Snö

Det finns få saker som gör mig så lycklig som snöfall. Särskilt det första för året, det som här i Umeå kom i lördags förmiddag. Om det singlar några enstaka flingor i mitten av oktober eller är full snöstorm i slutet av februari spelar ingen roll - åsynen av det där vita luddiga kalla som faller gör mig alldeles glad och varm inuti. Känslan av jul infinner sig nästan omedelbart och jag vill inget hellre än att krypa in under en filt i soffhörnet med en bra bok och en kopp rykande hett te och bara vara.

Kalla, vita, stilla vinterdagar är bland det vackraste som finns. När solen gnistrar i den orörda snön är det verkligen inte svårt att föreställa sig hur kung Vinter har svingat sin spira och bäddat in hela världen i luddig, gnistrande bomull. Tyvärr ser man sällan denna fantastiska vintervärld idag. Avgaser, bilar, pulkor och annat stör den stilla bilden, och snön är sällan vit och orörd särsilt länge. Inte sällan smälter den bort eller förvandlas till slaskig grå sörja innan man hunnit njuta av den, och istället för en vintervit värld får man en slaskgrå.

Ännu ligger årets vinter framför oss. Ännu lever förhoppningen om en kall och snövit - en vacker - vinter framför inom mig. Fram tills den stund då snön kommer på allvar ska jag njuta allt jag kan av de små stunder av ren och skär lycka som infinner sig så fort några flngor singlar stillsamt ner från himlen, virvlande på sin färd mot marken.