När vädret har varit grått, blött och tråkigt i flera veckor hemma i Sverige, så har jag slutligen flytt landet. För att komma bort hemifrån, för att bara ta det lugnt och för att hälsa på systeryster d.ä. och Snellen har jag lämnat Skövde och Sverige för Stuttgart och Tyskland. Igår morse strax före tio avgick tåget mot Arlanda. Efter en varm och proppfull tågresa kom jag till en lika proppfull Stockholm central där jag inte orkade leta reda på en lugn plats att äta min matsäck på, utan snabbt tog mig till Arlanda Expressen och raka vägen ut till flygplatsen för att istället vänta där en halv evighet.
Först jättelång incheckningskö (som jag ändå var framme vid ganska exakt två timmar innan planet skulle lyfta), sedan en timmas väntan ¨på att det skulle bli dags att borda. Men självklart var planet försenat från vart det nu kom ifrån, vilket resulterade i att vi lämnade Sthlm 40-50 minuter efter beräknad flygtid. Så typiskt! Dessutom åkte vi i världens fulast plan - det var knallcerist!
Men sedan gick resan smärtfritt, fick min väska nästan först när vi hade landat, och hittade Ellen utan problem. Sedan blev det en kväll med god mat på en närliggande pub, den tyska specialiteten Käse-und-Sahne-Spätzle (pasta med grädde, ost, stekt lök och lite baconstrimlor, vilken serverades tillsammans med potatissallad! Lite speciellt, men gott! Potatissalladen var iofs mer som mos, men det var helt klart både gott och uppfriskande i värmen. Sedan tog vi en promenad runt bostadsområdena på campus, och sedan hängde vi mest och pratade, pluggade och läste lite resten av kvällen.
Värmen ja. På tåget mellan Sthlm och Arlanda visar de ju information om vädret på olika platser i Europa. Klockan var ungefär halv ett, och skärmen visade ca 20 gradig värme i Berlin och 24 grader i Rom. I och för sig med sol, kanske med lite moln här och var. Så jag väntade mig liksom ingen särskild värme. Möjligen lite soligare än hemma. Döm om min förvåning när jag klev av planet och möttes av strålande sol och närmare 33 graders värme! Det blev ombyte redan på flygplatsen...
Idag har jag inte gjort mycket. Vaknade ganska så tidigt för att Ellen skulle skriva klart en uppgift, sedan slappade jag hela förmiddagen medan hon hade föreläsning. Men nu, efter en god lunch på "Mensa" (typisk skolkafeteria) så ska jag ge mig ut och lägga mig på nån gräsplätt med skugga och läsa en stund. Vi planerar att gå och bada lite senare när Ellen är klar för dagen, men fram tills dess roar jag mig på egen hand.
måndag, juli 16, 2007
torsdag, juli 12, 2007
Dagens soundtrack
Soundtrack för idag måste nog bli Cue - Burnin. Inte för att texten passar in, inte för att låten är fantastiskt trevlig att lyssna på, utan helt enkelt för att den har snurrat hur många gånger som helst idag. Och för att den passar min sinnesstämning.
onsdag, juli 11, 2007
Skogsfunderingar
När jag långsamt vandrar på stigen genom skogens tystnad funderar jag. Över väder, vänner, livet, drömmar, idéer, människor, arbete, framtid, flyttar... Det finns så mycket som måste trängas inne i huvudet, och som så ofta får stanna där inne av en eller annan anledning. Ofta får mina funderingar utlopp genom små spontankomponerade visor, eller genom små textsnuttar som vare sig kan sägas vara noveller eller dikter. Vardagsbetraktelser eller bara ord, snarare.
Vissa saker önskar man att man hade kunnat sätta ord på, andra önskar man snarare att man låtit bli att skriva ner. Sånt som jag skriver ner publicerar jag ofta någonstans på nätet, exempelvis på Sockerdricka, Poeter, Catahya eller här på bloggen, allt beroende på vad det är för genre och hur texten känns. Naturligtvis finns det en väldig massa textsnuttar som aldrig har varit tänkta att publiceras över huvud taget, men mycket av det som faktiskt är avslutat läggs ut, ofta i infall av spontanitet. Men ibland ångrar jag mig. Betyder texterna verkligen samma saker för mig nu när jag har blottat dem för alla andra, eller har de urholkats till oigenkännlighet? En text, en bild, en melodislinga, en doft, en färg... Allting har så olika betydelser för oss människor. En viss textrad kan för mig symbolisera otroligt mycket, medan samma rad för någon annan bara innebär en rad som kanske verkar totalt meningslös. Det är en evig balansgång mellan egna känslor, sina texter och andras uppfattningar.
Tyvärr verkar mina känslor och tankar inte fästa på papper just nu. Kanske är det för mycket som rör sig inom mig för att jag ska kunna formulera dem, eller så är det helt enkelt så att de vägrar samarbeta. Det är otroligt frustrerande, eftersom jag just nu behöver få ur mig det mesta. Men för tillfället får jag lyssna på musik som jag kan lägga in mina känslor och tankar i bit för bit. Och förhoppningsvis leder det till större harmoni och mindre stress.
Vissa saker önskar man att man hade kunnat sätta ord på, andra önskar man snarare att man låtit bli att skriva ner. Sånt som jag skriver ner publicerar jag ofta någonstans på nätet, exempelvis på Sockerdricka, Poeter, Catahya eller här på bloggen, allt beroende på vad det är för genre och hur texten känns. Naturligtvis finns det en väldig massa textsnuttar som aldrig har varit tänkta att publiceras över huvud taget, men mycket av det som faktiskt är avslutat läggs ut, ofta i infall av spontanitet. Men ibland ångrar jag mig. Betyder texterna verkligen samma saker för mig nu när jag har blottat dem för alla andra, eller har de urholkats till oigenkännlighet? En text, en bild, en melodislinga, en doft, en färg... Allting har så olika betydelser för oss människor. En viss textrad kan för mig symbolisera otroligt mycket, medan samma rad för någon annan bara innebär en rad som kanske verkar totalt meningslös. Det är en evig balansgång mellan egna känslor, sina texter och andras uppfattningar.
Tyvärr verkar mina känslor och tankar inte fästa på papper just nu. Kanske är det för mycket som rör sig inom mig för att jag ska kunna formulera dem, eller så är det helt enkelt så att de vägrar samarbeta. Det är otroligt frustrerande, eftersom jag just nu behöver få ur mig det mesta. Men för tillfället får jag lyssna på musik som jag kan lägga in mina känslor och tankar i bit för bit. Och förhoppningsvis leder det till större harmoni och mindre stress.
tisdag, juli 10, 2007
Värt att nynna på
Ibland får man så textrader eller melodislingor på hjärnan. Vad man än gör så vägrar den där strofen att släppa taget och man får vackert gå där och komma på sig själv med att nynna samma slinga om och om igen.
I helgen har jag haft en sådan slinga i huvudet, och som har tvingat sig fram vad jag än har tagit mig för. Typiskt nog har det varit en liten textrad med en väldigt trallvänlig melodi, och nynnandet går nu in på sin femte dag. Nu har jag förstås också lyssnat på låten en väldig massa gånger de senaste två dagarna, eftersom jag inbillar mig att jag ska tröttna på den, men konstigt nog verkar det snarare vara tvärtom - jag blir bara mer och mer förtjust i låten för varje gång jag hör den! Till råga på allt så är texten sådär mysig och precis lagom komplicerad.
Music, all I hear is music - guaranteed to please
And I look for something else
Rain drops pouring down the rooftops
Flowing in the drains
As the people run their lives
As their lives are run by time
En annan trallvänlig och även tänkvärd låtslinga är Carl Jonas Love Almqvists Du går icke ensam. En liten söt sång där text och melodi harmonierar fantastiskt fint, samtidigt som texten både är filosofisk och trösterik på samma gång.
Det är på ett sätt lite tråkigt att de här fina visorna så sällan sjungs in av någon man faktiskt gillar att lyssna på. Undantaget är kanske Sofia Karlsson som tolkar Dan Andersson alldeles fantastiskt. Tråkigt nog har hon ännu inte tolkat min favorit bland de tonsatta dikterna ännu, Den sista sången, men kanske är det bara en tidsfråga? Så länge får jag själv sjunga och nynna bäst jag vill, och självklart också njuta av texten!
Den sista sången
Släck dina stjärnors sken
du höga urskogsnatt,
och mörkna, unga ljung
inunder gråa granar!
God natt, mitt vandrarliv,
var tyst mitt galna skratt,
och flygen bort,
min ungdoms svarta svanar!
God natt, du höga hem,
farväl mitt barndomsland!
Ditt dunkel går i rött;
som blod blir morgonljuset!
Min själ är sjuk och tom,
min själ är ond och led -
nu låt mig sova tungt
på daggbegjutna gruset!
Lång var min längtans kväll,
min själ var evig eld -
som brann likt döda träd,
i junivindar varma. -
Sjung, skog, din svala sång -
tills drömmaren är död -
och kring hans hårda bädd
låt morgonstormen larma!
Det finns en uppsjö av vackra melodier och stämningsfulla texter ihopsatta till fantastiska visor och låtar ute i världen, och alldeles för sällan hittar man de där som är så fantastiska. Ibland är det texten som fångar en, ibland melodin. Ibland finns det inte ens någon text, men ändå faller man totalt för låten. En sådan är Hourglass som Liquid Tension Experiment har gjort. Den är verkligen en väldigt speciell låt, som alltid får mig att må bra hur jag än har känt tidigare!
En av mina absoluta favoritlåtar är Hinders Lips of an angel, som alltid får mig att rysa av välbehag. Dock kan det lika gärna bero på Austin Winklers röst som på melodi eller text. Faktum är ju att ämnet som tas upp inte precis är nåt särdeles upplyftande, men ändå är det något med låten som berör och ingjuter lugn och harmoni i mig. Fråga mig inte vad, bara, för det kan jag inte svara på!
Så mycket fin musik, så lite tid att hinna lyssna på allt. Trots att man vill förnya sig och upptäcka nya guldkorn både i den svenska visskatten och i den uppsjö av låtar band av alla möjliga genrer spelar så kommer de där fantastiska slingorna som är så svåra att släppa alltid att finnas kvar. Så jag får fortsätta att nynna på In the wilderness tills den helt enkelt lämnar plats för en ny slinga. Och vad kan jag egentligen säga om det? En fantastisk låt med underbar känsla är väl ändå inte fy skam?
I helgen har jag haft en sådan slinga i huvudet, och som har tvingat sig fram vad jag än har tagit mig för. Typiskt nog har det varit en liten textrad med en väldigt trallvänlig melodi, och nynnandet går nu in på sin femte dag. Nu har jag förstås också lyssnat på låten en väldig massa gånger de senaste två dagarna, eftersom jag inbillar mig att jag ska tröttna på den, men konstigt nog verkar det snarare vara tvärtom - jag blir bara mer och mer förtjust i låten för varje gång jag hör den! Till råga på allt så är texten sådär mysig och precis lagom komplicerad.
Music, all I hear is music - guaranteed to please
And I look for something else
Rain drops pouring down the rooftops
Flowing in the drains
As the people run their lives
As their lives are run by time
En annan trallvänlig och även tänkvärd låtslinga är Carl Jonas Love Almqvists Du går icke ensam. En liten söt sång där text och melodi harmonierar fantastiskt fint, samtidigt som texten både är filosofisk och trösterik på samma gång.
Det är på ett sätt lite tråkigt att de här fina visorna så sällan sjungs in av någon man faktiskt gillar att lyssna på. Undantaget är kanske Sofia Karlsson som tolkar Dan Andersson alldeles fantastiskt. Tråkigt nog har hon ännu inte tolkat min favorit bland de tonsatta dikterna ännu, Den sista sången, men kanske är det bara en tidsfråga? Så länge får jag själv sjunga och nynna bäst jag vill, och självklart också njuta av texten!
Den sista sången
Släck dina stjärnors sken
du höga urskogsnatt,
och mörkna, unga ljung
inunder gråa granar!
God natt, mitt vandrarliv,
var tyst mitt galna skratt,
och flygen bort,
min ungdoms svarta svanar!
God natt, du höga hem,
farväl mitt barndomsland!
Ditt dunkel går i rött;
som blod blir morgonljuset!
Min själ är sjuk och tom,
min själ är ond och led -
nu låt mig sova tungt
på daggbegjutna gruset!
Lång var min längtans kväll,
min själ var evig eld -
som brann likt döda träd,
i junivindar varma. -
Sjung, skog, din svala sång -
tills drömmaren är död -
och kring hans hårda bädd
låt morgonstormen larma!
Det finns en uppsjö av vackra melodier och stämningsfulla texter ihopsatta till fantastiska visor och låtar ute i världen, och alldeles för sällan hittar man de där som är så fantastiska. Ibland är det texten som fångar en, ibland melodin. Ibland finns det inte ens någon text, men ändå faller man totalt för låten. En sådan är Hourglass som Liquid Tension Experiment har gjort. Den är verkligen en väldigt speciell låt, som alltid får mig att må bra hur jag än har känt tidigare!
En av mina absoluta favoritlåtar är Hinders Lips of an angel, som alltid får mig att rysa av välbehag. Dock kan det lika gärna bero på Austin Winklers röst som på melodi eller text. Faktum är ju att ämnet som tas upp inte precis är nåt särdeles upplyftande, men ändå är det något med låten som berör och ingjuter lugn och harmoni i mig. Fråga mig inte vad, bara, för det kan jag inte svara på!
Så mycket fin musik, så lite tid att hinna lyssna på allt. Trots att man vill förnya sig och upptäcka nya guldkorn både i den svenska visskatten och i den uppsjö av låtar band av alla möjliga genrer spelar så kommer de där fantastiska slingorna som är så svåra att släppa alltid att finnas kvar. Så jag får fortsätta att nynna på In the wilderness tills den helt enkelt lämnar plats för en ny slinga. Och vad kan jag egentligen säga om det? En fantastisk låt med underbar känsla är väl ändå inte fy skam?
tisdag, juli 03, 2007
Tänk att så små saker kan påverka ens känslor så mycket
Vanligen ägnar jag en stund varje dag åt att surfa runt på de större svenska dagstidningarnas websidor för att hålla mig någorlunda uppdaterad om vad som händer och sker i samhället och runt om i världen. Ofta finns det både intressande, engagerande och upprörande nyheter och debattartiklar, men sällan har jag blivit så ledsen över en tidningsartikel som över SvDs Anorexihyllande band uppträder på Kulturhuset. Eller ja, det är inte artikeln som sådan som upprör, utan själva ämnet.
Alla som har någon nära anhörig eller vän som har/har haft anorexia vet hur svårt det är att inte kunna påverka, inte kunna hjälpa personen i fråga vare sig med att få sjukdomsinsikt eller med att förbätta det fysiska tillståndet. Ingen annan kan förstå hur svårt det är att se någon man älskar sakta men säkert tyna bort utan att kunna göra något. Ens egen omgivning tror att de har lösningen på problemen; "Har ni provat ditt?" "Men ni borde ju göra datt!?" är vanliga kommentarer från människor som inte förstår problemets djup. Och inte heller att man redan i ren desperation har försökt med precis allting för att försöka förbättra situationen. Väldigt sällan får man ren medkänsla eller stöttning - även de enklaste samtal lämnar efter sig en tung känsla av skuld. Skuld över att man inte gjort tillräckligt, att man inte räcker till, att man inte lyckas göra något.
När man med erfarenhet av anorexia i bagaget läser artiklar, diskussioner eller funderingar kring just pro Ana, tips på hur man lättast går ner i vikt och lättast lurar omgivningen att tro att man visst är som alla andra är det som om en kniv skär rätt igenom en. Tankarna går till dessa människors anhöriga, som med största sannolikhet är fruktansvärt oroliga, rädda och känner stora skuldkänslor för att den som de älskar är så sjuk trots alla deras ansträngningar. Det är inget man önskar någon.
Anorexia är ingen lek utan en sjukdom med 10% dödlighet. Det får vi aldrig glömma!
Alla som har någon nära anhörig eller vän som har/har haft anorexia vet hur svårt det är att inte kunna påverka, inte kunna hjälpa personen i fråga vare sig med att få sjukdomsinsikt eller med att förbätta det fysiska tillståndet. Ingen annan kan förstå hur svårt det är att se någon man älskar sakta men säkert tyna bort utan att kunna göra något. Ens egen omgivning tror att de har lösningen på problemen; "Har ni provat ditt?" "Men ni borde ju göra datt!?" är vanliga kommentarer från människor som inte förstår problemets djup. Och inte heller att man redan i ren desperation har försökt med precis allting för att försöka förbättra situationen. Väldigt sällan får man ren medkänsla eller stöttning - även de enklaste samtal lämnar efter sig en tung känsla av skuld. Skuld över att man inte gjort tillräckligt, att man inte räcker till, att man inte lyckas göra något.
När man med erfarenhet av anorexia i bagaget läser artiklar, diskussioner eller funderingar kring just pro Ana, tips på hur man lättast går ner i vikt och lättast lurar omgivningen att tro att man visst är som alla andra är det som om en kniv skär rätt igenom en. Tankarna går till dessa människors anhöriga, som med största sannolikhet är fruktansvärt oroliga, rädda och känner stora skuldkänslor för att den som de älskar är så sjuk trots alla deras ansträngningar. Det är inget man önskar någon.
Anorexia är ingen lek utan en sjukdom med 10% dödlighet. Det får vi aldrig glömma!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)