Tidig morgon och välplanerad dag

I natt somnade jag i mer normal tid än vad jag har gjort under de senaste två veckorna. Äntligen. Jag hoppas det innebär slutet på sömnproblemen, om inte annat så i alla fall tillfälligt. I helgen är det dags för årets sista FSmöte, och jag ser fram emot det. Ska bli roligt att träffa alla och att få koncentrera mig på nåt helt annat än uppsatsen ett tag. Planen är att jag ska bli kvar i Sthlm/Uppsala hela veckan eftersom vi har styrelsehelg med Catahyastyrelsen nästa helg. Förhoppningsvis kan jag passa på att vara ledig, träffa folk och dona lite mer julklappsinköpen samtidigt som jag vilar och tar hand om mig själv, för det är minst sagt välbehövligt.

Idag är planen att ägna åtta timmar åt skrivande, med målet att skriva minst två sidor per tre timmar. Hittills verkar tidsplanen hålla, men så har jag bara hållt på i en halvtimma också. Måste ner till UB och lämna igen böcker, och till affären för att fylla på mobilen. Det där himla kontantkortet har inte kommit än, och jag kan inte vara utan mobil när jag åker så jag får helt enkelt tanka på och använda upp pengarna. Som om det skulle vara ett problem...

• Dagens att göra lista ser ut som följer
• Skriva minst sex och en halv sida uppsats
• Lämna tillbaka böcker
• Gå en timmes promenad (lämpligen när jag lämnar böcker)
• Fixa mobilen
• Posta kontraktet
• Hämta ut tågbiljetter
  
• Betala räkningar (okej, jag fuskar, den här är redan avklarad)
• Packa inför helgen och veckan
• Duscha och dona
• Städa undan
• Ladda kamerabatterier
• Fylla mp3n
• Inte glömma någon av ovanstående punkter

Så. Det var den listan. Nu ska jag bara lyckas hinna med allt. Peppar peppar. Jag ska ju hinna med att laga mat och käka också. Hur nu det ska gå till.

Reklamrecension

För ett tag sedan skrev jag om olika reklamfilmer, och vad jag tyckte och tänkte om dem. Då nämnde jag bland andra, eller kanske framför alla andra, en reklam med studsbollar som studsar nedför San Fransisco's gator till en underbar låt.

Sedan den gjordes har samma företag också använt sig av en film där färger exploderar i takt med ett pampigt klassiskt stycke - de flesta som såg på tv för nåt år sedan vet nog vilken reklam jag talar om. Även om den reklamfilmen inte nådde upp i samma klass, vare sig vad gäller stil, känsla eller musik var det en film som satte sig i minnet. Den var glädjefylld, explosiv och tog tittaren med storm. Sådant man minns, helt enkelt.

Nu har företaget börjat sända ytterligare en reklamfilm. Med tanke på vilka succéer de två tidigare filmerna har blivit väntade jag mig nåt alldeles speciellt denna tredje gång, men uppriktigt sagt är denna tredje en besvikelse. Tamt färgade kaniner i Play Doh skuttar omkring, förvandlas till oceaner som sveper fram över ett torg, blir sedan till en val i havet för att slutligen förvandlas till en gigantisk kanin. Allt till en tråkig och ganska intetsägande låt.

Jag trodde ärligt talat inte jag kunde bli besviken på en reklamfilm, men uppenbarligen hade jag fel. Kanske beror misslyckandet på att man anlitat en annan pr-firma (om man nu gjort det), att man har inte har nått riktigt dit man velat med filmen (för ärligt talat känns den riktigt b) eller helt enkelt på att folk (som jag) har för höga förväntningar på ytterligare reklamfilmer från samma företag, men att gå från att ha producerat en av Sveriges, kanske världens, mest omtalade och omtyckta reklamfilmer till en medelmåttig och medioker, riktigt trist film känns inte som ett smart drag alls.

Alla tre reklamfilmerna hittar du för övrigt här.

Snöpromenad

Har fotat lite snö, synnerligen trevligt. Klicka på fotot och hamna på min bilddagbok där det finns fler bilder från mina äventyr!

Segdag

Gårdagen var bara...seg. Upp vid halv tio, träna, laga käk, sitta med uppsats, uppsats, uppsats, och jag verkar verkligen inte komma någonvart alls. Kollade lite på film på kvällen och var allmänt tragisk och tråkig.

Idag är det dock andra bullar som gäller. Eftersom det regnar ute och jag inte känner någon överdriven lust till att ge mig ut i snöblasket så får infosökning och lån av böcker vänta till imorgon, och jag ägnar mig åt att gå igenom alla de 20 böcker jag redan har hemma för ändamålet. Borde städa lite idag med. Och tvätta. Bäst att passa på när man ändå är hemma och har tid till det. Eller i alla fall behöver pausa och göra något annat ibland.

För övrigt har den senaste tiden präglats av, utöver uppsatsen alltså, sömnbrist. Jag somnar inte på kvällarna, kan ligga vaken i timmar utan att somna, och följden blir naturligtvis att jag sover hela förmiddagarna istället. Och just nu är det svårt att tvinga kroppen till att ändra rytm - jag måste vara så pass pigg på dagarna att jag orkar jobba ordentligt, vilket inte är helt lätt om man inte sover mer än tre-fyra timmar per natt.

Nåja, dags att sparka igång dagen. Färskpressad äppeljuice och pumpernikelbröd med köttbullar - det går inte av för hackor det!

Buy nothing day

I morgon är det den internationella köpfria dagen (Buy nothing day) men jag tjuvstartar redan idag. Eftersom den nordamerikanska dagen är idag så kör jag två köpfria dagar i rad.

Det är inte precis så att jag faktiskt köper saker varje dag. Snarare är det kanske livsmedel varannan, men genom att aktivt välja att låta bli att köpa saker under två dagar så medvetandegör jag mig själv om hur lätt det faktiskt är att köpa saker trots att man egentligen inte alls tänkt göra det.

Det har riktats kritik mot den köpfria dagen från flera håll. Bland annat anser vissa att det inte går att vara köpfri på riktigt, eftersom man vare sig man vill det eller måste äta/konsumera vissa grundläggande saker. Det tycker jag är skitsnack. Det är väl ingen i det samhälle vi lever i idag som inte ser nödvändigheten i att köpa den mat vi äter. Snarare skulle jag vilja säga att det handlar om att bli medveten om den överkonsumtion vi i väst ägnar oss åt, både vad gäller mat och saker. Vem behöver egentligen de senaste teknikprylarna?

Så, ägna en dag eller två åt lite eftertanke och låt bli att köpa saker, eller mat, det närmaste dygnet. Om inte annat så får du lite extra tid till att fundera om du verkligen behöver köpa allt det du har tänkt!

Även DN.se skriver om detta idag.

Våldtäkt i häkte

I Brasilien sattes en 15-årig flicka i samma cell som ett antal män, vilket ledde till upprepade våldtäkter under närmare en månads tid skriver DN.se idag.

Första tanken som dyker upp i mitt huvud är vad i alla världen tänkte de på? Sånt här gör mig riktigt arg. Förbannad rent av.

Polis och rättsväsende ska skydda medborgarna i ett land. I ett fungerande rättssystem ska sånt här inte kunna hända. För det första ska en minderårig inte behandlas som en vuxen, för det andra ska inte någon kunna någon om man inte har grund för det och för det tredje skall aldrig en kvinna spärras in i samma cell som flera män. Och tydligen är det inte första gången något liknande händer i området heller.

Nog för att man kan tycka att vi i Sverige har överdrivet stor respekt och tilltro till lagupprätthållande instanser, men hellre det än ett system där en häktning kan innebära att någon utsätts för våldtäkter.

Tänkte ni på det, va?

Aftonbladet skriver idag att årets vinterkräksjuka är här och listar alla negativa aspekter kring viruset som kan grävas fram. Det talas om obefintligt vaccin, kräkningar och extrem smittsamhet. Att vinterkräksjukan ställer tills stora problem inom exempelvis sjukvård, äldrevård och barnomsorg överraskar knappast ingen. Men varför basunera ut att den äntligen (ja, viss ironi finns där) har brutit ut för säsongen?

Det finns människor som mår otroligt dåligt bara av vetskapen om att risken att bli smittad finns. Jag är en av dem. Jag vill inte få reda på att risken att smittas nu är jättehög. Jag vill inte veta att sjukhusen sluter avdelningar för att förhindra smitta. Jag vill inte veta att vissa kryssningsfartyg blir rena sjukhusen när smitta utbryter bland passagerarna. Jag vill inte veta!

Jag är en av många som lider av emetofobi - överdriven rädsla att spy. Det finns emetofobiker som inte klarar av att vistas bland människor på vinterhalvåret just på grund av att man vet att risken finns att man blir smittad av vinterkräksjuka eller maginfluensa. Riktigt så illa är det inte för min del, men jag mår fortfarande dåligt av att tidningarna haussar upp smittoutbrotten så som man gör idag. Det är nog så svårt att varje gång man åker med kollektiva transportmedel tänka på att minst en av alla människor där inne antagligen bär på smitta, och bara en hostning från den personen kan innebära att jag kommer bli sjuk och tvingas spy.

Sluta skriva om kräksjukeutbrotten och titta på den resistenta malarian, eller det restriktiva bruket av antibiotika eller kanske den senaste utvecklingen av krisen i Darfur istället. Det är viktigare, intressantare och får i alla fall inte stora grupper av människor att bli rädda för att röra sig bland folk!

Bostadsbrist och ockerhyror

Under hösten har jag varit engagerad i lägenhetsletande i varierande grad. Många stunder har tillbringats med att leta bostadsköer, intresseanmäla sig och surfa runt på Blocket för att se om man kan hitta något bra. I slutändan löste det sig genom kontakter, men det är ändå ett stressmoment att inte veta riktigt vart man ska bo till nästa termin.

Något som jag funderade mycket på medan jag letade bland andrahandsannonserna på olika sajter var hur i all världen en student kan ha råd med en hyra på 5000 kr, en summa som förvånansvärt ofta är den önskade hyran på de lägenheter som hyrs ut för längre eller kortare perioder. Efter lite klurande insåg jag att det inte kan vara möjligt att grundhyrorna faktiskt ligger så högt för exempelvis en etta på 40 kvm. Alldeles för ofta läggs det på några extra hundralappar för eventuella möbler, och så ännu lite till, så att man kanske tjänar en slant på att hyra ut sin fina lägenhet. Kanske vet man inte ens att det inte är tillåtet att lägga på hur mycket som helst på grundhyran?

DN skriver idag om att anmälningarna av sådana hyror, sk ockerhyror, har minskat de senaste åren trots att allt fler, framförallt ungdomar (studenter), hyr i andra hand och man frågar sig varför?

Jag tror för det första att i exempelvis Uppsala är det för det första inte helt enkelt att få tag i en egen lägenhet. Förstahandskontrakt är svåra att få, särskilt om man kommer som nyinflyttad till stan och inte vet riktigt vad man ska vänta sig. Man vet kanske inte heller vad hyrorna normalt ligger på, och heller inte att man faktiskt kan anmäla ocker och om man kan bevisa det faktiskt få en del pengar tillbaka.

Ett annat problem kan också vara att man är rädd för att bli utan bostad om man inte tar ett andra handskontrakt man har chans att få, även om hyran är hög. Stå utan bostad skulle vara snäppe värre än att tvingas betala lite för mycket, i alla fall för mig. Kanske är man orolig för att inte kunna få ett nytt kontrakt om man inte kan uppge referens från tidigare hyresvärd, och låter av det skälet bli att anmäla.

De möjliga förklaringarna är många. Jag tror att man genom tydligare information kan komma åt det här problemet på ett helt annat sätt idag. Fast det allra bästa vore ju om man kunde producera billiga, enkla men bra hyresrätter som även studenter och låginkomsttagare har möjlighet att få. Då skulle i alla fall jag inte ens överväga att hyra i andra hand!

Mitt liv genom slumpgeneratorn 2.0

Lägg in all din musik i en playlist, ställ in shuffle och få ditt liv uppspelat och förutsagt. Underhållande!

How are you feeling today? Andrew Osenga - Amazing Grace
How do your friends see you? Frank Sinatra - You go to my head
Will you get married? The Smiths - This charming man
What is your best friend’s theme song? Thåström - Söndagmåndagsång
What is the story of your life? Julien Jacob - Mêh
What was high school like? Thåström - Karenina
How can you get ahead in life? Corvus Corax - Heiduckentanz
What is the best thing about your friends? Schandmaul - Der Letzte Tanz
What is tonight going to be like? Imperiet - Märk hur vår skugga
What is in store for the remainder of this weekend? Sufjan Stevens - Chicago
What song describes you? Thåström - Djävulen och jag
To describe your grandparents? Rent - One song glory
How is your life going? Julien Jacob - Oma
What song will they play at your funeral? Thåström - Pang boom krasch
How does the world see you? Backstreet Boys - Larger than life
Will you have a happy life? Les Paul & Mary Ford - Vaya Con Dios
What do your friends really think of you? Michael Jackson - They don't really care about us
Do people secretly lust after you? Aaron Spiro - Worthy
How can I make myself happy? Sånger om kvinnor - Vi måste höja våra röster
What should you do with your life? Olivia Newton-John - Hopelessly devoted to you
Will you ever have children? Mae - Sometimes I can't make it alone

Haha, som sagt. Underhållande.

Hur tänkte de nu då?

Läste just om på SR att Sverige ska köpa in vaccin nog för hela befolkningen vid en eventuell influensapandemi. Två doser per person ska ge var och en av oss svenskar fullgott skydd om/när en pandemi utbryter. Det får mig med mina små, men goda, medicinska kunskaper att genast undra hur de har tänkt lösa det?

Trots allt, det finn väldigt många influensastammar. De som blir pandemier är ofta allvarliga, börjar någonstans i Asien och sprids så småningom hit till oss. Ingen kan förutse hur dessa stammar kommer vara uppbyggda, och kan därför inte heller göra ett vaccin förrän pandemin redan brutit ut. Och då ska alltså vi kunna få det troligtvis ännu inte utvecklade vaccinet i tid för att vara skyddade? Jag vet inte, det låter lite som en önskedröm...

Nytt och fräscht eller gammalt och invant?

Sedan jag flyttade hemifrån för drygt fyra år sedan har jag tillbringat fasligt mycket tid på tåg. Först åkte jag fram och tillbaka mellan Skövde och Göteborg nästan varje helg, sedan blev det många turer mellan Sollefteå och Uppsala/Skövde, både nattliga äventyr och segdragna dagar. Nu är snart mina långresedagar över för den här gången. Jag flyttar söderöver och kommer inte behöva åka långa sträckor för möten och för att träffa familjen, utan bor betydligt närmare än förr. Ändå blir jag lite upprörd när jag läser om SJs planerade biljettsystemsreform som DN skriver om idag. Jag kan förstå att de vill tjäna mera pengar. Och jag kan förstå att de vill förbättra systemen. Men varför ändra något så invant och djupt rotat som biljettsystemet och ta bort klassystemet?

Ska jag vara alldeles ärlig är det inte förändringen i sig som är det jag funderar över. Nej, jag kan leva med att man betalar för det man vill ha, och att grundpriset ska kunna variera, tja, köper man just-nubiljetter i vanliga fall spelar det ingen roll om alla biljetter fungerar som dem, även om jag tror att det kan bli problem för till exempel äldre att förstå sig på det hela. Nej, det som triggar igång mig är snarare spekulationen om att man kan komma att ta bort möjligheten att köpa sistaminutenbiljetter som student eller pensionär. Ju fler som vill åka desto dyrare biljett. Ju längre man väntar desto dyrare blir det också. Är det verkligen något som man kommer att tjäna på som resenär? Det är ju gott och väl för den som har möjlighet att planera i god tid, men alla har inte den möjligheten. Som student har man inte tillgång till schema i hur god tid som helst, och man är kanske inte så välplanerad som man borde vara. I alla fall är inte jag det, och om jag vore hänvisad till ett sådant biljettsystem för att kunna ta mig hem skulle det säkerligen inte bli många resor. För jag skulle inte ha råd.

Abstinens?

Efter att ha ägnat en stund åt att surfa runt på diverse speedway-relaterade sidor och bloggar insåg jag att det den senaste tiden har blivit alltför dåligt med livematcher för min del. Nog för att säsongen är över för denna gång - men att endast ha lyckats se en enda tävling, och det var inte inte ens speedway utan en gräsbanetävling i Tibro (Kateryd), på hela sommaren när jag var hemma känns lite lamt. Får bättre mig nästa sommar, tror jag bestämt. Även om Örnarna "bara" kör Allsvenskan så är det alltid skoj att se.

Just nu ligger ju isracingsäsongen i startgroparna, och jag hoppas på att i alla fall kunna se SM-finalen på Studenternas i Uppsala, i regi av Funbo, i år igen. Förra årets final gav en riktig energikick, och det var häftigt att se att gammal fortfarande är äldst i det sista startförsöket för finalheatet. Spänning från det att tejpen gick upp in över mållinjen. Rundbana när det är som bäst!

Nerköp i det långa loppet?

Idag skriver DN om Lejonens köp av Nicki Pedersen, världsmästaren i speedway. Det är förstås roligt att lagen både i den svenska elitserien och motsvarande serier i England, Polen osv har förare i den absoluta världstoppen. Särskilt bra känns det förstås för Lejonen som med sitt nyförvärv förhoppningsvis kan stå sig bra i förhållande till övriga lag trots att de är nya i serien.

Men värvningen av utländska förare till svenska lag har nackdelar. När man kan ta in lovande förare utifrån blir också den svenska återväxten lidande. Jag minns när jag som liten fick följa med pappa till Örnarnas Husky Arena (som då hette kort och gott Grevby) och de svenska namnen övervägde. Skaraborgspôjkarna Karlsson och Klingberg utgjorde ju lagets stomme, och flera andra "inhemska" namn fanns med. Idag är det sällan förare är uppvuxna i klubben där de har sitt kontrakt och utländska förare är mer regel än undantag.

Samtidigt har ju nya förmågor som exempelvis Antonio Lindbäck dykt upp de senaste åren och imponerat stort. Det vore väldigt synd om klubbarna tappade förmågan att lyfta fram, stötta och integrera dessa i sin verksamhet för att ge sporten nya lyft. Trots allt har svensk speedway varit mycket framgångsrik genom åren, förhoppningsvis kan den vara det även i framtiden!

Jordgubbar och klimatfunderingar

Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag läste det här. Jordgubbar mitt i vintern, (ja, här uppe är det kallt och snöigt - alltså är det mitt i vintern), knepigt värre.

Kanske är det bara jag, men det känns som om det de senaste åren har varit mer och mer konstiga saker som händer vid fel tidpunkt på året. Träd som knoppas redan på hösten, blommor som kommer fram i januari och nu dessa jordgubbar i mitten av november... Eller har det alltid varit så, bara att ingen har påpekat det tidigare?

Tankarna kommer inte helt osökt in på allt prat om klimathotet. Det är svårt att veta vad man egentligen ska tro, för varje argument för att hotet är verkligt finns det ett motargument av samma dignitet, och det är svårt även för någon som försöker hålla sig insatt att reda ut vad som egentligen är mest sannolikt och riktigt.

Jag kan tycka att det finns mer akuta problem att ta tag i just idag. Samtidigt kan man inte skjuta klimat- och miljöproblemen på framtiden - förr eller senare kommer det att vara för sent för att göra någonting åt saken. Det är oroväckande, men inte överraskande, när människor tar klimathotet på större allvar och ser det som ett större problem, än exempelvis de pågående svältkatastrofer som återkommer år efter år i samma områden i vissa delar av Afrika. Återigen är det människans oförmåga - eller kanske också i många fall ovilja - att se det som händer långt bort som något som berör alla som spökar. Varför bry sig om de tusental som dör av någon sjukdom som bara finns just på den där kontinenten och aldrig kommer bli ett problem för oss här? Vad gäller klimathotet kommer det i det långa loppet påverka alla, överallt. Kanske är det därför en medialt större fråga och något som är lättare att relatera till när det inte bara hotar människor långt bort i andra delar av världen?

Samtidigt kan man fråga sig vad som är viktigast: rädda liv nu så att det finns någon kvar att rädda jorden för sedan, eller att göra så mycket sommöjligt för klimatet nu och sedan ta hand om de människor som finns kvar? Vi i de rikare delarna av världen måste ta på oss ett ansvar för de konsekvenser våra handlingar ger. Samtidigt är det svårt att vara engagerad i alltför många frågor samtidigt, i alla fall om man vill kunna göra bästa möjliga insats överallt, de ekonomiska resurserna finns men frågan är om man kan, och vill, frigöra tillräckligt på en gång för att kunna hantera "enstaka" svältkatastrofer, epidemier och utbredd fattigdom och konflikter samtidigt som man hindrar klimatet att förändras alltför mycket. Om det ska lyckas måste en attitydförändring till, bland vanliga svenssons som du och jag, men också bland politiker, regeringar och andra makthavare. Företag och andra typer av bolag måste också ändra inställning från att tänka på ekonomisk vinning till att se fördelarna med en hållbar utveckling och verksamhet som inte påverkar miljön så som den gör idag. är det möjligt? Jag vill gärna tro det. Jag hoppas verkligen det. Men innerst inne är jag tveksam.

Tankeväckare

Mitt förra inlägg fick mina tankar i rullning, och jag insåg att jag inte hade publicerat några av mina mer kritiska dikter på Syrinxx, min skrivblogg ännu. Sagt och gjort, nu har jag i alla fall lagt upp dem där för allmän beskådan. De är gamla, och de håller kanske inte jättehög kvalité - men de uttrycker en åsikt som inte får försvinna obetänkt!

Medial uppmärksamhet och de bortglömda problemen

Ibland blir jag fruktansvärt upprörd över vad och hur vissa nyhetsmedier vinklar sina artiklar eller inslag. Saker som absolut inte har något som helst nyhetsvärde i mina ögon blåses upp och blir hur stort som helst, medan man på sin höjd skriver någon liten notis om något som egentligen förtjänar att ta mycket större plats. Men ibland lyckas man faktiskt till och med på aftonbladet.se skriva om det som faktiskt är viktigt och som kan innebära en förändring.

Idag förfasar jag mig, antagligen tillsammans med en hel hög med andra, över förhållandena i den serbiska psyksjukvården. Det är fruktansvärt när människor av en eller annan anledning behandlas som djur bara för att de inte råkar vara som alla andra, är utan familj eller har så små ekonomiska resurser att de inte kan få annan hjälp. Dock är det inte det faktum att man har upptäck hur dåliga förhållanden som råder i Serbien som är värst, utan snarare misstanken om att situationen ser ut på samma sätt på många platser runt om i världen som gror i mitt medvetande. Och det rör inte bara sjukvård. Barnhem, äldreboenden och liknande institutioner i länder eller områden som lider av svag ekonomi och stora klyftor i samhället med segregering, fattigdom och svält som följd är också drabbade av dålig hygien, för lite personal och överbeläggning, allmänt dålig omvårdnad och vanvård.

Frågan man kan ställa sig är hur kan vi som har det förhållandevis bra med våra sjukvårdssystem osv hjälpa till att förändra på andra platser? Jag vet inte, jag har inga svar. Men jag tror att vi måste bry oss och engagera oss innan det det är försent

Jaha, dags för friska tag!

Jag har tagit mitt beslut tillfånga och bestämt mig för att låta mig själv vila från träningen idag, dels på grund av att mitt huvud hotar att sprängas, dels på grund av att jag fick saker att gå igenom som krävde omedelbar uppmärksamhet, så jag hade helt enkelt inte hunnit i tid till att träna. Nåja, får ta igen det en annan dag...

Problemet är att jag just nu känner mig som en stor degklump. Större delen av mina dagar tillbringas sittandes i soffan eller vid skrivbordet tillsammans med ett gäng böcker och datorn. Det är inte ett dugg bra någonstans det här med uppsatsskrivande.

Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att öka antalet träningspass, och komma iväg på minst tre styrkepass och två kondispass per vecka. Nu när min cykel har punka så måste jag dessutom gå bort till IKSU, vilket är lite irriterande, men ack så nyttigt. Frisk luft OCH nödvändig transportsträcka slår liksom två flugor på en gång. Nu när jag inte är på universitetet nästan någonting så behöver jag verkligen de där promenaderna, för att inte tala om dagsljuset!

Har också bestämt mig för att, i ett försök att ha bättre koll på matpengarna och bättre planering av maten, göra matlistor för en vecka i taget. Frågan är väl om jag kommer hålla mig till dem eller tycka de är jättetråkiga, men jag ska i alla fall göra ett försök!

Träsvärd och snor

Har fått en förkylning på halsen. Tack och lov är jag mest bara snorig och täppt i näsan, förutom att mitt huvud nästan dödar mig och jag är jättejätteseg. Trots detta ska jag göra ett ryck och köra ett pass Forza ikväll. Ska bli riktigt skönt, men om det ens har hälften av den effekt den hade på mina armar efter förra gången kommer jag ha armar som inte orkar göra någonting ett par dagar framöver. Rätt skönt, men också lite frustrerande när man knappt ens kan schamponera håret utan att stöna av ansträngningen att hålla armarna uppe!

Fnatt

Var egentligen på väg att lägga mig när jag fick lite glädjefnatt bara helt apropå precis nu. Det är så skönt att det är ordnat med boende i Uppsala till våren, att jag i princip är helt säker på att komma in, och att flytten kommer gå något sånär smidigt! Jag har en hel del ljuspunkter inplanerade fram tills dess, och att starta om från början på ett nytt ställe kommer ge mig en kick, det känner jag redan nu.

Läser just nu Robin Hobbs Den gyllene mannen, närmare bestämt bok numro två av tre, Narrens hemlighet, och är helt fast i en värld fylld av allsköns magi och talande djur. Hon har verkligen lyckats fånga den där känslan man får när en katt stryker sig mot benen och ser upp på en med lika delar krav och bedjande i blicken. Alldeles underbart! Kan knappt lägga ifrån mig boken när jag väl tar upp den, och det är alltid en trevlig upplevelse att kunna förlora sig helt. Särskilt när man inte mår riktigt toppen, snorig som jag är.

För övrigt funderar jag på att skaffa någon liten kompis när jag har flyttat. En kanin, ett marsvin eller kanske en katt...

Om drömmar kunde tydas...

Jag hade en väldigt konstig dröm i natt. Den var liksom inte konstig på det där vanliga sättet där det händer skumma och otroligt onaturliga saker, utan i denna drömmen var det känslan som var det underliga.

I natt satt jag i en bil. Vi var tre personer, en A, en J och en C, och skulle ta oss hem (till Sverige) från nåt okänt land långt bort. A, yngst och mest utan körkort av oss tre körde, jag satt bredvid och ömsom sov, ömsom läste karta eller var allmänt seg. J satt bakom mig och pratade sövande med sig själv.Vi, eller snarare A då, körde många mil. Många dagar satt vi i den där slitna bilen utan att äta nåt, utan att stanna, och, vilket inte gällde mig, utan att sova. En dag eller kanske kväll, det är svårt att avgöra så här i efterhand, kom vi till en plats där jag hade bott en tid. En tvåvåningskorridor, där mitt namn fortfarande stod kvar vid min dörr, ett par skor låg slängda framför hallspegeln och några böcker fortfarande låg i bokhyllan. Det var konstigt att se en plats där jag uppenbarligen hade bott utan att kunna minnas när eller varför, men ändå känna sig hemma.

Nåväl. Vi bestämde oss för att åka vidare, men kunde inte komma ut ur byggnaden - vi var fångar i mitt förflutna. Inte förrän vi hittade ett bombsäkert och helt anonymt sätt att sätta igång brandlarm på våningen under lyckades vi ta oss därifrån, åkandes på ett tefat. Ett sådant man åker på snön med, alltså. Inte ett fat till en kopp... Väl tillbaka i bilen igen höll min rygg på att gå sönder, så J masserade mig hela vägen från Murmansk till Berlin, och det var den i särklass bästa massagen jag någonsin har fått. Till slut somnade jag medan J fortfarande knådade min nacke.

Ungefär där vaknade jag med en mycket behaglig känsla i hela kroppen. Sådär avslappnad och lealös som man ofta önskar att man var, men sällan är. Om någon kan förklara för mig vad den där drömmen betyder så vore jag tacksam!

Almanacksjakten har börjat...

...och avslutats också, konstigt nog. Varje år, och ibland till och med varje termin, blir det en intensiv jakt på Den Perfekta Almanackan, som alltid resulterar i att jag köper en anteckningsbok och gör min egen almanacka. Men den här gången - trumvirvel och fanfar! - har jag hittat den!

Genom diverse länkar här och där, hittade jag till personligalmanacka.se där man inom vissa givna ramar kan designa sin egen almanacka. Toppen tyckte jag och beställde en. Det är en aning dyrt, men varför inte? Jag har trots allt lagt ut max femtio spänn per almanacka de senaste fem åren när jag alltid har gjort egna i slutändan, så det kan vara väl värt pengarna.

Losing it

Låttexter är intressanta. De kan vara totalt intetsägande om man bara läser dem, eller innehålla så mycket känslor att man nästan spricker av dem. Rushs Losing it är en sådan där låt som både har ett underbart sound, med skira melodier och sköna slingor. Framförallt har den en väldigt tänkvärd text. Lyssna och fundera!

Losing it
The dancer slows her frantic pace
In pain and desperation,
Her aching limbs and downcast face
Aglow with perspiration

Stiff as wire, her lungs on fire,
With just the briefest pause
The flooding through her memory,
The echoes of old applause.

She limps across the floor
And closes her bedroom door...

The writer stare with glassy eyes
Defies the empty page
His beard is white, his face is lined

And streaked with tears of rage.

Thirty years ago, how the words would flow
With passion and precision,
But now his mind is dark and dulled
By sickness and indecision

And he stares out the kitchen door
Where the sun will rise no more...

Some are born to move the world
To live their fantasies
But most of us just dream about
The things we'd like to be
Sadder still to watch it die
Than never to have known it
For you, the blind who once could see
The bell tolls for thee...

Nattliga tankar i ett fruset Umeå

Det finns nätter - och så finns det Nätter. Nätter som bara är en enda ändlös räcka av tankar som hakar i varandra och bildar långa kedjor av ångest. Man ligger vaken och grubblar över allt som inte är som det ska eller borde bara, över vad man saknar och vad man har mist. Trots att tröttheten smyger i ögonvrårna kan man ligga i timmar och bara älta. Sen finns det nätter då man bara sover en djup, tung och drömlös sömn, som ger all vila man kan önska sig. Nätter som ger bra dagar. Men det finns också Nätter som man önskar aldrig ska ta slut. Nätter som bjuder på stjärnbestrydda himlar, gnistrande snölandskap, tysta viskningar av samförstånd, uppfyllda drömmar... Det här är inte en sådan.

Det här är en natt som, som så många andra, kommer ta slut alldeles för fort, men som också kom alldeles för fort. Smygande kastade den sig över mig, och nu har den mig i sitt grepp. Bunden till den fram tills gryningssolens strålar ger den nya dagen sitt ljus, men ändå klarvaken, knivskarp och grubblande över livet. Tröttheten har sänkt sig som en slöja över mig, men ändå känner jag mig onaturligt klar. Det är nu tankarna på det som aldrig hinns med på dagen kommer. Tankarna, drömmarna, önskningarna. Allt det där som aldrig uppfylls, men som aldrig lämnar hjärtat.

Jag ser mig om i mitt lilla rum; min säng, bokhyllan fullproppad med böcker, filmer, spel. Skrivbordet med sina högar av kurslitteratur, blommorna. Med ens så främmande men samtidigt så välbekant. Vem är jag egentligen? Vad gör jag här? Vart är jag på väg?

Jag saknar alla svar.

Ljuspunkter i höstmörkret

När det är som mörkast under hösten, du vet, när solen går ner jättetidigt, det mörknar strax efter tre och snön ännu inte har börjat lysa upp kvällarna brukar jag mysa. Dricka te, kura ihop mig i ett soffhörn med en filt och en bra bok. Och ofta - ofta - lyssnar jag på låtar som betyder mycket för mig, eller som helt enkelt ger en skön känsla.

Mitt senaste tillskott av skön musik som är perfekt för mys och avslappning är Julien Jacobs platta Cotonou. Den har verkligen det där sköna gunget som gör att man blir lealös och bara hänger sig åt musiken. Jag upptäckte Jacob genom Marabous reklam, något som både gör mig glad och ledsen. Hur i all världen har de kunnat ta en sådan fantastisk låt (titelspåret, för övrigt) och förstöra den genom att knyta den till något så trivialt som choklad? Nåja, utan den reklamen hade jag aldrig upptäckt musiken, så inget ont som inte har nåt gott med sig, men ändå!

För att spinna vidare på världsmusikspåret är Manu Chao en sån där artist vars låtar alltid gör mig glad och beredd att skutta omkring och tjoa och dansa hela dagen lång. Inte illa, det som kan få mig på toppenhumör i mörkret förtjänar verkligen att uppmärksammas, för det är inte mycket som lyckas med det!

Bat for lashes är en grupp som jag tidvis lyssnar hur mycket som helst på. De har ett lite sorgligt, dämpat sound som bäst kan beskrivas som annorlunda. Sad Eyes får mig att gråta, och Whats A Girl To Do gör mig illa till mods, samtidigt som jag njuter nåt alldeles kolossalt av orden, tonerna, rytmerna... Kan verkligen rekommendera dem!

Utöver dessa finns det en hel hög med grupper och soloartister som är fantasiska, var och en på sitt speciella sätt. Många gånger fastnar jag för en speciell låt som ger något särskilt. Exempelvis Marillions Ocean Cloud, Hinders Lips of an angel, Kill Hannahs Lips like morhpine, Evergreys Trilogy of the damned, och Thåströms Karenina och Flicka med guld. Listan på låtar kan göras hur lång som helst! Sofia Karlssons tolkningar av Dan Anderssons visor är underbara, likaså Lokes jordnära visor med klockrena texter som det är lätt att relatera till.

Kort sagt, det finns en uppsjö av låtar och band som man kan lyssna på om och om igen utan att tröttna. Det gäller bara att hitta dem!

P.S. Lillasyster är utmärkta att lyssna på om man har lite svårt att vakna på morgonen. Spela Kräkas på högsta volym så studsar man runt efter en halvminut. Jag lovar! D.S.

Framtidsstress

Jag har en plan.

Nej, jag har inte sett för mycket på Jönssonligan, även om när jag var yngre tyckte de filmerna var väldigt roliga. Jag har bara lyckats planera mitt liv fram till jul (och en bra bit efter också), och börjar känna lite ångest för allt som ingår där.

Besökande vänner, förslagsutkastskrivande, kampanjmöten, styrelsesammanträden, resor och veckolånga vistelser, julklappsinköp, julledighet, uppsatsskrivande, flyttar, ännu flera möten, uppsatsseminarium.... Listan kan göras, och är!, hur lång som helst. Och mycket ska hinnas med innan jul för att minimera det som ska göras efter (och under) jul.

Det är liksom bara uppsatsskrivande som gäller nu. Nästan i alla fall. Men det är där tyngdpunkten ligger, och enligt min plan ska jag vara så färdig som möjligt innan jul, även om den inte ska in förrän i början av januari. Jag vill helt enkelt slippa sitta över jul med annat än språklig bearbetning och möjligen lite formaliafixande. Förhoppningsvis lyckas jag, men det kommer krävas en massa disciplin.

Veckan som kommer ska ägnas helt åt att skriva teori, till exempel. Sedan är det "bara" resten kvar. Den stora biten är ju empirin - att lyckas hitta bra, aktuellt och relevant material är inte helt enkelt. Det är heller inte helt lätt att få det på pränt på ett strukturerat, välformulerat och intressant sätt, även om det nog egentligen är mitt minsta problem.

Jag måste erkänna att jag är mer nervös för hur jag ska få ihop det här än jag nog visar utåt. Samtidigt vet jag att jag kan. Jag är bra på att skriva, och jag är duktig på att se relevans och samband. Så det ska inte vara nåt problem, om jag bara kan vara så disciplinerad att jag följer min stenhårda plan. Och enligt den bör jag om två veckor, eller ja, tio dagar, redan ha fått ihop halva uppsatsen. Och tja, jag är väl inte riktigt där än, om man säger så. Men det är på gång. Det gäller bara att jobba på...

Vädrets makt

Jag blir så trött.

Igår var en gnistrande vacker dag. Några minusgrader, molnfri himmel, någon centimeter snö som förvandlade allting till ett gnistrande paradis. Snön lyste upp mörkret på vägen bort till IKSU, och allt var frid och fröjd.

Det första jag gör när jag vaknar brukar vara att dra upp persiennen, titta ut på vädret och kolla temperaturen. Och stänga igen fönstret som alltid står öppet över natten - och en stor del av dagen - förstås. Så även imorse. Och sällan har vädret gjort mig så besviken som då. Det regnar, snön är borta och allt är grått, tråkigt och blött. Helt i enlighet med hösten.

I ett försök att slippa ge mig ut i det alltför snart har jag planerat om hela min dag, som för övrigt präglas av städning och uppröjning. Och tvätt. Planen med att träna vid lunchtid förkastades, och en ny gjordes - en med träning ikväll och allt annat under dagen.

Det blir så jobbigt när vädret påverkar hur man lägger upp sin dag. Men det är en klar fördel att inte vara schemalagd annat än enstaka dagar, det förenklar liksom planeringen på så sätt att man är fri att slänga om och fixa lite som man vill.

Den Andra Sidan

Dagar kommer, dagar går. Ibland vandrar jag med huvudet bland molnen, ibland känns det som om fötterna vore doppade i bly - alldeles omöjliga att rubba och jag släpar mig fram i tillvaron. Vissa perioder är värre än andra, vissa är bara ren och skär lycka.

Ibland funderar jag på vad om hade hänt om jag hade kunnat leva mitt liv om igen. Skulle jag gjort samma val, sagt samma saker, trampat samma stigar genom livet? Drömmar som jag hade som vilsen tonåring - vad hände egentligen med dem?

Människor har kommit - men lika ofta har de gått igen som de har stannat kvar. Jag antar att det är så det brukar vara, men måste det alltid vara så? Tankar och drömmar inför framtiden lever kvar endast som ekon från det förflutna. Det är inte mycket som faktiskt har blivit som jag trodde, drömde, önskade. En del har blivit bättre, en del har blivit sämre. Vissa saker som man aldrig trodde skulle kunna hända har boxat mig i magen och lämnat mig kvidande på marken, hjälplös tills jag har orkat samla ihop mig och gå vidare.

Om jag hade kunnat leva mitt liv om igen, hade jag varit samma person som jag är idag? Knappast. Bagaget med tunga bördor av sorg och smärta finns alltid kvar och sätter spår som aldrig kommer suddas ut. Men detsamma gör alla glädjeämnen och soliga minnen. Jag vet inte om det verkligen att det är sant som man säger - att allt ont har nåt gott med sig - men en sak är säker: utan både det onda och det goda skulle jag inte kunna säga att jag vet vem jag själv är, vart jag är på väg och vilka drömmar jag har. Trots allt.