Nytt år - nya möjligheter

Så var årets sista dag här. Dags att börja om på ny kula med ny stad, nya vänner och nya utmaningar. Ser fram emot det, väldigt mycket, men samtidigt är det lite nervöst. Ny skola, nytt folk och nytt sätt att plugga på... Inte lika läskigt som det var att flytta till Sollefteå för tre och ett halvt år sedan, men ändå!

Skillnaden är ju att i Uppsala känner jag redan en hel drös med folk, vilket är väldigt skönt. Det är inte utan att jag är lite lättad över det, det är skönt att ha vänner som man inte pluggar tillsammans med utan känner sedan tidigare den här gången. IKK i all ära, men det är faktiskt en aning jobbigt att bara umgås med klassfolk hela tiden...

På torsdag går flyttlasset norrut (ja, jag är ju i Skövde och bor i kartonger sedan innan jul), och jag går i spänd förväntan inför att äntligen få se min lägenhet, som jag ju bara hört om tidigare. Nog tror jag väl att den ska funka bra, men man kan ju inte vara riktigt helt säker förrän man väl är där!

Nyåret ska firas in tillsammans med kusiner och annat, okänt, folk, vilket ska bli väldigt trevligt. Bortsett från en timmas väntetid mellan buss och skjuts, men det ska nog ordna sig. Tar med mig en bok och mp3n, så klarar jag allt.

Gott nytt år alla!

Jultid

Utanför river vinden i de kala träden, alla träden som reser sig i backarna kring vårt hus och som jag ser från soffan där jag sitter i mitt rum med datorn i knät. Hemma. Hos mamma och pappa över ännu en jul. En jul som för övrigt är slut, finito, over. Skinkan nästan uppäten, klapparna öppnade och kringströdda och finkläderna ligger i travar där de har hamnat sena kvällar.

Det har varit en bra jul. Lite snabbt har den kanske gått, men så är det väl alltid. Varje år går tiden fortare och fortare, så även jultiden. Var hemma med familjen med alla de traditionella inslagen på julafton - väckning med paket, kyrkan, ljuständning på gravarna, julbord, däckande i soffan framför Kalle Anka, fika, julklappar, mera julklappar, mat igen. Juldagen hämtade jag mormor så vi fick träffa henne, jag var hos Ellen en sväng, och sedan var vi på bio och såg Arnfilmen. Jag är skeptisk men positiv till den, skulle man kunna säga. Den var inte riktigt vad jag hade väntat mig, i alla fall inte i början, men tog sig i slutet. Ser fram den andra delen nästa år.

Annandagen var som vanligt en radda av släktträffar: först lunch hos kusinerna i Lidköping. Trevligt, som alltid. Särskilt roligt var det att träffa Govi, blindhunden, som Berit har haft ett halvår snart. Jättego hund! Kvällen tillbringades med alla kusiner och mostrar och så på mammas sida, helt traditionsenligt med gröt och skinka. Skönt att komma hem på kvällen sen...

I torsdags var hela familjen, inklusive Annans Felix, i Göteborg för att dels gå en shoppingtur, dels gå på musikalen Footloose på Storan. Inhandlade ett par stövlar iabsolut sista minuten innan vi åkte hemåt, samt balsam från Lush, som visade sig vara bästa köpet på länge! Vi käkade kinabuffé, Teresia hade med sig Emmy också, så vi var ett helt gäng på resturangen. Skoj!

Footloose är i grunden en bra och medryckande musikal, men jag är tacksam över att Måns Zelmerlöv, som egentligen har en av huvudrollerna just den dagen ersattes av Linus Wahlgren. Ett klart uppköp! För övrigt var den bra, men det är alltid synd att de letar kända namn till huvudrollerna när det finns musikalartister som är mycket duktigare som skulle platsat bättre i de rollerna. Sedan var ljudet kasst, förstår inte hur ljudteknikerna tänkte alls... Men alltsom allt är i alla fall jag nöjd med föreställningen. Och dagen!

Nu är det nya tag med uppsatsen som gäller, bara en dryg vecka kvar till deadline, men det ska nog gå bra. Ska bara hinna med att flytta också...

Förundrad eller mörkrädd. Både ock, kanske

Säga vad man vill om aftonbladet.se, dn.se, expressen.se och så vidare, men ibland är det faktiskt praktiskt att kunna surfa in där och kolla läget. Visst, vilken vettig människa som helst vet att det man inte ska lägga alltför stor vikt vid vad de skriver, men de ger ändå en ganska bra överblick på vad som händer i världen. Och i Sverige.

Oftast blir i alla fall jag mer upprörd över hur kvällstidningarna och dess nätupplagor formulerar sig och vinklar ämnen (ja, DN är lite undantaget, men är ändå inte helt oskyldiga i sammanhanget), än ämnena de tar upp, men just idag finns ett utmärkt exempel på ett undantag. Aftonbladet skriver nämligen om de nya lagar och förordningar som börjar gälla vid årsskiftet.

Bland annat kommer man inte kunna tillgodoräkna sig arbetslivserfarenhet eller söka via högskoleprovet när man söker högskola universitet. Ursäkta mig, men är inte det samma sak som att säga att man omöjliggör, eller i alla fall försvårar, för de som kanske inte kunde, ville eller hade möjlighet att göra bra ifrån sig under gymnasiet. Och vill man verkligen att ungdomar ska gå direkt till högre utbildning från gymnasiet? Synd att utestänga människor från att utbilda sig på det här sättet. Det är inte precis nåt som samhället kan dra nytta av framöver.

Äsch. Det här var lite avreagering, inte ett inlägg i den politiska debatten. Men jag tycker det är konstigt.

Besatthet

Jag har blivit besatt. Nu igen.

Den här gången är det Eluvium, Matthew Cooper's alter ego där han mixar diverse spännande stilar med genomgående teman som elektroniskt och piano, som har satt sig rejält. Framför allt är det en låt från senaste plattan Copia som sitter som berget och som kan snurra varv efter varv i timtal medan jag bara njuter. Låten heter Prelude for time feelers och kan lyssnas på här. (Bildspelet som låten ackompanjerar är för övrigt sevärt, kanske ska man dock lyssna innan man kollar på bilderna eller tvärt om, det är nämligen väldigt starka bilder från terrorattackerna mot World Trade Center 2001.)

Underbart att hitta nya artister/låtar/plattor/grupper som man kan lyssna på hur mycket som helst, utan att vare sig tröttna eller tycka att det inte passar in. Fler sådana låtar har jag pratat om i det här inlägget.

Musik musik musik

Jag minns än idag första gången jag hörde en imperietlåt. Jag satt i köket i en av längorna med studentboende på Sötåsen tillsammans med i alla fall Millan och lyssnade på ett inspelat band jag hade fått av en klasskompis. Det var höst, eller kanske vinter, och jag gick i ettan på musikgymnasiet. Den första låten på hela bandet vad Vad pojkar vill ha, en låt som jag än idag har lite svårt för, antaligen för att jag associerar den lite väl mycket med dansband (fråga mig inte varför!). Därefter avlöste låtarna varandra. Särskilt fastnade jag för C.C Cowboys, men inte förrän jag kom till Österns röda ros var jag helt fast.

Nog för att jag hade lyssnat en hel del på Ebba Grön, och i alla fall börjat närma mig Thåströms soloplattor litegrann, men jag tror att det där bandet med blandade Imperietlåtar definitivt fick mig att fastna i det som skulle komma att bli en konstant förälskelse som sitter i än idag.

Fortfarande, efter närmare åtta års Thåströmmissbruk, finns den där nyfikenheten som jag alltid har kännt inför all musik han har varit inblandad i kvar. Låtarna har fortfarande inte slutat tala till mig, och ännu överraskar jag mig själv genom helt oväntade reaktioner på gamla och vid det här laget välkända låtar och texter. Österns röda ros är fortfarande en av de mest fantastiska låtar jag har hört. Den speglar något jag känner inombords, vilket är något som få låtar faktiskt lyckas med, trots att de talar till mig och väcker känslor lyckas de sällan ge mig känslan av att låten är skriven just utifrån mig. Det gör den här låten. Och jag lyssnar på den, om och om igen, och hamnar för en stund utanför mig själv.


Österns röda ros
Där torkan är som svårast
och där öknen står i brand
Finns sanningar och lögner
radade på band
Bland krypskyttars kulsprute knatter
Lever mänskor med en dröm
Med taggtråden runt halsen
ammas barnen varmt och ömt

Men om du vet var stjärnor faller
och var regnbågen tar slut
Om du fortfarande hör ditt hjärta slå
skall du finna österns röda ros

Där stålfåglar flyger om natten
över dom som flytt sitt land
Där kartritarnas gränser
dras i blodig sand
och pojkar som bara ligger där
sina ögon öppna fast dom inget ser
Dom som aldrig mer ska få skratta
eller kyssa en flicka som ler

Men om du vet var stjärnor faller
och var regnbågen tar slut
Om du fortfarande hör ditt hjärta slå
skall du finna österns röda ros

Jag hör deras röster
Jag hör hur dom skriker
Jag vet att dom finns där
Jag vet att dom lever

Så om du vet var stjärnor faller
och var regnbågen tar slut
Om du fortfarande hör ditt hjärta slå
skall du finna österns röda ros

Funderingar

Snart är det jul. Det är bara en knapp vecka dit, och tre dagar tills flyttlasset går från Umeå till Uppsala via Skövde och julfirande. Vart har året tagit vägen egentligen?

2007 var året..
- som jag inledde med en rejäl ridtur och jätteträningsvärk tillsammans med Karin på nyårsdagen
- då jag blev insnöad och kvar i Skövde istället för att åka upp till Umeå som planerat i januari
- som jag insåg att Räddningsverket och kontorsjobb inte är något för mig
- när jag utforskade Kristinehamn på en halv minut och hade tråkigt de andre 3,5 månaderna jag höll till där
- jag hamnade i ytterligare en styrelse och fixade sommarläger
- jag undvek höstdepression helt. Hur gick det egentligen till?
- då jag insåg hur illa jag tycker om inofficiella klädkoder i olika sammanhang

Under 2008 kommer...
- jag att flytta ner till Uppsala
- jag att avsluta en utbildning och påbörja en annan
- jag att börja spela på allvar igen
- bli året då jag äntligen bor själv igen
- colan och godiset åka ut en gång för alla
- matlådorna drälla i frysen
- mina broderier bli klara
- jag att börja dansa!

Det kommer hända mycket under nästa år. Men först ska det nuvarande avslutas med uppsats, jul och opponering. Full fart framåt!

Sjukling

Jag har blivit dunderförkyld. Som en blixt från klar himmel kom det över mig när jag vaknade igår, och nu har jag bara snor i huvudet, som för övrigt känns som om det hotar att sprängas. Jag hade planerat åttatimmars pluggdagar fram till onsdag om en vecka, men just nu verkar det inte finnas rum nog i hjärnan för några som helst logiska och vettiga tankar.

Har tillbringat dagen på skolan, sittandes med min kära dator i Café Tornet och försökt fått nåt gjort. Man kan väl itne säga att det har lyckats nåt vidare precis. Handledningen gick i alla fall bra, så nu är det bara full fart framåt som gäller. Trots hosta, snor och huvudvärk.

Lägesuppdatering

Nu var det ett tag sedan jag förgyllde bloggvärlden med mina alldeles fantastiska inlägg om mitt liv och annat oviktigt. Har tillbringat en dryg vecka nere i söder med möten och besök hos släkt och vänner.

Jag inledde med FSsammanträde i Uppsala första helgen i december. Ett möte med många viktiga beslut, julmiddag, mys, julklappar och adventsgudstjänst, dock inte i Domkyrkan utan i St Per som ligger i närheten av lägenheten jag flyttar till efter jul. Riktigt mysig, och trevligt att träffa alla!

Min lilla turné fortsatte på söndagkvällen hem till FSarna Emma och Johan i Tullinge för adventsfika hemma hos dem på söndagkvällen. Skoj att se deras lägenhet, och gott fika bjöds det på dessutom. Enda smolket i den bägaren var väl att jag kom ohjälpligt sist när vi spelade Buzz. Bara för att jag råkade skjuta mig själv...

Senare på kvällen fortsatte jag ut till Sollentuna där kusinen Mattias och hans Karolina håller till. Jättemysig lägenhet som de hade fått iordning igen efter vattenskadantidigt i höstas (somras?). Där sov jag ett par nätter medan jag ägnade måndagen åt shopping, lunchande och fika inne i Stockholm. Bland annat bjöds det på julmarknad i gamla stan, i hällande regn och rätt många plusgrader. Inte blev det mer stämningsfullt av att de provkörde flyglarmet just när jag kom dit. Typiskt mig att pricka det. Lyckades i alla fall köpa en kappa som jag har kikat på till och från under hösten - med mer än 50 % rabatt! Så nu betalade jag knappt 300. Gissa om jag är nöjd.

Efter ännu en natt på soffan i Sollentuna styrde jag kosan mot Uppsala igen. Väl där skaffade jag mig lite lunch, postade en bok till UB och lyckades bli hittad av Johanna när jag gick förbi ett lunchställe. Inte illa alls. Jag avverkade också samtliga skobutiker utmed gågatan (i alla fall alla jag hittade) men lyckades inte med bedriften att hitta ett par stövlar som är 1) bruna 2) platta 3) snygga 4) bekväma och 5) lagom dyra. Det var nummer fem som strulade till det mest. Plus mina vader! Nåja, stövelbristen till trots traskade jag till VG och träffade Ted, fikade på Östgöta och snackade bort ett tag. Trevligt att hinna med det också!

Sedan begav jag mig ut till Flogsta och Felicia och katterna som mötte mig i dörren. Där tillbringade jag sedan onsdag-torsdag med att umgås, hjälpa till med matlagning, klappa katter, skriva lite uppsats, och ha allmänt trevligt. Ett par promenader blev det också, även om det regnade och det inte blev särskilt långa turer. Passade på att våldgästa Johan också när jag ändå var i krokarna.

På fredagen packade jag mina väskor och pallrade mig till Sthlm igen, denna gång för styrelseträff med catahyastyrelsen. Mera möte alltså. Vi var inte många, men vi fick en hel del gjort. Och så kollade vi på Sunes Jul, förstås!

På söndagkvällen satte jag mig på nattåget norrut, och måndagmorgon var jag äntligen hemma igen. Det är fantastiskt skönt att komma hem till ensamheten efter en dryg vecka med dygnet runt-socialisering. Och inte blev det sämre av att min nya dator anlände, så eftermiddagen tillbringades med att få den att fungera som jag ville ha den.

Sammanfattningsvis en väldigt trevlig vecka, men som alltid är det skönt att komma hem. Nu väntar nya tag med uppsatsen, som för övrigt kommer behöva utvecklas mer än vad som var tänkt. Livet suger, jag nyser och snorar och kan inte prata vettigt. Men jag har i alla fall en väldigt bra fungerande dator!

Tidig morgon och välplanerad dag

I natt somnade jag i mer normal tid än vad jag har gjort under de senaste två veckorna. Äntligen. Jag hoppas det innebär slutet på sömnproblemen, om inte annat så i alla fall tillfälligt. I helgen är det dags för årets sista FSmöte, och jag ser fram emot det. Ska bli roligt att träffa alla och att få koncentrera mig på nåt helt annat än uppsatsen ett tag. Planen är att jag ska bli kvar i Sthlm/Uppsala hela veckan eftersom vi har styrelsehelg med Catahyastyrelsen nästa helg. Förhoppningsvis kan jag passa på att vara ledig, träffa folk och dona lite mer julklappsinköpen samtidigt som jag vilar och tar hand om mig själv, för det är minst sagt välbehövligt.

Idag är planen att ägna åtta timmar åt skrivande, med målet att skriva minst två sidor per tre timmar. Hittills verkar tidsplanen hålla, men så har jag bara hållt på i en halvtimma också. Måste ner till UB och lämna igen böcker, och till affären för att fylla på mobilen. Det där himla kontantkortet har inte kommit än, och jag kan inte vara utan mobil när jag åker så jag får helt enkelt tanka på och använda upp pengarna. Som om det skulle vara ett problem...

• Dagens att göra lista ser ut som följer
• Skriva minst sex och en halv sida uppsats
• Lämna tillbaka böcker
• Gå en timmes promenad (lämpligen när jag lämnar böcker)
• Fixa mobilen
• Posta kontraktet
• Hämta ut tågbiljetter
  
• Betala räkningar (okej, jag fuskar, den här är redan avklarad)
• Packa inför helgen och veckan
• Duscha och dona
• Städa undan
• Ladda kamerabatterier
• Fylla mp3n
• Inte glömma någon av ovanstående punkter

Så. Det var den listan. Nu ska jag bara lyckas hinna med allt. Peppar peppar. Jag ska ju hinna med att laga mat och käka också. Hur nu det ska gå till.

Reklamrecension

För ett tag sedan skrev jag om olika reklamfilmer, och vad jag tyckte och tänkte om dem. Då nämnde jag bland andra, eller kanske framför alla andra, en reklam med studsbollar som studsar nedför San Fransisco's gator till en underbar låt.

Sedan den gjordes har samma företag också använt sig av en film där färger exploderar i takt med ett pampigt klassiskt stycke - de flesta som såg på tv för nåt år sedan vet nog vilken reklam jag talar om. Även om den reklamfilmen inte nådde upp i samma klass, vare sig vad gäller stil, känsla eller musik var det en film som satte sig i minnet. Den var glädjefylld, explosiv och tog tittaren med storm. Sådant man minns, helt enkelt.

Nu har företaget börjat sända ytterligare en reklamfilm. Med tanke på vilka succéer de två tidigare filmerna har blivit väntade jag mig nåt alldeles speciellt denna tredje gång, men uppriktigt sagt är denna tredje en besvikelse. Tamt färgade kaniner i Play Doh skuttar omkring, förvandlas till oceaner som sveper fram över ett torg, blir sedan till en val i havet för att slutligen förvandlas till en gigantisk kanin. Allt till en tråkig och ganska intetsägande låt.

Jag trodde ärligt talat inte jag kunde bli besviken på en reklamfilm, men uppenbarligen hade jag fel. Kanske beror misslyckandet på att man anlitat en annan pr-firma (om man nu gjort det), att man har inte har nått riktigt dit man velat med filmen (för ärligt talat känns den riktigt b) eller helt enkelt på att folk (som jag) har för höga förväntningar på ytterligare reklamfilmer från samma företag, men att gå från att ha producerat en av Sveriges, kanske världens, mest omtalade och omtyckta reklamfilmer till en medelmåttig och medioker, riktigt trist film känns inte som ett smart drag alls.

Alla tre reklamfilmerna hittar du för övrigt här.

Snöpromenad

Har fotat lite snö, synnerligen trevligt. Klicka på fotot och hamna på min bilddagbok där det finns fler bilder från mina äventyr!

Segdag

Gårdagen var bara...seg. Upp vid halv tio, träna, laga käk, sitta med uppsats, uppsats, uppsats, och jag verkar verkligen inte komma någonvart alls. Kollade lite på film på kvällen och var allmänt tragisk och tråkig.

Idag är det dock andra bullar som gäller. Eftersom det regnar ute och jag inte känner någon överdriven lust till att ge mig ut i snöblasket så får infosökning och lån av böcker vänta till imorgon, och jag ägnar mig åt att gå igenom alla de 20 böcker jag redan har hemma för ändamålet. Borde städa lite idag med. Och tvätta. Bäst att passa på när man ändå är hemma och har tid till det. Eller i alla fall behöver pausa och göra något annat ibland.

För övrigt har den senaste tiden präglats av, utöver uppsatsen alltså, sömnbrist. Jag somnar inte på kvällarna, kan ligga vaken i timmar utan att somna, och följden blir naturligtvis att jag sover hela förmiddagarna istället. Och just nu är det svårt att tvinga kroppen till att ändra rytm - jag måste vara så pass pigg på dagarna att jag orkar jobba ordentligt, vilket inte är helt lätt om man inte sover mer än tre-fyra timmar per natt.

Nåja, dags att sparka igång dagen. Färskpressad äppeljuice och pumpernikelbröd med köttbullar - det går inte av för hackor det!

Buy nothing day

I morgon är det den internationella köpfria dagen (Buy nothing day) men jag tjuvstartar redan idag. Eftersom den nordamerikanska dagen är idag så kör jag två köpfria dagar i rad.

Det är inte precis så att jag faktiskt köper saker varje dag. Snarare är det kanske livsmedel varannan, men genom att aktivt välja att låta bli att köpa saker under två dagar så medvetandegör jag mig själv om hur lätt det faktiskt är att köpa saker trots att man egentligen inte alls tänkt göra det.

Det har riktats kritik mot den köpfria dagen från flera håll. Bland annat anser vissa att det inte går att vara köpfri på riktigt, eftersom man vare sig man vill det eller måste äta/konsumera vissa grundläggande saker. Det tycker jag är skitsnack. Det är väl ingen i det samhälle vi lever i idag som inte ser nödvändigheten i att köpa den mat vi äter. Snarare skulle jag vilja säga att det handlar om att bli medveten om den överkonsumtion vi i väst ägnar oss åt, både vad gäller mat och saker. Vem behöver egentligen de senaste teknikprylarna?

Så, ägna en dag eller två åt lite eftertanke och låt bli att köpa saker, eller mat, det närmaste dygnet. Om inte annat så får du lite extra tid till att fundera om du verkligen behöver köpa allt det du har tänkt!

Även DN.se skriver om detta idag.

Våldtäkt i häkte

I Brasilien sattes en 15-årig flicka i samma cell som ett antal män, vilket ledde till upprepade våldtäkter under närmare en månads tid skriver DN.se idag.

Första tanken som dyker upp i mitt huvud är vad i alla världen tänkte de på? Sånt här gör mig riktigt arg. Förbannad rent av.

Polis och rättsväsende ska skydda medborgarna i ett land. I ett fungerande rättssystem ska sånt här inte kunna hända. För det första ska en minderårig inte behandlas som en vuxen, för det andra ska inte någon kunna någon om man inte har grund för det och för det tredje skall aldrig en kvinna spärras in i samma cell som flera män. Och tydligen är det inte första gången något liknande händer i området heller.

Nog för att man kan tycka att vi i Sverige har överdrivet stor respekt och tilltro till lagupprätthållande instanser, men hellre det än ett system där en häktning kan innebära att någon utsätts för våldtäkter.

Tänkte ni på det, va?

Aftonbladet skriver idag att årets vinterkräksjuka är här och listar alla negativa aspekter kring viruset som kan grävas fram. Det talas om obefintligt vaccin, kräkningar och extrem smittsamhet. Att vinterkräksjukan ställer tills stora problem inom exempelvis sjukvård, äldrevård och barnomsorg överraskar knappast ingen. Men varför basunera ut att den äntligen (ja, viss ironi finns där) har brutit ut för säsongen?

Det finns människor som mår otroligt dåligt bara av vetskapen om att risken att bli smittad finns. Jag är en av dem. Jag vill inte få reda på att risken att smittas nu är jättehög. Jag vill inte veta att sjukhusen sluter avdelningar för att förhindra smitta. Jag vill inte veta att vissa kryssningsfartyg blir rena sjukhusen när smitta utbryter bland passagerarna. Jag vill inte veta!

Jag är en av många som lider av emetofobi - överdriven rädsla att spy. Det finns emetofobiker som inte klarar av att vistas bland människor på vinterhalvåret just på grund av att man vet att risken finns att man blir smittad av vinterkräksjuka eller maginfluensa. Riktigt så illa är det inte för min del, men jag mår fortfarande dåligt av att tidningarna haussar upp smittoutbrotten så som man gör idag. Det är nog så svårt att varje gång man åker med kollektiva transportmedel tänka på att minst en av alla människor där inne antagligen bär på smitta, och bara en hostning från den personen kan innebära att jag kommer bli sjuk och tvingas spy.

Sluta skriva om kräksjukeutbrotten och titta på den resistenta malarian, eller det restriktiva bruket av antibiotika eller kanske den senaste utvecklingen av krisen i Darfur istället. Det är viktigare, intressantare och får i alla fall inte stora grupper av människor att bli rädda för att röra sig bland folk!

Bostadsbrist och ockerhyror

Under hösten har jag varit engagerad i lägenhetsletande i varierande grad. Många stunder har tillbringats med att leta bostadsköer, intresseanmäla sig och surfa runt på Blocket för att se om man kan hitta något bra. I slutändan löste det sig genom kontakter, men det är ändå ett stressmoment att inte veta riktigt vart man ska bo till nästa termin.

Något som jag funderade mycket på medan jag letade bland andrahandsannonserna på olika sajter var hur i all världen en student kan ha råd med en hyra på 5000 kr, en summa som förvånansvärt ofta är den önskade hyran på de lägenheter som hyrs ut för längre eller kortare perioder. Efter lite klurande insåg jag att det inte kan vara möjligt att grundhyrorna faktiskt ligger så högt för exempelvis en etta på 40 kvm. Alldeles för ofta läggs det på några extra hundralappar för eventuella möbler, och så ännu lite till, så att man kanske tjänar en slant på att hyra ut sin fina lägenhet. Kanske vet man inte ens att det inte är tillåtet att lägga på hur mycket som helst på grundhyran?

DN skriver idag om att anmälningarna av sådana hyror, sk ockerhyror, har minskat de senaste åren trots att allt fler, framförallt ungdomar (studenter), hyr i andra hand och man frågar sig varför?

Jag tror för det första att i exempelvis Uppsala är det för det första inte helt enkelt att få tag i en egen lägenhet. Förstahandskontrakt är svåra att få, särskilt om man kommer som nyinflyttad till stan och inte vet riktigt vad man ska vänta sig. Man vet kanske inte heller vad hyrorna normalt ligger på, och heller inte att man faktiskt kan anmäla ocker och om man kan bevisa det faktiskt få en del pengar tillbaka.

Ett annat problem kan också vara att man är rädd för att bli utan bostad om man inte tar ett andra handskontrakt man har chans att få, även om hyran är hög. Stå utan bostad skulle vara snäppe värre än att tvingas betala lite för mycket, i alla fall för mig. Kanske är man orolig för att inte kunna få ett nytt kontrakt om man inte kan uppge referens från tidigare hyresvärd, och låter av det skälet bli att anmäla.

De möjliga förklaringarna är många. Jag tror att man genom tydligare information kan komma åt det här problemet på ett helt annat sätt idag. Fast det allra bästa vore ju om man kunde producera billiga, enkla men bra hyresrätter som även studenter och låginkomsttagare har möjlighet att få. Då skulle i alla fall jag inte ens överväga att hyra i andra hand!

Mitt liv genom slumpgeneratorn 2.0

Lägg in all din musik i en playlist, ställ in shuffle och få ditt liv uppspelat och förutsagt. Underhållande!

How are you feeling today? Andrew Osenga - Amazing Grace
How do your friends see you? Frank Sinatra - You go to my head
Will you get married? The Smiths - This charming man
What is your best friend’s theme song? Thåström - Söndagmåndagsång
What is the story of your life? Julien Jacob - Mêh
What was high school like? Thåström - Karenina
How can you get ahead in life? Corvus Corax - Heiduckentanz
What is the best thing about your friends? Schandmaul - Der Letzte Tanz
What is tonight going to be like? Imperiet - Märk hur vår skugga
What is in store for the remainder of this weekend? Sufjan Stevens - Chicago
What song describes you? Thåström - Djävulen och jag
To describe your grandparents? Rent - One song glory
How is your life going? Julien Jacob - Oma
What song will they play at your funeral? Thåström - Pang boom krasch
How does the world see you? Backstreet Boys - Larger than life
Will you have a happy life? Les Paul & Mary Ford - Vaya Con Dios
What do your friends really think of you? Michael Jackson - They don't really care about us
Do people secretly lust after you? Aaron Spiro - Worthy
How can I make myself happy? Sånger om kvinnor - Vi måste höja våra röster
What should you do with your life? Olivia Newton-John - Hopelessly devoted to you
Will you ever have children? Mae - Sometimes I can't make it alone

Haha, som sagt. Underhållande.

Hur tänkte de nu då?

Läste just om på SR att Sverige ska köpa in vaccin nog för hela befolkningen vid en eventuell influensapandemi. Två doser per person ska ge var och en av oss svenskar fullgott skydd om/när en pandemi utbryter. Det får mig med mina små, men goda, medicinska kunskaper att genast undra hur de har tänkt lösa det?

Trots allt, det finn väldigt många influensastammar. De som blir pandemier är ofta allvarliga, börjar någonstans i Asien och sprids så småningom hit till oss. Ingen kan förutse hur dessa stammar kommer vara uppbyggda, och kan därför inte heller göra ett vaccin förrän pandemin redan brutit ut. Och då ska alltså vi kunna få det troligtvis ännu inte utvecklade vaccinet i tid för att vara skyddade? Jag vet inte, det låter lite som en önskedröm...

Nytt och fräscht eller gammalt och invant?

Sedan jag flyttade hemifrån för drygt fyra år sedan har jag tillbringat fasligt mycket tid på tåg. Först åkte jag fram och tillbaka mellan Skövde och Göteborg nästan varje helg, sedan blev det många turer mellan Sollefteå och Uppsala/Skövde, både nattliga äventyr och segdragna dagar. Nu är snart mina långresedagar över för den här gången. Jag flyttar söderöver och kommer inte behöva åka långa sträckor för möten och för att träffa familjen, utan bor betydligt närmare än förr. Ändå blir jag lite upprörd när jag läser om SJs planerade biljettsystemsreform som DN skriver om idag. Jag kan förstå att de vill tjäna mera pengar. Och jag kan förstå att de vill förbättra systemen. Men varför ändra något så invant och djupt rotat som biljettsystemet och ta bort klassystemet?

Ska jag vara alldeles ärlig är det inte förändringen i sig som är det jag funderar över. Nej, jag kan leva med att man betalar för det man vill ha, och att grundpriset ska kunna variera, tja, köper man just-nubiljetter i vanliga fall spelar det ingen roll om alla biljetter fungerar som dem, även om jag tror att det kan bli problem för till exempel äldre att förstå sig på det hela. Nej, det som triggar igång mig är snarare spekulationen om att man kan komma att ta bort möjligheten att köpa sistaminutenbiljetter som student eller pensionär. Ju fler som vill åka desto dyrare biljett. Ju längre man väntar desto dyrare blir det också. Är det verkligen något som man kommer att tjäna på som resenär? Det är ju gott och väl för den som har möjlighet att planera i god tid, men alla har inte den möjligheten. Som student har man inte tillgång till schema i hur god tid som helst, och man är kanske inte så välplanerad som man borde vara. I alla fall är inte jag det, och om jag vore hänvisad till ett sådant biljettsystem för att kunna ta mig hem skulle det säkerligen inte bli många resor. För jag skulle inte ha råd.

Abstinens?

Efter att ha ägnat en stund åt att surfa runt på diverse speedway-relaterade sidor och bloggar insåg jag att det den senaste tiden har blivit alltför dåligt med livematcher för min del. Nog för att säsongen är över för denna gång - men att endast ha lyckats se en enda tävling, och det var inte inte ens speedway utan en gräsbanetävling i Tibro (Kateryd), på hela sommaren när jag var hemma känns lite lamt. Får bättre mig nästa sommar, tror jag bestämt. Även om Örnarna "bara" kör Allsvenskan så är det alltid skoj att se.

Just nu ligger ju isracingsäsongen i startgroparna, och jag hoppas på att i alla fall kunna se SM-finalen på Studenternas i Uppsala, i regi av Funbo, i år igen. Förra årets final gav en riktig energikick, och det var häftigt att se att gammal fortfarande är äldst i det sista startförsöket för finalheatet. Spänning från det att tejpen gick upp in över mållinjen. Rundbana när det är som bäst!

Nerköp i det långa loppet?

Idag skriver DN om Lejonens köp av Nicki Pedersen, världsmästaren i speedway. Det är förstås roligt att lagen både i den svenska elitserien och motsvarande serier i England, Polen osv har förare i den absoluta världstoppen. Särskilt bra känns det förstås för Lejonen som med sitt nyförvärv förhoppningsvis kan stå sig bra i förhållande till övriga lag trots att de är nya i serien.

Men värvningen av utländska förare till svenska lag har nackdelar. När man kan ta in lovande förare utifrån blir också den svenska återväxten lidande. Jag minns när jag som liten fick följa med pappa till Örnarnas Husky Arena (som då hette kort och gott Grevby) och de svenska namnen övervägde. Skaraborgspôjkarna Karlsson och Klingberg utgjorde ju lagets stomme, och flera andra "inhemska" namn fanns med. Idag är det sällan förare är uppvuxna i klubben där de har sitt kontrakt och utländska förare är mer regel än undantag.

Samtidigt har ju nya förmågor som exempelvis Antonio Lindbäck dykt upp de senaste åren och imponerat stort. Det vore väldigt synd om klubbarna tappade förmågan att lyfta fram, stötta och integrera dessa i sin verksamhet för att ge sporten nya lyft. Trots allt har svensk speedway varit mycket framgångsrik genom åren, förhoppningsvis kan den vara det även i framtiden!

Jordgubbar och klimatfunderingar

Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag läste det här. Jordgubbar mitt i vintern, (ja, här uppe är det kallt och snöigt - alltså är det mitt i vintern), knepigt värre.

Kanske är det bara jag, men det känns som om det de senaste åren har varit mer och mer konstiga saker som händer vid fel tidpunkt på året. Träd som knoppas redan på hösten, blommor som kommer fram i januari och nu dessa jordgubbar i mitten av november... Eller har det alltid varit så, bara att ingen har påpekat det tidigare?

Tankarna kommer inte helt osökt in på allt prat om klimathotet. Det är svårt att veta vad man egentligen ska tro, för varje argument för att hotet är verkligt finns det ett motargument av samma dignitet, och det är svårt även för någon som försöker hålla sig insatt att reda ut vad som egentligen är mest sannolikt och riktigt.

Jag kan tycka att det finns mer akuta problem att ta tag i just idag. Samtidigt kan man inte skjuta klimat- och miljöproblemen på framtiden - förr eller senare kommer det att vara för sent för att göra någonting åt saken. Det är oroväckande, men inte överraskande, när människor tar klimathotet på större allvar och ser det som ett större problem, än exempelvis de pågående svältkatastrofer som återkommer år efter år i samma områden i vissa delar av Afrika. Återigen är det människans oförmåga - eller kanske också i många fall ovilja - att se det som händer långt bort som något som berör alla som spökar. Varför bry sig om de tusental som dör av någon sjukdom som bara finns just på den där kontinenten och aldrig kommer bli ett problem för oss här? Vad gäller klimathotet kommer det i det långa loppet påverka alla, överallt. Kanske är det därför en medialt större fråga och något som är lättare att relatera till när det inte bara hotar människor långt bort i andra delar av världen?

Samtidigt kan man fråga sig vad som är viktigast: rädda liv nu så att det finns någon kvar att rädda jorden för sedan, eller att göra så mycket sommöjligt för klimatet nu och sedan ta hand om de människor som finns kvar? Vi i de rikare delarna av världen måste ta på oss ett ansvar för de konsekvenser våra handlingar ger. Samtidigt är det svårt att vara engagerad i alltför många frågor samtidigt, i alla fall om man vill kunna göra bästa möjliga insats överallt, de ekonomiska resurserna finns men frågan är om man kan, och vill, frigöra tillräckligt på en gång för att kunna hantera "enstaka" svältkatastrofer, epidemier och utbredd fattigdom och konflikter samtidigt som man hindrar klimatet att förändras alltför mycket. Om det ska lyckas måste en attitydförändring till, bland vanliga svenssons som du och jag, men också bland politiker, regeringar och andra makthavare. Företag och andra typer av bolag måste också ändra inställning från att tänka på ekonomisk vinning till att se fördelarna med en hållbar utveckling och verksamhet som inte påverkar miljön så som den gör idag. är det möjligt? Jag vill gärna tro det. Jag hoppas verkligen det. Men innerst inne är jag tveksam.

Tankeväckare

Mitt förra inlägg fick mina tankar i rullning, och jag insåg att jag inte hade publicerat några av mina mer kritiska dikter på Syrinxx, min skrivblogg ännu. Sagt och gjort, nu har jag i alla fall lagt upp dem där för allmän beskådan. De är gamla, och de håller kanske inte jättehög kvalité - men de uttrycker en åsikt som inte får försvinna obetänkt!

Medial uppmärksamhet och de bortglömda problemen

Ibland blir jag fruktansvärt upprörd över vad och hur vissa nyhetsmedier vinklar sina artiklar eller inslag. Saker som absolut inte har något som helst nyhetsvärde i mina ögon blåses upp och blir hur stort som helst, medan man på sin höjd skriver någon liten notis om något som egentligen förtjänar att ta mycket större plats. Men ibland lyckas man faktiskt till och med på aftonbladet.se skriva om det som faktiskt är viktigt och som kan innebära en förändring.

Idag förfasar jag mig, antagligen tillsammans med en hel hög med andra, över förhållandena i den serbiska psyksjukvården. Det är fruktansvärt när människor av en eller annan anledning behandlas som djur bara för att de inte råkar vara som alla andra, är utan familj eller har så små ekonomiska resurser att de inte kan få annan hjälp. Dock är det inte det faktum att man har upptäck hur dåliga förhållanden som råder i Serbien som är värst, utan snarare misstanken om att situationen ser ut på samma sätt på många platser runt om i världen som gror i mitt medvetande. Och det rör inte bara sjukvård. Barnhem, äldreboenden och liknande institutioner i länder eller områden som lider av svag ekonomi och stora klyftor i samhället med segregering, fattigdom och svält som följd är också drabbade av dålig hygien, för lite personal och överbeläggning, allmänt dålig omvårdnad och vanvård.

Frågan man kan ställa sig är hur kan vi som har det förhållandevis bra med våra sjukvårdssystem osv hjälpa till att förändra på andra platser? Jag vet inte, jag har inga svar. Men jag tror att vi måste bry oss och engagera oss innan det det är försent

Jaha, dags för friska tag!

Jag har tagit mitt beslut tillfånga och bestämt mig för att låta mig själv vila från träningen idag, dels på grund av att mitt huvud hotar att sprängas, dels på grund av att jag fick saker att gå igenom som krävde omedelbar uppmärksamhet, så jag hade helt enkelt inte hunnit i tid till att träna. Nåja, får ta igen det en annan dag...

Problemet är att jag just nu känner mig som en stor degklump. Större delen av mina dagar tillbringas sittandes i soffan eller vid skrivbordet tillsammans med ett gäng böcker och datorn. Det är inte ett dugg bra någonstans det här med uppsatsskrivande.

Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att öka antalet träningspass, och komma iväg på minst tre styrkepass och två kondispass per vecka. Nu när min cykel har punka så måste jag dessutom gå bort till IKSU, vilket är lite irriterande, men ack så nyttigt. Frisk luft OCH nödvändig transportsträcka slår liksom två flugor på en gång. Nu när jag inte är på universitetet nästan någonting så behöver jag verkligen de där promenaderna, för att inte tala om dagsljuset!

Har också bestämt mig för att, i ett försök att ha bättre koll på matpengarna och bättre planering av maten, göra matlistor för en vecka i taget. Frågan är väl om jag kommer hålla mig till dem eller tycka de är jättetråkiga, men jag ska i alla fall göra ett försök!

Träsvärd och snor

Har fått en förkylning på halsen. Tack och lov är jag mest bara snorig och täppt i näsan, förutom att mitt huvud nästan dödar mig och jag är jättejätteseg. Trots detta ska jag göra ett ryck och köra ett pass Forza ikväll. Ska bli riktigt skönt, men om det ens har hälften av den effekt den hade på mina armar efter förra gången kommer jag ha armar som inte orkar göra någonting ett par dagar framöver. Rätt skönt, men också lite frustrerande när man knappt ens kan schamponera håret utan att stöna av ansträngningen att hålla armarna uppe!

Fnatt

Var egentligen på väg att lägga mig när jag fick lite glädjefnatt bara helt apropå precis nu. Det är så skönt att det är ordnat med boende i Uppsala till våren, att jag i princip är helt säker på att komma in, och att flytten kommer gå något sånär smidigt! Jag har en hel del ljuspunkter inplanerade fram tills dess, och att starta om från början på ett nytt ställe kommer ge mig en kick, det känner jag redan nu.

Läser just nu Robin Hobbs Den gyllene mannen, närmare bestämt bok numro två av tre, Narrens hemlighet, och är helt fast i en värld fylld av allsköns magi och talande djur. Hon har verkligen lyckats fånga den där känslan man får när en katt stryker sig mot benen och ser upp på en med lika delar krav och bedjande i blicken. Alldeles underbart! Kan knappt lägga ifrån mig boken när jag väl tar upp den, och det är alltid en trevlig upplevelse att kunna förlora sig helt. Särskilt när man inte mår riktigt toppen, snorig som jag är.

För övrigt funderar jag på att skaffa någon liten kompis när jag har flyttat. En kanin, ett marsvin eller kanske en katt...

Om drömmar kunde tydas...

Jag hade en väldigt konstig dröm i natt. Den var liksom inte konstig på det där vanliga sättet där det händer skumma och otroligt onaturliga saker, utan i denna drömmen var det känslan som var det underliga.

I natt satt jag i en bil. Vi var tre personer, en A, en J och en C, och skulle ta oss hem (till Sverige) från nåt okänt land långt bort. A, yngst och mest utan körkort av oss tre körde, jag satt bredvid och ömsom sov, ömsom läste karta eller var allmänt seg. J satt bakom mig och pratade sövande med sig själv.Vi, eller snarare A då, körde många mil. Många dagar satt vi i den där slitna bilen utan att äta nåt, utan att stanna, och, vilket inte gällde mig, utan att sova. En dag eller kanske kväll, det är svårt att avgöra så här i efterhand, kom vi till en plats där jag hade bott en tid. En tvåvåningskorridor, där mitt namn fortfarande stod kvar vid min dörr, ett par skor låg slängda framför hallspegeln och några böcker fortfarande låg i bokhyllan. Det var konstigt att se en plats där jag uppenbarligen hade bott utan att kunna minnas när eller varför, men ändå känna sig hemma.

Nåväl. Vi bestämde oss för att åka vidare, men kunde inte komma ut ur byggnaden - vi var fångar i mitt förflutna. Inte förrän vi hittade ett bombsäkert och helt anonymt sätt att sätta igång brandlarm på våningen under lyckades vi ta oss därifrån, åkandes på ett tefat. Ett sådant man åker på snön med, alltså. Inte ett fat till en kopp... Väl tillbaka i bilen igen höll min rygg på att gå sönder, så J masserade mig hela vägen från Murmansk till Berlin, och det var den i särklass bästa massagen jag någonsin har fått. Till slut somnade jag medan J fortfarande knådade min nacke.

Ungefär där vaknade jag med en mycket behaglig känsla i hela kroppen. Sådär avslappnad och lealös som man ofta önskar att man var, men sällan är. Om någon kan förklara för mig vad den där drömmen betyder så vore jag tacksam!

Almanacksjakten har börjat...

...och avslutats också, konstigt nog. Varje år, och ibland till och med varje termin, blir det en intensiv jakt på Den Perfekta Almanackan, som alltid resulterar i att jag köper en anteckningsbok och gör min egen almanacka. Men den här gången - trumvirvel och fanfar! - har jag hittat den!

Genom diverse länkar här och där, hittade jag till personligalmanacka.se där man inom vissa givna ramar kan designa sin egen almanacka. Toppen tyckte jag och beställde en. Det är en aning dyrt, men varför inte? Jag har trots allt lagt ut max femtio spänn per almanacka de senaste fem åren när jag alltid har gjort egna i slutändan, så det kan vara väl värt pengarna.

Losing it

Låttexter är intressanta. De kan vara totalt intetsägande om man bara läser dem, eller innehålla så mycket känslor att man nästan spricker av dem. Rushs Losing it är en sådan där låt som både har ett underbart sound, med skira melodier och sköna slingor. Framförallt har den en väldigt tänkvärd text. Lyssna och fundera!

Losing it
The dancer slows her frantic pace
In pain and desperation,
Her aching limbs and downcast face
Aglow with perspiration

Stiff as wire, her lungs on fire,
With just the briefest pause
The flooding through her memory,
The echoes of old applause.

She limps across the floor
And closes her bedroom door...

The writer stare with glassy eyes
Defies the empty page
His beard is white, his face is lined

And streaked with tears of rage.

Thirty years ago, how the words would flow
With passion and precision,
But now his mind is dark and dulled
By sickness and indecision

And he stares out the kitchen door
Where the sun will rise no more...

Some are born to move the world
To live their fantasies
But most of us just dream about
The things we'd like to be
Sadder still to watch it die
Than never to have known it
For you, the blind who once could see
The bell tolls for thee...

Nattliga tankar i ett fruset Umeå

Det finns nätter - och så finns det Nätter. Nätter som bara är en enda ändlös räcka av tankar som hakar i varandra och bildar långa kedjor av ångest. Man ligger vaken och grubblar över allt som inte är som det ska eller borde bara, över vad man saknar och vad man har mist. Trots att tröttheten smyger i ögonvrårna kan man ligga i timmar och bara älta. Sen finns det nätter då man bara sover en djup, tung och drömlös sömn, som ger all vila man kan önska sig. Nätter som ger bra dagar. Men det finns också Nätter som man önskar aldrig ska ta slut. Nätter som bjuder på stjärnbestrydda himlar, gnistrande snölandskap, tysta viskningar av samförstånd, uppfyllda drömmar... Det här är inte en sådan.

Det här är en natt som, som så många andra, kommer ta slut alldeles för fort, men som också kom alldeles för fort. Smygande kastade den sig över mig, och nu har den mig i sitt grepp. Bunden till den fram tills gryningssolens strålar ger den nya dagen sitt ljus, men ändå klarvaken, knivskarp och grubblande över livet. Tröttheten har sänkt sig som en slöja över mig, men ändå känner jag mig onaturligt klar. Det är nu tankarna på det som aldrig hinns med på dagen kommer. Tankarna, drömmarna, önskningarna. Allt det där som aldrig uppfylls, men som aldrig lämnar hjärtat.

Jag ser mig om i mitt lilla rum; min säng, bokhyllan fullproppad med böcker, filmer, spel. Skrivbordet med sina högar av kurslitteratur, blommorna. Med ens så främmande men samtidigt så välbekant. Vem är jag egentligen? Vad gör jag här? Vart är jag på väg?

Jag saknar alla svar.

Ljuspunkter i höstmörkret

När det är som mörkast under hösten, du vet, när solen går ner jättetidigt, det mörknar strax efter tre och snön ännu inte har börjat lysa upp kvällarna brukar jag mysa. Dricka te, kura ihop mig i ett soffhörn med en filt och en bra bok. Och ofta - ofta - lyssnar jag på låtar som betyder mycket för mig, eller som helt enkelt ger en skön känsla.

Mitt senaste tillskott av skön musik som är perfekt för mys och avslappning är Julien Jacobs platta Cotonou. Den har verkligen det där sköna gunget som gör att man blir lealös och bara hänger sig åt musiken. Jag upptäckte Jacob genom Marabous reklam, något som både gör mig glad och ledsen. Hur i all världen har de kunnat ta en sådan fantastisk låt (titelspåret, för övrigt) och förstöra den genom att knyta den till något så trivialt som choklad? Nåja, utan den reklamen hade jag aldrig upptäckt musiken, så inget ont som inte har nåt gott med sig, men ändå!

För att spinna vidare på världsmusikspåret är Manu Chao en sån där artist vars låtar alltid gör mig glad och beredd att skutta omkring och tjoa och dansa hela dagen lång. Inte illa, det som kan få mig på toppenhumör i mörkret förtjänar verkligen att uppmärksammas, för det är inte mycket som lyckas med det!

Bat for lashes är en grupp som jag tidvis lyssnar hur mycket som helst på. De har ett lite sorgligt, dämpat sound som bäst kan beskrivas som annorlunda. Sad Eyes får mig att gråta, och Whats A Girl To Do gör mig illa till mods, samtidigt som jag njuter nåt alldeles kolossalt av orden, tonerna, rytmerna... Kan verkligen rekommendera dem!

Utöver dessa finns det en hel hög med grupper och soloartister som är fantasiska, var och en på sitt speciella sätt. Många gånger fastnar jag för en speciell låt som ger något särskilt. Exempelvis Marillions Ocean Cloud, Hinders Lips of an angel, Kill Hannahs Lips like morhpine, Evergreys Trilogy of the damned, och Thåströms Karenina och Flicka med guld. Listan på låtar kan göras hur lång som helst! Sofia Karlssons tolkningar av Dan Anderssons visor är underbara, likaså Lokes jordnära visor med klockrena texter som det är lätt att relatera till.

Kort sagt, det finns en uppsjö av låtar och band som man kan lyssna på om och om igen utan att tröttna. Det gäller bara att hitta dem!

P.S. Lillasyster är utmärkta att lyssna på om man har lite svårt att vakna på morgonen. Spela Kräkas på högsta volym så studsar man runt efter en halvminut. Jag lovar! D.S.

Framtidsstress

Jag har en plan.

Nej, jag har inte sett för mycket på Jönssonligan, även om när jag var yngre tyckte de filmerna var väldigt roliga. Jag har bara lyckats planera mitt liv fram till jul (och en bra bit efter också), och börjar känna lite ångest för allt som ingår där.

Besökande vänner, förslagsutkastskrivande, kampanjmöten, styrelsesammanträden, resor och veckolånga vistelser, julklappsinköp, julledighet, uppsatsskrivande, flyttar, ännu flera möten, uppsatsseminarium.... Listan kan göras, och är!, hur lång som helst. Och mycket ska hinnas med innan jul för att minimera det som ska göras efter (och under) jul.

Det är liksom bara uppsatsskrivande som gäller nu. Nästan i alla fall. Men det är där tyngdpunkten ligger, och enligt min plan ska jag vara så färdig som möjligt innan jul, även om den inte ska in förrän i början av januari. Jag vill helt enkelt slippa sitta över jul med annat än språklig bearbetning och möjligen lite formaliafixande. Förhoppningsvis lyckas jag, men det kommer krävas en massa disciplin.

Veckan som kommer ska ägnas helt åt att skriva teori, till exempel. Sedan är det "bara" resten kvar. Den stora biten är ju empirin - att lyckas hitta bra, aktuellt och relevant material är inte helt enkelt. Det är heller inte helt lätt att få det på pränt på ett strukturerat, välformulerat och intressant sätt, även om det nog egentligen är mitt minsta problem.

Jag måste erkänna att jag är mer nervös för hur jag ska få ihop det här än jag nog visar utåt. Samtidigt vet jag att jag kan. Jag är bra på att skriva, och jag är duktig på att se relevans och samband. Så det ska inte vara nåt problem, om jag bara kan vara så disciplinerad att jag följer min stenhårda plan. Och enligt den bör jag om två veckor, eller ja, tio dagar, redan ha fått ihop halva uppsatsen. Och tja, jag är väl inte riktigt där än, om man säger så. Men det är på gång. Det gäller bara att jobba på...

Vädrets makt

Jag blir så trött.

Igår var en gnistrande vacker dag. Några minusgrader, molnfri himmel, någon centimeter snö som förvandlade allting till ett gnistrande paradis. Snön lyste upp mörkret på vägen bort till IKSU, och allt var frid och fröjd.

Det första jag gör när jag vaknar brukar vara att dra upp persiennen, titta ut på vädret och kolla temperaturen. Och stänga igen fönstret som alltid står öppet över natten - och en stor del av dagen - förstås. Så även imorse. Och sällan har vädret gjort mig så besviken som då. Det regnar, snön är borta och allt är grått, tråkigt och blött. Helt i enlighet med hösten.

I ett försök att slippa ge mig ut i det alltför snart har jag planerat om hela min dag, som för övrigt präglas av städning och uppröjning. Och tvätt. Planen med att träna vid lunchtid förkastades, och en ny gjordes - en med träning ikväll och allt annat under dagen.

Det blir så jobbigt när vädret påverkar hur man lägger upp sin dag. Men det är en klar fördel att inte vara schemalagd annat än enstaka dagar, det förenklar liksom planeringen på så sätt att man är fri att slänga om och fixa lite som man vill.

Den Andra Sidan

Dagar kommer, dagar går. Ibland vandrar jag med huvudet bland molnen, ibland känns det som om fötterna vore doppade i bly - alldeles omöjliga att rubba och jag släpar mig fram i tillvaron. Vissa perioder är värre än andra, vissa är bara ren och skär lycka.

Ibland funderar jag på vad om hade hänt om jag hade kunnat leva mitt liv om igen. Skulle jag gjort samma val, sagt samma saker, trampat samma stigar genom livet? Drömmar som jag hade som vilsen tonåring - vad hände egentligen med dem?

Människor har kommit - men lika ofta har de gått igen som de har stannat kvar. Jag antar att det är så det brukar vara, men måste det alltid vara så? Tankar och drömmar inför framtiden lever kvar endast som ekon från det förflutna. Det är inte mycket som faktiskt har blivit som jag trodde, drömde, önskade. En del har blivit bättre, en del har blivit sämre. Vissa saker som man aldrig trodde skulle kunna hända har boxat mig i magen och lämnat mig kvidande på marken, hjälplös tills jag har orkat samla ihop mig och gå vidare.

Om jag hade kunnat leva mitt liv om igen, hade jag varit samma person som jag är idag? Knappast. Bagaget med tunga bördor av sorg och smärta finns alltid kvar och sätter spår som aldrig kommer suddas ut. Men detsamma gör alla glädjeämnen och soliga minnen. Jag vet inte om det verkligen att det är sant som man säger - att allt ont har nåt gott med sig - men en sak är säker: utan både det onda och det goda skulle jag inte kunna säga att jag vet vem jag själv är, vart jag är på väg och vilka drömmar jag har. Trots allt.

Snö

Det finns få saker som gör mig så lycklig som snöfall. Särskilt det första för året, det som här i Umeå kom i lördags förmiddag. Om det singlar några enstaka flingor i mitten av oktober eller är full snöstorm i slutet av februari spelar ingen roll - åsynen av det där vita luddiga kalla som faller gör mig alldeles glad och varm inuti. Känslan av jul infinner sig nästan omedelbart och jag vill inget hellre än att krypa in under en filt i soffhörnet med en bra bok och en kopp rykande hett te och bara vara.

Kalla, vita, stilla vinterdagar är bland det vackraste som finns. När solen gnistrar i den orörda snön är det verkligen inte svårt att föreställa sig hur kung Vinter har svingat sin spira och bäddat in hela världen i luddig, gnistrande bomull. Tyvärr ser man sällan denna fantastiska vintervärld idag. Avgaser, bilar, pulkor och annat stör den stilla bilden, och snön är sällan vit och orörd särsilt länge. Inte sällan smälter den bort eller förvandlas till slaskig grå sörja innan man hunnit njuta av den, och istället för en vintervit värld får man en slaskgrå.

Ännu ligger årets vinter framför oss. Ännu lever förhoppningen om en kall och snövit - en vacker - vinter framför inom mig. Fram tills den stund då snön kommer på allvar ska jag njuta allt jag kan av de små stunder av ren och skär lycka som infinner sig så fort några flngor singlar stillsamt ner från himlen, virvlande på sin färd mot marken.

En Dålig Dag

Idag är En Dålig Dag. Ligger på min soffa med datorn på magen och slösurfar i brist på koncentration nog att skriva plugg. Inte kan jag ge mig ut på nån promenad heller, även om jag verkligen skulle vilja ut i friska luften en sväng, eftersom jag just idag gör säkrast att ha toan inom räckhåll. Måste ha ätit nåt underligt eller så har jag fått en släng av något, för min mage är verkligen inte som den ska idag. Inte igår heller. Alltså, En Dålig Dag.

Tiden springer förbi medan vi gömmer våra huvuden i sanden

Jaha. Så har bloggen gått i stå igen. Det är närmare två månader sedan jag skrev nåt sist, och ännu längre sedan jag faktiskt skrev något vettigt.

Det är konstigt att tiden kan gå så snabbt. Jag har varit här i Umeå mer än två månader nu, men det känns som jag har bott här i evigheter. Och på ett sätt har jag väl det också. Med tanke på att rummet ser precis likadant ut som det jag hade förra hösten och alla mina saker är desamma, så är det ju nästan som att vara på samma ställe. Bortsett från att området ligger någon helt annanstans, naturligtvis. Faktum är att hela hösten snart har gått. Och när det börjar lacka mot jul är det dags för flytt återigen. Då är målet också att ha en uppsats kring trafficking i Tjetjenien färdig för språklig bearbetning och översyn, och att faktiskt kunna ha riktigt ledigt under julhelgen. Det känns fortfarande väldigt avlägset med mitt uppsatsskrivande, men jag måste komma igång så snart som möjligt. Hur ska jag annars lyckas få ihop det till den sjunde januari och inlämning?

Tillvaron är dock inte bara datorsalar, SPSS och metodkurs. Inte riktigt i alla fall, även om den mesta vakna tiden faktiskt ägnas åt plugg på ett eller annat sätt. I helgen som gick var de Tre Vännerna och Jerry i Stockholm på en liten nöjesresa. Shopping, matlagning, film och konsert hann vi med de två dagarna vi var där, även om vi väl sov bort större delen av lördagen efter en lång natt på nattåget från Umeå. Söndagens spelning med Manu Chao och den egentliga anledningen till resan var toppenbra! Fantastisk musik, sällan skådad energi och en stämning som gjorde det omöjligt att sitta stilla. Hela Hovet var på fötter och dansade innan kvällen var slut, och det fanns nog inte någon som inte var nöjd med kvällen!

Nu väntar en helg med plugg, sovmorgnar och trevliga stunder. För en gångs skull ska jag inte åka någonstans vilket är fantastiskt skönt. Och man kan ju säga att jag behöver vara kvar hemma lite också - börjar bli riktigt trött på att fara omkring som en galning mellan norr och syd. Tack och lov att det är slut på det till våren!

Tillbakablickar

Ibland måste man börja fundera på det som man redan har lagt bakom sig. Det kan handla om relationer med andra människor, om handlingar, om händelser eller om längre perioder i livet. Ett sådant tillfälle har jag haft de senaste dagarna när jag, mer eller mindre konstant, har suttit och tänkt tillbaka på tiden i Kristinehamn.

Det är konstigt, men så fort man börjar tänka på något som inte har varit helt trevligt så kommer känslorna från det där speciella tillfället tillbaka och liksom översköljer en. Och det finns absolut ingenting man kan göra åt det. Inget alls.

Jag har precis (nåja, i onsdags, men ändå!) skrivit klart min praktikrapport om tiden i Kristinehamn. Men den handlar egentligen bara om själva jobbet och praktikplatsen. Allt annat runt omkring, som stället man bor på exempelvis, har bara flugit runt i huvudet medan man har gjort sig av med allting som handlade om praktikuppgifter, handledare och sånt.

På ett sätt är det skönt att faktiskt få tillfälle att bearbeta allt det där. Samtidigt vill jag bara glömma. Inte praktiken, men den där tiden i tråkiga lilla Kristinehamn då jag verkligen var ensam. Det är väl säkert så att även det var en nyttig erfarenhet, men vem vill minnas sådant som har varit riktigt riktigt jobbigt?

Nu ska jag bara klara av opponeringen, och förhoppningsvis inte behöva komplettera själva rapporten. Sen är vårterminen officiellt avslutad och avklarad!

En vecka i norr

Tänkte att det kanske kunde vara på sin plats med en liten uppdatering om vad som händer i mitt liv just nu, såhär i sommarens slutskede.

Den gångna veckan spenderades till största delen i de nordligare delarna av vårt avlånga land, närmare bestämt i Luleå, där Svenska Kyrkans Ungas Stora Årsmöte 2007 gick av stapeln. Mera om själva årsmötet kan man läsa på Svenska Kyrkans Ungas hemsida, där man också kan se bilder, läsa årsmötesbloggen och få koll på vad som egentligen beslutades.

Efter en lördag full av huvudvärk, panikartad flytt- och resepackning samt en mycket god middag så satte jag mig på tåget upp mot Stockholm tillsammans med Johanna. Drygt tre timmars väntetid fylldes ut med lite shopping, nudelwook (som intogs med pinnar som enda ätredskap) nere på Kungshallen, och lite promenad ut mot slottet och riksdagshuset innan det var dags att möta upp resten av FS-gänget på stationen och sätta sig på nattåget mot Luleå. Trots den varma kupén var jag något sånär utvilad när vi, glada ihågen men aningens ofräscha klev av tåget och tog sikte på stadshotellet och en välförtjänt och efterlängtad frukost. Efter en god måltid följde en dag full med förberedelser inför årsmötet, möten med gamla vänner och en alldeles fantastiskt god avslutningsmiddag nere i hamnen.

Veckans mötesförhandlingar avlöpte mer eller mindre smärtfritt, även om det under åtminstone en dag var väldigt dålig och tryckt stämning då vi i FS fick ta emot mycket och rejäl kritik, både befogad och obefogad. Dock tog vi oss tillslut igenom hela föredragningslistan och vid femtiden på torsdagen var alla frågor avklarade, en ny styrelse vald och de avgående ledamöterna avtackade.

Jag hade lite tur och fick lift ner till Umeå redan på torsdagskvällen med ett gäng glada grabbar så vid elvatiden kom jag då äntligen in i mitt nya hem som faktiskt, hör och häpna, är nästan identiskt med det jag hade på Ålidhem i höstas. Det är lite spännande, men jag har själv bidragit till det genom att möblera på samma sätt, och dessutom sätta upp samma saker på väggarna, ha samma matta och gardiner. Så jag känner mig så hemma som jag någonsin kan göra!

En sak återstår dock: jag behöver skaffa en väggklocka och något snyggt till väggen ovanför min säng. Just nu har jag vissa planer på att göra en snygg förstoring av något av mina foton från familjens USA-resa förra sommaren och slänga upp i ett glas där. Det är förresten inget som jag har kommit på nu. Eftersom det finns några riktigt fina bilder från bland annat Yosemite, Grand Canyon och Los Angeles (och jag är faktiskt väldigt stolt över dem!) så tycker jag att det kanske vore en trevlig investering att göra något av någon av de bilderna. Bland annat finns en väldigt vacker solnedgångsbild och en underbar bild från en hög utsicktspunkt i Yosemite. Vi får se vad som händer med det, ännu har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra och vad det blir av det!

Just nu håller jag, förutom det allra sista finliret i rummet, på att skriva min stora rapport över praktiken. Den ska vara klar på onsdag, så det brinner lite i knutarna kan man säga. Men förhoppningsvis ror jag även detta i hamn och kan lättad lägga det bakom mig om en dryg vecka. Så nu ska jag inte sitta här och fördriva tiden med onödigheter, utan koncentrera mig helt på rapporten och SRV. Fast man vet ju aldrig, kanske dyker det upp något nytt sött på Syrinxx istället. Helt säker på att kunna hålla sig ifrån bloggarna är man ju inte!

Andra bloggar om: Livet, Dagbok, Svenska Kyrkans Unga

Ny blogg

Jag har, efter lite funderande, bestämt mig för att skapa ännu en blogg. Den nya bloggen heter Syrinxx och kommer innehålla noveller, dikter och liknande, alltså helt enkelt sånt som jag skriver, men som inte är av övrigkaraktär. Allt annat, såsom funderingar, betraktelser, dagboksinlägg, recept och annat som helt enkelt rör livet kommer finnas kvar här på Tibicina.

Detta innebär bland annat att vissa saker kommer försvinna härifrån - tanken är att alla gamla inlägg som passar in på Syrinxx ska läggas över dit så snart som möjligt, men det kommer antagligen ta ett tag. Det är ju så mycket annat som händer runt omkring just nu!

Syrinxx hittar du här.

Älvekärlek

En liten dikt skrivet på temat Älvor. Inte riktigt ett hastverk, inte riktigt något genomtänkt, men ändå en text jag är ganska så nöjd med. Förhoppningsvis lyser själva historien igenom.

Månens gyllengula skära
stiger över dunkel skog
Stilla sitter älvegossen
blicken sänkt i tankfullhet

Drömmande han ser framför sig
ebenholtz och törnrosknopp
Daggdroppsskratt; han hör det klinga
minnesflicka dröjer kvar

***

Tysta månens mildhet lyser
flickan vandrar ner till sjön
Vattnets stilla yta speglar
mångata mot horisont

Flickans hår är ljust som silke
likt en gloria det står
där hon stilla uti sanden
så försiktigt sjunker ned

Sakta tårar rullar nedåt
droppar över naken hud
Genom skogen gråten ekar
tonar långsamt, sakta bort

Varsamt hon sig vingligt reser
tyst och stillsamt ser sig kring
Vandrar sedan ut i vattnet
Snart hon inte längre syns

Aldrig ser han henne åter
Hon med slikesfärgat hår
har för alltid lämnat livet
med dess saknad och dess sorg

***

Stilla sitter älvegossen
sörjer flickans daggdroppsskratt
Sakta vandrar bort från stenen
dimma följer i hans spår

Resmål Stuttgart

När vädret har varit grått, blött och tråkigt i flera veckor hemma i Sverige, så har jag slutligen flytt landet. För att komma bort hemifrån, för att bara ta det lugnt och för att hälsa på systeryster d.ä. och Snellen har jag lämnat Skövde och Sverige för Stuttgart och Tyskland. Igår morse strax före tio avgick tåget mot Arlanda. Efter en varm och proppfull tågresa kom jag till en lika proppfull Stockholm central där jag inte orkade leta reda på en lugn plats att äta min matsäck på, utan snabbt tog mig till Arlanda Expressen och raka vägen ut till flygplatsen för att istället vänta där en halv evighet.

Först jättelång incheckningskö (som jag ändå var framme vid ganska exakt två timmar innan planet skulle lyfta), sedan en timmas väntan ¨på att det skulle bli dags att borda. Men självklart var planet försenat från vart det nu kom ifrån, vilket resulterade i att vi lämnade Sthlm 40-50 minuter efter beräknad flygtid. Så typiskt! Dessutom åkte vi i världens fulast plan - det var knallcerist!

Men sedan gick resan smärtfritt, fick min väska nästan först när vi hade landat, och hittade Ellen utan problem. Sedan blev det en kväll med god mat på en närliggande pub, den tyska specialiteten Käse-und-Sahne-Spätzle (pasta med grädde, ost, stekt lök och lite baconstrimlor, vilken serverades tillsammans med potatissallad! Lite speciellt, men gott! Potatissalladen var iofs mer som mos, men det var helt klart både gott och uppfriskande i värmen. Sedan tog vi en promenad runt bostadsområdena på campus, och sedan hängde vi mest och pratade, pluggade och läste lite resten av kvällen.

Värmen ja. På tåget mellan Sthlm och Arlanda visar de ju information om vädret på olika platser i Europa. Klockan var ungefär halv ett, och skärmen visade ca 20 gradig värme i Berlin och 24 grader i Rom. I och för sig med sol, kanske med lite moln här och var. Så jag väntade mig liksom ingen särskild värme. Möjligen lite soligare än hemma. Döm om min förvåning när jag klev av planet och möttes av strålande sol och närmare 33 graders värme! Det blev ombyte redan på flygplatsen...

Idag har jag inte gjort mycket. Vaknade ganska så tidigt för att Ellen skulle skriva klart en uppgift, sedan slappade jag hela förmiddagen medan hon hade föreläsning. Men nu, efter en god lunch på "Mensa" (typisk skolkafeteria) så ska jag ge mig ut och lägga mig på nån gräsplätt med skugga och läsa en stund. Vi planerar att gå och bada lite senare när Ellen är klar för dagen, men fram tills dess roar jag mig på egen hand.

Dagens soundtrack

Soundtrack för idag måste nog bli Cue - Burnin. Inte för att texten passar in, inte för att låten är fantastiskt trevlig att lyssna på, utan helt enkelt för att den har snurrat hur många gånger som helst idag. Och för att den passar min sinnesstämning.

Skogsfunderingar

När jag långsamt vandrar på stigen genom skogens tystnad funderar jag. Över väder, vänner, livet, drömmar, idéer, människor, arbete, framtid, flyttar... Det finns så mycket som måste trängas inne i huvudet, och som så ofta får stanna där inne av en eller annan anledning. Ofta får mina funderingar utlopp genom små spontankomponerade visor, eller genom små textsnuttar som vare sig kan sägas vara noveller eller dikter. Vardagsbetraktelser eller bara ord, snarare.

Vissa saker önskar man att man hade kunnat sätta ord på, andra önskar man snarare att man låtit bli att skriva ner. Sånt som jag skriver ner publicerar jag ofta någonstans på nätet, exempelvis på Sockerdricka, Poeter, Catahya eller här på bloggen, allt beroende på vad det är för genre och hur texten känns. Naturligtvis finns det en väldig massa textsnuttar som aldrig har varit tänkta att publiceras över huvud taget, men mycket av det som faktiskt är avslutat läggs ut, ofta i infall av spontanitet. Men ibland ångrar jag mig. Betyder texterna verkligen samma saker för mig nu när jag har blottat dem för alla andra, eller har de urholkats till oigenkännlighet? En text, en bild, en melodislinga, en doft, en färg... Allting har så olika betydelser för oss människor. En viss textrad kan för mig symbolisera otroligt mycket, medan samma rad för någon annan bara innebär en rad som kanske verkar totalt meningslös. Det är en evig balansgång mellan egna känslor, sina texter och andras uppfattningar.

Tyvärr verkar mina känslor och tankar inte fästa på papper just nu. Kanske är det för mycket som rör sig inom mig för att jag ska kunna formulera dem, eller så är det helt enkelt så att de vägrar samarbeta. Det är otroligt frustrerande, eftersom jag just nu behöver få ur mig det mesta. Men för tillfället får jag lyssna på musik som jag kan lägga in mina känslor och tankar i bit för bit. Och förhoppningsvis leder det till större harmoni och mindre stress.

Värt att nynna på

Ibland får man så textrader eller melodislingor på hjärnan. Vad man än gör så vägrar den där strofen att släppa taget och man får vackert gå där och komma på sig själv med att nynna samma slinga om och om igen.

I helgen har jag haft en sådan slinga i huvudet, och som har tvingat sig fram vad jag än har tagit mig för. Typiskt nog har det varit en liten textrad med en väldigt trallvänlig melodi, och nynnandet går nu in på sin femte dag. Nu har jag förstås också lyssnat på låten en väldig massa gånger de senaste två dagarna, eftersom jag inbillar mig att jag ska tröttna på den, men konstigt nog verkar det snarare vara tvärtom - jag blir bara mer och mer förtjust i låten för varje gång jag hör den! Till råga på allt så är texten sådär mysig och precis lagom komplicerad.

Music, all I hear is music - guaranteed to please
And I look for something else
Rain drops pouring down the rooftops
Flowing in the drains
As the people run their lives
As their lives are run by time

En annan trallvänlig och även tänkvärd låtslinga är Carl Jonas Love Almqvists Du går icke ensam. En liten söt sång där text och melodi harmonierar fantastiskt fint, samtidigt som texten både är filosofisk och trösterik på samma gång.

Det är på ett sätt lite tråkigt att de här fina visorna så sällan sjungs in av någon man faktiskt gillar att lyssna på. Undantaget är kanske Sofia Karlsson som tolkar Dan Andersson alldeles fantastiskt. Tråkigt nog har hon ännu inte tolkat min favorit bland de tonsatta dikterna ännu, Den sista sången, men kanske är det bara en tidsfråga? Så länge får jag själv sjunga och nynna bäst jag vill, och självklart också njuta av texten!


Den sista sången

Släck dina stjärnors sken
du höga urskogsnatt,
och mörkna, unga ljung
inunder gråa granar!
God natt, mitt vandrarliv,
var tyst mitt galna skratt,
och flygen bort,
min ungdoms svarta svanar!

God natt, du höga hem,
farväl mitt barndomsland!
Ditt dunkel går i rött;
som blod blir morgonljuset!
Min själ är sjuk och tom,
min själ är ond och led -
nu låt mig sova tungt
på daggbegjutna gruset!

Lång var min längtans kväll,
min själ var evig eld -
som brann likt döda träd,
i junivindar varma. -
Sjung, skog, din svala sång -
tills drömmaren är död -
och kring hans hårda bädd
låt morgonstormen larma!


Det finns en uppsjö av vackra melodier och stämningsfulla texter ihopsatta till fantastiska visor och låtar ute i världen, och alldeles för sällan hittar man de där som är så fantastiska. Ibland är det texten som fångar en, ibland melodin. Ibland finns det inte ens någon text, men ändå faller man totalt för låten. En sådan är Hourglass som Liquid Tension Experiment har gjort. Den är verkligen en väldigt speciell låt, som alltid får mig att må bra hur jag än har känt tidigare!

En av mina absoluta favoritlåtar är Hinders Lips of an angel, som alltid får mig att rysa av välbehag. Dock kan det lika gärna bero på Austin Winklers röst som på melodi eller text. Faktum är ju att ämnet som tas upp inte precis är nåt särdeles upplyftande, men ändå är det något med låten som berör och ingjuter lugn och harmoni i mig. Fråga mig inte vad, bara, för det kan jag inte svara på!

Så mycket fin musik, så lite tid att hinna lyssna på allt. Trots att man vill förnya sig och upptäcka nya guldkorn både i den svenska visskatten och i den uppsjö av låtar band av alla möjliga genrer spelar så kommer de där fantastiska slingorna som är så svåra att släppa alltid att finnas kvar. Så jag får fortsätta att nynna på In the wilderness tills den helt enkelt lämnar plats för en ny slinga. Och vad kan jag egentligen säga om det? En fantastisk låt med underbar känsla är väl ändå inte fy skam?

Tänk att så små saker kan påverka ens känslor så mycket

Vanligen ägnar jag en stund varje dag åt att surfa runt på de större svenska dagstidningarnas websidor för att hålla mig någorlunda uppdaterad om vad som händer och sker i samhället och runt om i världen. Ofta finns det både intressande, engagerande och upprörande nyheter och debattartiklar, men sällan har jag blivit så ledsen över en tidningsartikel som över SvDs Anorexihyllande band uppträder på Kulturhuset. Eller ja, det är inte artikeln som sådan som upprör, utan själva ämnet.

Alla som har någon nära anhörig eller vän som har/har haft anorexia vet hur svårt det är att inte kunna påverka, inte kunna hjälpa personen i fråga vare sig med att få sjukdomsinsikt eller med att förbätta det fysiska tillståndet. Ingen annan kan förstå hur svårt det är att se någon man älskar sakta men säkert tyna bort utan att kunna göra något. Ens egen omgivning tror att de har lösningen på problemen; "Har ni provat ditt?" "Men ni borde ju göra datt!?" är vanliga kommentarer från människor som inte förstår problemets djup. Och inte heller att man redan i ren desperation har försökt med precis allting för att försöka förbättra situationen. Väldigt sällan får man ren medkänsla eller stöttning - även de enklaste samtal lämnar efter sig en tung känsla av skuld. Skuld över att man inte gjort tillräckligt, att man inte räcker till, att man inte lyckas göra något.

När man med erfarenhet av anorexia i bagaget läser artiklar, diskussioner eller funderingar kring just pro Ana, tips på hur man lättast går ner i vikt och lättast lurar omgivningen att tro att man visst är som alla andra är det som om en kniv skär rätt igenom en. Tankarna går till dessa människors anhöriga, som med största sannolikhet är fruktansvärt oroliga, rädda och känner stora skuldkänslor för att den som de älskar är så sjuk trots alla deras ansträngningar. Det är inget man önskar någon.

Anorexia är ingen lek utan en sjukdom med 10% dödlighet. Det får vi aldrig glömma!

Matmonster

Kom på att jag hade tänkt lägga ut ett tokbra recept på bönsallad som är jättegod till allt som kan grillas (och särskilt Haloumiost) för ett tag sedan, men glömde totalt bort det. Så det kommer nu istället. Enjoy!

Böntriss (6 portioner)
3 msk olivolja
1 msk citronsaft
1 msk tomatpuré
1 msk balsamvinäger
1 msk hackad gräslök
175 g späda haricots verts
400 g konserverade sojabönor, sköljda och avrunna
400 g konserverade kidneybönor, sköljda och avrunna
2 tomater, hackade
4 salladslökar, hackade
125 g fetaost, skuren i tärningar
salt och peppar

1. Blanda samman olivolja, cintronsaft, tomatpuré, balsamvinäger och hackad gräslök, vispa väl.
2. Koka haricots verts 4-5 minuter i lättsaltat vatten. Rinn av.
3. Blanda ner bönorna i dressingen.
4. Tillsätt tomater, salladslök och fetaost och krydda med salt och peppar.

...och regnet det bara öser ner...

Det är så typiskt! På midsommar skulle jag, helt enligt traditionen, tillbringa fredagskvällen i Mariestad hos syskonen Svensson med massa roligt folk. Och visst, det var jättekul, det var massa folk, mycket sång, god mat. Liksom sådär trevligt i allmänhet. Men självklart så hällregnade det hela kvällen. Så typiskt! Självklart blev det jättefint väder både lördag och söndag, då jag, dum som jag är, hoppade in och jobbade extra hela helgen. Iofs, dubbel lön är det väl värt, men ändå! Bilder från midsommar finns här och här.

Även i måndags jobbade jag, men bara till klockan två. Min kära mor och jag hade bestämt oss för att åka ut till Dimbo och plocka jordgubbar, men självklart började det ösa ner när jag hade käkat klart och vi skulle ge oss iväg. Fast vi trotsade regnet och åkte i alla fall, och hör och häpna, när vi väl gav oss ut bland raderna med jordgubbsplantor som lyste röda av mogna och gigantiska bär så höll det faktiskt upp. Inte illa! Vi plockade ungefär 10 kilo på en halvtimme, och åt oss rejält mätta på jordgubbar under tiden. Sen började det ösregna igen, men då spelade det liksom inte så stor roll längre.

Problemet är bara att det liksom inte har slutat sedan dess - det har regnat oavbrutet i ett par dygn nu, även om det i skrivande stund faktiskt verkar ljusna en del. Äntligen! Då kanske man rentav kan ge sig iväg till affären utan att känna sig som en dränkt katt igen.

Mindre kaos - mer mys

Har äntligen - ÄNTLIGEN - lyckats få ordning på rummet, även om det är långt ifrån vad det borde vara. Har nån liten ommöblering kvar att göra. Men nu är det helt okej att bara vara här inne, vilket inte var fallet förut!

Med lite tur så lyckas jag hålla ordning nu, ända tills det är dags att dra till Ume fram i augusti. Nu är väl just det inte särskilt troligt, men jag måste absolut (eller borde i alla fall) göra mitt bästa. Ett annat litet projekt för sommaren borde ju vara att hålla liv i mina söta gröna växter som bor i fönstret. Tyvärr är jag totalt värdelös på det där med växter och liv, trots att grönt är min favoritfärg så lyser de gröna fingrarna med sin frånvaro!

Projekt tillmysning

Jag har startat ett nytt projekt: projekt tillmysning. Rummet som jag bor i för tillfället, det rum som har bott i under senare delen av min uppväxt, är kaos. Inte bara på grund av att mina prylar ligger strödda i hela rummet, utan också för att hela tre bokhyllor, en skrivbordshurts, ett nattygsbord, två fåtöjer, ett mindre soffbord och min säng står där inne. Och en tv utan vare sig antennanslutnign eller box. Allt mycket fint uppradat utmed väggarna och allt helt osnyggt uppradat längsmed väggarna och fullt med stökiga grejer. Min plan är att inte bara göra det beboeligt för sommaren, utan försöka få till det tillräckligt mysigt för att man ska vilja tillbringa tid där inne. För det vill man ABSOLUT inte just nu.

Bara en sån sak som att hitta nånstans att lägga in sina kläder är i princip omöjligt för tillfället, så första steget i förvandligen var att hitta en stor byrå samt en klädstång. Det innebär att åtminstone skrivbordshurtsen och nattygsbordet kan städas ut för gott, kanske också den minsta och fulaste av bokhyllorna (yay!). Nu är de i alla fall upplockade och halvfulla, men ännu inte inställda. Det blir nog till att ta det i flera omgångar, är jag rädd.

Jag ska försöka möblera om litegrann också. Bara en sån sak som att vrida på sängen, och faktiskt få upp den från golvet kommer göra stor skillnad. Lite avgränsning i form av klädstången kommer det också bli. Så småningom ska jkag försöka sortera in lite böcker, måla om byrån och fixa lite, men högsta prioritet har nog ändå ommöbleringen och iordningplockandet av alla saker. Ska ju försöka få sorterat prylarna efter vad som ska packas ner på obestämd tid, och vad jag ska ha med mig i flytten i höst. Inte helt lätt.

Värmebölja

I flera dagar har solen lyst rejält, och för varje dag blir det bara varmare och varmare. Det är inte utan att man börjar undra hur snabbt och mycket växthuseffekten egentligen påverkar vårt klimat just nu. Med tanke på att det är precis i början av juni och det har varit uppemot trettio grader varmt i skuggan i flera dagar nu känns det som om verkligheten faktiskt börjar komma ikapp det som så många har talat om ett bra tag nu.

Det är lite skrämmande när det blir så påtagligt som nu. Även om det väl har varit sådant här väder såhärårs tidigare somrar med, så har jag svårt att påminna mig om något år då det har varit så här extremt. Det är tur att man kan sitta inne där det trots allt är lite svalare än i skuggan, för som det är nu kan man ju knappast ha några mängder av kläder på sig, och solens strålar tar mer än man tror även om man är utomhus en aldrig så liten stund. Tur att man har rejäl solskyddsfaktor på sig så fort man sticker nästippen utanför ytterdörrn, annars skulle jag väl varit både röd och prickig och kliig på grund av soleksemet som jag, peppar peppar ta i trä, sluppit hittills... Får se hur länge det håller i sig!

Det är väl synd att klaga på värmen och solen nu när den är här, men nån måtta får det väl ändå vara; det leder ju bara till huvudvärk som ingenting hjälper mot!

Galaklänning?

Min kära mor får så spännande bilder av sina arbetskamrater. Kan inte låta bli att undra vart folk får allting ifrån??

Älvedans

En doft av grönska ligger tung över skogsdungen där stigen vindlar sig fram mellan björkars täta klungor och granars stolta gestalter. Hit når inte den saltmättade vinden som sveper in från havet, här råder tystnad och stillhet.

Den nästan överväxta stigens barrtäckta jord letar sig in mellan mina tår, trädens grenar liksom sträcker sig efter min gestalt där jag försiktigt trevar mig in mot gläntans mitt. Lyssnar jag noga hör jag skogens alla små ljud som kan tas för tystnad om man inte lyssnar ordentligt. Små tassar som försiktigt rör sig över den otrampade jorden med krafsande små steg, det kärleksfulla kvittret två små trastar emellan, rasslet av hasselbuskens blad när en förlupen bris smeker sig in i dungen.

Ikväll sätter jag mig på den lilla, av mossa övervuxna stenen bredvid den stora bergsknallen. Med benen i kors och slutna ögon låter jag naturen komma mig inpå livet. Dofter, smaker, ljud.

Jag väntar i tystnad. Och jag hoppas.

För ibland, i det sällsamma ögonblicket mellan natt och dag då skymningens sista andetag hänger dröjande i luften, avslöjar sig de små rösterna. Små små fötter trampar på min kropp, läppar i miniatyr viskar i mitt öra.

Kom, följ oss. Dansa med oss i natt, i morgon, för alltid!

Och i natt ska jag följa dem i dansen.

Stilla, fridfullt, lämnar jag min kropp, vilande i bergets skugga på en bädd av mossa. Jag är fri att dansa med älvorna. Jag är fri.

Hemma, vart ligger det nånstans?

Så har jag då gjort det igen. Flyttat.

Återigen har jag packat ner varenda pinal i kartonger, väskor och kassar, proppat in dem i en bil och lastat ur dem på ett nytt ställe. Just den här gången råkar stället vara hemma hos mina föräldrar, i Skövdes utkanter. Jag flyttade i onsdags, men har ännu inte orkat packa upp. Det känns liksom inte helt värt eftersom jag flyttar i augusti igen. Samtidigt måste jag ju ha fram grejerna så jag kan använda dem. Men det är ju så jobbigt!

Saker och ting kompliceras ytterligare av att det inte finns nånstans alls att göra av grejerna. Inte ens en garderob är tom så att jag kan stuva undan kläderna, vilket självklart resulterar i ytterligare kaos och stora högar med kläder i varierande grad av renhet över hela golvet. Jag menar, hur lätt är det att hålla ordning då??

Nåja, nu är jag i alla fall på ett civiliserat ställe, med folk omkring mig (vilket iofs inte alltid är jättepraktiskt, men...), i en stad som är ganska så trevligt och med lagom avstånd till folk. Vad mer kan man begära när man under hela våren har hållt på att gå under av tristess på veckorna?

Ännu ett poetiskt verk

Från början blev det en vårdikt. Sedan följde sommaren, och vintern och hösten, bara efter. Jag kunde inte sluta. Årstidernas skiftningar och karaktärer förtrollar.


Förnimmelser

En tyst viskning,
försiktigt porlande

Tunga droppar faller,
likt sommarregn,
från tak och rösen

Trevande sträcker träden ut sina späda blad
i längtan efter solljuset

Sakta,
försiktigt sökande,
breder våren ut sig över nejden.

***

En svag bris,
långsamt smekande

Från flodens forsar
sprids klara droppar
Solbelysta, regnbågsskiftande.

Markens mossa kryper försiktigt fram över stigen
i väntan på försiktiga fötters tramp

Tyst,
rofyllt slumrande,
ligger sommaren och väntar

***

En fuktig doft,
jordmättad, tung

Vackert virvlande,
ovarsamt losslitna,
faller löv mot eldfärgad mull

Spjutspetsformade regndroppar piskar fälten till gyttja
och tonger allt i gråstensgrått

Hösten,
vildsint vrålande,
ruskar världen till oigenkännlighet

***

En stilla tystnad,
blänkande kylslagen

Stjärnhimlen mörknar,
norrskenet slocknar.
Snöflingor faller och faller och faller

Tystnaden bäddar ömsint mjuka täcken kring snåren
där skogslivens spår sakta suddas ut

Varsamt,
under tystnad,
vakar vintern över världens vila

Storm och flyttankar

De senaste dagarna har det varit ombytligt som bara den, på i princip alla plan. Vädret har svängt från sommarvärme i måndags till snöstorm i gårkväll, på jobbet har det gått från lek och övning i början av veckan till trist kontorsjobb i slutet, och humöret går upp och ner som en jojo. Varför kan inte allt bara stabilisera sig lite och hålla sig jämnt och fint ett tag?

Just nu går jag i flyttankar också. När flyttar jag från Kristinehamn, hur ska jag lyckas få ihop det med bil och städning och packning, samtidigt som jag jobbar sista veckan på praktiken, och ska gå bredvid på nästa jobb direkt efteråt? Och hur ska jag bo i Umeå i höst? Ska jag vara där hela hösten, eller bara så länge jag absolut måste? Och framförallt, ska jag dela lägenhet med två av de tre vännerna, eller ska jag leta reda på nåt korrerum för att det är enklast om jag ändrar mig?

Men inte nog med att det är tankar inför hösten – jag har redan börjat tänka på våren också. Bestämde mig redan i somras för att flytta ner till Uppsala när jag är färdig i Ume, och gärna så fort som möjligt. Men även där är det ju lite struligt med boende. Kommer kötiden räcka för nåt vettigt? Ska man dela eller skaffa nåt eget? Kommer jag stå ut i korridor igen?

Tankarna just nu är som sagt många. Förhoppningsvis klarnar det så småningom (gärna förr än senare om jag får välja) och sånt där brukar ju lösa sig till det bästa bara man har lite tålamod. Men ändå – så mycket enklare det skulle vara om man visste!

Var tog alla påskkärringar vägen?

Vart är de? Alla barn som utklädda till oigenkännlighet borde springa omkring bland husen och tigga godis och dela ut små söta påskbrev? Jag har, trots ett par vändor på stan och en promenad genom villaområdet på väg hem från jobbet, inte sett en enda. Är det så att traditionerna håller på att brytas och man istället siktar in sig på godistiggeri under Halloween enligt amerikansk sed?

För övrigt är jag avundsjuk på minsta syrran som får tillbringa helgen på underbara Åh stiftsgård och njuta av påskens speciella stämning!

En stilla vecka?

Vanligtvis brukar påskveckan innebära många kyrkbesök, en vecka hemma hos föräldrarna i Skövde, att umgås med familj och vänner, och så eventuellt plugga till någon efter påsk lägligt placerad tenta. I år har det dock varit nåt helt annat...

Det hela började i torsdags, för en vecka sedan, när jag kände att jag inte mådde riktigt bra. Maginfluensan slog till. Hela helgen tillbringades med lugnt och stilla tv-tittande och lite surfande på den numera uppkopplade datorn (hurray) och inte särksilt mycket matlagning... En långpromenad och inköpsrunda till MAXI blev det i alla fall, vilket resulterade i ett gigantiskt fång påskliljor på mitt något rangliga barbord. Mycket trevligt efter den mindre trevliga upplevelsen av magsjuka.

Jobbet fortsatte sin gilla gång i veckan, dock med det trevliga inslaget av återträff för Acehpersonal. Det innebar mycket diskussioner, nya människor, lessons learned och, praktiskt nog, gratis mat. Och vilken student tackar nej till gratis finmat?? Inte jag i alla fall... Nåja, det var ett par intressanta men väldigt ansträngande dagar då de vanliga arbetsuppgifterna fick vänta på bättre tider.

Idag såg jag inte till en människa utom städerskorna på kontoret, de hade väl tagit helg hela högen, så jag själv stannade inte längre än till lunch. Och tur var väl det, för då gick det fortfarande att gå något sånär opåverkat av vinden, vilket senare blev tämligen svårt. Det har nämligen blåst nåt vansinnigt här i eftermiddag, även om det är en aning lugnare nu.

Nu har jag ägnat en stund åt matplanering inför helgen; IRL-träff med Catahyastyrelsen. Mycket mat går det åt till åtta personer under en helg... Det är väldigt intressant med recept för tio personer där man får mängder väldigt precist angivna, exempelvis 26,67 lasagneplattor, eller 1,67 lagerblad. Men men, ska det va så ska det va, som det heter. Man kan ju tycka att de borde kunna avrunda och göra mer logiska recept även om de nu bara multiplicerar saker och ting, för det finns inte en chans att man kan följa de där recepten ändå!

Den ändlösa följetongen

Igår ringde min käre fader och meddelade att han nyss hade hämtat ut ett teliapaket till mig. I en helt annan stad än den jag faktiskt bor i. Är det inte fantastiskt?

För nästan sex veckor sedan flyttade jag från stora Umeå, till lilla Kristinehamn. Gott och väl. Det var avtalat att jag skulle få ta över ett bredbandsabonnemang, och allt var frid och fröjd. Fast, det dröjde fasligt länge innan det där abonnemanget var överställt, och inte var det särskilt överraskande att det dröjde - man kah uppenbarligen inte ha bredband utan att ha ett telefonabonnemang. Och eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att skaffa telefon så föll hela den uppkopplingsidéen.

Så jakten på uppkopplingsanordning gick vidare, och hux flux hade jag i alla fall beställt mobilt bredband från telia. Åtta dagar skulle det ta så skulle jag kunna vara uppkopplad. Märk väl, detta var två veckor efter flytten. Och så inledde jag återigen en period av väntan. Efter ett par dagar dök det upp ett brev med nummer till sim-kortet på den adress där jag råkar vara folkbokförd. Gott och väl, då borde det andra dyka upp snart, tänkte jag.

Men icke. Tre veckor efter beställningde jag till kundtjänsten och kom efter sisådär fyrtio minuters kö fram till en snorkig telefonist som hävdade att jag inte hade skrivit på någåt avtal. Nähej, något avtal att skriva på hade jag inte sett skymten av, så det fick de ju genast skicka ett nytt. Till folkbokföringsadressen, såklart. Så. Snabbt som sjutton skickade jag in papprena, och väntade spänt på sakerna, som de lovat skulle komma till c/o-adress där jag för tillfället bor.

Som sagt, min käre fader fick igår hämta ut ett postförskottspaket i helt fel stad. Saker som skickats till helt fel adress, trots att beställningen gjorts till den korrekta adressen och trots löfte om att de skulle komma rätt direkt.

Så. Med lite tur och motvilligt bistånd från posten så hoppas jag på att ha alla delar till mitt surfande på plats, i Kristinehamn, i morgon eftermiddag. För nu är jag jäkligt less på detta eviga ringade, skickande, bråkande och väntande. Jag vill ha mitt bredband nu!