Några dagar ur Ylvas förflutna, som förklarar vissa händelser på lajvet Epsilon, för ett och ett halvt år sedan.
Vi har planerat det här i flera dagar. Vi har rekat området i omgångar, alla har vi legat och spanat och noggrant gjort upp en vattentät plan för vårt tillslag. Det är en mindre, men som det verkar mycket välmående, bosättning som är målet den här gången. Av det vi har kunnat se och höra verkar de ha stora lager av både mat, ammunition och sprit från tiden före kriget.
Som vanligt har det fallit på min lott att se efter Malena, och vi ägnar oss åt att leka gömme och att segla med barkbåtar i bäcken, även om det mest är jag som gör dem och Malena som ser till att de sjunker som stenar så fort de håller på att försvinna utom synhåll för oss. Med en fyraårings självklara logik är det lika bra att de får sjunka om hon inte kan ha glädje av dem längre. När vi tröttnar sätter vi oss brevid högen av packning som de andra lämnat hos oss vid uppsamlingsplatsen för dagen och sjunger sånger som ingen någonsin sjöng med mig när jag var liten.
För Malena går tiden fort, men för mig är varje minut som dröjer innan de andra kommer tillbaka en plågsam evighet. På avstånd hörs skottlossning, men skogen runt oss är välsignat tyst. Hon lever i lycklig okunskap om farorna som hotar oss nästan varje dag, och särskilt just nu. Hennes far, min bror, min pojkvän och mina vänner utsätter sig alla för en oerhörd risk varje gång våra förråd tryter eller någonting går sönder. Varje gång vi säger hej då till varandra kan vara den sista, och det gör mig förtvivlad. För varje minut de dröjer borta tar den osynliga handen ett allt fastare grepp om mitt hjärta men för Malenas skulle visar jag det inte. Innan Malena, innan Gerold, brukade jag i alla fall vara med och se vad som hände, kunde följa förloppet på avstånd, även om jag lät bli att delta om jag kunde. Nu är det omöjlig, och på ett sätt gör det allting mycket värre. Bilderna av vad som skulle kunna hända avlöser varandra i en strid ström...
Nu hör vi dem komma gående genom skogen, tungt lastade, mycket tyngre än när de lämnade oss för flera timmar sedan. Jag tror det är allihop, tack och lov. Strax ser vi dem komma traskande på en rad, vid åsynen av Gerold slingrar sig Malena ur mitt grepp och springer fram till honom.
“Pappa, pappa! Titta! Båtar!” Hon drar med honom till bäcken en bit bort medan jag hjälper de andra sex att lasta av sig. Snart ligger högar av mat, ammunition och sprit från tiden före kriget runt oss, och alla tar en välbehövlig paus och äter lite. Det är tidig eftermiddag, och medan de berättar om hur det gått packar vi om och stuvar undan bytet. När alla har pustat ut och allting är ordentligt packat drar vi oss längre in i skogen. Uppsluppna går vi ett par timmar innan vi slår läger för natten. Det är en vacker plats brevid en liten skogssjö, och förvissad om att matlagning och lägerbyggande är under kontroll tar jag med mig Malena för att bada. Förhoppningsvis kan vi stanna här några dagar nu när vi har ordentligt med proviant.
Idag förtjänar vi en riktig festmåltid, och när vi slår oss ner för att äta är det både färska grönsaker, potatis och till och med grillat rådjur! Igår hade jag en otrolig tur under ett av mina ensamma strövtåg runt i terrängen och lyckades få tag i det, och tillsammans med persikorna och kexen som vi äter till efterrätt blir det en middag av ett slag som vi inte har sett på länge. Ordentligt med mat och en hel del av alkoholen ger en härlig feststämning, och vi slappnar av på ett sätt som vi inte vågat göra på länge. Elden är varm och skön, och lugnet sprider sig i kroppen medan mörkret sänker sig. Lilla Malena ligger sedan länge och sover, och jag lyssnar halvslumrande till de andra som försöker bräcka varandra med den ena mer otroliga historien efter den andra.
Plötsligt bryts tystnaden i skogen av en skottsalva och jag ser i ögonvrån hur en av killarna liksom kastas bakåt samtidigt som han tar sig för armen. Påverkad av sprit och omtöcknad av min halvslummer tar det mig någon sekund att förstå vad som händer, men då kastar jag mig handlöst ut i närmsta buskage. Av stegen runt mig att döma gör de andra samma sak, medan skotten kommer nånstans bakifrån. Jag har fått med mig en pistol som jag inte idats plocka av mig tidigare, men en blick tillbaka mot lägerplatsen säger mig att alla inte haft samma tur. Matrester, filtar och vapen ligger utspridda här och där.
Hjärtat bultar som en hammare i bröstet, och det enda jag tänker på är att hålla mig nere. Jag kan bara hoppas att de andra gör samma sak. Jag drar fram pistolen, men gör inget för att sljuta. Jag ser ju ingen, så varför skjuta mot nån man inte ser och bara röja mig i onödan? Någon till hööger om mig slänger iväg några skott, men jag kan inte avgöra åt vilket håll de går. Medan jag drar mig bakåt långsamt, långsamt håller jag huvudet så lågt jag bara kan, och blicken fäst vid gläntan. Anfallet kommer bortifrån, från det håll vi själva kom gående från flera timmar tidigare. Nu skjuter anfallarna på måfå, inga ljud avslöjar mina vänner men rätt vad det är ser jag en gestalt i dunklet på andra sidan gläntan. Gestalten står där, med någon sorts gevär höjt. Mynningen sveper vaksamt utmed gläntans kanter. Konturerna av honom syns nätt och jämnt, men ändå plockar jag upp min pistol, osäkrar och försiktigt, försiktigt tar jag sikte. Innan jag hinner skjuta hör jag hur det smäller till en bit till vänster om mig, och gestalten faller till marken. En mindre att bry sig om, alltså.
Nu bryter det löst - minst en osynlig skytt låter kulorna svepa över buskagen där vi ligger gömda, och tvingar oss bakåt. Några av oss besvarar elden, men jag trycker mig tätt mot marken och ålar försiktigt längre och längre bakåt, tills jag inte längre ser gläntan eller känner kulorna svepa över huvudet på mig. Jag ligger under en tät gran, platt tryckt mot marken, i vad som känns som flera timmar. Långt efter att ropen och skotten tystnat, inte förrän det börjat ljusna, vågar jag röra på mig igen. Höften värker, tydligen har jag utan att märka det legat mot en vass sten, eller om det är en rot. Jag spanar runt efter de andra, ropar tyst för att se om jag får nåt svar. När jag vare sig hör eller ser något tar jag mig försiktigt närmare lägerplatsen. När jag äntligen får gläntan inom synhåll igen, tälten med hål, den sedan länge utbrunna elden och resterna av det som var vårt byte, drar jag en suck av lättnad. Inga kroppar.
I samma ögonblick hör jag någon ropa på mig, och svarar. Alex, så klart. Vi kommer ut ur skogen nästan samtidigt, fast från olika håll. Marcus sitter redan i gläntan och binder om Mickes arm, men helt mirakulöst verkar ingen annan var skadad, bara lite tilltufsade. Ungefär samtidigt som jag inser att Gerold saknas kommer han utbrakandes från buskagen, med ögon som är blanka som speglar.
“Var är hon, Ylva, var är Malena?” Rösten spricker av oro.
“Hade inte du henne? Hon låg ju och sov brevid tältet...” Jag tystnar när jag inser att det måste varit timmar innan överfallet jag såg henne sova gott under sina filtar. Hans ögon svartnar och han sväljer hårt. Ansiktet blir blekt, från högrött till kritvitt på ett par sekunder. Rädslan hugger till som en kniv i magen när jag förstår vad det innebär. Var ÄR egentligen Malena!?
“Hon måste ju vara här någonstans. Vi får leta.” Alex kommer som vanligt med konkreta order och skickar oss i olika riktningar och snart ekar skogen av våra rop. Rop som blir allt mer desperata ju längre tiden går.
Snart står solen högt, och ingen har sett ett spår av Malena. Både Gerold och jag har rusat i blind panik och letat och ropat, men känslan av hopplöshet har vuxit inom mig de senaste timmarna, och långsamt, långsamt kommer jag till insikt. Malena är försvunnen. Ingen kan dra sig till minnes om de sett henne sedan hon lagts för natten, och ingen har tagit henne med sig när vi flydde undan anfallet. Så var har hon egentligen tagit vägen?
Stora tunga tårar rullar nedför mina kinder nu, jag gråter hysteriskt med pannan lutad mot Alex axel. Medan vi har letat har han följt spåren efter de som anföll oss, och försäkrat sig om att de är långt borta. Men inga spår efter flickan där heller. Vi har väldigt lite ammunition kvar, och av bytet finns ingenting, allt tog de med sig. Gerold är fortfarande utom sig, och växlar mellan att rasa och att desperat röra sig runt oss i allt större cirklar. I två dagar har vi letat efter henne utan resultat.
När skymningen faller nästa dag har vi inget att äta, och vi inser att vi måste ge upp. Det är alldeles för mörkt för att fortsätta. Alla utom Gerold, som vägrar acceptera det, övertalas till att sitta ner en stund så att vi kan resonera om vad vi ska göra härnäst. Vi går igenom allt som hänt, och alla tänkbara scenarion. De som överföll oss måste vara en grupp precis som vår, som visste att vi fått tag i bra grejer, kanske hade de rent av följt tillslaget på håll? Är det möjligt att de skulle ta med sig en liten flicka, eller har hon helt enkelt irrat sig ut i terrängen på egen hand? Vad kan ha hänt henne? Frågorna är många, och vi kan bara spekulera om svaren. Trötta ger vi upp sökandet för dagen. Jag lyssnar bara på diskussionen, orkar inte delta, orkar inte tänka. När någon tillslut säger imorgon drar vi vidare, att det inte längre är någon idé att fortsätta letandet blir jag bara helt tom. Det är som att mina känslor helt plötsligt bara tar slut. På avstånd hör jag upprörda röster, men jag varken kan, vill eller orkar ta till mig vad de säger. Luften har liksom gått ur mig, och jag ligger stirrande ut i luften i timmar innan jag till slut lyckas slumra till.
“Det är ditt fel! Du skulle se efter henne! Nu är hon borta!” Jag vaknar av att någon ruskar mig hårt, och gryningssolen bländar mig. Ursinnet glöder i ögonen på mannen som väckt mig, han fumlar med pistolens hölster innan han plockar upp den och med ostadig hand riktar den rakt mot mig. Med en röst som dryper av hat och darrar illa återhållen ilska, vrålar han åt mig medan han trycker pipan mot min bröstkorg. “Du ska få betala för det här!” Jag förstår inte riktigt vad det är som händer, men någonting är väldigt, väldigt fel. Som en blixt minns jag plötsligt och jag förstår. Malena. Gerold. Jag hinner inte bli rädd förrän någon rycker iväg honom och trycker ner honom mot marken.
“Ylva, kom hit!” Marcus röst är spänd och uppfodrande. Jag kommer på fötter på skakiga ben, fortfarande chockad av det bryska uppvaknandet. På marken ligger packade väskor med den lilla utrustning vi har kvar, har de andra redan förberett vår avfärd? Tårarna rinner när jag inser vad det är Gerold menar - är det mitt fel att Malena är borta?
"Nej, nej… Det är inte sant." Tankarna formas som ord som jag viskar för mig själv, när det sjunker in. Under tiden har Gerold avväpnats under upprepade hot mot mig, och själv får jag åter igen den välbekanta bössan tryckt i händerna. Den jag först lärde mig skjuta med. Visserligen har jag ingen ammunition, men känslan av den gör mig tryggare.
“Nu ska du lyssna väldigt noga på mig, Gerold. Jag är ledsen för det som hänt, men Malena kommer inte komma tillbaka. Hotar du min syster har du inte mer hos oss att göra. Härifrån går du åt ena hållet och vi åt det andra. Du ska aldrig mer besvära min syster, och du ska inte följa efter oss.” Vid de sista orden knuffar han iväg Gerold åt andra hållet, innan han vänder sig om. Med Alex trygga arm om min rygg börjar jag röra mig, reflexmässigt. Jag kastar en sista blick över axeln och ser hans gestalt vingligt försvinna bort, in i skogen utan att vända sig om. Det är det sista vi ser av honom, men hans röst klingar fortfarande i mitt huvud.
"Det är ditt fel, bara ditt…"
Ylva har aldrig glömt Malena, eller den känsla av skuld hon burit med sig sedan dess trots att flera år gått. Och trots att förnuftet alltid sagt henne att det var en tragisk olycka som hände den där ödesdigra sommardagen finns fortfarande det tvivlet kvar inom henne. Borde hon ha gjort något annorlunda?
Vi har planerat det här i flera dagar. Vi har rekat området i omgångar, alla har vi legat och spanat och noggrant gjort upp en vattentät plan för vårt tillslag. Det är en mindre, men som det verkar mycket välmående, bosättning som är målet den här gången. Av det vi har kunnat se och höra verkar de ha stora lager av både mat, ammunition och sprit från tiden före kriget.
Som vanligt har det fallit på min lott att se efter Malena, och vi ägnar oss åt att leka gömme och att segla med barkbåtar i bäcken, även om det mest är jag som gör dem och Malena som ser till att de sjunker som stenar så fort de håller på att försvinna utom synhåll för oss. Med en fyraårings självklara logik är det lika bra att de får sjunka om hon inte kan ha glädje av dem längre. När vi tröttnar sätter vi oss brevid högen av packning som de andra lämnat hos oss vid uppsamlingsplatsen för dagen och sjunger sånger som ingen någonsin sjöng med mig när jag var liten.
För Malena går tiden fort, men för mig är varje minut som dröjer innan de andra kommer tillbaka en plågsam evighet. På avstånd hörs skottlossning, men skogen runt oss är välsignat tyst. Hon lever i lycklig okunskap om farorna som hotar oss nästan varje dag, och särskilt just nu. Hennes far, min bror, min pojkvän och mina vänner utsätter sig alla för en oerhörd risk varje gång våra förråd tryter eller någonting går sönder. Varje gång vi säger hej då till varandra kan vara den sista, och det gör mig förtvivlad. För varje minut de dröjer borta tar den osynliga handen ett allt fastare grepp om mitt hjärta men för Malenas skulle visar jag det inte. Innan Malena, innan Gerold, brukade jag i alla fall vara med och se vad som hände, kunde följa förloppet på avstånd, även om jag lät bli att delta om jag kunde. Nu är det omöjlig, och på ett sätt gör det allting mycket värre. Bilderna av vad som skulle kunna hända avlöser varandra i en strid ström...
Nu hör vi dem komma gående genom skogen, tungt lastade, mycket tyngre än när de lämnade oss för flera timmar sedan. Jag tror det är allihop, tack och lov. Strax ser vi dem komma traskande på en rad, vid åsynen av Gerold slingrar sig Malena ur mitt grepp och springer fram till honom.
“Pappa, pappa! Titta! Båtar!” Hon drar med honom till bäcken en bit bort medan jag hjälper de andra sex att lasta av sig. Snart ligger högar av mat, ammunition och sprit från tiden före kriget runt oss, och alla tar en välbehövlig paus och äter lite. Det är tidig eftermiddag, och medan de berättar om hur det gått packar vi om och stuvar undan bytet. När alla har pustat ut och allting är ordentligt packat drar vi oss längre in i skogen. Uppsluppna går vi ett par timmar innan vi slår läger för natten. Det är en vacker plats brevid en liten skogssjö, och förvissad om att matlagning och lägerbyggande är under kontroll tar jag med mig Malena för att bada. Förhoppningsvis kan vi stanna här några dagar nu när vi har ordentligt med proviant.
Idag förtjänar vi en riktig festmåltid, och när vi slår oss ner för att äta är det både färska grönsaker, potatis och till och med grillat rådjur! Igår hade jag en otrolig tur under ett av mina ensamma strövtåg runt i terrängen och lyckades få tag i det, och tillsammans med persikorna och kexen som vi äter till efterrätt blir det en middag av ett slag som vi inte har sett på länge. Ordentligt med mat och en hel del av alkoholen ger en härlig feststämning, och vi slappnar av på ett sätt som vi inte vågat göra på länge. Elden är varm och skön, och lugnet sprider sig i kroppen medan mörkret sänker sig. Lilla Malena ligger sedan länge och sover, och jag lyssnar halvslumrande till de andra som försöker bräcka varandra med den ena mer otroliga historien efter den andra.
Plötsligt bryts tystnaden i skogen av en skottsalva och jag ser i ögonvrån hur en av killarna liksom kastas bakåt samtidigt som han tar sig för armen. Påverkad av sprit och omtöcknad av min halvslummer tar det mig någon sekund att förstå vad som händer, men då kastar jag mig handlöst ut i närmsta buskage. Av stegen runt mig att döma gör de andra samma sak, medan skotten kommer nånstans bakifrån. Jag har fått med mig en pistol som jag inte idats plocka av mig tidigare, men en blick tillbaka mot lägerplatsen säger mig att alla inte haft samma tur. Matrester, filtar och vapen ligger utspridda här och där.
Hjärtat bultar som en hammare i bröstet, och det enda jag tänker på är att hålla mig nere. Jag kan bara hoppas att de andra gör samma sak. Jag drar fram pistolen, men gör inget för att sljuta. Jag ser ju ingen, så varför skjuta mot nån man inte ser och bara röja mig i onödan? Någon till hööger om mig slänger iväg några skott, men jag kan inte avgöra åt vilket håll de går. Medan jag drar mig bakåt långsamt, långsamt håller jag huvudet så lågt jag bara kan, och blicken fäst vid gläntan. Anfallet kommer bortifrån, från det håll vi själva kom gående från flera timmar tidigare. Nu skjuter anfallarna på måfå, inga ljud avslöjar mina vänner men rätt vad det är ser jag en gestalt i dunklet på andra sidan gläntan. Gestalten står där, med någon sorts gevär höjt. Mynningen sveper vaksamt utmed gläntans kanter. Konturerna av honom syns nätt och jämnt, men ändå plockar jag upp min pistol, osäkrar och försiktigt, försiktigt tar jag sikte. Innan jag hinner skjuta hör jag hur det smäller till en bit till vänster om mig, och gestalten faller till marken. En mindre att bry sig om, alltså.
Nu bryter det löst - minst en osynlig skytt låter kulorna svepa över buskagen där vi ligger gömda, och tvingar oss bakåt. Några av oss besvarar elden, men jag trycker mig tätt mot marken och ålar försiktigt längre och längre bakåt, tills jag inte längre ser gläntan eller känner kulorna svepa över huvudet på mig. Jag ligger under en tät gran, platt tryckt mot marken, i vad som känns som flera timmar. Långt efter att ropen och skotten tystnat, inte förrän det börjat ljusna, vågar jag röra på mig igen. Höften värker, tydligen har jag utan att märka det legat mot en vass sten, eller om det är en rot. Jag spanar runt efter de andra, ropar tyst för att se om jag får nåt svar. När jag vare sig hör eller ser något tar jag mig försiktigt närmare lägerplatsen. När jag äntligen får gläntan inom synhåll igen, tälten med hål, den sedan länge utbrunna elden och resterna av det som var vårt byte, drar jag en suck av lättnad. Inga kroppar.
I samma ögonblick hör jag någon ropa på mig, och svarar. Alex, så klart. Vi kommer ut ur skogen nästan samtidigt, fast från olika håll. Marcus sitter redan i gläntan och binder om Mickes arm, men helt mirakulöst verkar ingen annan var skadad, bara lite tilltufsade. Ungefär samtidigt som jag inser att Gerold saknas kommer han utbrakandes från buskagen, med ögon som är blanka som speglar.
“Var är hon, Ylva, var är Malena?” Rösten spricker av oro.
“Hade inte du henne? Hon låg ju och sov brevid tältet...” Jag tystnar när jag inser att det måste varit timmar innan överfallet jag såg henne sova gott under sina filtar. Hans ögon svartnar och han sväljer hårt. Ansiktet blir blekt, från högrött till kritvitt på ett par sekunder. Rädslan hugger till som en kniv i magen när jag förstår vad det innebär. Var ÄR egentligen Malena!?
“Hon måste ju vara här någonstans. Vi får leta.” Alex kommer som vanligt med konkreta order och skickar oss i olika riktningar och snart ekar skogen av våra rop. Rop som blir allt mer desperata ju längre tiden går.
Snart står solen högt, och ingen har sett ett spår av Malena. Både Gerold och jag har rusat i blind panik och letat och ropat, men känslan av hopplöshet har vuxit inom mig de senaste timmarna, och långsamt, långsamt kommer jag till insikt. Malena är försvunnen. Ingen kan dra sig till minnes om de sett henne sedan hon lagts för natten, och ingen har tagit henne med sig när vi flydde undan anfallet. Så var har hon egentligen tagit vägen?
Stora tunga tårar rullar nedför mina kinder nu, jag gråter hysteriskt med pannan lutad mot Alex axel. Medan vi har letat har han följt spåren efter de som anföll oss, och försäkrat sig om att de är långt borta. Men inga spår efter flickan där heller. Vi har väldigt lite ammunition kvar, och av bytet finns ingenting, allt tog de med sig. Gerold är fortfarande utom sig, och växlar mellan att rasa och att desperat röra sig runt oss i allt större cirklar. I två dagar har vi letat efter henne utan resultat.
När skymningen faller nästa dag har vi inget att äta, och vi inser att vi måste ge upp. Det är alldeles för mörkt för att fortsätta. Alla utom Gerold, som vägrar acceptera det, övertalas till att sitta ner en stund så att vi kan resonera om vad vi ska göra härnäst. Vi går igenom allt som hänt, och alla tänkbara scenarion. De som överföll oss måste vara en grupp precis som vår, som visste att vi fått tag i bra grejer, kanske hade de rent av följt tillslaget på håll? Är det möjligt att de skulle ta med sig en liten flicka, eller har hon helt enkelt irrat sig ut i terrängen på egen hand? Vad kan ha hänt henne? Frågorna är många, och vi kan bara spekulera om svaren. Trötta ger vi upp sökandet för dagen. Jag lyssnar bara på diskussionen, orkar inte delta, orkar inte tänka. När någon tillslut säger imorgon drar vi vidare, att det inte längre är någon idé att fortsätta letandet blir jag bara helt tom. Det är som att mina känslor helt plötsligt bara tar slut. På avstånd hör jag upprörda röster, men jag varken kan, vill eller orkar ta till mig vad de säger. Luften har liksom gått ur mig, och jag ligger stirrande ut i luften i timmar innan jag till slut lyckas slumra till.
“Det är ditt fel! Du skulle se efter henne! Nu är hon borta!” Jag vaknar av att någon ruskar mig hårt, och gryningssolen bländar mig. Ursinnet glöder i ögonen på mannen som väckt mig, han fumlar med pistolens hölster innan han plockar upp den och med ostadig hand riktar den rakt mot mig. Med en röst som dryper av hat och darrar illa återhållen ilska, vrålar han åt mig medan han trycker pipan mot min bröstkorg. “Du ska få betala för det här!” Jag förstår inte riktigt vad det är som händer, men någonting är väldigt, väldigt fel. Som en blixt minns jag plötsligt och jag förstår. Malena. Gerold. Jag hinner inte bli rädd förrän någon rycker iväg honom och trycker ner honom mot marken.
“Ylva, kom hit!” Marcus röst är spänd och uppfodrande. Jag kommer på fötter på skakiga ben, fortfarande chockad av det bryska uppvaknandet. På marken ligger packade väskor med den lilla utrustning vi har kvar, har de andra redan förberett vår avfärd? Tårarna rinner när jag inser vad det är Gerold menar - är det mitt fel att Malena är borta?
"Nej, nej… Det är inte sant." Tankarna formas som ord som jag viskar för mig själv, när det sjunker in. Under tiden har Gerold avväpnats under upprepade hot mot mig, och själv får jag åter igen den välbekanta bössan tryckt i händerna. Den jag först lärde mig skjuta med. Visserligen har jag ingen ammunition, men känslan av den gör mig tryggare.
“Nu ska du lyssna väldigt noga på mig, Gerold. Jag är ledsen för det som hänt, men Malena kommer inte komma tillbaka. Hotar du min syster har du inte mer hos oss att göra. Härifrån går du åt ena hållet och vi åt det andra. Du ska aldrig mer besvära min syster, och du ska inte följa efter oss.” Vid de sista orden knuffar han iväg Gerold åt andra hållet, innan han vänder sig om. Med Alex trygga arm om min rygg börjar jag röra mig, reflexmässigt. Jag kastar en sista blick över axeln och ser hans gestalt vingligt försvinna bort, in i skogen utan att vända sig om. Det är det sista vi ser av honom, men hans röst klingar fortfarande i mitt huvud.
"Det är ditt fel, bara ditt…"
Ylva har aldrig glömt Malena, eller den känsla av skuld hon burit med sig sedan dess trots att flera år gått. Och trots att förnuftet alltid sagt henne att det var en tragisk olycka som hände den där ödesdigra sommardagen finns fortfarande det tvivlet kvar inom henne. Borde hon ha gjort något annorlunda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar