Jag hade en väldigt konstig dröm i natt. Den var liksom inte konstig på det där vanliga sättet där det händer skumma och otroligt onaturliga saker, utan i denna drömmen var det känslan som var det underliga.
I natt satt jag i en bil. Vi var tre personer, en A, en J och en C, och skulle ta oss hem (till Sverige) från nåt okänt land långt bort. A, yngst och mest utan körkort av oss tre körde, jag satt bredvid och ömsom sov, ömsom läste karta eller var allmänt seg. J satt bakom mig och pratade sövande med sig själv.Vi, eller snarare A då, körde många mil. Många dagar satt vi i den där slitna bilen utan att äta nåt, utan att stanna, och, vilket inte gällde mig, utan att sova. En dag eller kanske kväll, det är svårt att avgöra så här i efterhand, kom vi till en plats där jag hade bott en tid. En tvåvåningskorridor, där mitt namn fortfarande stod kvar vid min dörr, ett par skor låg slängda framför hallspegeln och några böcker fortfarande låg i bokhyllan. Det var konstigt att se en plats där jag uppenbarligen hade bott utan att kunna minnas när eller varför, men ändå känna sig hemma.
Nåväl. Vi bestämde oss för att åka vidare, men kunde inte komma ut ur byggnaden - vi var fångar i mitt förflutna. Inte förrän vi hittade ett bombsäkert och helt anonymt sätt att sätta igång brandlarm på våningen under lyckades vi ta oss därifrån, åkandes på ett tefat. Ett sådant man åker på snön med, alltså. Inte ett fat till en kopp... Väl tillbaka i bilen igen höll min rygg på att gå sönder, så J masserade mig hela vägen från Murmansk till Berlin, och det var den i särklass bästa massagen jag någonsin har fått. Till slut somnade jag medan J fortfarande knådade min nacke.
Ungefär där vaknade jag med en mycket behaglig känsla i hela kroppen. Sådär avslappnad och lealös som man ofta önskar att man var, men sällan är. Om någon kan förklara för mig vad den där drömmen betyder så vore jag tacksam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar