Nattliga tankar i ett fruset Umeå

Det finns nätter - och så finns det Nätter. Nätter som bara är en enda ändlös räcka av tankar som hakar i varandra och bildar långa kedjor av ångest. Man ligger vaken och grubblar över allt som inte är som det ska eller borde bara, över vad man saknar och vad man har mist. Trots att tröttheten smyger i ögonvrårna kan man ligga i timmar och bara älta. Sen finns det nätter då man bara sover en djup, tung och drömlös sömn, som ger all vila man kan önska sig. Nätter som ger bra dagar. Men det finns också Nätter som man önskar aldrig ska ta slut. Nätter som bjuder på stjärnbestrydda himlar, gnistrande snölandskap, tysta viskningar av samförstånd, uppfyllda drömmar... Det här är inte en sådan.

Det här är en natt som, som så många andra, kommer ta slut alldeles för fort, men som också kom alldeles för fort. Smygande kastade den sig över mig, och nu har den mig i sitt grepp. Bunden till den fram tills gryningssolens strålar ger den nya dagen sitt ljus, men ändå klarvaken, knivskarp och grubblande över livet. Tröttheten har sänkt sig som en slöja över mig, men ändå känner jag mig onaturligt klar. Det är nu tankarna på det som aldrig hinns med på dagen kommer. Tankarna, drömmarna, önskningarna. Allt det där som aldrig uppfylls, men som aldrig lämnar hjärtat.

Jag ser mig om i mitt lilla rum; min säng, bokhyllan fullproppad med böcker, filmer, spel. Skrivbordet med sina högar av kurslitteratur, blommorna. Med ens så främmande men samtidigt så välbekant. Vem är jag egentligen? Vad gör jag här? Vart är jag på väg?

Jag saknar alla svar.