Omotivation och oinspiration

Min brist på motivation och inspiration vet inga gränser. Eftersom skrivkrampen är värre än någonsin tänkte jag lägga ut en riktigt gammal novell. Det är på intet vis det bästa jag har skrivit, tvärtom är den nog lite småknepig att förstå sig på. Men man kan ju se det som en utmaning, om inte annat....


Utan dun

Det finns många sorters kuddar, men det finns en sak som är viktigare än andra när man väljer kudde. Det finns kuddar med dun, och så finns det kuddar utan dun. Kuddarna med dun är mjuka, formbara, men sjunker ihop under natten, så att man måste puffa upp dom innan man går och lägger sig på kvällen. Kuddarna utan dun är också mjuka, men platta och tråkiga. De framkallar inga nysningar som dunkuddarna kan göra, och så slipper man puffa upp dem på kvällarna. Men det är dunkuddar alla vill ha, jag också.

Men det är ingen sån kudde jag har, jag har en kudde utan dun som inte behöver puffas upp, men som heller aldrig blir riktigt skön. Oftast får man vika den dubbel, eller försöka sova med armarna under den för att den ska bli lite tjockare, högre.

Ibland sover man riktigt gott på den där kudden, en dag när man har arbetat hårt är det alldeles underbart att luta huvudet mot kudden och oftast hinner man knappast tänka att man håller på att somna förrän man sover.

Ibland kan jag få för mig att världen är en enda stor kuddaffär, och kuddarna är alla människor. De flesta är såna där kuddar med dun i, mjuka, formbara, härligt sköna att luta huvudet mot. Några, som jag, är kuddar utan dun. Lite hårdare, plattare, tråkigare. Och vem vill ha en sån kudde - egentligen? Vill inte alla ha en sådan där skön, mjuk kudde med dun inuti, som man i och för sig måste puffa upp, men som är så underbar när man väl fått ordning på den? Oftast känns det som om ingen vill ha mig, jag är väl för platt och trist antar jag, och det känns hemskt att tänka på. Det är nästan som om jag inte vill leva mer alls när det känns som värst.

En gång försökte jag faktiskt sluta leva, jag la mig i badkaret skar upp handlederna med ett rakblad och höll huvudet under vattnet. Men när jag nästan inte kände nånting alls mer kom mamma inrusande i badrummet. Jag hade glömt låsa dörren, och nu vill jag inte försöka igen för jag har börjat tänka mer om min kuddteori.

Jag berättade om den för en präst en gång - jag tycker om att gå till kyrkan även fast jag inte är kristen - och hon sa något som fick mig att fundera, och börja hoppas att nån en dag kanske visst vill ha mig, även om jag inte är en dunkudde.

"Låt oss säga du är en kudde utan dun, som behåller formen vad man än gör med den, och som kan se lite platt och tråkig ut, medan andra är dunkuddar som formar sig efter huvudena som läggs på dem, men som för att få en fin form måste puffas upp hela tiden. Dessutom kan de få sin omgivning att börja nysa.

Många vill ha en dunkudde, eftersom den anpassar sig till rådande förhållanden och man kan själv bestämma hur man vill ha den. Den är fin att se på, och mysig att lägga huvudet på när den väl är formad på rätt sätt. Tänk nu på alla dunkuddsmänniskor, de människorna som är så anpassningsbara att de inte kan behålla sin form på egen hand, utan måste ha någon som säger åt dem, visar dem hur de ska vara. Vill du verkligen vara en sådan människa? Den som vill ha en dunkudde vill ha allting anpassat efter sig själv och ser inte till de egenskaper en kudde utan dun kan ha.

En människa som alltid ändrar sig beroende på vem det är som är i närheten är det ingen som vill ha. Var stolt över att du är en kudde utan dun, med egna åsikter, tankar och känslor, och leta reda på en annan kudde, utan dun, som uppskattar dig som du är och som du kan vara dig själv tillsammans med.

Kuddmänniskan utan dun som är du har bara inte blivit hittad av rätt köpare än, men när den blir det kommer du att vara lycklig."

Sen den dagen jag hörde det, så bryr jag mig inte om att alla andra verkar vilja ha dunkuddar, jag sover i alla fall bäst på min kudde, utan dun.

Flickan från det förflutna

Det finns en mening med allt, sa hon och log mot mig. Hennes gröna ögon lyste i dunklet och huden skimrade som om den var av siden.

Vågorna kluckade mot den benvita sanden, så stilla men ändå så intensivt. Månens gyllene skära speglade sig i det böljande vattnet och stjärnorna tycktes dansa under flickans tankar. En natt som gjord för drömmar, en natt som gjord för hemligheter.

Det enda som hördes i nattens stilla ljud var mina andetag, och hennes. Hon, flickan från mina drömmar, flickan från det förflutna, stod framför mig, så som jag alltid vetat att hon en dag skulle göra. Utan tvång, utan krav såg hon på mig med en sorts sorgfylld glädje i sina vackra ögon. Under alla år som gått, under alla år av smärta och sorg hade hon varit den som burit mig vidare, den som hållit mig upprätt under alla mina vedermödor, alla mina kval. Alla mina år av ensamhet hade hon funnits där, så nära, men ändå så avlägsen. Som en viskning i vinden, som en viskning som nästan, men inte riktigt, är tystnaden.

Äntligen hade hon blivit synlig för mig, vävd av dimmans slöjor och daggens droppar, med en klädnad gjord av spindelväv.

Din hemlighet, sa hon, är i säkerhet hos mig. Nu kan du börja leva, leva det liv du drömt om sedan den dagen du upptäckte att du var ett tomt skal som andra fyllde. Var inte rädd, du kommer att finna din lycka. Din styrka är stor, och ditt förflutna kommer att hjälpa dig.

Det finns en mening med allt, sa hon och gick sin väg, ut ur mitt liv för att aldrig mer se sig om.

Änglavingar

Jag hade drömt om snäckskalsmarmor och solskensdroppar,
sommarnattsängar och öppna vidder
Jag önskade inget högre än att på änglavingar sväva bland vindarna och dansa på regnbågen
Och så kom du

Ut ur oljudet av glaserade skratt och oartikulerade dån kom du,
in i tystnaden i min värld med fågelsång och daggdroppar, älvedans och violdoft

Du bröt min tystnad, men det var vackert,
inte alls som när djävulen kom för att dansa med mig
Inga förtvivlade skrin, inget os från svavel och ingen bränd regnbåge;
bara delfinsång och daggdroppsnektar

Ända in i solnedgången hade jag väntat på dig,
syrendrömmar ända sedan gryningens spetsiga solstrålar stack hål på min nattdvala

Förlåt mina tankars iver men vill du vara mina ängalvingar?

Du vände mina tindrande ögon ryggen
och jag såg att dina änglavingar bara var trasiga plastpåsar som fladdrade i den iskalla vinden
Plötsligt var du borta

Min tystnad splittrades för alltid i samma stund som mitt hjärta slutade slå

Fattig

Det är inte nyttigt att uträtta ärenden på stan när man inte är sig själv riktigt. Det var mycket nära att jag blev lycklig ägare till en tjusig grön klänning, perfekt för bröllop och julfirande, samt ett par bruna korsningar mellan ballerinor och mormorsskor med liten klack. Supersöta! Skorna inhandlades (är de inte tjusiga?), men klänningen hänger och väntar på att jag ska bestämma mig för att köpa den. Troligtvis blir det inte någon klänning, ekonomin räcker inte riktigt till, eftersom jag dessutom inhandlade en viss bröllopspresent, vilken ska inte avslöjas här...

Men, hur som helst, i morgon dyker Neverstore upp och spelar på en av klubbarna här i stan, så jag och iaf Jenny ska dit och lyssna lite. Perfekt paus i pluggandet som annars kommer dominera hela den här veckan. Fasar lite för naturkunskapsprovet på torsdag, men med lite tur är det slut på atomer, elektroner och genteknik då...

Tänkvärt och vidrigt

Filmen "Human trafficking" tar upp problematiken kring den omfattande människohandel som förekommer runt om i världen idag. I främst staterna i forna Sovjet och Yoguslavien, men också överallt där fattigdomen är utbredd, kidnappas, luras eller köps människor, både barn, kvinnor och män, för att säljas som sexslavar och utnyttjas som prostituerade runt om i världen. Unga flickor luras med löften om välavlönande arbeten eller modelljobb om de reser utomlands, barn säljs av familjer som inte har något val, eller kidnappas på gatan.

"Human trafficking" är uppdelad i två delar, tillsammans nästan tre timmar långa, och visar trafficking från flera olika perspektiv, offrens kamp för överlevnad, hallickarnas försök att hålla verksamheten hemlig och så lönsam så möjligt, och myndigheternas kamp för att hitta och ta fast förbrytarna. Det är en väldigt känslomässigt jobbig film, många scener är direkt obehagliga och framförallt tvingar en känsla av maktlöshet. Mer om filmen och om trafficking i allmänhet kan man läsa här.

Jag rekomenderar verkligen alla att se den här filmen, dels för att få kunskap om människohandeln som faktiskt förekommer och för att förstå hur utbrett det är, men också för att få en gnutta hopp. Det är inte omöjligt att komma till rätta med problemen, även om det är svårt. Bara nu i veckan har flera personer gripits för människosmuggling, och tämligen ofta hör man om hur stora organisationer avslöjats. Dock är det svårt att komma åt de som håller i trådarna, vilket gör att organisationer och nätverk kan återuppstå om och om igen.


Genom att öka kunskapen om trafficking blir det lättare att känna igen varningssignaler, och på så sätt lättare att avslöja människosmugglare. Så se "Human trafficking", bli berörd och engagera dig i arbetet mot trafficking!

Mitt innersta

Ofta när inspirationen sköljer över mig resulterar mina sprittande tankar i ord. Drömmar, önskiningar, förhoppningar, känslor och tankar formuleras och printas ned med pennans spets mot pappret. Eller, om jag ska vara ärligt, printas ned direkt på datorn, för att i färdig form föras in i Boken. Den svarta, vackra, dyra och för mig väldigt värdefulla skrivboken där alla dikter samlas i prydlig svart handskrift för att bevaras för eftervärlden. Ambitionen är också att lägga varje dikt i ett kuvert som postas till mig själv, bara för att förvaras oöppnat med poststämpeln som bevis för när man skrivit den om man någon gång hamnar i en tvist om ett visst verk.

Ett bra tips, men är det verkligen nödvändigt? Ambitionen är ju trots allt inte att bli berömd för att skriva poesi, utan att formulera tankar, känslor och drömmar för att alla, eller ingen, ska kunna ta del av, omskakas av eller känna igen sig i det som skrivits, och för att själv få ur sig lite av det som fyller en. Men kanske, bara för att vara lite egoistisk, kanske borde man göra det ändå?

Hur som helst har jag tänkt börja droppa lite dikter här då och då. Jag började ju så bra igår, så jag fortsätter väl med ett av mina nyare poetiska alster, skrivet någon gång i våras... För den som vill läsa flera av mina dikter på en gång så finns de flesta av dem här.



Vindlingar

Vindla, mina tankar!
Sök er ut från ert innersta hem
följ spåren efter vinden som for fram
över vidderna jagandes
den ende

När han funnits och förts åter
sjung om det vackra;
den rodnande himlarymden
stjärnefylld till bristning,
det virvlande havet

Följ sedan spåret åter till ert tjäll
låt honom vandra åter till sin hemvist
vilande i känslan
av evig lycka
förenad med evighetens stillhet

Vem kan veta?

Ibland kan man verkligen fundera på hur världen har kunnat existera i många miljoner utan att någon råkat ha sönder den i nåt aggressivt vredesutbrott. Fram till idag har jag fått lyckorus varenda gång det har snöat, eller jag har varit ute och fått julstämning av snön, kylan och mörkret. Men nu är det slut på det. Nånstans mellan hyllorna på ica (tror det var mellan hyllan med tacostuff och en av frysdiskarna, faktiskt) vart det totalomvändning från att glad i hågen ha traskat hem, om än något vingligt på grund av kombinationen converse/blöt slasksnö, till att bli totalt jättedeprimerad och arg på hela världen. Irritation över alla lyckliga människor, en plötslig aversion mot icas idiotiska sätt att placera varorna (jag hittade inte burkarna med ananasskivor) och blöta fötter gjorde mig till en rasande tok. Eller, inte riktigt, men nästan. Rasande blev jag i alla fall, och allra mest arg blev jag när jag kom hem och insåg att jag var tvungen att halka tillbaka till affärn på grund av att jag glömt köpa en mycket viktig beståndsdel i min kvällsmat; sallad, själva huvudingridiensen. Resten av dagen är, som det så fint heter, historia.

Ja, alltså, förutom knäppen jag fick alldeles nyss då, när jag insåg hur illa vissa personer har behandlat mig. Ja, alltså förr i tiden, inte precis just nu. Men hur kan personer egentligen förvänta sig att en relation, av vilket slag det än vara månde, skulle kunna överleva om det bara är en som ger av sig själv? Om den ena personen bara kräver, tar och aldrig, aldrig ger något tillbaka och alltid förväntar sig att den andra ska ställa upp, i alla lägen, alltid, vad som än händer? Jag klarar inte av sånt. Det är fel, och varför ska man egentligen uppehålla en sådan relation, om den gör att man mår dåligt? Jag vet inte, jag har lyckats avsluta sådana relationer, men de tycks förfölja mig, och jag tror det är lätt hamna i dem om och om igen, om man inte lyckas få bukt med det.



Sträck ut handen

Han föll fritt från himlen
och skrek på hjälp

Hon sa
Sträck ut din hand
så ska jag försöka fånga dig i fallet
men jag kan inte lova att jag lyckas.
Jag är ju bara en människamed samma tankar, känslor och ord som du.
Så varför förväntar du dig att jag ska klara allt som du inte klarar?
Varför tror du att jag kan reda ut ditt livs trasselsudd
som bara en sax kan få ordning på?
Och vad i all världen har fått dig att tro att jag kan fånga dig - alltid - vad som än händer?
Jag vill gärna försöka, men vissa saker klarar man bara
om man tar till nätet, saxen och hammaren.
Och det kan göra ont att ordna upp sitt liv,
bara så du vet.
Jag vill inte såra dig eller göra dig illa,
men jag kanske måste om jag ska kunna hjälpa dig

Men det ordnar sig alltid - på nåt sätt,
det är det enda jag kan lova dig
Det kommer att ordna sig

Han sträckte ut handen och landade mjukt

Uppmuntrande?

Mitt i ett av mina värsta kombinerade depp- och aggressionsutbrott på länge (troligtvis orsakat av en kombination av blöta fötter till följd slaskväder och akut ensamhetskänsla på ica) bröt msn ihop. Väldigt dålig tajming med tanke på att jag precis då skulle beklaga mig för och bli tröstad av Tersen på andra sidan campus. Så ett antal stunder under kvällen har gått åt till att bråka med msn, mixat med läsning av Huntingtons "The clash of civilizations?" och lite tjatande med folk.

Men åter till saken. När vi väl efter telefonsamtal, i golvet tappade lexikon och bråkiga pappersbuntar återfått kontakterna via Skype och headset släppte hon bomben. Nästa fredag skulle jag minsann med ut. För då, DÅ, är det deltävling i modelltävlingen "Sveriges man 2007" på X3m här i stan. Och min reaktion var ett hysteriskt gapflabb, följt av ett ännu mer hysteriskt asgarv när jag insåg att hon faktiskt menade allvar. Tydligen ska det vara för att muntra upp mig...

Jag förstår bara inte vad det är som får människor att ställa upp i den typen av tävling? En tävling som ska vara en "manlig motsvarighet till Fröken Sverige-tävlingen" och som förekommer utspritt i hela landet på klubbscener med "skrikande publik". Jag förstår det bara inte? Dock har jag just nu inte mycket för att protestera mot det hela, eftersom jag kommer att bli ditsläpade med eller mot min vilja. Och fårjag välja så känns det betydligt mindre komplicerat att inte motsätta sig alltför mycket...

Emetofob!?

Igår när jag som vanligt surfade i på klubbforumet för "For women only" på Lunarstorm (är bara medlem för den klubbens skull!) och gick igenom ämnena för att kolla om det diskuterades nåt spännande snubblade jag över en tråd om vinterkräksjukan. Döm om min förvåning när jag insåg att det finns flera än jag som är hysteriskt rädda för att spy! Det är tydligen en typ av fobi, emetofobi, och ett forum bara för emetofober!

Detär faktiskt riktigt skönt att äntligen ha insett att man inte är hypokondrisk, utan faktiskt har en fobi. På nåt sätt är det lättare, fobier är mer accepterat i samhället än hypokondri. Framförallt är det skönt att veta att man inte är ensam om att känna så, jag behövde bara läsa sisådär tre rader på forumets startsida för att inse att det stämde in på mig precis. Så nu är jag inte konstig ensam längre, nu är jag konstig tillsammans med andra!

Sidan om emetofobi och forumet hittar du här.


Det finns

Frihet

För första gången på evigheter känner jag mig ledig, trots att jag har två artiklar samt en bok att läsa och begrunda, och tre seminariefrågor att förbereda tills på fredag, ett naturkunskapsprov att plugga till och en hemtenta att skriva. Men ändå, jag känner mig helt fri!

Det beror definitivt på att jag - äntligen - har blivit klar med kompletteringsuppgiften from hell; den om Rysslands ekonomiska kollaps. Den är färdigskriven, igenomkollad och inskickad. Tack och lov! Nu har jag verkligen förtjänat lite ledighet i form av en avslappnad kväll framför tvn med lite pepparkakor, ljus och allmänt mys.

Sen är det nya tag som gäller imorgon. Men tar man bara en da i taget så löser sig det mesta. Det löser sig. Det gör det alltid.

Kulturmanifest

Marcus Birro har totat ihop ett manifest för kulturens överlevnad och utveckling. Läs, håll med, tyck till och sprid över världen!

Manifestet hittar du här.

Studs och flum och plugg

Hoppsan hejsan, för första gången på nästan två år låser sig inte min hjärna vid tanken på ekonomisk historia. Vilket är väldigt bra, eftersom jag måste göra färdigt just den kompletteringen den här veckan. Faktiskt idag.

Och jag jobbar på det, men ibland måste man pausa för att rensa hjärnan lite. Tänka på nåt annat, äta nåt och tända lite ljus för att bibehålla en skön stämning.

Men, vem försöker jag lura egentligen? Uppgiften är dödligt tråkig, men blir i alla fall färdig...

Kina och orättvisorna

Hur sjukt får ett system vara innan omvärlden ser och reagerar på det? DN skrev igår om hur Kinas rättsystem snarare är utformat utifrån politik än juridik, och i princip bara fäller anklagade i brottsmålsrättegånger. Så få som 0,66% frikändes på nio år, vilket innebär ca 41 000 personer av flera miljoner totalt. Då börjar man verkligen undra hur ett sådant system kan vara utformat? När man dessutom läser en bit längre ner i artikeln framkommer det också att dödsstraff kan utdömas efter två timmars rättegång, och att det inte är ovanligt att bevisningen inte är riktigt lika utförlig som i en ex. svensk domstol.

Hur kan ett sådant system överhuvudtaget existera utan att de som påverkas av det protesterar? Nog för att korruptionen är utbredd, och partiet med stort p håller landet i ett järngrepp, men accepterar man verkligen ett sådant snett rättsväsende? Eller vågar man helt enkelt inte yttra sin skeptisism av rädsla för påföljder?

Man kan ju tycka att även omvärlden borde reagera. Men då har vi återigen den hårfina linjen mellan att hjälpa och stjälpa, för att inte tala om suveränitetsprincipen. Har man inte rätt avsikter får man inte kränka annan stat. Och nej, det är väl bra. Men när ett lands befolkning förtrycks på ett eller annat sätt, är det då inte dags att agera?

Artikeln om Kinas rättsväsende kan du läsa här.

Kan de så kan vi!

För några veckor sedan fick jag möjlighet att åka till Oslo på ett läger för ungdomar i den norska påverkansorganisationen Changemaker. Det var deras årliga läger Höst-SNU som skulle gå av stapeln, och vi var ditbjudna för att se hur de arbetar och vad de arbetar med. Helgens fokus låg på HIV/aids-problematik och klimtförändringsfrågor, vilket de har arbetat mycket med under flera år. Changemakers hemsida finns att kolla på här.

En av helgens stora händelser hade dock inte med något av detta att göra. Changemaker har under flera år arbetat aktivt för att Norge ska avskriva utlandsskulder, speciellt orättfärdiga sådana där Norge har tjänat mycket pengar, medan lånetagarnas befolkning har det mycket svårt och återbetalningen av skulderna skulle kunna användas till att förbättra deras situation. En sådan utlandsskuld har skeppsskulden varit. Med hjälp av Changemakers uppmärksammande och uttryckande av åsikter kring detta har frågan kommit upp till behandling, och faktiskt har vissa av dessa skulder avskrivits. Tack vare Changemakers engagemang!

Det var fantastiskt roligt att få vara med och fira detta. Jag kan inte säga annat än att deras engagemang och vilja att förändra slår de mesta andra sådana organisationer som arbetar med denna typ av frågor. Det går inte att bli annat än imponerad av deras stora kunskap och kännedom i de stora världsfrågorna.

Och nu undrar jag - om de kan, varför skulle inte vi kunna! Börja tänka, tycka och tala så kan vi också förändra världen till det bättre!

Nu då?

Det är inte ens en vecka sedan USA gick till val. Resultatet, att demokraterna vann i de flesta valkretsarna, innebär att George W. Bush kan få problem med att föra fram sin egen politik. Inte en helt enkel situation för den gode presidenten som redan har låtit den ansvarige för Irak-kriget lämna sin post. Det kommer bli intressant att se hur Bush och demokraterna skall kunna samarbeta de kommande åren, mycket kan hända. Förhoppningsvis kommer det märkas skillnader i USAs utrikespolitik, som ju faktiskt påverkar i stort sett hela världen - och får långt ifrån positiva följdverkningar överallt.

Kanske är det dags att fler börjar inse att den världsordning som råder idag inte är optimal på något sätt. Kan vi som "goda svenskar" verkligen acceptera att Sverige säljer vapen till krigförande länder, trots att det bryter mot våra egna regler? Kan vi acceptera att företagen vi handlar våra kläder hos inte kontrollerar arbetsförhållandena för arbetarna hos nderleverantörerna? Är det okej att HIV är en sjukdom som dödar i syd, men inte i norr för att vi här har råd att köpa medicinen trots patentavtal medan fattiga runt om i världen måste välja mellan mat och medicin, om de ens har det så gott ställt att de kan skaffa tillräckligt med mat?

Kanske är det en utopi, men borde inte vi kunna förändra den situationen? Det finns absolut ingenting som säger att vi inte kan det! Bara en sån enkel sak som att fråga efter hur ett klädesplagg är tillverkat kan ge försäljare och företag en rejäl tankeställare. Att skänka en slant för att kunna bygga skolor och informera om HIV/aidsprevention i de värst drabbade områdena kan faktiskt hjälpa till att främja det landets ekonomiska utveckling och i förlängningen hejda sjukdomens framfart.

Om jag fick önska mig en sak, precis vad som helst, den här julen så vet jag precis vad jag skulle vilja. Möjlighet för alla - precis alla att få utbildning. Idag är det många som antingen inte har råd att gå i skola på grund av avgifter, eller för att de måste arbeta för att hjälpa familjen att klara sig ekonomiskt. Eller så kanske det inte ens finns någon skola som man får gå till - kanske är den endast till för de som bekänner sig till en viss religion, eller hör till en viss folkgrupp, eller kanske saknas skolan helt?

För att överhuvudtaget kunna förändra saker och ting är kunskap viktig. Kunskap och insikt om sin egen situation, om andras situation, och om vad man har rätt till är grundläggande. Utan den kan man aldrig ha makt att förändra sitt eget liv. Aldrig.

Dagens val

Idag är det den stora dagen. Dagen för USAs kongressval. Dagen som kan komma att sätta på för president Bushs framfart på den världsarenan. Det är intressant att ett politiskt system kan vara uppbyggt på ett sådant sätt att en kandidat som inte fått det högsta antalet röster ändå blir den som förklaras vinnare, samtidigt som ett helt annat val kan leda till att den som satts till makten inte längre kan utöva sin politik. Om hur detta hänger ihop kan du läsa här.

Det skulle nog vara ganska så bra för USAs, eller rättare sagt Bushadministrationens, utrikespolitik. För att inte tala om det något stridslystna förhållningssättet till världens "problemstater". Ibland undrar jag om inte någon borde ta och utbilda världens ledare i grundläggande etik och moral, och framförallt i människovärde. Tror att världen skulle se något trevligare ut då!

Vilken europe är du??

Your Inner European is Spanish!

Energetic and lively. You bring the party with you!

Who's Your Inner European?