För ett tag sedan fick jag läsa en ganska gammal novell av en vän. En novell som satte en tagg djupt inne i mitt hjärta och fick mina ögon att tåras. Det är nu inte särskilt svårt att få mina tårar att börja rinna, men den där novellen hade nåt speciellt, något som berörde mig väldigt mycket.
De senaste dagarna har jag lyssnat på Innan jag dör av Jenny Downham, som handlar om 16-åriga Tessa som har leukemi och bara några få månader kvar att leva. Hon tycker det är så mycket hon inte har hunnit uppleva än, så hon skriver en lista med några saker som hon ska hinna göra innan hon dör. Att bli av med oskulden, att köra bil, att bli kär, att prova droger är bara några av sakerna på listan som hon betar av en efter en. Det är en berättelse om kärlek, om att vara ung, om vänskap, familjeband och om att revoltera. Men mest av allt är det en berättelse om att förverkliga sig själv och att acceptera döden. Det är bra. Det ger rysningar i hela kroppen, och även denna sätter djupa spår i mig.
Innan jag dör påminner mig väldigt mycket om novellen jag läste, som fick mig att sitta tom hur länge som helst bara för att jag inte visste hur jag skulle ta mig tillbaka in i verkligheten igen. Jag tycker om böcker och noveller som griper tag och som lämnar spår hos mig, som lämnar mig med en känsla av lycka, glädje, sorg eller hopplöshet. Som låter mig känna någonting alls. För på så sätt märker jag att jag också lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar