har jag det så välstädat som i början på en tentaläsningsperiod, i alla fall ända tills jag kommer in i stadiet av överstress när jag bara sitter och pluggar dygnet runt och struntar fullkomligt i hur det ser ut runt omkring mig. Vanligtvis startar det stadiet 5-6 dagar innan tentan skall skrivas/uppsatsen lämnas in, och när den är avklarad står man där med stökigaste rummet i världshistorien.

Man kan förutom att städa bestämma sig för att bjuda alla andra boende i Ghettot, både 23 f och g, och kanske även Minighettot på fikapaus i det nu skinande rena och fräscha köket. Så man sätter igång att baka - scones, kladdkaka, och kanske lite vanligt bröd också. Och det bästa är ju att man lyckas ordna ett smitningstillfälle inte bara för sig själv utan för ALLA sina medsystrar (och -bröder, men de är inte lika fikagalna som vi tjejer här i Ghettot). När man väl har satt sig där runt bordet, men bara stearinljus som belysning, varsin kaffe- eller thekopp och ångande heta bakverk framför sig så är det svårt att slita sig därifrån för att fortsätta plugga.

Det finns massa mer eller mindre avancerade sätt att utöva tentaflykt på, men det allra effektivaste kanske i alla fall är det mest klassiska; att helt enkelt hävda att man kan det mans ska, och inte behöver plugga förrän i sista stund. Och även om det fungerar så kanske det inte är att rekommendera - risken är att man lyckas smita så grundligt från pluggandet att man måste göra om tentan, och då har ju hela poängen med att få den avklarad över huvudtaget gått förlorad. Så, hur man än bär sig åt måste man skriva tentan, och man måste oftast plugga ordentligt för att klara den, men visst förtjänar man väl ändå att någon kväll lyckas fly från slitandet och få ha det riktigt skönt i lugn och ro, utan kursböcker och datorer - utan att få dåligt samvete?



Fler tips för smitning:

Gå och träna
Kolla på en hel säsong av favoritserien
Möblera om i lägenheten
Gör ett storkok av favoriträtten
Skyll på tillfällig dyslexi och prata i telefon med vännerna istället
Gå ut på långpromenad
Ta skidorna på ryggen och knata ut till spåren/backen
Ha våffelkalas för roommatesen
Läs en bra bok med motiveringen "den anknyter till tentan genom..."

Inget

Isch, nu är det jättelängesedan jag skrev nåt här, men jag tänkte köra en liten favorit i repris såhär i tentatider...

October II

Sov dåligt i natt igen, antar det beror på förkylningen. Eller nåt, vet inte riktigt. Skulle läst en del idag på förmiddagen, men jag grejjade med lite annat istället, och var inte överdrivet pigg heller. Skulle träffa Jenny för att luncha på skolan innan nya kursen började, och jag höll på att växelvis brinna upp och förfrysa mig. Feber antar jag. Inte ett dugg kul när man dessutom ser fram emot en tretimmarsföreläsning med den sämsta föreläsaren jag har haft hittills i min korta akademikerkarriär på drygt två år.

Och nog blev det jobbigt alltid. Först och främst svårt att hålla sig allvarlig när han pratar värsta stockholmskan som han mixar med engelska uttryck samtidigt som han försöker vara så pedagogisk som möjligt men inte når ända fram. Sen är det jobbigt att hänga med när man har huvudet fullt med bomull och inte är så värst lättkoncentrerad. Fast han ska ha lite cred för att han i alla fall försökte - det var 1000 gånger mer pedagogiskt den här gången än för två år sedan...

Annars händer det inte mycket nu. Skola, naturkunskap och Svenska kyrkans unga är ungefär allt. Men just nu är det också praktikplatssökande och kompletteringar som ska göras, och så ska jag ge mig ut och fota fina höstbilder när jag blir ltie piggare - vill få till några riktigt fina!

Äh, nu ska jag försöka sova lite, även om det inte har gått så bra på sistone. förhoppningsvis går det bättre idag, jag ska ju upp o tvätta imorgon bitti, så jag måste somna i tid, annars försover jag mig bara. So long, gott folk!

Vegetariska världsdagen

Idag den första oktober är det vegetariska världsdagen (world vegetarian day) så passa på att vara vegetarian för en dag, om du inte redan är det!

Vegetariska recept finns bland annat på Grön mat och vegan.nu, kolla in dem för inspiration!

End of september

Hösten är här. I några dagar nu har det varit riktigt kallt, och det har regnat till och från. Folk har börjat hosta, snörvla och framför allt frysa både inne och ute, och så även jag. I går slog den till på allvar; höstförkylningen. Snörvel, halsont och feber gör det nästan omöjligt att sova, och yra feberdrömmar hjälper inte precis till.

Mitt i eländet ska nya kurser påbörjas. Var på min allra första träff för naturkunskapen i torsdags. Tre überintensiva timmar med molekyler, atomer och annat spännande i ett rasande tempo, i ett klassrum fullt av mer eller mindre panikslagna elever. Förhoppningsvis ska det gå bra, delarna om människokroppen kommer i alla fall inte bli nåt problem för mig, det läste jag ju så sent som i våras, men däremot den kemiska delen med kosväteföreningar och periodiska systemet har jag helt förträngt sedan högstadiet, så det blir till att plugga som en tok för att lära in det.

På måndag börjar nästa fempoängare som ingår i FOKS b, om folkrätt och interventioner. Det ska bli riktigt intressant, men jag fasar tillsammans med resten av IKKarna för att än en gång ha Ramses som föreläsare. Han var ju inte precis bra förra gången! Det är väl bara att hoppas på att ryktena som säger att han blev ivägskickad på en kurs i pedagogik efter våra klagomål stämmer!

Nu öser regnet ner utanför fönstret, och det är riktigt mörkt i mitt rum trots uppdragan persienner. Det är mysigt, men jag hoppas verkligen att det blir uppehåll imorgon när det är dags att sticka till skolan. Idag tänker jag inte sticka ens en nästipp eller stortå utanför ytterdörren!

Harmony?

Vissa dagar är det som om tiden springer iväg, andra riktigt segar sig fram. Ibland lyckas man göra allt man har planerat, bland inget alls. Förra veckan var en sån där vecka när tiden bara försvann. Samtidigt som det kändes som man hade fullt upp precis hela tiden, så fick man nästan ingenting gjort. Jättekonstigt, men framförallt jättejobbigt. En konfliktrapport om Tjetjenien skulle skrivas, och skrevs gjordes det. Precis hela tiden, nästan till och med dygnet runt. I snitt sovs det nog ungefär fem timmar per natt, och det var sena nätter som gällde. Allt för ett eländigt arbete som skulle lämnas i på torsdagsmorgonen. Och faktiskt, trots att det såg helt hopplöst ut, så blev det både klart och inlämnat i tid, utan att hela sista natten behövde offras.

I fredags morse kom kusinen till stan, och efter diverse krångel som spöregn, bussförsening på grund av busskrock och krånglande datasystem på Komvux, så kunde vi åka hem och avnjuta en härlig frukost. Efter en stunds vila fortsatte vi med promenad till UmU och vidare ner på stan för lunch och shopping på hög nivå. Sammantrålning med Jenny och lunch på Catarinas följdes av många butiker, och lite inköp av framförallt halsband. Efter närmare fyra timmar var vi hemma igen och tog igen oss, satte upp gardiner o skrev brev. Kvällen tillbringades hos kusinens polare med tacomiddag. Sängen var väääldigt skön sen. Det känns i hela kroppen att jag inte har tagit igen allt än!

Lördagen var ett under av effektivitet; tvätt (handtvätt inräknad), städ, dusch, städ av kök, matlagning, inköp av citronmeliss och grön växt nere på ICA, rengöring av krukor och ommöblering skedde mellan tio och två. Ett besök på Strömpilen ledde till ännu fler inköp av växter, och mat, och lite dricka, och sedan tillbringades ett bra tag med plantering, dammsugning, dusch (igen) och lite vila. Sedan fixades middag med Jenny; ungsstekt lax, varm potatissallad och stekt haloumiost. Förfestade gjorde vi hos Therese och Tomas, och sen drog vi ner på stan. Hemma var jag ungefär halv tre, och jag fullkomligt stöp i säng!



Cia förfestar. Lägg särskilt märke till den mycket tjusiga drinkpinnen i shotglaset!

Söndagen har tillbringats mest i sängen/på golvet/i fåtöljen på grund av akut trötthet. Men en skön trötthet - det är så skönt att ha fått helt iordning i rummet, det är lugn och skönt, och jag känner mig helt harmonisk för att låta Jennys uttryck!

Marthas lista

Martha Stewart har gjort en lista på saker man "ska" kunna klara av. När man läser i listan så börjar man inse att man borde vara tacksam över att mammas flytta-hemifrån-krav bara bestod av ett krav; att kunna laga till tio olika maträtter!

Få se nu hur många "poäng" jag lyckas skrapa ihop...

1. Skapa ett säkerhetskit att ha hemma. (Om plåster, vattenflaska, huvudvärkstabletter och gasbinda räknas, så... 1p)
2. Knyta slips (Det kan jag! 2p)
3. Göra iordning en salladstallrik (Ja, det är ju inte så värst svårt... 3p)
4. Mixa en Marguerita (Nähä, mitt kunnande om drinkar är noll. Jag dricker dem ju knappt ens!)
5. Måla ett rum. (Vaddå måla ett rum? Vem målar hemma - man tapetserar väl?)
6. Fixa tvätten (Ja, jag kan sortera och så, men jag orkar sällan göra det. 4p)
7. Packa diskmaskinen (Med pappa som hänger över axeln kan man inte göra fel. 5p)
8. Göra köttfärsås (Fast helst gör jag den på quorn-färs. 6p)
9. Öppna en flaska champagne (Nä, jag dricker det ju knappt, varför skulle jag kunna öppna flaskan då? )
10. Äta hummer (Har jag aldrig gjort, så nej.)
11. Baka choccolate chip cookies (Om muffins med chokladbitar räknas, och det gör det, så kan jag! 7p)
12. Göra ett blomsterarrangemang (Jag kan faktiskt sätta ihop blommor ganska så snyggt! 8p)
13. Ta en bra bild (Kolla bara på en del av bilderna här. 9p)
14. Ta bort fläckar från kläder (Nä, jag undviker fläckar istället)
15. Skära upp en kalkon (Varför?)
16. Ugnssteka en kalkon (Nä, aldrig provat...)
17. Kunna styka en skjorta (När jag vill, så... 10p)
18. Göra en bordsdekoration (Det kan väl vem som helst? 11p)
19. Brygga en kopp te (Ja! 12p)
20. Göra en grillad ostmacka (Inga problem! 13p)
21. Bädda sängen (Varje dag, eller hur mamma? 14p)
22. Göra fattiga riddare (Nej, det kan jag inte. Men har ätit!)
23. Den perfekta omeletten (Jo, efter många försök så tror jag att jag har det perfekta sättet! 15p)
24. Duka (Ja, självklart! 16p)
25. Koka ris utan att det kladdar eller bränner fast (Övnng ger färdighet! 17p)
26. Baka en cholkadkaka (Säger bara kladdkaka! 18p)
27. Göra en BLT (Bacon, sallad och tomat i en macka? Nja...)
28. Packa en resväska (Beror på hur man definerar packa! 18p)
29. Göra pannkakor (Ja, senast igår... 19p)
30. Göra en crudité (Vad är en crudité?)

Sammantaget 19 poäng av 30 möjliga. Inte alls illa måste jag säga!

Tankespiraler av drömmar

Ibland kan man undra varför vissa saker återkommer gång, på gång, på gång, utan att man nånsin får reda på varför. Drömmar, tankar, önskningar... Samma saker som mal och mal, och varje gång undrar man vad det är ens undermedvetna försöker säga en, egentligen. Kanske är det ett sätt att bearbeta redan upplevna händelser, kanske ett sätt att försöka förutse framtiden?

Hur kommer det sig egentligen att vissa saker, ljud, dofter betyder så mycket för en enda person? När man hör den där speciella låten börjar det pirra i bröstet, långt därinne och man känner sig så levande! Allt jobbigt försvinner, allt blir lätt, lätt, och man nästan flyger fram. Sådana ögonblick är ganska sällsynta, men när de kommer lyfter de upp en, så att man orkar en stund till, ännu några dagar i det gråa vardagsträsket som är fullt med valfläsk och anorektiska modeller i busskurerna.

Sådana ögonblick upplever jag varje gång jag lyssnar på min skiva med Tsunami, den taikoensemble som jag var en del av under en tid. Det är stark, dynamisk, känslofylld musik med melodiska flöjter och stark trummor som tillsammans ger en spänning som får hela mig att vibrera, snurra, dansa. Ytterligare en dimension läggs till detta, när även minnen från spelningar, stunder med gruppen, och bilfärder bidrar men känslostormar och minnesbilder. Tsunami är borta, men skivan finns kvar. Känslan, minnena, människorna. Och jag har förmånen att kunna plocka fram de där ögonblicken, ur det röda fodralet med den gamla kinesiska trumman Berit på utsidan, bara för att kunna njuta, för att få sväva fram på vingar och övervinna livets svårigheter ännu en dag.

Gryningsljus i höstmörker

Så var vi här igen. Sommarens sista solstrålar har farit förbi för länge sedan, och nu väntar höstens mörka kvällar, stormiga dagar och regniga nätter. Den där mörka, bistra tiden som inte verkar ha nåt slut. Tills plötsligt världen är vit igen. Vit av snö, gnistrande, glimmande, skimrande vita snöflingor som lägger sitt täcke över allt som inte har liv nog att skaka den av sig.

På nåt sätt är det en härlig tid, höstens långa väntan efter ljuset och kylan som man vet kommer, trots att det kan verka så avlägset. Det är nu man kan kura ihop sig under filten med en bra bok och en stor kopp te i handen. Se på en bra film, njuta av nybakta scones runt köksbordet med tända ljus och i goda vänners lag. Man kan spela de där spelen man aldrig tar sig tid att spela under sommaren när allt är lek, sol och varma sommarnätter, träffa de där vännerna, gå de där långa promenaderna, lyssna på de där skivorna som tiden inte räcker till för annars.

Regnet som smattrar mot rutorna, löven som har blivit gula, röda, bruna och singlar runt, runt i den piskande vinden. Det är då jag vill ta fram penseln för att måla av de vackra färgerna, visa skiftningarna i nyanser mellan lönnrött, ekbrunt och björkgult, med svepande penseldrag redogöra för allt det är som får mig att andas, att vilja leva ännu en dag. Men eftersom mina konstnärliga talanger sviker mig, så blir det istället pennan som får måla känslor, tankar och drömmar i ord. I form av meningar, som tillsammans blir en helhet växer mitt förflutna, mitt nu och kanske också min framtid fram, om och om igen över det bleka papprets rader.

Att befästa sitt liv i bläck är en process, en böljande förändring som hela tiden skiftar form och konsistens. Någonstans där ute, någon gång, kommer den att bli fast och solid, att bli till beständighet. Men inte idag, inte under höstens mörka timmar. Ännu är det för tidigt för livet att bestämma sig för vart det vill föra mig. Därför skiftar det ständigt skepnad, och skapar ständigt nya vägar, vägar som jag bestämmer mig för att följa tills jag ser slutet...

New place

Så, nu har jag flyttat, både i cybervärlden och i verkliga livet. Min gamla blogg Gråzon finns här, om någon skulle känna sig manad att läsa ikapp lite. Ny blogg innebär nytt namn också! Tibicina är latin och betyder (kvinnlig) flöjtist, och det är en bra beskrivning på mig och mitt liv hittills, så varför inte? I och för sig finns det ganska mycket annat i mitt liv just nu och kanske inte så mycket flöjtspel som jag vilja. Fast det beror visst på att flöjten fortfarande är i Skövde, medan jag numera bor i Umeå. Saknar den så mycket, jag har ett stort behov av att uttrycka mig genom musik just nu. Så det nynnas och skrålas för fullt i mitt lilla, men fina, korridorsrum.

Det är mycket som händer just nu, livet sätter igång igen efter sommarens relativa dvala. Plugg, vänner, träning... Allt på en gång. På ett sätt är det skönt att sätta igång, men samtidigt känns det segt. När hjärnan har gått på tomgång hela sommaren är den trögstartad, och förväntad rapportskrivning går inte sådär värst bra. Men jag har en vecka kvar, så det ska nog gå bra det här också!

Jaha, det blev visst mest ett svammelinlägg det här, men jag måste ju prova den nya layouten på nåt sätt, och idag har jag faktiskt inte särskilt mycket att tillföra världen annat än mitt fantastiskt falska nynnande!