Ibland kan man verkligen fundera på hur världen har kunnat existera i många miljoner utan att någon råkat ha sönder den i nåt aggressivt vredesutbrott. Fram till idag har jag fått lyckorus varenda gång det har snöat, eller jag har varit ute och fått julstämning av snön, kylan och mörkret. Men nu är det slut på det. Nånstans mellan hyllorna på ica (tror det var mellan hyllan med tacostuff och en av frysdiskarna, faktiskt) vart det totalomvändning från att glad i hågen ha traskat hem, om än något vingligt på grund av kombinationen converse/blöt slasksnö, till att bli totalt jättedeprimerad och arg på hela världen. Irritation över alla lyckliga människor, en plötslig aversion mot icas idiotiska sätt att placera varorna (jag hittade inte burkarna med ananasskivor) och blöta fötter gjorde mig till en rasande tok. Eller, inte riktigt, men nästan. Rasande blev jag i alla fall, och allra mest arg blev jag när jag kom hem och insåg att jag var tvungen att halka tillbaka till affärn på grund av att jag glömt köpa en mycket viktig beståndsdel i min kvällsmat; sallad, själva huvudingridiensen. Resten av dagen är, som det så fint heter, historia.
Ja, alltså, förutom knäppen jag fick alldeles nyss då, när jag insåg hur illa vissa personer har behandlat mig. Ja, alltså förr i tiden, inte precis just nu. Men hur kan personer egentligen förvänta sig att en relation, av vilket slag det än vara månde, skulle kunna överleva om det bara är en som ger av sig själv? Om den ena personen bara kräver, tar och aldrig, aldrig ger något tillbaka och alltid förväntar sig att den andra ska ställa upp, i alla lägen, alltid, vad som än händer? Jag klarar inte av sånt. Det är fel, och varför ska man egentligen uppehålla en sådan relation, om den gör att man mår dåligt? Jag vet inte, jag har lyckats avsluta sådana relationer, men de tycks förfölja mig, och jag tror det är lätt hamna i dem om och om igen, om man inte lyckas få bukt med det.
Sträck ut handen
Han föll fritt från himlen
och skrek på hjälp
Hon sa
Sträck ut din hand
så ska jag försöka fånga dig i fallet
men jag kan inte lova att jag lyckas.
Jag är ju bara en människamed samma tankar, känslor och ord som du.
Så varför förväntar du dig att jag ska klara allt som du inte klarar?
Varför tror du att jag kan reda ut ditt livs trasselsudd
som bara en sax kan få ordning på?
Och vad i all världen har fått dig att tro att jag kan fånga dig - alltid - vad som än händer?
Jag vill gärna försöka, men vissa saker klarar man bara
om man tar till nätet, saxen och hammaren.
Och det kan göra ont att ordna upp sitt liv,
bara så du vet.
Jag vill inte såra dig eller göra dig illa,
men jag kanske måste om jag ska kunna hjälpa dig
Men det ordnar sig alltid - på nåt sätt,
det är det enda jag kan lova dig
Det kommer att ordna sig
Han sträckte ut handen och landade mjukt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar