Ett dygn i avskildhet

3/2, 13.00
Solen skiner in genom rutan, rakt på fåtöljen där jag sitter, mätt och belåten efter en god salladslunch. Det har börjat nu, dygnet i avskildhet. "Instängd" på ett logementsrum med väggar i babyblått, hudfärgat och vitt och sängplats för 13 personer sitter jag och väntar på att viljan till reflektion ska infinna sig. Smått tankfull funderar jag på vad jag egentligen vill få ut av det här dygnet/dagarna/veckan som kursen ska pågå. Innerst inne vill jag nog komma till insikt om vem jag är och varför jag har de drömmar, tankar och känslor som gör mig till den jag är. Men det handlar också om sökande efter bekräftelse på att jag duger, att jag har egenskaper som gör mig till någon som räknas, som kan bidra med något av värde vare sig det är bland vänner eller familj, på en arbetsplats eller inom föreningslivet. Bekräftelsebehovet finns alltid där,vare sig man vill det eller inte, även om man har bra självförtroende.

Det är kallt här inne. Elementen är bara ljumma, och det är långt mellan golv och tak. De gamla skåpen står ruvandes på gamla minnen mellan sängarna, och filtarna ligger prydligt ihopvikta vid varje fotända. Det är inte svårt att föreställa sig salen full av grabbar i 19-20-årsåldern efter en lång dag av exercis och övning. Nu står lokalerna här på I21 tomma och tysta. Vissa av husen på det gamla regementesområdet inhyser resturanger, företag och myndigheter medan andra, som detta, verkar användas endast sporadiskt, som nu. Det märks att huset är byggt för liv och rörelse. Nu, med bara ett drygt trettiotal personer som alla sitter i var sitt rum, ekar tomheten gtenom byggnaden.Varje ljud förstoras och klingar långsamt ut innan det försvinner helt. Det känns sorgligt med allt detta utrymme. All denna yta, vars syfte endast har varit att ge logi till grupp efter grupp av nyblivna värnpliktiga som månad efter månad drillats i olika övningar, och som nu står tomt vecka in och vecka ut.

3/2 16.30
Nu har lugnet infunnit sig på kasernen Viksmon, och i mitt logementsrum likaså. Även mörkret börjar smyga sig på. De föregående timmarna har varit fulla av tankar över hur jag är, mina styrkor och svagheter, och funderingar över hur andra ser mig och vad de har för förväntar sig av mig. Kylan i huset gör att det är svårty att sitta stilla och koncentrera sig alltför länge åt gången, trots mycket kläder och yllefiltar.

Snön utanför ser blå uit i det tätnande mörkret och jag nnjuter av tystnaden som bara bryts av enstaka dörar som slår och bilar som kör förbi. Trots förbudet mot mp3-spelare och mobiler känns det inte ett dugg jobbigt. Jag kommer på mig själv med att nynna visor och favoritlåtar då och då, och det är skönt att kunna sjunga sånger man nästan grlömt som avbrott i tankarna och tystnaden. När jag ser ut på den molnfria allt mörkare himlen och den gnistrande snön kan jag inte låta bli att fundera över varför man inte unnar sig såna här stunder oftare? Att lyssna endast till sig själv, sina tankar, sitt hjärta och tystnaden är otroligt avslappnande och ger utrymme för känslor som vanligvis bara ligger och pyr under ytan. Min längtan efter svunna tider och världar som mest troligt aldrig har eller kommer att existera får fritt spelrum och tankarna - eller är det drömmar? - flyger fritt och sprider sig tills de uppfyller varje vrå i mitt medvetande. Samtidigt är sinnet kristallklart och funderingar över mig själv och min livssituation väller fram och präntas ned i en analys som förhoppningsvis kan leda fram till ökad självkännedom och utvecklad ledarskapsförmåga.

Lugn och harmonisk sitter jag i en av fönstersmygarna och bara njuter av stillheten och möjligheten till att bara vara.Långt borta från vardagens telefoner, datorer och måsten glömmer jag nästan bort att det är en kurs och ingen semester jag är på. Min klass är utspridd i husets salar och logement, men ändå länner jag mig helt ensam; bara jag , mina tankar opch stjärnorna som en efter en tänds på himlavalvet.

3/2 19.00
Nu har jag varit här i drygt sex timmar. Nästan hela tiden har jag varit endsam, utom vid matlagning och korta stunder när man stött på någon i korridoren. Största delen av tiden har alltså tillbringats med bara husets ljud som sällskap. Elementens surrande, trampet av fötter på våningen ovanpå och slamret av dörrar som då och då faller igen.Jag kan inte låta bli att låta tankarna vandra tillbaka till sommaren 2000 när jag var på läger på T2 i ett par veckor. Att bo här är nästan som att vara tillbaka där. Samma sängar, samma bord, samma skåp, men oändligt mycket tommare.

Vi var sju eller åtta i min grupp; tre tjejer och resten killar. Jag fick överslafen precis till vänster innanför dörren, under mig bodde Johanna som var med på lägret enbart för att spana på grabbar.Jag kan ju inte sticka under stol med att det var ett av skälen till att min kompis Anna och jag var där, men vi var båda fast beslutna att göra lumpen i Arméns musikkår, Strängnäs, efter studenten, och ville prova på lumparlivet innan dess. Ack så de planerna gick i stöpet... De två veckorna var fyllda av exercis, lek, fältövningar och studiebesök, alltid iklädda M90 och ordentligt marscherandes. Mycket roligt hände de veckorna. Särskilt kul var det förstås när en av fänrikarna berömde min enskilda ställning för kaptenen; "...en av de snyggaste enskilda ställningarna jag har sett!" Dock fick mina enskilda ställningar ett snabbt slut när jag mitt under lägret stukade foten under ett orienteringspass kryddat med åska och hällregn och fick hoppa på kryckor resten av tiden. Jag, hoppandes på kryckor ute i skogen i full krigsmålning. Det var tider det...

3/2 22.30
Den första dagen är till ända och jag har krupit ner i min sovsäck på en av de 13 sängarna. Med en lampa på vardera sängstolpen försöker jag övertyga mig själv om att det inte alls finns någon eller något i de stora plåtskåpens skrymslen. Mörkrädsla borde klassas som handikapp!

Jag tror att det är nyttigt att stanna upp i vardagen, låta sig slappna av och fundera över sig själv och sin situation. Man måste tillåta sig att vara okontaktbar ibland, stänga av bruset som omger oss varje dag vare sig vi vill eller inte.

Trots att både mp3 och mobil, och en alldeles ny dubbelvolym av min favoritförfattare, har legat i min väska hela dagen har jag inte plockat fram dem förrän nu. Boken och mobilen that is. Mobilen enbart för alarmets skull, och boken för lite avslappnande kvällsläsning. För tro det eller ej; att bara tänka, vare sig tankarna får vandra fritt eller inte, tar mer koncentration än man tror. Hjärnan arbetar hårt hela tiden, och handled med tillhörande pennhållande hand ska vi inte ens tala om. Så lite läsning i Sword-Dancer av Jennifer Roberson är nog precis vad jag behöver. Och ärligt talat är jag så nyfiken på sagan om Tiger och Del att jag helt enkelt inte skan låta bli att börja läsa nu!

4/2 10.00
God morgon världen! Jag vaknade för en stund sedan av att morgonsolen sken in genom fönstret och salen badade i ljus. Ett långsamt och behagligt uppvaknande helt i stil med gårdagens fridfullhet. Mätt efter en god frukost är jag nu alldeles loj och trivsamt slö där jag sitter och låter solen värma min rygg på fönsterkarmen.

Det är bara två timmar kvar av dygnet i avskildhet. Dygnet som jag både bävade inför och såg fram emot. Så hur har det egentligen varit? Jag antar att det ord som bäst beskriver min tillvaro här är vilsamt. Ett ord som innehåller så mycket: lugn, tystnad, plats för tanken...

Ska jag vara helt ärlig, så har jag inte hållit mig i avskildhet hela tiden heller. Jag har slunkit in i andras rum för en pratstund ett par gånger, och jag har stått i köket lite längre än nödvändigt och pratat. Men, för mig har avskildhetens kärna legat i möjligheten till att slippa allt brus som normalt finns omkring mig dag in och dag ut, och att släppa alla måsten. Ta tid till att låta tankarna flyga fritt och fundera över vem jag egentligen är.




Och, måste jag tillägga, under dygnets 24 timmar skrev jag 24 handskrivna sidor, om mig själv och kring mina funderingar. Bland annat skrevs hela detta inlägg, och det utgör ändå bara en bråkdel av allt jag funderade kring och kom fram till!

Ut i det okända

Nu är det snart dags; imorgon åker nästan hela IKK-04 iväg till Sollefteå och Sandö för att delta i kursen som vi både bävat för och sett fram emot - sista steget i SRVs trestegsutbildning för insatspersonal.

Under den kommande veckan ska vi sitta isolerade en och en i ett dygn, tillbringa ett dygn i liten grupp, och ha större övningar i helklass. Det är lite läskigt det där, man vet inte riktigt vad man kommer tänka på, och inte heller om man kommer ta det lugn eller börja klättra på väggarna efter en hlvtimma. Men, med tanke på att vi har uppgifter att göra, och faktiskt får ha papper och penna med oss, så kommer sysslolösheten nog inte bli något problem. Däremot kommer avsaknaden av musik bli jobbig. Att inte kunna lyssna på Loke, Thåström, Riverside eller Marillion känns riktigt tungt.

Nåväl, det blir nog bra. Det handlar om två dygn innan vi åker ner till Sandö. Två dygn ska jag väl klara, förhoppningsvis.

Det vackraste

Den låg i dina händer, skälvande som en droppe vatten
skimrande likt en diamant
diffus som den tunna dimslöja som döljer ängarna under sommarnatten

dansande likt en ljuslåga
klar som en månstråle och lika svårfångad som solljuset

Hela världen syntes genom den tunna hinnan av spindelväv
allt var synligt
det allra innersta

Speglandes i dina ögon...

Den låg i dina händer, skälvande

Min själ



(Skrevs någon gång under 2005 när jag precis hade fått min första dikt publicerad)

Drömmar

Drömmer jag när jag vild rusar runt på ängarnas gräs, ylande mot den fulla månen när natten är som mörkast? Sover jag när jag dansar barfota på dimslöjorna i gryningstimmans första ljus? Väck mig inte då, utan följ mina spår, finn mig, gör mig sällskap...

(Ibland bara skriver jag när jag blir inspirerad och då blir det såhär :P)

Bakåtsträvande?

Idag är det bara 17 dagar kvar tills flyttlasset går mot Kristinehamn. Det innebär bland annat att det är dags att säga upp telefonabonnemang och börja fundera på adressändring och liknande.

Döm om min förvåning när jag, glad i hågen, ringde till mitt kära telebolag (ett mindre kännt sådant) och efter en stunds köande och trixande får prata med en telefonist som säger att jag måste skriva ett brev och skicka in för attkunna säga upp avtalet. Ett personligt skrivet brev innehållandes information om adress, personnummer, avstängningsdatum med mera, inskickas senast fem vardagar innan avstängning önskas. Vem i hela världen kommer på idén att idag kräva brev istället för e-mail eller telefonsamtal för att säga upp ett sådant abonnemang?

Man kunde ju tänka sig att företag idag faktiskt kan sköta allt sådant via mail eller telefon, men uppenbarligen är det fel. Är det så att vi som är uppvuxna med datorer till det mesta helt enkelt antar att allt går att sköta via internet? Kanske är vi så bortskämda att vi förväntar oss mer av omvärlden än den faktiskt kan erbjuda. Men hur kommer det sig i så fall att man kan boka resor, skicka efter kläder/musik/filmer/prylar från andra sidan jorden eller skaffa sig ett jobb via nätet?

Nej, sanningen är nog helt enkelt att vissa företag inte riktigt har förstått det där med internet och smidigheten det medför. Bakåtsträvare, helt enkelt.

Studs

En liten egenhet jag har är att jag fäster mig otroligt mycket vid vissa reklamfilmer. Det kan vara en melodislinga, färgspel, replikskifte eller någon jättejätteliten detalj som fastnar rejält i minnet. ICAs reklamfilmer om Stig och hans butik med dess anställda är en av dem. Alltid en ny liten historia, vilka vävs samman till en följetong. Dock är jag inte lika begeistrad i dem som vissa av mina kära vänner; Klasen som fick samtal från sin mamma med enda syfte att meddela att nu var veckans ICAreklam minsann på tv!

ICA i all ära, men den underbaraste reklamen någonsin måste vara studsbollsreklamen. 250.000 studsbollar som studsar ner för San Fransiscos gator till tonerna av José González's Heartbeats. Otroligt vackert och fantastiskt imponerande. Kombinationen av musikens lugn, de vackra färgerna och den uppenbara glädjen som studsbollarna sprider är otroligt lugnande och inger en känsla av rofyllt drömmeri som sträcker sig långt mycket längre än till några små bollar i mindre stad nånstans i världen.

Se den och njut för mycket härligare blir det inte i reklamvärlden!

Jakten på den perfekta kolumnen

Två gånger varje år, dels när sommaren så smått börjar dra sig mot höst och dels när nyårsklockorna har klingat ut och det nya året sätter igång så sakteliga, gör sig habegäret påminnt. Jakten på den mest perfekta, finaste och mest praktiska kalendern tar sin början.

Hur ser då egentligen den bästa kalendern ut? Ja, det är just detta som är problemet. Kalendrarna kommer i alla storlekar, former och färger. Vissa har mycket utrymme att skriva på, andra lite. En del har till och med hur mycket anteckningsyta som helst, i kombination med ytterst liten yta per dag. Men tro inte att det trots detta gigantiska utbud finns någon som passar just mig.

Trots många långa upprepade turer till stadens bokhandlar är det ytterst sällan man kommer hem med en kalender som känns helt rätt i väskan. Antingen är formen fel, färgen ful eller så vet man redan från början med sig att man aldrig i livet kommer få plats med allt viktigt som ska skrivas. Man är ju trots allt väldigt, väldigt upptagen och behöver mycket utrymme för att kunna planera sina aktiviteter.

I går var det dags igen. Årets första kalender skulle inköpas. Efter flera vändor kring hyllorna i etablerade bok- och pappershandlar såväl som på de större varuhusen fick jag ändå ge mig. Inte heller i år har någon lyckats producera en kalender med precis lagom skrivutrymme, lagom format och rätt typ av kolumner.

Som den mycket ansvarsfulla person jag är (host) tog jag beslutet att denna gång skulle ingen nästan-tillräckligt-bra kalender inköpas. Istället blir det till att rota fram en trevlig anteckningsbok, ett par pennar och en linjal och på egen hand skapa det nästintill ouppnåliga; den perfekta kalendern.