Dagar kommer, dagar går. Ibland vandrar jag med huvudet bland molnen, ibland känns det som om fötterna vore doppade i bly - alldeles omöjliga att rubba och jag släpar mig fram i tillvaron. Vissa perioder är värre än andra, vissa är bara ren och skär lycka.
Ibland funderar jag på vad om hade hänt om jag hade kunnat leva mitt liv om igen. Skulle jag gjort samma val, sagt samma saker, trampat samma stigar genom livet? Drömmar som jag hade som vilsen tonåring - vad hände egentligen med dem?
Människor har kommit - men lika ofta har de gått igen som de har stannat kvar. Jag antar att det är så det brukar vara, men måste det alltid vara så? Tankar och drömmar inför framtiden lever kvar endast som ekon från det förflutna. Det är inte mycket som faktiskt har blivit som jag trodde, drömde, önskade. En del har blivit bättre, en del har blivit sämre. Vissa saker som man aldrig trodde skulle kunna hända har boxat mig i magen och lämnat mig kvidande på marken, hjälplös tills jag har orkat samla ihop mig och gå vidare.
Om jag hade kunnat leva mitt liv om igen, hade jag varit samma person som jag är idag? Knappast. Bagaget med tunga bördor av sorg och smärta finns alltid kvar och sätter spår som aldrig kommer suddas ut. Men detsamma gör alla glädjeämnen och soliga minnen. Jag vet inte om det verkligen att det är sant som man säger - att allt ont har nåt gott med sig - men en sak är säker: utan både det onda och det goda skulle jag inte kunna säga att jag vet vem jag själv är, vart jag är på väg och vilka drömmar jag har. Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar