Älvedans

En doft av grönska ligger tung över skogsdungen där stigen vindlar sig fram mellan björkars täta klungor och granars stolta gestalter. Hit når inte den saltmättade vinden som sveper in från havet, här råder tystnad och stillhet.

Den nästan överväxta stigens barrtäckta jord letar sig in mellan mina tår, trädens grenar liksom sträcker sig efter min gestalt där jag försiktigt trevar mig in mot gläntans mitt. Lyssnar jag noga hör jag skogens alla små ljud som kan tas för tystnad om man inte lyssnar ordentligt. Små tassar som försiktigt rör sig över den otrampade jorden med krafsande små steg, det kärleksfulla kvittret två små trastar emellan, rasslet av hasselbuskens blad när en förlupen bris smeker sig in i dungen.

Ikväll sätter jag mig på den lilla, av mossa övervuxna stenen bredvid den stora bergsknallen. Med benen i kors och slutna ögon låter jag naturen komma mig inpå livet. Dofter, smaker, ljud.

Jag väntar i tystnad. Och jag hoppas.

För ibland, i det sällsamma ögonblicket mellan natt och dag då skymningens sista andetag hänger dröjande i luften, avslöjar sig de små rösterna. Små små fötter trampar på min kropp, läppar i miniatyr viskar i mitt öra.

Kom, följ oss. Dansa med oss i natt, i morgon, för alltid!

Och i natt ska jag följa dem i dansen.

Stilla, fridfullt, lämnar jag min kropp, vilande i bergets skugga på en bädd av mossa. Jag är fri att dansa med älvorna. Jag är fri.

Hemma, vart ligger det nånstans?

Så har jag då gjort det igen. Flyttat.

Återigen har jag packat ner varenda pinal i kartonger, väskor och kassar, proppat in dem i en bil och lastat ur dem på ett nytt ställe. Just den här gången råkar stället vara hemma hos mina föräldrar, i Skövdes utkanter. Jag flyttade i onsdags, men har ännu inte orkat packa upp. Det känns liksom inte helt värt eftersom jag flyttar i augusti igen. Samtidigt måste jag ju ha fram grejerna så jag kan använda dem. Men det är ju så jobbigt!

Saker och ting kompliceras ytterligare av att det inte finns nånstans alls att göra av grejerna. Inte ens en garderob är tom så att jag kan stuva undan kläderna, vilket självklart resulterar i ytterligare kaos och stora högar med kläder i varierande grad av renhet över hela golvet. Jag menar, hur lätt är det att hålla ordning då??

Nåja, nu är jag i alla fall på ett civiliserat ställe, med folk omkring mig (vilket iofs inte alltid är jättepraktiskt, men...), i en stad som är ganska så trevligt och med lagom avstånd till folk. Vad mer kan man begära när man under hela våren har hållt på att gå under av tristess på veckorna?

Ännu ett poetiskt verk

Från början blev det en vårdikt. Sedan följde sommaren, och vintern och hösten, bara efter. Jag kunde inte sluta. Årstidernas skiftningar och karaktärer förtrollar.


Förnimmelser

En tyst viskning,
försiktigt porlande

Tunga droppar faller,
likt sommarregn,
från tak och rösen

Trevande sträcker träden ut sina späda blad
i längtan efter solljuset

Sakta,
försiktigt sökande,
breder våren ut sig över nejden.

***

En svag bris,
långsamt smekande

Från flodens forsar
sprids klara droppar
Solbelysta, regnbågsskiftande.

Markens mossa kryper försiktigt fram över stigen
i väntan på försiktiga fötters tramp

Tyst,
rofyllt slumrande,
ligger sommaren och väntar

***

En fuktig doft,
jordmättad, tung

Vackert virvlande,
ovarsamt losslitna,
faller löv mot eldfärgad mull

Spjutspetsformade regndroppar piskar fälten till gyttja
och tonger allt i gråstensgrått

Hösten,
vildsint vrålande,
ruskar världen till oigenkännlighet

***

En stilla tystnad,
blänkande kylslagen

Stjärnhimlen mörknar,
norrskenet slocknar.
Snöflingor faller och faller och faller

Tystnaden bäddar ömsint mjuka täcken kring snåren
där skogslivens spår sakta suddas ut

Varsamt,
under tystnad,
vakar vintern över världens vila