Tidigare idag, när jag hade stått och spelat en del gamla favoritstycken på min flöjt, bestämde jag mig för att öva ordentligt en stund. Sagt och gjort - jag rotade igenom nothögen efter sviten jag behöver öva på, men hittade den ingenstans. En vild jakt i lådor, högar, backar och tidskriftsamlare följde, men noterna stod ingenstans att finna. Däremot hittade jag nåt annat.
2008 års första Västgötacorrespången (Västgöta nations egen tidning), där mittuppslaget ägnas åt nationens reccemottagning. Där, mitt på sidan, stod det vinnande bidraget från tävlingen tidningens station hade på vandringen i nationshuset. Jag visste ju att det var texten vi hade skrivit, men jag hade helt glömt bort den, och ägnade en liten stund åt att garva - först åt texten, sedan åt minnet av när vi skrev den. Uppgiften var att i valfri litterär form skriva om en frukost. Nu minns jag inte ens vilka som var med i gruppen längre - men texten kan jag bjuda på!
Den tunga tystnaden bröts av ett plötsligt rop från någonstans långt borta. Tunga steg närmade sig bestämt dörren, och en hård knackning följdes av ett barskt rop:
- Frukost!
- Var är jag? tänkte jag när jag, med matoset hängande runt mig, rörde mig mot det jag antog var köket. För varje steg jag tog växte känslan av olust inför vad som komma skulle. Två väldiga ekdörrar var det enda som stod mellan mig och mitt öde.
Dörrarna svängde långsamt upp och jag möttes av en syn jag alltid kommer att minnas. Pannkakor låg staplade upp till taket, grisar marscherade taktfast mot stekpannorna där smöret fräste som ilskna kattor, och sirapen flödade i floder ner genom golvtiljornas sprickor. Min blick vandrade mot spisen där ärkeängeln Gabriel plötsligt uppenbarade sig iklädd förkläde och beväpnad med stekspadar. Med pilskhet i blicken vände han sig mot mig och sa:
- God morgon, älskling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar