De senaste dagarna har det varit ombytligt som bara den, på i princip alla plan. Vädret har svängt från sommarvärme i måndags till snöstorm i gårkväll, på jobbet har det gått från lek och övning i början av veckan till trist kontorsjobb i slutet, och humöret går upp och ner som en jojo. Varför kan inte allt bara stabilisera sig lite och hålla sig jämnt och fint ett tag?
Just nu går jag i flyttankar också. När flyttar jag från Kristinehamn, hur ska jag lyckas få ihop det med bil och städning och packning, samtidigt som jag jobbar sista veckan på praktiken, och ska gå bredvid på nästa jobb direkt efteråt? Och hur ska jag bo i Umeå i höst? Ska jag vara där hela hösten, eller bara så länge jag absolut måste? Och framförallt, ska jag dela lägenhet med två av de tre vännerna, eller ska jag leta reda på nåt korrerum för att det är enklast om jag ändrar mig?
Men inte nog med att det är tankar inför hösten – jag har redan börjat tänka på våren också. Bestämde mig redan i somras för att flytta ner till Uppsala när jag är färdig i Ume, och gärna så fort som möjligt. Men även där är det ju lite struligt med boende. Kommer kötiden räcka för nåt vettigt? Ska man dela eller skaffa nåt eget? Kommer jag stå ut i korridor igen?
Tankarna just nu är som sagt många. Förhoppningsvis klarnar det så småningom (gärna förr än senare om jag får välja) och sånt där brukar ju lösa sig till det bästa bara man har lite tålamod. Men ändå – så mycket enklare det skulle vara om man visste!
fredag, april 20, 2007
torsdag, april 05, 2007
Var tog alla påskkärringar vägen?
Vart är de? Alla barn som utklädda till oigenkännlighet borde springa omkring bland husen och tigga godis och dela ut små söta påskbrev? Jag har, trots ett par vändor på stan och en promenad genom villaområdet på väg hem från jobbet, inte sett en enda. Är det så att traditionerna håller på att brytas och man istället siktar in sig på godistiggeri under Halloween enligt amerikansk sed?
För övrigt är jag avundsjuk på minsta syrran som får tillbringa helgen på underbara Åh stiftsgård och njuta av påskens speciella stämning!
För övrigt är jag avundsjuk på minsta syrran som får tillbringa helgen på underbara Åh stiftsgård och njuta av påskens speciella stämning!
En stilla vecka?
Vanligtvis brukar påskveckan innebära många kyrkbesök, en vecka hemma hos föräldrarna i Skövde, att umgås med familj och vänner, och så eventuellt plugga till någon efter påsk lägligt placerad tenta. I år har det dock varit nåt helt annat...
Det hela började i torsdags, för en vecka sedan, när jag kände att jag inte mådde riktigt bra. Maginfluensan slog till. Hela helgen tillbringades med lugnt och stilla tv-tittande och lite surfande på den numera uppkopplade datorn (hurray) och inte särksilt mycket matlagning... En långpromenad och inköpsrunda till MAXI blev det i alla fall, vilket resulterade i ett gigantiskt fång påskliljor på mitt något rangliga barbord. Mycket trevligt efter den mindre trevliga upplevelsen av magsjuka.
Jobbet fortsatte sin gilla gång i veckan, dock med det trevliga inslaget av återträff för Acehpersonal. Det innebar mycket diskussioner, nya människor, lessons learned och, praktiskt nog, gratis mat. Och vilken student tackar nej till gratis finmat?? Inte jag i alla fall... Nåja, det var ett par intressanta men väldigt ansträngande dagar då de vanliga arbetsuppgifterna fick vänta på bättre tider.
Idag såg jag inte till en människa utom städerskorna på kontoret, de hade väl tagit helg hela högen, så jag själv stannade inte längre än till lunch. Och tur var väl det, för då gick det fortfarande att gå något sånär opåverkat av vinden, vilket senare blev tämligen svårt. Det har nämligen blåst nåt vansinnigt här i eftermiddag, även om det är en aning lugnare nu.
Nu har jag ägnat en stund åt matplanering inför helgen; IRL-träff med Catahyastyrelsen. Mycket mat går det åt till åtta personer under en helg... Det är väldigt intressant med recept för tio personer där man får mängder väldigt precist angivna, exempelvis 26,67 lasagneplattor, eller 1,67 lagerblad. Men men, ska det va så ska det va, som det heter. Man kan ju tycka att de borde kunna avrunda och göra mer logiska recept även om de nu bara multiplicerar saker och ting, för det finns inte en chans att man kan följa de där recepten ändå!
Det hela började i torsdags, för en vecka sedan, när jag kände att jag inte mådde riktigt bra. Maginfluensan slog till. Hela helgen tillbringades med lugnt och stilla tv-tittande och lite surfande på den numera uppkopplade datorn (hurray) och inte särksilt mycket matlagning... En långpromenad och inköpsrunda till MAXI blev det i alla fall, vilket resulterade i ett gigantiskt fång påskliljor på mitt något rangliga barbord. Mycket trevligt efter den mindre trevliga upplevelsen av magsjuka.
Jobbet fortsatte sin gilla gång i veckan, dock med det trevliga inslaget av återträff för Acehpersonal. Det innebar mycket diskussioner, nya människor, lessons learned och, praktiskt nog, gratis mat. Och vilken student tackar nej till gratis finmat?? Inte jag i alla fall... Nåja, det var ett par intressanta men väldigt ansträngande dagar då de vanliga arbetsuppgifterna fick vänta på bättre tider.
Idag såg jag inte till en människa utom städerskorna på kontoret, de hade väl tagit helg hela högen, så jag själv stannade inte längre än till lunch. Och tur var väl det, för då gick det fortfarande att gå något sånär opåverkat av vinden, vilket senare blev tämligen svårt. Det har nämligen blåst nåt vansinnigt här i eftermiddag, även om det är en aning lugnare nu.
Nu har jag ägnat en stund åt matplanering inför helgen; IRL-träff med Catahyastyrelsen. Mycket mat går det åt till åtta personer under en helg... Det är väldigt intressant med recept för tio personer där man får mängder väldigt precist angivna, exempelvis 26,67 lasagneplattor, eller 1,67 lagerblad. Men men, ska det va så ska det va, som det heter. Man kan ju tycka att de borde kunna avrunda och göra mer logiska recept även om de nu bara multiplicerar saker och ting, för det finns inte en chans att man kan följa de där recepten ändå!
torsdag, mars 29, 2007
Den ändlösa följetongen
Igår ringde min käre fader och meddelade att han nyss hade hämtat ut ett teliapaket till mig. I en helt annan stad än den jag faktiskt bor i. Är det inte fantastiskt?
För nästan sex veckor sedan flyttade jag från stora Umeå, till lilla Kristinehamn. Gott och väl. Det var avtalat att jag skulle få ta över ett bredbandsabonnemang, och allt var frid och fröjd. Fast, det dröjde fasligt länge innan det där abonnemanget var överställt, och inte var det särskilt överraskande att det dröjde - man kah uppenbarligen inte ha bredband utan att ha ett telefonabonnemang. Och eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att skaffa telefon så föll hela den uppkopplingsidéen.
Så jakten på uppkopplingsanordning gick vidare, och hux flux hade jag i alla fall beställt mobilt bredband från telia. Åtta dagar skulle det ta så skulle jag kunna vara uppkopplad. Märk väl, detta var två veckor efter flytten. Och så inledde jag återigen en period av väntan. Efter ett par dagar dök det upp ett brev med nummer till sim-kortet på den adress där jag råkar vara folkbokförd. Gott och väl, då borde det andra dyka upp snart, tänkte jag.
Men icke. Tre veckor efter beställningde jag till kundtjänsten och kom efter sisådär fyrtio minuters kö fram till en snorkig telefonist som hävdade att jag inte hade skrivit på någåt avtal. Nähej, något avtal att skriva på hade jag inte sett skymten av, så det fick de ju genast skicka ett nytt. Till folkbokföringsadressen, såklart. Så. Snabbt som sjutton skickade jag in papprena, och väntade spänt på sakerna, som de lovat skulle komma till c/o-adress där jag för tillfället bor.
Som sagt, min käre fader fick igår hämta ut ett postförskottspaket i helt fel stad. Saker som skickats till helt fel adress, trots att beställningen gjorts till den korrekta adressen och trots löfte om att de skulle komma rätt direkt.
Så. Med lite tur och motvilligt bistånd från posten så hoppas jag på att ha alla delar till mitt surfande på plats, i Kristinehamn, i morgon eftermiddag. För nu är jag jäkligt less på detta eviga ringade, skickande, bråkande och väntande. Jag vill ha mitt bredband nu!
För nästan sex veckor sedan flyttade jag från stora Umeå, till lilla Kristinehamn. Gott och väl. Det var avtalat att jag skulle få ta över ett bredbandsabonnemang, och allt var frid och fröjd. Fast, det dröjde fasligt länge innan det där abonnemanget var överställt, och inte var det särskilt överraskande att det dröjde - man kah uppenbarligen inte ha bredband utan att ha ett telefonabonnemang. Och eftersom jag inte var ett dugg intresserad av att skaffa telefon så föll hela den uppkopplingsidéen.
Så jakten på uppkopplingsanordning gick vidare, och hux flux hade jag i alla fall beställt mobilt bredband från telia. Åtta dagar skulle det ta så skulle jag kunna vara uppkopplad. Märk väl, detta var två veckor efter flytten. Och så inledde jag återigen en period av väntan. Efter ett par dagar dök det upp ett brev med nummer till sim-kortet på den adress där jag råkar vara folkbokförd. Gott och väl, då borde det andra dyka upp snart, tänkte jag.
Men icke. Tre veckor efter beställningde jag till kundtjänsten och kom efter sisådär fyrtio minuters kö fram till en snorkig telefonist som hävdade att jag inte hade skrivit på någåt avtal. Nähej, något avtal att skriva på hade jag inte sett skymten av, så det fick de ju genast skicka ett nytt. Till folkbokföringsadressen, såklart. Så. Snabbt som sjutton skickade jag in papprena, och väntade spänt på sakerna, som de lovat skulle komma till c/o-adress där jag för tillfället bor.
Som sagt, min käre fader fick igår hämta ut ett postförskottspaket i helt fel stad. Saker som skickats till helt fel adress, trots att beställningen gjorts till den korrekta adressen och trots löfte om att de skulle komma rätt direkt.
Så. Med lite tur och motvilligt bistånd från posten så hoppas jag på att ha alla delar till mitt surfande på plats, i Kristinehamn, i morgon eftermiddag. För nu är jag jäkligt less på detta eviga ringade, skickande, bråkande och väntande. Jag vill ha mitt bredband nu!
onsdag, mars 28, 2007
Att vara eller icke - det är frågan
Dagarna går och går, men timmarna släpar sig fram. Vissa dagar händer det absolut ingenting, andra är det full fart precis hela tiden. Idag har varit en sådan där seg dag; händelselös, tom, tråkig. Solen lockar utanför fönstret, arbetsuppgifterna är sega och småtrista, och både handledaren och "ställförträdaren" är bortresta för tillfället. Så vad ska då en stackars praktikant ta sig till?
Och svaret på det är - ingenting! Det är vid sådana här tillfällen man frågar sig om man är på rätt plats. Kanske hade det varit bättre med praktik någon annanstans än här? Kanske hade det varit bättre att vara kvar och bara läsa klart c-kursen i Umeå under våren istället?
Nåja, nu ju är läget som det är. Oftast är det faktiskt jätteroligt. Men inte just idag...
Och svaret på det är - ingenting! Det är vid sådana här tillfällen man frågar sig om man är på rätt plats. Kanske hade det varit bättre med praktik någon annanstans än här? Kanske hade det varit bättre att vara kvar och bara läsa klart c-kursen i Umeå under våren istället?
Nåja, nu ju är läget som det är. Oftast är det faktiskt jätteroligt. Men inte just idag...
torsdag, mars 22, 2007
Fastkörning och lösgrus
Jag vet. Det är förmiddag, jag är på jobbet och jag borde verkligen researcha järnet just nu. MEN DET GÅR INTE!!!!
Jag har slut på möjliga sökord, så jag har absolut ingen chans att lyckas hugga tag i informationen som jag behöver, och som med all sannolikhet redan finns skvalpande nånstans ute i cyberrymden. Varför ska det vara så svårt att pricka in precis rätt ord för att hitta precis rätt dokument? Försök hitta rätt ord för att hitta belägg för VARFÖR det är viktigt att skicka ut frisk personal på biståndsinsatser av olika slag, och att definiera vilka specifika hälsorisker civil insatspersonal både från NGOs och internationella GOs utsätts för. Sjukt svårt, och extremt irriterande när man vet att det lär finnas massa material om det så att man inte behöver uppfinna hjulet igen, men man inte lyckas få tag på den...
Nåja, solen skiner, fåglarna kvittrar, det är utländska militärattachéer överallt på området och jag bryter mot de inofficiella klädkoderna med långkjol, palestinasjal och converse. Vad det är skönt att slippa bekymra sig för om man passar in eller inte. Det är faktiskt inte hela världen om man inte ser ut som alla andra, och framförallt - varför skulle någon bry sig??
Det finns bara ett litet yttepyttemoln på min himmel idag, förutom de försvunna sökorden då. Hela mitt vänstra ben är typ blått! Jag lyckades stoppsladda i lösgruset utanför affären i gårkväll, och föll så klart pladask i backen med dunder och brak. Lätt linkande och lite dammig tog jag mig i alla fall in på affären under det att jag desperat försökte undertrycka en hysterisk fnitterattack. Idag är jag som sagt blå. Och öm. Det tog sin lilla tid att ta sig till jobbet imorse, och jag skulle tro att jag inte får sitta stilla för mycket idag, för då kommer jag vara lika stel som en stelopererad nittioåring när det är dags att trampa sig hemåt!
Min strategi för att överleva dagen är att upprepa mantrat för dagen Imorgon är det helg! Imorgon är det helg! Imorgon är det helg! hela tiden, och att ta en långsam men trevlig promenix på lunchen. Kanske rent av luncha på trappen i solskenet. Kanske kanske får jag i alla fall lite sol innan dagen är över!
Jag har slut på möjliga sökord, så jag har absolut ingen chans att lyckas hugga tag i informationen som jag behöver, och som med all sannolikhet redan finns skvalpande nånstans ute i cyberrymden. Varför ska det vara så svårt att pricka in precis rätt ord för att hitta precis rätt dokument? Försök hitta rätt ord för att hitta belägg för VARFÖR det är viktigt att skicka ut frisk personal på biståndsinsatser av olika slag, och att definiera vilka specifika hälsorisker civil insatspersonal både från NGOs och internationella GOs utsätts för. Sjukt svårt, och extremt irriterande när man vet att det lär finnas massa material om det så att man inte behöver uppfinna hjulet igen, men man inte lyckas få tag på den...
Nåja, solen skiner, fåglarna kvittrar, det är utländska militärattachéer överallt på området och jag bryter mot de inofficiella klädkoderna med långkjol, palestinasjal och converse. Vad det är skönt att slippa bekymra sig för om man passar in eller inte. Det är faktiskt inte hela världen om man inte ser ut som alla andra, och framförallt - varför skulle någon bry sig??
Det finns bara ett litet yttepyttemoln på min himmel idag, förutom de försvunna sökorden då. Hela mitt vänstra ben är typ blått! Jag lyckades stoppsladda i lösgruset utanför affären i gårkväll, och föll så klart pladask i backen med dunder och brak. Lätt linkande och lite dammig tog jag mig i alla fall in på affären under det att jag desperat försökte undertrycka en hysterisk fnitterattack. Idag är jag som sagt blå. Och öm. Det tog sin lilla tid att ta sig till jobbet imorse, och jag skulle tro att jag inte får sitta stilla för mycket idag, för då kommer jag vara lika stel som en stelopererad nittioåring när det är dags att trampa sig hemåt!
Min strategi för att överleva dagen är att upprepa mantrat för dagen Imorgon är det helg! Imorgon är det helg! Imorgon är det helg! hela tiden, och att ta en långsam men trevlig promenix på lunchen. Kanske rent av luncha på trappen i solskenet. Kanske kanske får jag i alla fall lite sol innan dagen är över!
onsdag, mars 21, 2007
Ensam
Du sitter på din säng och tittar ur genom fönstret, ner på gården och barnen som leker där. Du sitter där och tänker på hur vacker en sten kan vara när solen lyser på den, och låter tankarna stilla vandra vidare. Vid dina fötter ligger ett litet knyte av tygtrasor, ett litet gnyende hörs därifrån.
Nu sitter du inte upp längre, du har lagt dig ner. Du ligger ner på den välbäddade sängens överkast och håller blicken fäst vid tjärnorna i taket. Stjärnorna skulle vara din tillflykt när det blev för jobbigt, och det är där du hämtar din styrka. Styrkan du behöver för att klara av din skola, din dotter, ditt hushåll. För det har inte varit lätt, det ska gudarna veta. Att bli gravid när du ännu inte har tagit studenten, inte sett världen, är ingen dans på rosor. Och ingen har du haft som har kunnat hjälpa dig, ingen, inte ens Han har hjälpt dig, fast han lovade. Och skolan, den har du väl knappast kunnat koncentrera dig på när huvudet har varit fyllt av ångest för hur du ska kunna överleva, hur din dotter ska kunna överleva.
Nu glider dina tankar långt bort, och blicken slocknar, andetagen blir tyngre och tyngre. Flickans gnyende övergår i gråt, och snart är det enda som hörs barnets förtvivlande skrik. Dess mor har stängt sina ögon, och de blodiga handlederna vittnar om ett öde som blev för tungt att bära ensam.
Nu sitter du inte upp längre, du har lagt dig ner. Du ligger ner på den välbäddade sängens överkast och håller blicken fäst vid tjärnorna i taket. Stjärnorna skulle vara din tillflykt när det blev för jobbigt, och det är där du hämtar din styrka. Styrkan du behöver för att klara av din skola, din dotter, ditt hushåll. För det har inte varit lätt, det ska gudarna veta. Att bli gravid när du ännu inte har tagit studenten, inte sett världen, är ingen dans på rosor. Och ingen har du haft som har kunnat hjälpa dig, ingen, inte ens Han har hjälpt dig, fast han lovade. Och skolan, den har du väl knappast kunnat koncentrera dig på när huvudet har varit fyllt av ångest för hur du ska kunna överleva, hur din dotter ska kunna överleva.
Nu glider dina tankar långt bort, och blicken slocknar, andetagen blir tyngre och tyngre. Flickans gnyende övergår i gråt, och snart är det enda som hörs barnets förtvivlande skrik. Dess mor har stängt sina ögon, och de blodiga handlederna vittnar om ett öde som blev för tungt att bära ensam.
Flickan från det förflutna
Det finns en mening med allt, sa hon och log mot mig. Hennes gröna ögon lyste i dunklet och huden skimrade som om den var av siden.
Vågorna kluckade mot den benvita sanden, så stilla men ändå så intensivt. Månens gyllene skära speglade sig i det böljande vattnet och stjärnorna tycktes dansa under flickans tankar. En natt som gjord för drömmar, en natt som gjord för hemligheter.
Det enda som hördes i nattens stilla ljud var mina andetag, och hennes. Hon, flickan från mina drömmar, flickan från det förflutna, stod framför mig, så som jag alltid vetat att hon en dag skulle göra. Utan tvång, utan krav såg hon på mig med en sorts sorgfylld glädje i sina vackra ögon. Under alla år som gått, under alla år av smärta och sorg hade hon varit den som burit mig vidare, den som hållit mig upprätt under alla mina vedermödor, alla mina kval. Alla mina år av ensamhet hade hon funnits där, så nära, men ändå så avlägsen. Som en viskning i vinden, en viskning som nästan, men inte riktigt, är tystnaden.
Äntligen hade hon blivit synlig för mig, vävd av dimmans slöjor och daggens droppar, med en klädnad gjord av spindelväv.
Din hemlighet, sa hon, är i säkerhet hos mig. Nu kan du börja leva, leva det liv du drömt om sedan den dagen du upptäckte att du var ett tomt skal som andra fyllde. Var inte rädd, du kommer att finna din lycka. Din styrka är stor, och ditt förflutna kommer att hjälpa dig.
Det finns en mening med allt, sa hon och gick sin väg, ut ur mitt liv för att aldrig mer se sig om.
Vågorna kluckade mot den benvita sanden, så stilla men ändå så intensivt. Månens gyllene skära speglade sig i det böljande vattnet och stjärnorna tycktes dansa under flickans tankar. En natt som gjord för drömmar, en natt som gjord för hemligheter.
Det enda som hördes i nattens stilla ljud var mina andetag, och hennes. Hon, flickan från mina drömmar, flickan från det förflutna, stod framför mig, så som jag alltid vetat att hon en dag skulle göra. Utan tvång, utan krav såg hon på mig med en sorts sorgfylld glädje i sina vackra ögon. Under alla år som gått, under alla år av smärta och sorg hade hon varit den som burit mig vidare, den som hållit mig upprätt under alla mina vedermödor, alla mina kval. Alla mina år av ensamhet hade hon funnits där, så nära, men ändå så avlägsen. Som en viskning i vinden, en viskning som nästan, men inte riktigt, är tystnaden.
Äntligen hade hon blivit synlig för mig, vävd av dimmans slöjor och daggens droppar, med en klädnad gjord av spindelväv.
Din hemlighet, sa hon, är i säkerhet hos mig. Nu kan du börja leva, leva det liv du drömt om sedan den dagen du upptäckte att du var ett tomt skal som andra fyllde. Var inte rädd, du kommer att finna din lycka. Din styrka är stor, och ditt förflutna kommer att hjälpa dig.
Det finns en mening med allt, sa hon och gick sin väg, ut ur mitt liv för att aldrig mer se sig om.
söndag, mars 18, 2007
Vardagstankar
Under vinterns mörka timmar ligger tankarna i ide och slumrar. Aldrig är det så svårt att få någonting gjort som när mörkret ligger tungt runt alla knutar och nästan verkar rinna in genom gliporna mellan det dubbla fönsterglaset och karmen, och liksom klibbar sig fast vid huden när man vågar sig utanför det trygga ljuset inomhus.
Därför är det så underbart när våren kommer! Tankarna orkar flyga fritt igen, solljuset ger energi utan like och överallt börjar det gro och knoppas och grönska. Glädjen bubblar och skrattet vill inte stanna instängt längre - ut, ut, ut flyger det, hela tiden!
Tyvärr blir det ju också nån sorts antiklimax när man har gått och varit glad åt vårvädret i en dryg vecka, tittar ut genom fönstret och upptäcker att - det snöar! Snö nu? Vilka idiotiska påhitt naturen har för sig såhär års. Jag hade verkligen hoppats på en riktigt lång och varm vår, med massa tillfällen till solsken och mys i vårvädret. Men just nu ser det ju inte precis ut som om det kommer bli så inom den närmaste framtiden, inte.
Så den som kan ordna vårfint mysväder till nästa helg får en jättekram och massa cred av mig! :P
Därför är det så underbart när våren kommer! Tankarna orkar flyga fritt igen, solljuset ger energi utan like och överallt börjar det gro och knoppas och grönska. Glädjen bubblar och skrattet vill inte stanna instängt längre - ut, ut, ut flyger det, hela tiden!
Tyvärr blir det ju också nån sorts antiklimax när man har gått och varit glad åt vårvädret i en dryg vecka, tittar ut genom fönstret och upptäcker att - det snöar! Snö nu? Vilka idiotiska påhitt naturen har för sig såhär års. Jag hade verkligen hoppats på en riktigt lång och varm vår, med massa tillfällen till solsken och mys i vårvädret. Men just nu ser det ju inte precis ut som om det kommer bli så inom den närmaste framtiden, inte.
Så den som kan ordna vårfint mysväder till nästa helg får en jättekram och massa cred av mig! :P
lördag, mars 17, 2007
Betraktelse i dagsljus II
Under den tysta månens klara sken vandrar jag. Denna hemlighetstyngda dunkla skog har blivit mitt hem, trots att dess vindlande stigar alltför ofta leder mig vill. Jag känner förundran inför dess märkliga sätt att alltid visa mig nya, för andra förborgade, världar som dväljs i dess av mossa vävda matta, dess skymningsmörka tjärnar och dess ändlösa grottor.
Jag är lycklig här i det strilande ljuset i de sorglösa gläntorna, lyssnande till fåglarnas aldrig ändande kvitter. Trots de långa nätterna under månens silversken är jag aldrig ensam. Min skugga gör mig sällskap.
Jag är lycklig här i det strilande ljuset i de sorglösa gläntorna, lyssnande till fåglarnas aldrig ändande kvitter. Trots de långa nätterna under månens silversken är jag aldrig ensam. Min skugga gör mig sällskap.
Betraktelse i dagsljus I
Drömmer jag när jag vild rusar runt på ängarnas gräs, ylande mot den fulla månen när natten är som mörkast? Sover jag när jag dansar barfota på dimslöjorna i gryningstimmans första ljus? Väck mig inte då, utan följ mina spår, finn mig, gör mig sällskap...
tisdag, februari 06, 2007
Ett dygn i avskildhet
3/2, 13.00
Solen skiner in genom rutan, rakt på fåtöljen där jag sitter, mätt och belåten efter en god salladslunch. Det har börjat nu, dygnet i avskildhet. "Instängd" på ett logementsrum med väggar i babyblått, hudfärgat och vitt och sängplats för 13 personer sitter jag och väntar på att viljan till reflektion ska infinna sig. Smått tankfull funderar jag på vad jag egentligen vill få ut av det här dygnet/dagarna/veckan som kursen ska pågå. Innerst inne vill jag nog komma till insikt om vem jag är och varför jag har de drömmar, tankar och känslor som gör mig till den jag är. Men det handlar också om sökande efter bekräftelse på att jag duger, att jag har egenskaper som gör mig till någon som räknas, som kan bidra med något av värde vare sig det är bland vänner eller familj, på en arbetsplats eller inom föreningslivet. Bekräftelsebehovet finns alltid där,vare sig man vill det eller inte, även om man har bra självförtroende.
Det är kallt här inne. Elementen är bara ljumma, och det är långt mellan golv och tak. De gamla skåpen står ruvandes på gamla minnen mellan sängarna, och filtarna ligger prydligt ihopvikta vid varje fotända. Det är inte svårt att föreställa sig salen full av grabbar i 19-20-årsåldern efter en lång dag av exercis och övning. Nu står lokalerna här på I21 tomma och tysta. Vissa av husen på det gamla regementesområdet inhyser resturanger, företag och myndigheter medan andra, som detta, verkar användas endast sporadiskt, som nu. Det märks att huset är byggt för liv och rörelse. Nu, med bara ett drygt trettiotal personer som alla sitter i var sitt rum, ekar tomheten gtenom byggnaden.Varje ljud förstoras och klingar långsamt ut innan det försvinner helt. Det känns sorgligt med allt detta utrymme. All denna yta, vars syfte endast har varit att ge logi till grupp efter grupp av nyblivna värnpliktiga som månad efter månad drillats i olika övningar, och som nu står tomt vecka in och vecka ut.
3/2 16.30
Nu har lugnet infunnit sig på kasernen Viksmon, och i mitt logementsrum likaså. Även mörkret börjar smyga sig på. De föregående timmarna har varit fulla av tankar över hur jag är, mina styrkor och svagheter, och funderingar över hur andra ser mig och vad de har för förväntar sig av mig. Kylan i huset gör att det är svårty att sitta stilla och koncentrera sig alltför länge åt gången, trots mycket kläder och yllefiltar.
Snön utanför ser blå uit i det tätnande mörkret och jag nnjuter av tystnaden som bara bryts av enstaka dörar som slår och bilar som kör förbi. Trots förbudet mot mp3-spelare och mobiler känns det inte ett dugg jobbigt. Jag kommer på mig själv med att nynna visor och favoritlåtar då och då, och det är skönt att kunna sjunga sånger man nästan grlömt som avbrott i tankarna och tystnaden. När jag ser ut på den molnfria allt mörkare himlen och den gnistrande snön kan jag inte låta bli att fundera över varför man inte unnar sig såna här stunder oftare? Att lyssna endast till sig själv, sina tankar, sitt hjärta och tystnaden är otroligt avslappnande och ger utrymme för känslor som vanligvis bara ligger och pyr under ytan. Min längtan efter svunna tider och världar som mest troligt aldrig har eller kommer att existera får fritt spelrum och tankarna - eller är det drömmar? - flyger fritt och sprider sig tills de uppfyller varje vrå i mitt medvetande. Samtidigt är sinnet kristallklart och funderingar över mig själv och min livssituation väller fram och präntas ned i en analys som förhoppningsvis kan leda fram till ökad självkännedom och utvecklad ledarskapsförmåga.
Lugn och harmonisk sitter jag i en av fönstersmygarna och bara njuter av stillheten och möjligheten till att bara vara.Långt borta från vardagens telefoner, datorer och måsten glömmer jag nästan bort att det är en kurs och ingen semester jag är på. Min klass är utspridd i husets salar och logement, men ändå länner jag mig helt ensam; bara jag , mina tankar opch stjärnorna som en efter en tänds på himlavalvet.
3/2 19.00
Nu har jag varit här i drygt sex timmar. Nästan hela tiden har jag varit endsam, utom vid matlagning och korta stunder när man stött på någon i korridoren. Största delen av tiden har alltså tillbringats med bara husets ljud som sällskap. Elementens surrande, trampet av fötter på våningen ovanpå och slamret av dörrar som då och då faller igen.Jag kan inte låta bli att låta tankarna vandra tillbaka till sommaren 2000 när jag var på läger på T2 i ett par veckor. Att bo här är nästan som att vara tillbaka där. Samma sängar, samma bord, samma skåp, men oändligt mycket tommare.
Vi var sju eller åtta i min grupp; tre tjejer och resten killar. Jag fick överslafen precis till vänster innanför dörren, under mig bodde Johanna som var med på lägret enbart för att spana på grabbar.Jag kan ju inte sticka under stol med att det var ett av skälen till att min kompis Anna och jag var där, men vi var båda fast beslutna att göra lumpen i Arméns musikkår, Strängnäs, efter studenten, och ville prova på lumparlivet innan dess. Ack så de planerna gick i stöpet... De två veckorna var fyllda av exercis, lek, fältövningar och studiebesök, alltid iklädda M90 och ordentligt marscherandes. Mycket roligt hände de veckorna. Särskilt kul var det förstås när en av fänrikarna berömde min enskilda ställning för kaptenen; "...en av de snyggaste enskilda ställningarna jag har sett!" Dock fick mina enskilda ställningar ett snabbt slut när jag mitt under lägret stukade foten under ett orienteringspass kryddat med åska och hällregn och fick hoppa på kryckor resten av tiden. Jag, hoppandes på kryckor ute i skogen i full krigsmålning. Det var tider det...
3/2 22.30
Den första dagen är till ända och jag har krupit ner i min sovsäck på en av de 13 sängarna. Med en lampa på vardera sängstolpen försöker jag övertyga mig själv om att det inte alls finns någon eller något i de stora plåtskåpens skrymslen. Mörkrädsla borde klassas som handikapp!
Jag tror att det är nyttigt att stanna upp i vardagen, låta sig slappna av och fundera över sig själv och sin situation. Man måste tillåta sig att vara okontaktbar ibland, stänga av bruset som omger oss varje dag vare sig vi vill eller inte.
Trots att både mp3 och mobil, och en alldeles ny dubbelvolym av min favoritförfattare, har legat i min väska hela dagen har jag inte plockat fram dem förrän nu. Boken och mobilen that is. Mobilen enbart för alarmets skull, och boken för lite avslappnande kvällsläsning. För tro det eller ej; att bara tänka, vare sig tankarna får vandra fritt eller inte, tar mer koncentration än man tror. Hjärnan arbetar hårt hela tiden, och handled med tillhörande pennhållande hand ska vi inte ens tala om. Så lite läsning i Sword-Dancer av Jennifer Roberson är nog precis vad jag behöver. Och ärligt talat är jag så nyfiken på sagan om Tiger och Del att jag helt enkelt inte skan låta bli att börja läsa nu!
4/2 10.00
God morgon världen! Jag vaknade för en stund sedan av att morgonsolen sken in genom fönstret och salen badade i ljus. Ett långsamt och behagligt uppvaknande helt i stil med gårdagens fridfullhet. Mätt efter en god frukost är jag nu alldeles loj och trivsamt slö där jag sitter och låter solen värma min rygg på fönsterkarmen.
Det är bara två timmar kvar av dygnet i avskildhet. Dygnet som jag både bävade inför och såg fram emot. Så hur har det egentligen varit? Jag antar att det ord som bäst beskriver min tillvaro här är vilsamt. Ett ord som innehåller så mycket: lugn, tystnad, plats för tanken...
Ska jag vara helt ärlig, så har jag inte hållit mig i avskildhet hela tiden heller. Jag har slunkit in i andras rum för en pratstund ett par gånger, och jag har stått i köket lite längre än nödvändigt och pratat. Men, för mig har avskildhetens kärna legat i möjligheten till att slippa allt brus som normalt finns omkring mig dag in och dag ut, och att släppa alla måsten. Ta tid till att låta tankarna flyga fritt och fundera över vem jag egentligen är.
Och, måste jag tillägga, under dygnets 24 timmar skrev jag 24 handskrivna sidor, om mig själv och kring mina funderingar. Bland annat skrevs hela detta inlägg, och det utgör ändå bara en bråkdel av allt jag funderade kring och kom fram till!
Solen skiner in genom rutan, rakt på fåtöljen där jag sitter, mätt och belåten efter en god salladslunch. Det har börjat nu, dygnet i avskildhet. "Instängd" på ett logementsrum med väggar i babyblått, hudfärgat och vitt och sängplats för 13 personer sitter jag och väntar på att viljan till reflektion ska infinna sig. Smått tankfull funderar jag på vad jag egentligen vill få ut av det här dygnet/dagarna/veckan som kursen ska pågå. Innerst inne vill jag nog komma till insikt om vem jag är och varför jag har de drömmar, tankar och känslor som gör mig till den jag är. Men det handlar också om sökande efter bekräftelse på att jag duger, att jag har egenskaper som gör mig till någon som räknas, som kan bidra med något av värde vare sig det är bland vänner eller familj, på en arbetsplats eller inom föreningslivet. Bekräftelsebehovet finns alltid där,vare sig man vill det eller inte, även om man har bra självförtroende.
Det är kallt här inne. Elementen är bara ljumma, och det är långt mellan golv och tak. De gamla skåpen står ruvandes på gamla minnen mellan sängarna, och filtarna ligger prydligt ihopvikta vid varje fotända. Det är inte svårt att föreställa sig salen full av grabbar i 19-20-årsåldern efter en lång dag av exercis och övning. Nu står lokalerna här på I21 tomma och tysta. Vissa av husen på det gamla regementesområdet inhyser resturanger, företag och myndigheter medan andra, som detta, verkar användas endast sporadiskt, som nu. Det märks att huset är byggt för liv och rörelse. Nu, med bara ett drygt trettiotal personer som alla sitter i var sitt rum, ekar tomheten gtenom byggnaden.Varje ljud förstoras och klingar långsamt ut innan det försvinner helt. Det känns sorgligt med allt detta utrymme. All denna yta, vars syfte endast har varit att ge logi till grupp efter grupp av nyblivna värnpliktiga som månad efter månad drillats i olika övningar, och som nu står tomt vecka in och vecka ut.
3/2 16.30
Nu har lugnet infunnit sig på kasernen Viksmon, och i mitt logementsrum likaså. Även mörkret börjar smyga sig på. De föregående timmarna har varit fulla av tankar över hur jag är, mina styrkor och svagheter, och funderingar över hur andra ser mig och vad de har för förväntar sig av mig. Kylan i huset gör att det är svårty att sitta stilla och koncentrera sig alltför länge åt gången, trots mycket kläder och yllefiltar.
Snön utanför ser blå uit i det tätnande mörkret och jag nnjuter av tystnaden som bara bryts av enstaka dörar som slår och bilar som kör förbi. Trots förbudet mot mp3-spelare och mobiler känns det inte ett dugg jobbigt. Jag kommer på mig själv med att nynna visor och favoritlåtar då och då, och det är skönt att kunna sjunga sånger man nästan grlömt som avbrott i tankarna och tystnaden. När jag ser ut på den molnfria allt mörkare himlen och den gnistrande snön kan jag inte låta bli att fundera över varför man inte unnar sig såna här stunder oftare? Att lyssna endast till sig själv, sina tankar, sitt hjärta och tystnaden är otroligt avslappnande och ger utrymme för känslor som vanligvis bara ligger och pyr under ytan. Min längtan efter svunna tider och världar som mest troligt aldrig har eller kommer att existera får fritt spelrum och tankarna - eller är det drömmar? - flyger fritt och sprider sig tills de uppfyller varje vrå i mitt medvetande. Samtidigt är sinnet kristallklart och funderingar över mig själv och min livssituation väller fram och präntas ned i en analys som förhoppningsvis kan leda fram till ökad självkännedom och utvecklad ledarskapsförmåga.
Lugn och harmonisk sitter jag i en av fönstersmygarna och bara njuter av stillheten och möjligheten till att bara vara.Långt borta från vardagens telefoner, datorer och måsten glömmer jag nästan bort att det är en kurs och ingen semester jag är på. Min klass är utspridd i husets salar och logement, men ändå länner jag mig helt ensam; bara jag , mina tankar opch stjärnorna som en efter en tänds på himlavalvet.
3/2 19.00
Nu har jag varit här i drygt sex timmar. Nästan hela tiden har jag varit endsam, utom vid matlagning och korta stunder när man stött på någon i korridoren. Största delen av tiden har alltså tillbringats med bara husets ljud som sällskap. Elementens surrande, trampet av fötter på våningen ovanpå och slamret av dörrar som då och då faller igen.Jag kan inte låta bli att låta tankarna vandra tillbaka till sommaren 2000 när jag var på läger på T2 i ett par veckor. Att bo här är nästan som att vara tillbaka där. Samma sängar, samma bord, samma skåp, men oändligt mycket tommare.
Vi var sju eller åtta i min grupp; tre tjejer och resten killar. Jag fick överslafen precis till vänster innanför dörren, under mig bodde Johanna som var med på lägret enbart för att spana på grabbar.Jag kan ju inte sticka under stol med att det var ett av skälen till att min kompis Anna och jag var där, men vi var båda fast beslutna att göra lumpen i Arméns musikkår, Strängnäs, efter studenten, och ville prova på lumparlivet innan dess. Ack så de planerna gick i stöpet... De två veckorna var fyllda av exercis, lek, fältövningar och studiebesök, alltid iklädda M90 och ordentligt marscherandes. Mycket roligt hände de veckorna. Särskilt kul var det förstås när en av fänrikarna berömde min enskilda ställning för kaptenen; "...en av de snyggaste enskilda ställningarna jag har sett!" Dock fick mina enskilda ställningar ett snabbt slut när jag mitt under lägret stukade foten under ett orienteringspass kryddat med åska och hällregn och fick hoppa på kryckor resten av tiden. Jag, hoppandes på kryckor ute i skogen i full krigsmålning. Det var tider det...
3/2 22.30
Den första dagen är till ända och jag har krupit ner i min sovsäck på en av de 13 sängarna. Med en lampa på vardera sängstolpen försöker jag övertyga mig själv om att det inte alls finns någon eller något i de stora plåtskåpens skrymslen. Mörkrädsla borde klassas som handikapp!
Jag tror att det är nyttigt att stanna upp i vardagen, låta sig slappna av och fundera över sig själv och sin situation. Man måste tillåta sig att vara okontaktbar ibland, stänga av bruset som omger oss varje dag vare sig vi vill eller inte.
Trots att både mp3 och mobil, och en alldeles ny dubbelvolym av min favoritförfattare, har legat i min väska hela dagen har jag inte plockat fram dem förrän nu. Boken och mobilen that is. Mobilen enbart för alarmets skull, och boken för lite avslappnande kvällsläsning. För tro det eller ej; att bara tänka, vare sig tankarna får vandra fritt eller inte, tar mer koncentration än man tror. Hjärnan arbetar hårt hela tiden, och handled med tillhörande pennhållande hand ska vi inte ens tala om. Så lite läsning i Sword-Dancer av Jennifer Roberson är nog precis vad jag behöver. Och ärligt talat är jag så nyfiken på sagan om Tiger och Del att jag helt enkelt inte skan låta bli att börja läsa nu!
4/2 10.00
God morgon världen! Jag vaknade för en stund sedan av att morgonsolen sken in genom fönstret och salen badade i ljus. Ett långsamt och behagligt uppvaknande helt i stil med gårdagens fridfullhet. Mätt efter en god frukost är jag nu alldeles loj och trivsamt slö där jag sitter och låter solen värma min rygg på fönsterkarmen.
Det är bara två timmar kvar av dygnet i avskildhet. Dygnet som jag både bävade inför och såg fram emot. Så hur har det egentligen varit? Jag antar att det ord som bäst beskriver min tillvaro här är vilsamt. Ett ord som innehåller så mycket: lugn, tystnad, plats för tanken...
Ska jag vara helt ärlig, så har jag inte hållit mig i avskildhet hela tiden heller. Jag har slunkit in i andras rum för en pratstund ett par gånger, och jag har stått i köket lite längre än nödvändigt och pratat. Men, för mig har avskildhetens kärna legat i möjligheten till att slippa allt brus som normalt finns omkring mig dag in och dag ut, och att släppa alla måsten. Ta tid till att låta tankarna flyga fritt och fundera över vem jag egentligen är.
Och, måste jag tillägga, under dygnets 24 timmar skrev jag 24 handskrivna sidor, om mig själv och kring mina funderingar. Bland annat skrevs hela detta inlägg, och det utgör ändå bara en bråkdel av allt jag funderade kring och kom fram till!
fredag, februari 02, 2007
Ut i det okända
Nu är det snart dags; imorgon åker nästan hela IKK-04 iväg till Sollefteå och Sandö för att delta i kursen som vi både bävat för och sett fram emot - sista steget i SRVs trestegsutbildning för insatspersonal.
Under den kommande veckan ska vi sitta isolerade en och en i ett dygn, tillbringa ett dygn i liten grupp, och ha större övningar i helklass. Det är lite läskigt det där, man vet inte riktigt vad man kommer tänka på, och inte heller om man kommer ta det lugn eller börja klättra på väggarna efter en hlvtimma. Men, med tanke på att vi har uppgifter att göra, och faktiskt får ha papper och penna med oss, så kommer sysslolösheten nog inte bli något problem. Däremot kommer avsaknaden av musik bli jobbig. Att inte kunna lyssna på Loke, Thåström, Riverside eller Marillion känns riktigt tungt.
Nåväl, det blir nog bra. Det handlar om två dygn innan vi åker ner till Sandö. Två dygn ska jag väl klara, förhoppningsvis.
Under den kommande veckan ska vi sitta isolerade en och en i ett dygn, tillbringa ett dygn i liten grupp, och ha större övningar i helklass. Det är lite läskigt det där, man vet inte riktigt vad man kommer tänka på, och inte heller om man kommer ta det lugn eller börja klättra på väggarna efter en hlvtimma. Men, med tanke på att vi har uppgifter att göra, och faktiskt får ha papper och penna med oss, så kommer sysslolösheten nog inte bli något problem. Däremot kommer avsaknaden av musik bli jobbig. Att inte kunna lyssna på Loke, Thåström, Riverside eller Marillion känns riktigt tungt.
Nåväl, det blir nog bra. Det handlar om två dygn innan vi åker ner till Sandö. Två dygn ska jag väl klara, förhoppningsvis.
Det vackraste
Den låg i dina händer, skälvande som en droppe vatten
skimrande likt en diamant
diffus som den tunna dimslöja som döljer ängarna under sommarnatten
dansande likt en ljuslåga
klar som en månstråle och lika svårfångad som solljuset
Hela världen syntes genom den tunna hinnan av spindelväv
allt var synligt
det allra innersta
Speglandes i dina ögon...
Den låg i dina händer, skälvande
Min själ
(Skrevs någon gång under 2005 när jag precis hade fått min första dikt publicerad)
skimrande likt en diamant
diffus som den tunna dimslöja som döljer ängarna under sommarnatten
dansande likt en ljuslåga
klar som en månstråle och lika svårfångad som solljuset
Hela världen syntes genom den tunna hinnan av spindelväv
allt var synligt
det allra innersta
Speglandes i dina ögon...
Den låg i dina händer, skälvande
Min själ
(Skrevs någon gång under 2005 när jag precis hade fått min första dikt publicerad)
Drömmar
Drömmer jag när jag vild rusar runt på ängarnas gräs, ylande mot den fulla månen när natten är som mörkast? Sover jag när jag dansar barfota på dimslöjorna i gryningstimmans första ljus? Väck mig inte då, utan följ mina spår, finn mig, gör mig sällskap...
(Ibland bara skriver jag när jag blir inspirerad och då blir det såhär :P)
Bakåtsträvande?
Idag är det bara 17 dagar kvar tills flyttlasset går mot Kristinehamn. Det innebär bland annat att det är dags att säga upp telefonabonnemang och börja fundera på adressändring och liknande.
Döm om min förvåning när jag, glad i hågen, ringde till mitt kära telebolag (ett mindre kännt sådant) och efter en stunds köande och trixande får prata med en telefonist som säger att jag måste skriva ett brev och skicka in för attkunna säga upp avtalet. Ett personligt skrivet brev innehållandes information om adress, personnummer, avstängningsdatum med mera, inskickas senast fem vardagar innan avstängning önskas. Vem i hela världen kommer på idén att idag kräva brev istället för e-mail eller telefonsamtal för att säga upp ett sådant abonnemang?
Man kunde ju tänka sig att företag idag faktiskt kan sköta allt sådant via mail eller telefon, men uppenbarligen är det fel. Är det så att vi som är uppvuxna med datorer till det mesta helt enkelt antar att allt går att sköta via internet? Kanske är vi så bortskämda att vi förväntar oss mer av omvärlden än den faktiskt kan erbjuda. Men hur kommer det sig i så fall att man kan boka resor, skicka efter kläder/musik/filmer/prylar från andra sidan jorden eller skaffa sig ett jobb via nätet?
Nej, sanningen är nog helt enkelt att vissa företag inte riktigt har förstått det där med internet och smidigheten det medför. Bakåtsträvare, helt enkelt.
Döm om min förvåning när jag, glad i hågen, ringde till mitt kära telebolag (ett mindre kännt sådant) och efter en stunds köande och trixande får prata med en telefonist som säger att jag måste skriva ett brev och skicka in för attkunna säga upp avtalet. Ett personligt skrivet brev innehållandes information om adress, personnummer, avstängningsdatum med mera, inskickas senast fem vardagar innan avstängning önskas. Vem i hela världen kommer på idén att idag kräva brev istället för e-mail eller telefonsamtal för att säga upp ett sådant abonnemang?
Man kunde ju tänka sig att företag idag faktiskt kan sköta allt sådant via mail eller telefon, men uppenbarligen är det fel. Är det så att vi som är uppvuxna med datorer till det mesta helt enkelt antar att allt går att sköta via internet? Kanske är vi så bortskämda att vi förväntar oss mer av omvärlden än den faktiskt kan erbjuda. Men hur kommer det sig i så fall att man kan boka resor, skicka efter kläder/musik/filmer/prylar från andra sidan jorden eller skaffa sig ett jobb via nätet?
Nej, sanningen är nog helt enkelt att vissa företag inte riktigt har förstått det där med internet och smidigheten det medför. Bakåtsträvare, helt enkelt.
torsdag, februari 01, 2007
Studs
En liten egenhet jag har är att jag fäster mig otroligt mycket vid vissa reklamfilmer. Det kan vara en melodislinga, färgspel, replikskifte eller någon jättejätteliten detalj som fastnar rejält i minnet. ICAs reklamfilmer om Stig och hans butik med dess anställda är en av dem. Alltid en ny liten historia, vilka vävs samman till en följetong. Dock är jag inte lika begeistrad i dem som vissa av mina kära vänner; Klasen som fick samtal från sin mamma med enda syfte att meddela att nu var veckans ICAreklam minsann på tv!
ICA i all ära, men den underbaraste reklamen någonsin måste vara studsbollsreklamen. 250.000 studsbollar som studsar ner för San Fransiscos gator till tonerna av José González's Heartbeats. Otroligt vackert och fantastiskt imponerande. Kombinationen av musikens lugn, de vackra färgerna och den uppenbara glädjen som studsbollarna sprider är otroligt lugnande och inger en känsla av rofyllt drömmeri som sträcker sig långt mycket längre än till några små bollar i mindre stad nånstans i världen.
Se den och njut för mycket härligare blir det inte i reklamvärlden!
ICA i all ära, men den underbaraste reklamen någonsin måste vara studsbollsreklamen. 250.000 studsbollar som studsar ner för San Fransiscos gator till tonerna av José González's Heartbeats. Otroligt vackert och fantastiskt imponerande. Kombinationen av musikens lugn, de vackra färgerna och den uppenbara glädjen som studsbollarna sprider är otroligt lugnande och inger en känsla av rofyllt drömmeri som sträcker sig långt mycket längre än till några små bollar i mindre stad nånstans i världen.
Se den och njut för mycket härligare blir det inte i reklamvärlden!
Jakten på den perfekta kolumnen
Två gånger varje år, dels när sommaren så smått börjar dra sig mot höst och dels när nyårsklockorna har klingat ut och det nya året sätter igång så sakteliga, gör sig habegäret påminnt. Jakten på den mest perfekta, finaste och mest praktiska kalendern tar sin början.
Hur ser då egentligen den bästa kalendern ut? Ja, det är just detta som är problemet. Kalendrarna kommer i alla storlekar, former och färger. Vissa har mycket utrymme att skriva på, andra lite. En del har till och med hur mycket anteckningsyta som helst, i kombination med ytterst liten yta per dag. Men tro inte att det trots detta gigantiska utbud finns någon som passar just mig.
Trots många långa upprepade turer till stadens bokhandlar är det ytterst sällan man kommer hem med en kalender som känns helt rätt i väskan. Antingen är formen fel, färgen ful eller så vet man redan från början med sig att man aldrig i livet kommer få plats med allt viktigt som ska skrivas. Man är ju trots allt väldigt, väldigt upptagen och behöver mycket utrymme för att kunna planera sina aktiviteter.
I går var det dags igen. Årets första kalender skulle inköpas. Efter flera vändor kring hyllorna i etablerade bok- och pappershandlar såväl som på de större varuhusen fick jag ändå ge mig. Inte heller i år har någon lyckats producera en kalender med precis lagom skrivutrymme, lagom format och rätt typ av kolumner.
Som den mycket ansvarsfulla person jag är (host) tog jag beslutet att denna gång skulle ingen nästan-tillräckligt-bra kalender inköpas. Istället blir det till att rota fram en trevlig anteckningsbok, ett par pennar och en linjal och på egen hand skapa det nästintill ouppnåliga; den perfekta kalendern.
Hur ser då egentligen den bästa kalendern ut? Ja, det är just detta som är problemet. Kalendrarna kommer i alla storlekar, former och färger. Vissa har mycket utrymme att skriva på, andra lite. En del har till och med hur mycket anteckningsyta som helst, i kombination med ytterst liten yta per dag. Men tro inte att det trots detta gigantiska utbud finns någon som passar just mig.
Trots många långa upprepade turer till stadens bokhandlar är det ytterst sällan man kommer hem med en kalender som känns helt rätt i väskan. Antingen är formen fel, färgen ful eller så vet man redan från början med sig att man aldrig i livet kommer få plats med allt viktigt som ska skrivas. Man är ju trots allt väldigt, väldigt upptagen och behöver mycket utrymme för att kunna planera sina aktiviteter.
I går var det dags igen. Årets första kalender skulle inköpas. Efter flera vändor kring hyllorna i etablerade bok- och pappershandlar såväl som på de större varuhusen fick jag ändå ge mig. Inte heller i år har någon lyckats producera en kalender med precis lagom skrivutrymme, lagom format och rätt typ av kolumner.
Som den mycket ansvarsfulla person jag är (host) tog jag beslutet att denna gång skulle ingen nästan-tillräckligt-bra kalender inköpas. Istället blir det till att rota fram en trevlig anteckningsbok, ett par pennar och en linjal och på egen hand skapa det nästintill ouppnåliga; den perfekta kalendern.
tisdag, januari 30, 2007
20 dagar
Woohoo! Inte ens tre veckor kvar till flytten och praktiken. Bäst att börja packa på en gång!
Småvegetarisk eller bara wannabe?
Då och då får jag som alla andra människor ryck. Pluggryck, städryck, promenadryck hör till de vanligare. Men med jämna mellanrum får jag också matryck. I perioder lagar jag samma typ av mat, det kan vara allt från nästan bara fisk till att vara baserat på köttärsk till att vara helt influerat av thaimat. Ett genomgående drag är dock att jag har vissa produkter som jag aldrig använder, och att det ofta smyger sig in vegetariska rätter åtminstone nån gång om dagen.
Idag, efter att ha nämnt att quorn ofta finns med som bas i min matlagning, fick jag frågan om jag var småvegetarisk. Vad svarar man på det? Jo, i vanliga fall är jag nog småvegetarisk, eftersom en så pass stor del av det jag äter är vegetariskt.
Vissa perioder lagar jag nästan bara vegetarisk mat med massa inspiration från kokböcker och vänner som äter vegetariskt eller veganskt. Dock slutar de rycken alltid med att jag återgår till att äta kött, även om det blir ganska få tillfällen jag faktiskt använder köttprodukter när jag lagar mat. Från och till funderar jag på om jag kanske skulle bli vegetarian på riktigt, men varje gång så faller det på att vissa favoriträtter skulle uteslutas i såna fall. Då är det lätt att känna sig som någonsorts vegetarianwannabe, som nästan, men inte riktigt lyckas vara som orginalet.
Så vilken variant väger egentligen över? Är jag småvegetarisk eller en vegetarianwannabe? Kommer jag någonsin att bli vegetarian "på riktigt"? Svaret finns nog någonstans längst inne i nåt skrymsle i hjärnan, bakom alla högar av plugg, föreningar och toner. Någon gång i framtiden kommer det nog fram i ljuset, men tills dess får jag nog fortsätta vara vegetarisk periodare!
Idag, efter att ha nämnt att quorn ofta finns med som bas i min matlagning, fick jag frågan om jag var småvegetarisk. Vad svarar man på det? Jo, i vanliga fall är jag nog småvegetarisk, eftersom en så pass stor del av det jag äter är vegetariskt.
Vissa perioder lagar jag nästan bara vegetarisk mat med massa inspiration från kokböcker och vänner som äter vegetariskt eller veganskt. Dock slutar de rycken alltid med att jag återgår till att äta kött, även om det blir ganska få tillfällen jag faktiskt använder köttprodukter när jag lagar mat. Från och till funderar jag på om jag kanske skulle bli vegetarian på riktigt, men varje gång så faller det på att vissa favoriträtter skulle uteslutas i såna fall. Då är det lätt att känna sig som någonsorts vegetarianwannabe, som nästan, men inte riktigt lyckas vara som orginalet.
Så vilken variant väger egentligen över? Är jag småvegetarisk eller en vegetarianwannabe? Kommer jag någonsin att bli vegetarian "på riktigt"? Svaret finns nog någonstans längst inne i nåt skrymsle i hjärnan, bakom alla högar av plugg, föreningar och toner. Någon gång i framtiden kommer det nog fram i ljuset, men tills dess får jag nog fortsätta vara vegetarisk periodare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)