Snurriga spel, tentaplugg och tulpanporr

Den senaste tiden har det mesta kretsat kring tentaplugg och praktiska prov. Igår var det dags för det praktiska eldprovet, och min uppgift blev att ge en subcutan injektion i en liten bit lår. Ja, för naturligtvis gjorde vi inte proven på människor utan på diverse atrapper. Och det räckte att göra ett av fyra moment. Jag klarade mig, så det känns riktigt bra.


Mindre bra känns det att tentan är imorgon medan jag i förrgår (eller när det nu var) fastnade i det här spelet som någon så vänligt (?) länkade. Hysteriskt, yrselframkallande, frustrerande, svårt och hur kul och beroendeframkallande som helst... Inte helt ultimat i tentapluggstider, men det funkade i alla fall bra som undanflykt för att inte plugga. Och som pausunderhållning.

I fredags var det förresten fest på g. Stinisen, BabyBell, Petran och jag förfestade hejvilt på Rundels med plattänger, vattenpipa, spännande musik och mycket fnitter.



Sen bar det av ut till ett alltför fullt Värmlands, så Stinan och jag knatade till Uplands och spanade in folk, var fördomsfulla och drack drinkar, medan de andra drog till Snerkes för att dansa. (Fler bilder från kvällen finns här.)

Annars så läser jag vänners och andras bloggar lite titt som tätt, och idag läste jag ett synnerligen roande inlägg på Arianrhod, nämligen om (och med) tulpanporr. Mycket underhållande, fick mig att skratta i flera minuter. Och det får avsluta det här inlägget och den här dagen. Nu gäller det bara att klara tentan i morgon (så håll tummarna!) så är det nästan två veckors lov som gäller. Underbart skönt!

Förbannad

"Ska man satsa på ett yrke där man har stor chans att få jobb, exempelvis vårdyrken, eller ska man välja efter sitt brinnande intresse?"

Det sa en reporter på aktuellt alldeles nyss, och jag blev skitirriterad. Visst, vårdstudenter har stor chans att få jobb när de är färdigutbildande, men skulle det vara det som ligger till grund för att så många väljer att utbilda sin inom vården?

De får det att framstå som att mitt intresse för att vilja hjälpa människor genom att utbilda mig inom vården är betydligt mindre viktigt för mitt yrkesval, än någon som exempelvis går journalistutbildning på grund av dennes "brinnande intresse". Jag blir förbannad när de inte kan tänka till lite!

Ideellt arbete ger vård till papperslösa

Det finns en organisation som kallas Läkare i Världen, som arbetar för att alla skall få den vård som de har rätt till. Lika rätt till vård för alla.

I Stockholm driver de en klinik dit personer som av en eller anledning saknar papper, personnummer eller liknande, kan komma och få vård, kostnadsfritt. På vanliga vårdinstitutioner, som sjukhus och vårdcentraler, skall dessa människor också få vård, men där måste de bekosta den själva, vilket är betydligt dyrare än man kanske kan tro om man inte har sett siffrorna.

Det är precis sådant arbete som jag skulle vilja vara med och utföra när jag "blir stor" och är färdig med pluggandet. Arbeta på det sättet vid sidan om ett betalt jobb, men kanske också åka ut med MSF, SRV eller någon annan organisation som arbetar på fältet, företrädesvis inom medicin, men kanske också inom något annat där jag kan bidra.

Naivt eller inte, jag hoppas, och tror, att jag kan bidra för att göra världen till en bättre plats!

Nostalgiskt

Youtube är perfekt när man känner för att snoka upp de där gamla låtarna man älskade en gång i tiden. Särskilt minns jag mina kära gamla Absolute Dance 6 och Absolute Dance 9-plattor, som tillsammans med Nordman, Roxette och Magnus Uggla utgjorde de första inslagen i skivsamlingen.

Schampoo - Trouble blev genast en av favoriterna, liksom The Grid - Swamp Thing och Herbie - Pick it up. Sen tyckte man förstås att Sin with Sebastian - Shut up (and sleep with me), Look Twice - Feel the night och Sonic Dream Collective - Oh, baby all var nästan lika bra.

Nostalgi när den är som bäst!

Roande saker

" 'Be din läkare om råd om du har problem att urinera på grund av en förstorad prostata', stod det på paketet till en värktablett för mensvärk. Man kan fråga sig varför de som lider av mensvärk ska oroa sig för en förstorad prostata?"

När man mår dåligt är det bra med sidor som samlar roliga, underhållande eller fåniga saker. På dinapengar.se finns det, tro det eller ej en hel del sånt. Citatet ovan är hämtat från en artikel med mer eller mindre korkade varningstexter, och det finns en hel del andra godbitar där. Enjoy!

Krångel

Den här dagen... Tja, krångel kan vara ett bra ord.

I morse vaknade jag och satte mig käpprak upp i sängen med panik i blicken. Tror jag i alla fall. Klockan var kvart i åtta och jag skulle ju vara på skolan kvart över åtta! PANIK! Ett ögonblick eller två senare kom jag på att visst ja, det var inte förrän klockan tio vi började nej. Puuh.

Morgonen var lugn. Jag förberedde lite grejer, såg till att allt var med och begav mig mot skolan i god tid. Inte skulle jag komma försent när jag nu äntligen är frisk igen inte. I god tid var jag också när jag kom fram - hela tio minuter till godo kunde jag gratulera mig till. Men säg den glädje som varar länge... Cykeln parkerad och klar och vad upptäcker jag? Jo, att väskan - väskan med kamera, plånbok med ganska mycket pengar, mobil och kalender - var puts väck! Den hade tydligen trillat av pakethållaren någonstans på vägen där jag, intet ont anandes, cyklade och lyssnade på väl valda låtar på mp3n.

Det blev till att cykla hela vägen hem igen. Och tillbaka till skolan. Utan väska. Och med många stopp för att kolla med folk och i mackar osv... Ingen väska. Men som tur var ringde jag till min mobil, och någon svarade! Då var väskan inlämnad till polisen, med allt kvar i. Det var en glad jag som kom en halvtimma sent till lektionen sedan.

Förvåning

Hade när jag vaknade nåt vagt minne av att jag faktiskt hade pysslat med Tibicina i natt när jag inte kunde sova. Tänkte att jag väl gjorde nåt smått, skrev nåt eller så. Döm om min förvåning när jag upptäckte att jag visst hade ändrat hela utseendet!

Synd att jag gjorde det, nu finns ju inte det gamla kvar... Men jag antar att jag kan ändra senare om det är så. Det ordnar sig. Nu ska jag försöka orka mig ut i friska luften en stund!

Nytt

I brist på sömn och med hjärnan allmänt dimmig så har jag förändrat utseendet på bloggen en aning. Ganska rejält faktiskt. Kanhända ångrar jag det imorgon bitti, men vad sjutton, gjort är gjort och jag orkade inte spara det gamla formatet, så nu får det bära eller brista. Egentligen hade det formatet gjort sig fantastiskt bra till Syrinxx, men det är lite sent påtänkt så jag får ordna till den bloggen en annan dag. Och visst är väl den ändå ganska vilsam?

Nattliga tankar

03.30

Nej. Jag brukar inte sitta uppe så här dags. Jag skulle helst slippa. Men inatt dunkar mitt huvud som om det håller på att sprängas, febern skickar svallvågor av värme genom min kropp och hjärnan vägrar stänga av sig och gå in i viloläge.

Ja, jag är sjuk. Halsont, huvudvärk, feber och allmänt ont i kroppen. Men är det inte då kroppen borde se till att få så mycket sömn som möjligt? Jag har sovit nån timma nu i natt, men det är lögn att lyckas somna om, en timmas väntetid är mer än tillräckligt för att få vem som helst att masa sig ur sängen och i morgonrocken bara för att få lite miljöombyte.

Så nu sitter jag i soffan med datorn i mitt knä och förbannar det faktum att jag inte har 1) en portabel skivspelare och 2) en lagom meningslös ljudbok att sätta på för att låta mig vaggas till sömns av ett svagt mumlande. Inte heller har jag någon som kan klia mig i håret och få mig att slappna av, så nu dricker jag kopiösa mängder vatten, kompletterar senaste Ibumetindosen med Eeze migränmedicin och försöker lura ut bästa sättet att faktiskt somna.

Frågan är om jag ska läsa något? Sätta igång radio via datorn? Sätta på tvn och kolla på nåt tills jag somnar av tristess? Ut vill jag inte gärna gå såhärdags, i alla fall inte ensam, och nåt sällskap har jag inte inom replängds avstånd. Så, tja, jag tar mig en clementin och hoppas på bättre tider. Och väntar på John Blund.

Two minds trapped in one body

Idag:
Feber
Tulpaner
Sol
Instängd
Jordgubbar
Sömnlöshet
Ensamhet
Tystnad
Tårar
Hotel Rwanda
Evergrey
Foto
Bloggtankar
Svamp
Cloverfield

Min stora kärlek

Jag är förälskad. Gissa i vem?

Inte någon alls, utan i min underbara lägenhet. I och för sig skulle man kunna säga att det är en hon eller han, men... Nja, inte riktigt. Det är synd bara att jag antagligen inte kommer få bo här mer än det här halvåret. Okej, jag har inte hört nåt, men jag ställer in mig på att vara tvungen att flytta, så kanske jag istället blir glatt överraskad om jag trots allt får bo kvar.

Lägenheten finns att beskåda här för alla nyfikna.

Barn

Barn krigar inte
Barn älskar bara
Barn undrar bara
Barn vill bara vara barn

Ser dem leka utanför mitt fönster
Deras värld är en harmoni
och jag lever för rutin
Den eviga monotonin

Barn leker bara
Barn hittar mycket
Barn skrattar mera
Barn vill bara vara barn


Sitter i ett kök klätt med kakel
Försök på försök
Men inga mirakel
Var är barnet i mig

Skratta, sjunga, skrika och gråta
leva som unga i en ändlös gåta

Skratta, sjunga, skrika och gråta
leva som unga i en ändlös gåta

Barn krigar inte
Barn älskar bara
Barn undrar bara
Barn vill bara vara barn

Fostrad av konstaplar, sablar och gevär
Mitt liv är en G-film utan karaktär
Söker efter dig, barnet i mig

Söker efter mig
Barnet i dig


Ur filmen G!

Newsflash

Liten uppdatering på mitt liv:
Jag insåg att jag glömde att berätta det senaste på jobbfronten. (Ja, jobbfronten uppstod alldeles nyss faktiskt!). Jag har sökt en del jobb på sistone, dels lite kommunsaker som personal på ett fritidsområde, bland annat, men också en hel del timviksjobb som vårdbiträde och liknande inom äldreomsorgen här i stan.

I onsdagskväll satt jag och skickade ytterligare ansökningar. Klockan var rätt mycket, och jag lade väl inte ner jättemycket energi på dem, men kände att jag ändå behövde få iväg dem så fort som möjligt. Och gissa vad! I torsdags eftermiddag ringde de minsann från ett demensboende mitt inne i stan och bad mig komma på intervju. Jag blev så paff att jag tappade kalendern på gräsmattan utanför. Jag stod ju i vanlig ordning på balkongen och pratade, det finns liksom ingen mottagning inne i lägenheten (vilken är ett inlägg helt för sig...), och lutade kalendern mot räcket. Och hux flux trillade den bara iväg. Men men, smidig som man är byltade jag på mig och gick ut och hämtade den. Tur att den inte hamnade i hundskiten en halvmeter längre ut i alla fall.

Så, på onsdag blir det intervju!

Ögonblick

Lite fastetsade ögonblick från alla hjärtans dagsmiddagen på Max i vinterstormen finns här, och mysbilder från gårdagens häng med Stinan finns här.

För övrigt blev det lite ändrade planer för helgen, så jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Lite plugg under morgondagen i alla fall, men i eftermiddag och i kväll? En promenad, kanske. Och lite fotande!

Och naturligtvis en god bok på kvällskvisten.

Tillbakablick

Mitt i alla vårkänslor som bubblar runt trots att det inte ens är mars än glömde jag visst bort att berätta om den intressanta början jag hade på den här veckan.

Av olika anledningar var jag inte på KTC för genomgång och övning av kateterisering i fredags som planerat, vilket innebar att jag skulle ta igen det på måndagseftermiddagen. Förmiddagen ägnades åt att öva på att ge injektioner. Plastgummirumpsatrapper kan vara riktigt fascinerande när ett gäng sjuksköterskestudenter (kvinnliga sådana, naturligtvis) ska ge brutala sprutor i dem. Underhållande var det definitivt... Eftermiddagsplanerna gick om intet när jag kom på att vi visst skulle sitta och jobba med ett omvårdnadspm, Hanna, Stina och jag. Sagt och gjort, vi placerade oss vid lämpligt bord, slog på musik, kikade lite på youtube, kollade på galenskaparnaklipp och pratade en himla massa strunt i flera timmar. Gissa hur mycket vi fick gjort? Just det, absolut ingenting. Jag introducerade stina för Zyklon-E, så Stab the nurse är tydligen numera vårt ledmotiv. Inte mig emot, det passar rätt bra.

Tisdagsmorgonen kom jag för sent till övningarna i allmän omvårdnad för att jag hade tagit en halvtimma fel på tiden. Men ingen skada skedd, stackars Niklas fick både frukost, tvätt och renbäddad säng av syster Cia och studenten Stina, minsann. Sedan var det Stinas tur att bli matad, tvättad och omkringskjutsad i sängen, och till sist även min. Det var en intressant förmiddag. Det var liksom bara som en naturlig fortsättning på föregående eftermiddag när alla tre bara skrattade.

Eftersom både Stina och jag hade missat kateteriseringen så gick vi två i samlad tropp (ja, en liten samlad tropp, men väldigt samlade var vi i alla fall!) ner till ackis och KTC för att ansluta oss till grupp J. Det skulle vi inte ha gjort... När läraren kom in blev hon upprörd över att vi var två extra, och värre blev det när ytterligare en extra stövlade in. Det var på gränsen till att Stina och jag tog vårt pick och pack och drog... Otrevligare kärring har världen sällan skådat, det kan jag nästan lova. Men trots stämningen var riktigt jobbig stannade vi, eftersom ingen av oss kände för att komma tillbaka dagen därpå som var enda alternativet. Lektionen började med att vi fick lära oss hur man tar på sig sterila handskar utan att göra dem osterila. Det var ett meck, kan jag lova, men det gick till slut. Sedan började vi med teorin inför kateteriseringen, och då ändrades intrycket av läraren totalt... Hon sa en del fantastiskt roliga saker som gick rakt in i citatboken, och resten av dagen blev riktigt trevlig. Och Stina och jag hade skoj när vi övade på att "hålla penis stadigt" och sätta kateter...

Tisdagkvällen ägnade jag sedan åt första körövningen med VG-kören. Trevligt och fantastiskt skoj att äntligen sjunga i kör igen. Resten av veckan ägnas åt städning, plugg och allmänt softhet. Precis som det ska vara.

Vårfnitter

Solen skiner. Fåglarna kvittrar. Buskarna har börjat få gröna blad. Snön lyser med sin frånvaro. Solen värmer skönt. Inombords bubblar det av känslor, fnitter och galenskaper. Tur att det finns folk att fnittra tillsammans med i solen.

Det börjar bli vår helt enkelt.

Valskinerad nåldyna

Jag börjar känna mig lite som en nåldyna. Först blodcentralen förra torsdagen, sedan stickövningar i skolan på fredagen, och ppdtest i måndags. Igår var det dags för avläsning och ytterligare en spruta - BCG-vaccin. Det gjorde inte ett dugg ont, till skillnad från ppdtestet som sved som bara den direkt så sved det här en stund efter, men desan kändes det inte alls. Förrän idag.

Jag har fått en två centimeter i diameter stor bula på armen, ilsket röd och jätteöm. Hela området däromkring gör lite ont om man rör armen lite obekvämt, eller råkar stöta emot nåt. Till och med jackan kändes, liksom!

Jag hoppas verkligen att det ger med sig inom en mycket snar framtid, det känns inte bra om det ska bli till ett sånt där varande sår eller en böld som de sa att det kunde.

Men men, på måndag är det dags för nästa vaccinering - komplettering av alla "barnvaccin" samt hepatit b. Måste komma ihåg att de ska ta dem i högerarmen... Får ju inte vaccinera i samma arm som BCGet! Men sedan dröjer det väl i alla fall en månad innan jag blir stucken igen när hepatiten ska fyllas på. Om det nu inte är så att vi ska öva injektion på varandra. I så fall blir jag ännu mer nåldyna.

Några bilder från den gångna veckan finns här.

Stick

Jaha. Då har man för första gången utfört något praktiskt som faktiskt gör att utbildningen känns som på riktigt (vilket den ju naturligtvis är, men det har liksom varit lite surrealistiskt hittills). Idag hade basgrupp F sin första lektion i medicinsk teknik - venprovtagning.

Till en början fick vi en genomgång av hur man skulle göra och vad man skulle tänka på, och sedan fick vi öva på att hitta blodkärl som var lämpliga att sticka i på varandra. Större delen av själva övningsmomentet gjorde vi helt realistiskt på gummiarmar specialtilverkade för detta ändamål - jag kan inte säga hur många provrör jag fyllde med rödfärgat vatten under förmiddagens övningstimmar, antagligen en bit över tjugo eller så...

Sedan kom vi då till eldprovet - vi skulle ta prov på människor, på varandra! Jag var sist med att sticka, och det var hur läskigt som helst, men det hela gick bra. I alla fall om man bortser från att jag efter att ha bytt rör inte riktigt fick till det förrän jag hade justerat kanylen lite. Men det gick bra, Sofie som var min försöksperson skrek iaf inte av smärta, och jag gjorde inga större misstag. Det fick bra, helt enkelt.

Nu ska jag äta fredagsmiddag bestående av stekt strimlad kyckling, smaksatt med curry och en gnutta teryakisås, ungsstekt klyftpotatis samt grönsallad och en slurk vin för att ta slut på flaskan. Inte illa va?

Blod och is

I morse hade gårdagens underbara snöslask frusit till, så allt var spårigt och eländigt. Det tog mig en halvtimme till skolan eftersom jag cyklade i ultrarapid, och väl där blev det grupparbete. Artikelgransking minsann. Skittråkigt. Men det blev vissa rätt intressanta diskussioner utifrån artikeln vi snackade om - om akutppiller och vilka som använder dem och varför, särskilt när vi svävade ut lite väl långt.

På vägen hem skuttade Sofie och jag in på blodcentralen och tog blodprov för att kolla om man får lämna blod eller inte. Åtta rör, går snabbt som sjutton! Hade en jättetrevlig ssk som tog hand om mig, och när jag berättade att jag precis börjat plugga till sska så förklarade han varenda grej han gjorde, gav mig lite tips om hur man skulle göra för att det skulle bli så enkelt som möjligt för att ta blodprov m.m. Mycket trevligt med tanke på att det imorgon är dags för vår första medicinsktekniska övning - venprovtagning! Vi kommer få sticka först i låtsasarmar, men sedan också i varandra. Det är ju bara att hoppas på att man inte darrar ihjäl den stackars patientens blodkärl...

Det är inte utan att det känns lite läskigt, men med lite övning ska jag nog klara det här också. Hoppas det kommer blod. :)

En ovanligt dålig dag

Den här dagen blev...intressant. Monsterhuvudvärken sen i morses gick över så småningom, och nu är det bara ett dovt bultande kvar. Nog så jobbigt, men i alla fall skönt att det värsta är över igen. Nåväl. Jag har under eftermiddagen lyckats med att få ett eluttag i handen. Det lossnade när jag skulle dra ur en sladd ur kontakten, höll emot, men nog sjutton lossnade den ändå. Så himla typiskt! Och det var ändå det uttaget de var här och lagade för inte alls länge sedan!

Men inte nog med det. Lite senare skulle jag sätta mig på stolen, men precis när jag drog ut den så trillade den ihop. Mina köksstolar är minsann inte att leka med - tror bestämt att jag ska gå lös på dem med karlsson klister och en del spik. Jag kan ju inte dras med köksstolar som hotar att falla i bitar när man ska sitta eller stå på dem!

Slutligen lyckades jag hälla en del vinbål på mig eftersom korken inte satt på ordentligt och flaskan vällte när jag öppnade kylskåpsdörren.

Ska jag alltid råka ut för så här mycket grejer?

What matters

Sitter hemma, nedbäddad i soffan. Jag har haft en hemsk huvudvärk i flera dagar, men nu är det värre än det har varit. Struntar i dagens föreläsningar och satsar på att kurera mig istället. Promenad, massor av vatten, huvudvärkstabletter och vila. Förhoppningsvis hjälper det lite iaf.

Har ägnat förmiddagen åt att se Lords of Dogtown, en film om ett gäng killar som tar skateboardåkandet till en ny nivå och påverkar hela skateboardkulturen. Den utspelar sig i Venice, Californien, under 70-talet, och ett stort fokus läggs på vänskap och hur vänskapen mellan killarna förändras när de blir kända. Både en film som är tänkvärd, som lämnar en tagg i hjärtat, men som också är riktigt häftig med allt skateboardåkande även för en icke-intresserad som jag. Kan verkligen rekommendera den!

Jag tror jag ska ta en till luftrunda. Alltså en till kortpromenad runt kvarteret för att få lite frisk luft. Eller kanske sätta mig på balkongen en stund... Fast då krävs det en del filtar och så - det är inte precis varmt ute!

Ny dag - nya utmaningar - ny lista!

Fiaskot med gårdagens att-göra-lista blev ett faktum. Totalt lyckades jag genomföra en (1) av punkterna på den, och minst en, antagligen flera tillkom. Jag tror att jag kanske eventuellt måste göra ett rejält ryck idag. Det är mycket som ska göras, om tolv timmar är familjen här, och lagom till i eftermiddag någon gång är det skönt att vara klar med allt flängjobb. Då kan man sätta sig ner i lugn och ro och se till att få allt som ska skrivas gjort. Kanske läsa det där som ska läsas också... Måste ju på nåt sätt ha gjort klart det innan de andra dyker upp!

Den reviderade att-göra-listan ser alltså ut som följer:
[x] diskberget ska tas om hand
[ ] inköpslista för tripp till IKEA och tripp till Maxi ska skrivas
[x] lägenheten ska städas grundligt
[ ] tvätten som ligger omkringströdd i sovrummet ska ner i tvättstugan för att få sig en omgång
[x] kläderna i garderoben ska plockas iordning och organiseras på nåt bra sätt
[x] webbföreläsningen i etik borde ses
[ ] artikelgranskningsartiklarna ska läsas
[ ] en lista/schema över all skolgång och allt som ska läsas och göras de närmaste åtta veckorna ska sammanställas

Naturligtvis att följas upp under dagen. Klarar jag det, månntro?

Ur mörkret i ljuset.

Jag säger bara Eluvium.

Lyssna på plattan Copia och säg att allting kommer ordna sig. Den andas avslappning, styrka, skönhet.

Jag har sagt det förr men det tål att sägas igen - låten Prelude for time feelers går att lyssna på hur många gånger som helst. Och är man lite nere och trött, irriterad och sur är det faktiskt ett riktigt bra sätt att bara vara i sina känslor och låta dem landa. Jag lovar - efter några varv med låten känns allting mycket bättre!

Och för övrigt tycker jag inte om när livet inte blir som man tänkt sig, eller saker och ting bara blir konstiga. Så det så.

Saker att göra

Idag var det riktigt segt att gå upp. Somnade inte före halv tre, gick upp halv åtta. Av någon konstig anledning drömde jag en mardröm med massa konstigheter som jag inte minns, men en detalj finns kvar: jag var tydligen höggravid. Det var ganska skönt att vakna och upptacka att magen var platt (nåja, inte gravid i alla fall) då kan jag säga.

Hade en rätt seg förmiddagsföreläsning om vårdhygien och blodsmitta, och om vinterkräksjuka. Nu igen... Jag blir ju nästan rädd för att sticka näsan utanför ytterdörrn när hygiensjuksköterskan går på sådär! Men men, man måste ju leva och kan inte sitta hemma hela tiden. Så jag lunchade med Jimmy och Johanna på Upplands istället. Mycket trevligt, även om pastan var lite väl välkokt, om man säger så. Sedan stack jag hem för att försöka få nåt gjort, men fastnade vid datorn och lite grejer som var tvungna att fixas omgående så nu är det dags att slita sig.

Har en diger lista på saker som ska göras idag, eller senast imorgon:
- diskberget ska tas om hand
- inköpslista för tripp till IKEA och tripp till Maxi ska skrivas
- lägenheten ska städas grundligt
- tvätten som ligger omkringströdd i sovrummet ska ner i tvättstugan för att få sig en omgång
- kläderna i garderoben ska plockas iordning och organiseras på nåt bra sätt
- webbföreläsningen i etik borde ses
- artikelgranskningsartiklarna ska läsas

Återkoppling imorgon bör göras så att jag inte missar nåt innan familjen invaderar imorgonkväll.

För övrigt tänker jag kika på en eller några Heathfilmer ikväll. Det känns liksom rätt.

R.I.P

Sent nu i kväll kom beskedet om att Heath Ledger, en av Hollywoods största skådespelare just nu, hittades död i sin lägenhet idag. Det är tragiskt att en 28-åring, med en dotter på två år, ska dö av vad som misstänks vara en överdos på det här sättet.

Just nu är jag lite chockad. Ledger har, ända sedan jag såg hans genombrottsfilm, 10 Things I Hate About You, varit min absoluta favoritskådespelare, och det är inte många av hans filmer som jag inte har sett om och om igen. Casanova, Brokeback Mountain och A Knight's Tale I är bara några av alla de filmer som han deltagit i.

I mina ögon var han en väldigt duktig skådespelare, och nog var jag nog lite småkär i honom som tonåring, det kan jag inte förneka.

Det är alltid sorgligt när någon dör ung. När personen dessutom har familj, och är känd och omtyckt av många människor blir det på något sätt ännu värre. Jag hoppas att filmvärlden aldrig glömmer honom.

Rest in peace, Heath.

Snöigt

Kom utanför dörren efter lunch för att snabbt och lätt ta mig upp till skolan medelst cykel, och vad ser jag? Världen har blivit vit! Nåja, tidsbrist som jag hade slängde jag mig upp på cykeln (som faktiskt höll luften, måste varit nåt konstigt med den igår) och trampade mot skolan. Och höll på att glida rakt ut i gatan liggandes när jag bromsade lite väl häftigt. Som tur var lyckades jag få styr på både mig själv och cykeln och undvek allt vad olyckor heter. Resten av vägen upp var som vanligt lite jobbig i slutet, men lugn.

Imorgon har jag förmiddagsföreläsning på Ackis, vilket är skönt. Det går så mycket snabbare att ta sig dit än att ta sig till skolan. Nackdelen är att jag knappt vågar sätta foten på bygget efter måndagens föreläsning och info om att vinterkräksjukan härjar där. Men jag måste väl, antar jag. Det KAN ju sägas nåt nytt som jag inte har hört förut. Och visst kan det väl vara nyttigt att öva sig i att sprita sina händer?

Väckarklockans förbannelse

Finns det nåt värre än att vakna av väckarklockan bara några få timmar efter att man somnade till att börja med, och att då dessutom inte känna sig utvilad för fem öre?

Ja, faktiskt. Att vakna av sig själv, flera timmar efter att klockan borde ringt, bara för att inse att skolan började för en kvart sedan och väckarklockan har stannat på 20 över fem. Underbart. Det hände mig nu idag, och just då är det inte läge att stressa, eftersom man ändå kommer ha missat över halva föreläsningen om man lyckas hinna dit innan den är slut över huvud taget. Istället satsar jag på den obligatoriska träffen senare idag. Första lektionen med basgrupp F, första riktigt intressanta delen (hoppas jag). Gårdagens föreläsning i vårdhygien bjöd ju inte på några som helst nyheter, det enda föreläsaren lyckades med var att göra mig halvt skräckslagen för att vistas på Akademiska sjukhuset på grund av vinterkräksjukeutbrottet där, emetofob som jag är. Nåja, med lite tur kanske jag rent av slipper tenta vissa delar av det här, vilket vore väldigt skönt. Inte för att jag inte skulle gå på föreläsningarna ändå, men det är ju skönt att slippa plugga till en tenta i alla fall!

Nu sitter jag och väntar på att min lunch ska bli klar, klyftpotatis och stekt tofu blir det idag. Ska laga lite rejälare käk ikväll - nudelwook tänkte jag mig då, men det finns inte riktigt tid till det nu, eftersom jag ska vara på skolan vid fem i ett och träffa gruppen lite innan lektionen börjar. Måste bara ta reda på vart vi egentligen ska vara...

Annars känns det skönt att skolan iaf har kommit igång, även om det inte är jätteintensivt. Måste börja leta böcker nu, för det känns som det är dags att börja hänga med i litteraturen snarast, faktiskt. Om inte annat för att slippa stressa senare...

Tanketimmar i Sigtuna

Efter flera dagars intensiv nollning, info och runtflängande i Uppsala har lugnet sänkt sig. Jag sitter i en av de små samlingssalarna på Sigtuna Folkhögskola och funderar över min plötsliga lediga eftermiddag. Visserligen kommer jag få i uppdrag att köra och hämta flera medlemmar ur den nordiska samarbetskommittén, men det är liksom inte nåt som stör min fridfulla stund utan snarare känns som ett roligt avbrott. Trots allt är det ju det jag är här för – att lära känna de andra sju medlemmarna och att tillsammans med dem utforma och dra upp riktlinjer för det kommande samarbetet oss emellan.

Medan tankarna flödar och rör sig fritt runt varandra vandrar blicken runt i rummet. Två tavlor, vid första anblicken utan motiv, händer sida vid sida framför mig. Den ena med olika nyanser av svart, vitt och grått, den andra med rött, blått, och gult. De är varandras kontraster, men ändå inte. För där den ena skapar djup och rörelse endast med hjälp av gråskala och korta penseldrag som liksom skapar en bild av kallt hårt regn mot en fönsterruta ger den andra en känsla av värme, eld och djup. Tankarna går till en skog i brand, en skog som är helt övertänd, där man inte längre kan skönja några egentliga konturer annat de långa, utbredda lodräta penseldragen som driver fram trädstammarnas form, slickade av eldslågorna. I det dunkla ljuset förnimmer snarare än ser jag färger även i gråskalan. Blått och grönt verkar träda fram när jag försjunker i det oregelbundna mönstret. Två så olika tavlor, men ändå hänger de samman så starkt att bandet mellan dem nästan träder fram fullt synligt på väggen. De inbjuder till eftertanke och tolkningar långt fler än vad som först verkar möjligt. Motiven framträder ett efter ett ur de vid första anblicken oregelbundna, oplanerade penseldragen. Så olika, men ändå så lika.

Bredvid tavlorna finns ett fönster. En gammal trött ek står där utan blad, regnet faller som en tjock dimma som suddar ut alla detaljer, och ger tallarna en underlig mjukt rundad form. Det är grått. Inte ens de rostbruna löv som täcker marken lyser upp, deras färger dämpas snarare av det gråa diset. En ensam gatlykta står där, ännu nedsläckt i väntan på kvällens mörker. Vädret där ute, och känslan av övergivenhet och väntan, verkar sövande. Mina ögonlock blir tunga och tankarna allt slöare. Jag vet att jag snart kommer behöva vakna ur min halvslummer, bekvämt tillbakalutad i en mjuk fåtölj, men till dess vill jag fortsätta att drömma. Fortsätta att sjunka djupare ner i de två tavlornas mystik och försöka att drömmande utröna konstnärens intention och de egentliga motiven.

Ju längre jag sitter här, desto mer känner jag hur jag slappnar av. De senaste veckornas stress över uppsatsskrivande, flytt, nya vänner och uppstartad utbildning släpper, och lämnar utrymme för känslor och tankar som länge trängts bort ur medvetandet. Allt mer fokuserar jag på nu och här, på min uppgift, mina tankar, min vilja att göra helgen till något bra. Trots allt är det nu det händer, och just nu är det här centrum är!

Jobbigheter

I måndags lämnade jag - äntligen - in uppsatsen, som jag för övrigt inte är särskilt nöjd med, men som förhoppningsvis blir godkänd och så är det inte mer med det. Det är bara en liten detalj kvar. Opponeringen. Jag fasar för den, och är hur nervös som helst. Inte för vad opponenten kan komma att säga, utan vad seminarieledaren har att bidra med. Förhoppningsvis är det saker som jag kan svara på, som jag HAR svar på. Annars kommer det bli skitjobbigt. Men ja, den dagen den sorgen. På fredag gäller det, sen är det avklarat iaf.

Fick idag reda på att jag börjar nästa kurs (och program!) nere i Uppsala redan nu på tisdag, vilket kom lite som en chock. Trodde inte jag skulle börja förrän en vecka senare, men tji fick jag. Nu jobbar jag på att lösa uppkopplingsfrågan. Men med lite tur kanske jag inte behöver fundera på det förrän i mitten av mars - om jag lyckas få igång mitt mobila modem så att det funkar med min nya dator vill säga. Annars sitter jag där i min lilla två, ensam och utan uppkoppling hela våren. Och det finns inte med i min världsbild! Jag MÅSTE kunna vara uppkopplad, om inte hela dagarna så i alla fall då och då, framförallt på kvällarna. På nåt sätt måste jag lösa det där, frågan är väl bara hur...

Såg att någon från UUs it/telefoniavdelning har ringt mig nu ikväll. Jag HOPPAS verkligen att denna någon hör av sig imorgon, och att det inte är nåt jobbigt som de har att säga. Jag vill ju inte gärna få reda på att jag inte kommer få börja, eller nåt annat lika traumatiskt...

Nåja, problem är till för att lösas, och jag antar att det mesta kommer fixa sig under morgondagen eller så. Nu ska här i alla fall sovas!

Nytt år - nya möjligheter

Så var årets sista dag här. Dags att börja om på ny kula med ny stad, nya vänner och nya utmaningar. Ser fram emot det, väldigt mycket, men samtidigt är det lite nervöst. Ny skola, nytt folk och nytt sätt att plugga på... Inte lika läskigt som det var att flytta till Sollefteå för tre och ett halvt år sedan, men ändå!

Skillnaden är ju att i Uppsala känner jag redan en hel drös med folk, vilket är väldigt skönt. Det är inte utan att jag är lite lättad över det, det är skönt att ha vänner som man inte pluggar tillsammans med utan känner sedan tidigare den här gången. IKK i all ära, men det är faktiskt en aning jobbigt att bara umgås med klassfolk hela tiden...

På torsdag går flyttlasset norrut (ja, jag är ju i Skövde och bor i kartonger sedan innan jul), och jag går i spänd förväntan inför att äntligen få se min lägenhet, som jag ju bara hört om tidigare. Nog tror jag väl att den ska funka bra, men man kan ju inte vara riktigt helt säker förrän man väl är där!

Nyåret ska firas in tillsammans med kusiner och annat, okänt, folk, vilket ska bli väldigt trevligt. Bortsett från en timmas väntetid mellan buss och skjuts, men det ska nog ordna sig. Tar med mig en bok och mp3n, så klarar jag allt.

Gott nytt år alla!

Jultid

Utanför river vinden i de kala träden, alla träden som reser sig i backarna kring vårt hus och som jag ser från soffan där jag sitter i mitt rum med datorn i knät. Hemma. Hos mamma och pappa över ännu en jul. En jul som för övrigt är slut, finito, over. Skinkan nästan uppäten, klapparna öppnade och kringströdda och finkläderna ligger i travar där de har hamnat sena kvällar.

Det har varit en bra jul. Lite snabbt har den kanske gått, men så är det väl alltid. Varje år går tiden fortare och fortare, så även jultiden. Var hemma med familjen med alla de traditionella inslagen på julafton - väckning med paket, kyrkan, ljuständning på gravarna, julbord, däckande i soffan framför Kalle Anka, fika, julklappar, mera julklappar, mat igen. Juldagen hämtade jag mormor så vi fick träffa henne, jag var hos Ellen en sväng, och sedan var vi på bio och såg Arnfilmen. Jag är skeptisk men positiv till den, skulle man kunna säga. Den var inte riktigt vad jag hade väntat mig, i alla fall inte i början, men tog sig i slutet. Ser fram den andra delen nästa år.

Annandagen var som vanligt en radda av släktträffar: först lunch hos kusinerna i Lidköping. Trevligt, som alltid. Särskilt roligt var det att träffa Govi, blindhunden, som Berit har haft ett halvår snart. Jättego hund! Kvällen tillbringades med alla kusiner och mostrar och så på mammas sida, helt traditionsenligt med gröt och skinka. Skönt att komma hem på kvällen sen...

I torsdags var hela familjen, inklusive Annans Felix, i Göteborg för att dels gå en shoppingtur, dels gå på musikalen Footloose på Storan. Inhandlade ett par stövlar iabsolut sista minuten innan vi åkte hemåt, samt balsam från Lush, som visade sig vara bästa köpet på länge! Vi käkade kinabuffé, Teresia hade med sig Emmy också, så vi var ett helt gäng på resturangen. Skoj!

Footloose är i grunden en bra och medryckande musikal, men jag är tacksam över att Måns Zelmerlöv, som egentligen har en av huvudrollerna just den dagen ersattes av Linus Wahlgren. Ett klart uppköp! För övrigt var den bra, men det är alltid synd att de letar kända namn till huvudrollerna när det finns musikalartister som är mycket duktigare som skulle platsat bättre i de rollerna. Sedan var ljudet kasst, förstår inte hur ljudteknikerna tänkte alls... Men alltsom allt är i alla fall jag nöjd med föreställningen. Och dagen!

Nu är det nya tag med uppsatsen som gäller, bara en dryg vecka kvar till deadline, men det ska nog gå bra. Ska bara hinna med att flytta också...

Förundrad eller mörkrädd. Både ock, kanske

Säga vad man vill om aftonbladet.se, dn.se, expressen.se och så vidare, men ibland är det faktiskt praktiskt att kunna surfa in där och kolla läget. Visst, vilken vettig människa som helst vet att det man inte ska lägga alltför stor vikt vid vad de skriver, men de ger ändå en ganska bra överblick på vad som händer i världen. Och i Sverige.

Oftast blir i alla fall jag mer upprörd över hur kvällstidningarna och dess nätupplagor formulerar sig och vinklar ämnen (ja, DN är lite undantaget, men är ändå inte helt oskyldiga i sammanhanget), än ämnena de tar upp, men just idag finns ett utmärkt exempel på ett undantag. Aftonbladet skriver nämligen om de nya lagar och förordningar som börjar gälla vid årsskiftet.

Bland annat kommer man inte kunna tillgodoräkna sig arbetslivserfarenhet eller söka via högskoleprovet när man söker högskola universitet. Ursäkta mig, men är inte det samma sak som att säga att man omöjliggör, eller i alla fall försvårar, för de som kanske inte kunde, ville eller hade möjlighet att göra bra ifrån sig under gymnasiet. Och vill man verkligen att ungdomar ska gå direkt till högre utbildning från gymnasiet? Synd att utestänga människor från att utbilda sig på det här sättet. Det är inte precis nåt som samhället kan dra nytta av framöver.

Äsch. Det här var lite avreagering, inte ett inlägg i den politiska debatten. Men jag tycker det är konstigt.

Besatthet

Jag har blivit besatt. Nu igen.

Den här gången är det Eluvium, Matthew Cooper's alter ego där han mixar diverse spännande stilar med genomgående teman som elektroniskt och piano, som har satt sig rejält. Framför allt är det en låt från senaste plattan Copia som sitter som berget och som kan snurra varv efter varv i timtal medan jag bara njuter. Låten heter Prelude for time feelers och kan lyssnas på här. (Bildspelet som låten ackompanjerar är för övrigt sevärt, kanske ska man dock lyssna innan man kollar på bilderna eller tvärt om, det är nämligen väldigt starka bilder från terrorattackerna mot World Trade Center 2001.)

Underbart att hitta nya artister/låtar/plattor/grupper som man kan lyssna på hur mycket som helst, utan att vare sig tröttna eller tycka att det inte passar in. Fler sådana låtar har jag pratat om i det här inlägget.

Musik musik musik

Jag minns än idag första gången jag hörde en imperietlåt. Jag satt i köket i en av längorna med studentboende på Sötåsen tillsammans med i alla fall Millan och lyssnade på ett inspelat band jag hade fått av en klasskompis. Det var höst, eller kanske vinter, och jag gick i ettan på musikgymnasiet. Den första låten på hela bandet vad Vad pojkar vill ha, en låt som jag än idag har lite svårt för, antaligen för att jag associerar den lite väl mycket med dansband (fråga mig inte varför!). Därefter avlöste låtarna varandra. Särskilt fastnade jag för C.C Cowboys, men inte förrän jag kom till Österns röda ros var jag helt fast.

Nog för att jag hade lyssnat en hel del på Ebba Grön, och i alla fall börjat närma mig Thåströms soloplattor litegrann, men jag tror att det där bandet med blandade Imperietlåtar definitivt fick mig att fastna i det som skulle komma att bli en konstant förälskelse som sitter i än idag.

Fortfarande, efter närmare åtta års Thåströmmissbruk, finns den där nyfikenheten som jag alltid har kännt inför all musik han har varit inblandad i kvar. Låtarna har fortfarande inte slutat tala till mig, och ännu överraskar jag mig själv genom helt oväntade reaktioner på gamla och vid det här laget välkända låtar och texter. Österns röda ros är fortfarande en av de mest fantastiska låtar jag har hört. Den speglar något jag känner inombords, vilket är något som få låtar faktiskt lyckas med, trots att de talar till mig och väcker känslor lyckas de sällan ge mig känslan av att låten är skriven just utifrån mig. Det gör den här låten. Och jag lyssnar på den, om och om igen, och hamnar för en stund utanför mig själv.


Österns röda ros
Där torkan är som svårast
och där öknen står i brand
Finns sanningar och lögner
radade på band
Bland krypskyttars kulsprute knatter
Lever mänskor med en dröm
Med taggtråden runt halsen
ammas barnen varmt och ömt

Men om du vet var stjärnor faller
och var regnbågen tar slut
Om du fortfarande hör ditt hjärta slå
skall du finna österns röda ros

Där stålfåglar flyger om natten
över dom som flytt sitt land
Där kartritarnas gränser
dras i blodig sand
och pojkar som bara ligger där
sina ögon öppna fast dom inget ser
Dom som aldrig mer ska få skratta
eller kyssa en flicka som ler

Men om du vet var stjärnor faller
och var regnbågen tar slut
Om du fortfarande hör ditt hjärta slå
skall du finna österns röda ros

Jag hör deras röster
Jag hör hur dom skriker
Jag vet att dom finns där
Jag vet att dom lever

Så om du vet var stjärnor faller
och var regnbågen tar slut
Om du fortfarande hör ditt hjärta slå
skall du finna österns röda ros

Funderingar

Snart är det jul. Det är bara en knapp vecka dit, och tre dagar tills flyttlasset går från Umeå till Uppsala via Skövde och julfirande. Vart har året tagit vägen egentligen?

2007 var året..
- som jag inledde med en rejäl ridtur och jätteträningsvärk tillsammans med Karin på nyårsdagen
- då jag blev insnöad och kvar i Skövde istället för att åka upp till Umeå som planerat i januari
- som jag insåg att Räddningsverket och kontorsjobb inte är något för mig
- när jag utforskade Kristinehamn på en halv minut och hade tråkigt de andre 3,5 månaderna jag höll till där
- jag hamnade i ytterligare en styrelse och fixade sommarläger
- jag undvek höstdepression helt. Hur gick det egentligen till?
- då jag insåg hur illa jag tycker om inofficiella klädkoder i olika sammanhang

Under 2008 kommer...
- jag att flytta ner till Uppsala
- jag att avsluta en utbildning och påbörja en annan
- jag att börja spela på allvar igen
- bli året då jag äntligen bor själv igen
- colan och godiset åka ut en gång för alla
- matlådorna drälla i frysen
- mina broderier bli klara
- jag att börja dansa!

Det kommer hända mycket under nästa år. Men först ska det nuvarande avslutas med uppsats, jul och opponering. Full fart framåt!

Sjukling

Jag har blivit dunderförkyld. Som en blixt från klar himmel kom det över mig när jag vaknade igår, och nu har jag bara snor i huvudet, som för övrigt känns som om det hotar att sprängas. Jag hade planerat åttatimmars pluggdagar fram till onsdag om en vecka, men just nu verkar det inte finnas rum nog i hjärnan för några som helst logiska och vettiga tankar.

Har tillbringat dagen på skolan, sittandes med min kära dator i Café Tornet och försökt fått nåt gjort. Man kan väl itne säga att det har lyckats nåt vidare precis. Handledningen gick i alla fall bra, så nu är det bara full fart framåt som gäller. Trots hosta, snor och huvudvärk.

Lägesuppdatering

Nu var det ett tag sedan jag förgyllde bloggvärlden med mina alldeles fantastiska inlägg om mitt liv och annat oviktigt. Har tillbringat en dryg vecka nere i söder med möten och besök hos släkt och vänner.

Jag inledde med FSsammanträde i Uppsala första helgen i december. Ett möte med många viktiga beslut, julmiddag, mys, julklappar och adventsgudstjänst, dock inte i Domkyrkan utan i St Per som ligger i närheten av lägenheten jag flyttar till efter jul. Riktigt mysig, och trevligt att träffa alla!

Min lilla turné fortsatte på söndagkvällen hem till FSarna Emma och Johan i Tullinge för adventsfika hemma hos dem på söndagkvällen. Skoj att se deras lägenhet, och gott fika bjöds det på dessutom. Enda smolket i den bägaren var väl att jag kom ohjälpligt sist när vi spelade Buzz. Bara för att jag råkade skjuta mig själv...

Senare på kvällen fortsatte jag ut till Sollentuna där kusinen Mattias och hans Karolina håller till. Jättemysig lägenhet som de hade fått iordning igen efter vattenskadantidigt i höstas (somras?). Där sov jag ett par nätter medan jag ägnade måndagen åt shopping, lunchande och fika inne i Stockholm. Bland annat bjöds det på julmarknad i gamla stan, i hällande regn och rätt många plusgrader. Inte blev det mer stämningsfullt av att de provkörde flyglarmet just när jag kom dit. Typiskt mig att pricka det. Lyckades i alla fall köpa en kappa som jag har kikat på till och från under hösten - med mer än 50 % rabatt! Så nu betalade jag knappt 300. Gissa om jag är nöjd.

Efter ännu en natt på soffan i Sollentuna styrde jag kosan mot Uppsala igen. Väl där skaffade jag mig lite lunch, postade en bok till UB och lyckades bli hittad av Johanna när jag gick förbi ett lunchställe. Inte illa alls. Jag avverkade också samtliga skobutiker utmed gågatan (i alla fall alla jag hittade) men lyckades inte med bedriften att hitta ett par stövlar som är 1) bruna 2) platta 3) snygga 4) bekväma och 5) lagom dyra. Det var nummer fem som strulade till det mest. Plus mina vader! Nåja, stövelbristen till trots traskade jag till VG och träffade Ted, fikade på Östgöta och snackade bort ett tag. Trevligt att hinna med det också!

Sedan begav jag mig ut till Flogsta och Felicia och katterna som mötte mig i dörren. Där tillbringade jag sedan onsdag-torsdag med att umgås, hjälpa till med matlagning, klappa katter, skriva lite uppsats, och ha allmänt trevligt. Ett par promenader blev det också, även om det regnade och det inte blev särskilt långa turer. Passade på att våldgästa Johan också när jag ändå var i krokarna.

På fredagen packade jag mina väskor och pallrade mig till Sthlm igen, denna gång för styrelseträff med catahyastyrelsen. Mera möte alltså. Vi var inte många, men vi fick en hel del gjort. Och så kollade vi på Sunes Jul, förstås!

På söndagkvällen satte jag mig på nattåget norrut, och måndagmorgon var jag äntligen hemma igen. Det är fantastiskt skönt att komma hem till ensamheten efter en dryg vecka med dygnet runt-socialisering. Och inte blev det sämre av att min nya dator anlände, så eftermiddagen tillbringades med att få den att fungera som jag ville ha den.

Sammanfattningsvis en väldigt trevlig vecka, men som alltid är det skönt att komma hem. Nu väntar nya tag med uppsatsen, som för övrigt kommer behöva utvecklas mer än vad som var tänkt. Livet suger, jag nyser och snorar och kan inte prata vettigt. Men jag har i alla fall en väldigt bra fungerande dator!

Tidig morgon och välplanerad dag

I natt somnade jag i mer normal tid än vad jag har gjort under de senaste två veckorna. Äntligen. Jag hoppas det innebär slutet på sömnproblemen, om inte annat så i alla fall tillfälligt. I helgen är det dags för årets sista FSmöte, och jag ser fram emot det. Ska bli roligt att träffa alla och att få koncentrera mig på nåt helt annat än uppsatsen ett tag. Planen är att jag ska bli kvar i Sthlm/Uppsala hela veckan eftersom vi har styrelsehelg med Catahyastyrelsen nästa helg. Förhoppningsvis kan jag passa på att vara ledig, träffa folk och dona lite mer julklappsinköpen samtidigt som jag vilar och tar hand om mig själv, för det är minst sagt välbehövligt.

Idag är planen att ägna åtta timmar åt skrivande, med målet att skriva minst två sidor per tre timmar. Hittills verkar tidsplanen hålla, men så har jag bara hållt på i en halvtimma också. Måste ner till UB och lämna igen böcker, och till affären för att fylla på mobilen. Det där himla kontantkortet har inte kommit än, och jag kan inte vara utan mobil när jag åker så jag får helt enkelt tanka på och använda upp pengarna. Som om det skulle vara ett problem...

• Dagens att göra lista ser ut som följer
• Skriva minst sex och en halv sida uppsats
• Lämna tillbaka böcker
• Gå en timmes promenad (lämpligen när jag lämnar böcker)
• Fixa mobilen
• Posta kontraktet
• Hämta ut tågbiljetter
  
• Betala räkningar (okej, jag fuskar, den här är redan avklarad)
• Packa inför helgen och veckan
• Duscha och dona
• Städa undan
• Ladda kamerabatterier
• Fylla mp3n
• Inte glömma någon av ovanstående punkter

Så. Det var den listan. Nu ska jag bara lyckas hinna med allt. Peppar peppar. Jag ska ju hinna med att laga mat och käka också. Hur nu det ska gå till.

Reklamrecension

För ett tag sedan skrev jag om olika reklamfilmer, och vad jag tyckte och tänkte om dem. Då nämnde jag bland andra, eller kanske framför alla andra, en reklam med studsbollar som studsar nedför San Fransisco's gator till en underbar låt.

Sedan den gjordes har samma företag också använt sig av en film där färger exploderar i takt med ett pampigt klassiskt stycke - de flesta som såg på tv för nåt år sedan vet nog vilken reklam jag talar om. Även om den reklamfilmen inte nådde upp i samma klass, vare sig vad gäller stil, känsla eller musik var det en film som satte sig i minnet. Den var glädjefylld, explosiv och tog tittaren med storm. Sådant man minns, helt enkelt.

Nu har företaget börjat sända ytterligare en reklamfilm. Med tanke på vilka succéer de två tidigare filmerna har blivit väntade jag mig nåt alldeles speciellt denna tredje gång, men uppriktigt sagt är denna tredje en besvikelse. Tamt färgade kaniner i Play Doh skuttar omkring, förvandlas till oceaner som sveper fram över ett torg, blir sedan till en val i havet för att slutligen förvandlas till en gigantisk kanin. Allt till en tråkig och ganska intetsägande låt.

Jag trodde ärligt talat inte jag kunde bli besviken på en reklamfilm, men uppenbarligen hade jag fel. Kanske beror misslyckandet på att man anlitat en annan pr-firma (om man nu gjort det), att man har inte har nått riktigt dit man velat med filmen (för ärligt talat känns den riktigt b) eller helt enkelt på att folk (som jag) har för höga förväntningar på ytterligare reklamfilmer från samma företag, men att gå från att ha producerat en av Sveriges, kanske världens, mest omtalade och omtyckta reklamfilmer till en medelmåttig och medioker, riktigt trist film känns inte som ett smart drag alls.

Alla tre reklamfilmerna hittar du för övrigt här.

Snöpromenad

Har fotat lite snö, synnerligen trevligt. Klicka på fotot och hamna på min bilddagbok där det finns fler bilder från mina äventyr!

Segdag

Gårdagen var bara...seg. Upp vid halv tio, träna, laga käk, sitta med uppsats, uppsats, uppsats, och jag verkar verkligen inte komma någonvart alls. Kollade lite på film på kvällen och var allmänt tragisk och tråkig.

Idag är det dock andra bullar som gäller. Eftersom det regnar ute och jag inte känner någon överdriven lust till att ge mig ut i snöblasket så får infosökning och lån av böcker vänta till imorgon, och jag ägnar mig åt att gå igenom alla de 20 böcker jag redan har hemma för ändamålet. Borde städa lite idag med. Och tvätta. Bäst att passa på när man ändå är hemma och har tid till det. Eller i alla fall behöver pausa och göra något annat ibland.

För övrigt har den senaste tiden präglats av, utöver uppsatsen alltså, sömnbrist. Jag somnar inte på kvällarna, kan ligga vaken i timmar utan att somna, och följden blir naturligtvis att jag sover hela förmiddagarna istället. Och just nu är det svårt att tvinga kroppen till att ändra rytm - jag måste vara så pass pigg på dagarna att jag orkar jobba ordentligt, vilket inte är helt lätt om man inte sover mer än tre-fyra timmar per natt.

Nåja, dags att sparka igång dagen. Färskpressad äppeljuice och pumpernikelbröd med köttbullar - det går inte av för hackor det!

Buy nothing day

I morgon är det den internationella köpfria dagen (Buy nothing day) men jag tjuvstartar redan idag. Eftersom den nordamerikanska dagen är idag så kör jag två köpfria dagar i rad.

Det är inte precis så att jag faktiskt köper saker varje dag. Snarare är det kanske livsmedel varannan, men genom att aktivt välja att låta bli att köpa saker under två dagar så medvetandegör jag mig själv om hur lätt det faktiskt är att köpa saker trots att man egentligen inte alls tänkt göra det.

Det har riktats kritik mot den köpfria dagen från flera håll. Bland annat anser vissa att det inte går att vara köpfri på riktigt, eftersom man vare sig man vill det eller måste äta/konsumera vissa grundläggande saker. Det tycker jag är skitsnack. Det är väl ingen i det samhälle vi lever i idag som inte ser nödvändigheten i att köpa den mat vi äter. Snarare skulle jag vilja säga att det handlar om att bli medveten om den överkonsumtion vi i väst ägnar oss åt, både vad gäller mat och saker. Vem behöver egentligen de senaste teknikprylarna?

Så, ägna en dag eller två åt lite eftertanke och låt bli att köpa saker, eller mat, det närmaste dygnet. Om inte annat så får du lite extra tid till att fundera om du verkligen behöver köpa allt det du har tänkt!

Även DN.se skriver om detta idag.

Våldtäkt i häkte

I Brasilien sattes en 15-årig flicka i samma cell som ett antal män, vilket ledde till upprepade våldtäkter under närmare en månads tid skriver DN.se idag.

Första tanken som dyker upp i mitt huvud är vad i alla världen tänkte de på? Sånt här gör mig riktigt arg. Förbannad rent av.

Polis och rättsväsende ska skydda medborgarna i ett land. I ett fungerande rättssystem ska sånt här inte kunna hända. För det första ska en minderårig inte behandlas som en vuxen, för det andra ska inte någon kunna någon om man inte har grund för det och för det tredje skall aldrig en kvinna spärras in i samma cell som flera män. Och tydligen är det inte första gången något liknande händer i området heller.

Nog för att man kan tycka att vi i Sverige har överdrivet stor respekt och tilltro till lagupprätthållande instanser, men hellre det än ett system där en häktning kan innebära att någon utsätts för våldtäkter.

Tänkte ni på det, va?

Aftonbladet skriver idag att årets vinterkräksjuka är här och listar alla negativa aspekter kring viruset som kan grävas fram. Det talas om obefintligt vaccin, kräkningar och extrem smittsamhet. Att vinterkräksjukan ställer tills stora problem inom exempelvis sjukvård, äldrevård och barnomsorg överraskar knappast ingen. Men varför basunera ut att den äntligen (ja, viss ironi finns där) har brutit ut för säsongen?

Det finns människor som mår otroligt dåligt bara av vetskapen om att risken att bli smittad finns. Jag är en av dem. Jag vill inte få reda på att risken att smittas nu är jättehög. Jag vill inte veta att sjukhusen sluter avdelningar för att förhindra smitta. Jag vill inte veta att vissa kryssningsfartyg blir rena sjukhusen när smitta utbryter bland passagerarna. Jag vill inte veta!

Jag är en av många som lider av emetofobi - överdriven rädsla att spy. Det finns emetofobiker som inte klarar av att vistas bland människor på vinterhalvåret just på grund av att man vet att risken finns att man blir smittad av vinterkräksjuka eller maginfluensa. Riktigt så illa är det inte för min del, men jag mår fortfarande dåligt av att tidningarna haussar upp smittoutbrotten så som man gör idag. Det är nog så svårt att varje gång man åker med kollektiva transportmedel tänka på att minst en av alla människor där inne antagligen bär på smitta, och bara en hostning från den personen kan innebära att jag kommer bli sjuk och tvingas spy.

Sluta skriva om kräksjukeutbrotten och titta på den resistenta malarian, eller det restriktiva bruket av antibiotika eller kanske den senaste utvecklingen av krisen i Darfur istället. Det är viktigare, intressantare och får i alla fall inte stora grupper av människor att bli rädda för att röra sig bland folk!

Bostadsbrist och ockerhyror

Under hösten har jag varit engagerad i lägenhetsletande i varierande grad. Många stunder har tillbringats med att leta bostadsköer, intresseanmäla sig och surfa runt på Blocket för att se om man kan hitta något bra. I slutändan löste det sig genom kontakter, men det är ändå ett stressmoment att inte veta riktigt vart man ska bo till nästa termin.

Något som jag funderade mycket på medan jag letade bland andrahandsannonserna på olika sajter var hur i all världen en student kan ha råd med en hyra på 5000 kr, en summa som förvånansvärt ofta är den önskade hyran på de lägenheter som hyrs ut för längre eller kortare perioder. Efter lite klurande insåg jag att det inte kan vara möjligt att grundhyrorna faktiskt ligger så högt för exempelvis en etta på 40 kvm. Alldeles för ofta läggs det på några extra hundralappar för eventuella möbler, och så ännu lite till, så att man kanske tjänar en slant på att hyra ut sin fina lägenhet. Kanske vet man inte ens att det inte är tillåtet att lägga på hur mycket som helst på grundhyran?

DN skriver idag om att anmälningarna av sådana hyror, sk ockerhyror, har minskat de senaste åren trots att allt fler, framförallt ungdomar (studenter), hyr i andra hand och man frågar sig varför?

Jag tror för det första att i exempelvis Uppsala är det för det första inte helt enkelt att få tag i en egen lägenhet. Förstahandskontrakt är svåra att få, särskilt om man kommer som nyinflyttad till stan och inte vet riktigt vad man ska vänta sig. Man vet kanske inte heller vad hyrorna normalt ligger på, och heller inte att man faktiskt kan anmäla ocker och om man kan bevisa det faktiskt få en del pengar tillbaka.

Ett annat problem kan också vara att man är rädd för att bli utan bostad om man inte tar ett andra handskontrakt man har chans att få, även om hyran är hög. Stå utan bostad skulle vara snäppe värre än att tvingas betala lite för mycket, i alla fall för mig. Kanske är man orolig för att inte kunna få ett nytt kontrakt om man inte kan uppge referens från tidigare hyresvärd, och låter av det skälet bli att anmäla.

De möjliga förklaringarna är många. Jag tror att man genom tydligare information kan komma åt det här problemet på ett helt annat sätt idag. Fast det allra bästa vore ju om man kunde producera billiga, enkla men bra hyresrätter som även studenter och låginkomsttagare har möjlighet att få. Då skulle i alla fall jag inte ens överväga att hyra i andra hand!

Mitt liv genom slumpgeneratorn 2.0

Lägg in all din musik i en playlist, ställ in shuffle och få ditt liv uppspelat och förutsagt. Underhållande!

How are you feeling today? Andrew Osenga - Amazing Grace
How do your friends see you? Frank Sinatra - You go to my head
Will you get married? The Smiths - This charming man
What is your best friend’s theme song? Thåström - Söndagmåndagsång
What is the story of your life? Julien Jacob - Mêh
What was high school like? Thåström - Karenina
How can you get ahead in life? Corvus Corax - Heiduckentanz
What is the best thing about your friends? Schandmaul - Der Letzte Tanz
What is tonight going to be like? Imperiet - Märk hur vår skugga
What is in store for the remainder of this weekend? Sufjan Stevens - Chicago
What song describes you? Thåström - Djävulen och jag
To describe your grandparents? Rent - One song glory
How is your life going? Julien Jacob - Oma
What song will they play at your funeral? Thåström - Pang boom krasch
How does the world see you? Backstreet Boys - Larger than life
Will you have a happy life? Les Paul & Mary Ford - Vaya Con Dios
What do your friends really think of you? Michael Jackson - They don't really care about us
Do people secretly lust after you? Aaron Spiro - Worthy
How can I make myself happy? Sånger om kvinnor - Vi måste höja våra röster
What should you do with your life? Olivia Newton-John - Hopelessly devoted to you
Will you ever have children? Mae - Sometimes I can't make it alone

Haha, som sagt. Underhållande.

Hur tänkte de nu då?

Läste just om på SR att Sverige ska köpa in vaccin nog för hela befolkningen vid en eventuell influensapandemi. Två doser per person ska ge var och en av oss svenskar fullgott skydd om/när en pandemi utbryter. Det får mig med mina små, men goda, medicinska kunskaper att genast undra hur de har tänkt lösa det?

Trots allt, det finn väldigt många influensastammar. De som blir pandemier är ofta allvarliga, börjar någonstans i Asien och sprids så småningom hit till oss. Ingen kan förutse hur dessa stammar kommer vara uppbyggda, och kan därför inte heller göra ett vaccin förrän pandemin redan brutit ut. Och då ska alltså vi kunna få det troligtvis ännu inte utvecklade vaccinet i tid för att vara skyddade? Jag vet inte, det låter lite som en önskedröm...

Nytt och fräscht eller gammalt och invant?

Sedan jag flyttade hemifrån för drygt fyra år sedan har jag tillbringat fasligt mycket tid på tåg. Först åkte jag fram och tillbaka mellan Skövde och Göteborg nästan varje helg, sedan blev det många turer mellan Sollefteå och Uppsala/Skövde, både nattliga äventyr och segdragna dagar. Nu är snart mina långresedagar över för den här gången. Jag flyttar söderöver och kommer inte behöva åka långa sträckor för möten och för att träffa familjen, utan bor betydligt närmare än förr. Ändå blir jag lite upprörd när jag läser om SJs planerade biljettsystemsreform som DN skriver om idag. Jag kan förstå att de vill tjäna mera pengar. Och jag kan förstå att de vill förbättra systemen. Men varför ändra något så invant och djupt rotat som biljettsystemet och ta bort klassystemet?

Ska jag vara alldeles ärlig är det inte förändringen i sig som är det jag funderar över. Nej, jag kan leva med att man betalar för det man vill ha, och att grundpriset ska kunna variera, tja, köper man just-nubiljetter i vanliga fall spelar det ingen roll om alla biljetter fungerar som dem, även om jag tror att det kan bli problem för till exempel äldre att förstå sig på det hela. Nej, det som triggar igång mig är snarare spekulationen om att man kan komma att ta bort möjligheten att köpa sistaminutenbiljetter som student eller pensionär. Ju fler som vill åka desto dyrare biljett. Ju längre man väntar desto dyrare blir det också. Är det verkligen något som man kommer att tjäna på som resenär? Det är ju gott och väl för den som har möjlighet att planera i god tid, men alla har inte den möjligheten. Som student har man inte tillgång till schema i hur god tid som helst, och man är kanske inte så välplanerad som man borde vara. I alla fall är inte jag det, och om jag vore hänvisad till ett sådant biljettsystem för att kunna ta mig hem skulle det säkerligen inte bli många resor. För jag skulle inte ha råd.

Abstinens?

Efter att ha ägnat en stund åt att surfa runt på diverse speedway-relaterade sidor och bloggar insåg jag att det den senaste tiden har blivit alltför dåligt med livematcher för min del. Nog för att säsongen är över för denna gång - men att endast ha lyckats se en enda tävling, och det var inte inte ens speedway utan en gräsbanetävling i Tibro (Kateryd), på hela sommaren när jag var hemma känns lite lamt. Får bättre mig nästa sommar, tror jag bestämt. Även om Örnarna "bara" kör Allsvenskan så är det alltid skoj att se.

Just nu ligger ju isracingsäsongen i startgroparna, och jag hoppas på att i alla fall kunna se SM-finalen på Studenternas i Uppsala, i regi av Funbo, i år igen. Förra årets final gav en riktig energikick, och det var häftigt att se att gammal fortfarande är äldst i det sista startförsöket för finalheatet. Spänning från det att tejpen gick upp in över mållinjen. Rundbana när det är som bäst!

Nerköp i det långa loppet?

Idag skriver DN om Lejonens köp av Nicki Pedersen, världsmästaren i speedway. Det är förstås roligt att lagen både i den svenska elitserien och motsvarande serier i England, Polen osv har förare i den absoluta världstoppen. Särskilt bra känns det förstås för Lejonen som med sitt nyförvärv förhoppningsvis kan stå sig bra i förhållande till övriga lag trots att de är nya i serien.

Men värvningen av utländska förare till svenska lag har nackdelar. När man kan ta in lovande förare utifrån blir också den svenska återväxten lidande. Jag minns när jag som liten fick följa med pappa till Örnarnas Husky Arena (som då hette kort och gott Grevby) och de svenska namnen övervägde. Skaraborgspôjkarna Karlsson och Klingberg utgjorde ju lagets stomme, och flera andra "inhemska" namn fanns med. Idag är det sällan förare är uppvuxna i klubben där de har sitt kontrakt och utländska förare är mer regel än undantag.

Samtidigt har ju nya förmågor som exempelvis Antonio Lindbäck dykt upp de senaste åren och imponerat stort. Det vore väldigt synd om klubbarna tappade förmågan att lyfta fram, stötta och integrera dessa i sin verksamhet för att ge sporten nya lyft. Trots allt har svensk speedway varit mycket framgångsrik genom åren, förhoppningsvis kan den vara det även i framtiden!

Jordgubbar och klimatfunderingar

Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag läste det här. Jordgubbar mitt i vintern, (ja, här uppe är det kallt och snöigt - alltså är det mitt i vintern), knepigt värre.

Kanske är det bara jag, men det känns som om det de senaste åren har varit mer och mer konstiga saker som händer vid fel tidpunkt på året. Träd som knoppas redan på hösten, blommor som kommer fram i januari och nu dessa jordgubbar i mitten av november... Eller har det alltid varit så, bara att ingen har påpekat det tidigare?

Tankarna kommer inte helt osökt in på allt prat om klimathotet. Det är svårt att veta vad man egentligen ska tro, för varje argument för att hotet är verkligt finns det ett motargument av samma dignitet, och det är svårt även för någon som försöker hålla sig insatt att reda ut vad som egentligen är mest sannolikt och riktigt.

Jag kan tycka att det finns mer akuta problem att ta tag i just idag. Samtidigt kan man inte skjuta klimat- och miljöproblemen på framtiden - förr eller senare kommer det att vara för sent för att göra någonting åt saken. Det är oroväckande, men inte överraskande, när människor tar klimathotet på större allvar och ser det som ett större problem, än exempelvis de pågående svältkatastrofer som återkommer år efter år i samma områden i vissa delar av Afrika. Återigen är det människans oförmåga - eller kanske också i många fall ovilja - att se det som händer långt bort som något som berör alla som spökar. Varför bry sig om de tusental som dör av någon sjukdom som bara finns just på den där kontinenten och aldrig kommer bli ett problem för oss här? Vad gäller klimathotet kommer det i det långa loppet påverka alla, överallt. Kanske är det därför en medialt större fråga och något som är lättare att relatera till när det inte bara hotar människor långt bort i andra delar av världen?

Samtidigt kan man fråga sig vad som är viktigast: rädda liv nu så att det finns någon kvar att rädda jorden för sedan, eller att göra så mycket sommöjligt för klimatet nu och sedan ta hand om de människor som finns kvar? Vi i de rikare delarna av världen måste ta på oss ett ansvar för de konsekvenser våra handlingar ger. Samtidigt är det svårt att vara engagerad i alltför många frågor samtidigt, i alla fall om man vill kunna göra bästa möjliga insats överallt, de ekonomiska resurserna finns men frågan är om man kan, och vill, frigöra tillräckligt på en gång för att kunna hantera "enstaka" svältkatastrofer, epidemier och utbredd fattigdom och konflikter samtidigt som man hindrar klimatet att förändras alltför mycket. Om det ska lyckas måste en attitydförändring till, bland vanliga svenssons som du och jag, men också bland politiker, regeringar och andra makthavare. Företag och andra typer av bolag måste också ändra inställning från att tänka på ekonomisk vinning till att se fördelarna med en hållbar utveckling och verksamhet som inte påverkar miljön så som den gör idag. är det möjligt? Jag vill gärna tro det. Jag hoppas verkligen det. Men innerst inne är jag tveksam.

Tankeväckare

Mitt förra inlägg fick mina tankar i rullning, och jag insåg att jag inte hade publicerat några av mina mer kritiska dikter på Syrinxx, min skrivblogg ännu. Sagt och gjort, nu har jag i alla fall lagt upp dem där för allmän beskådan. De är gamla, och de håller kanske inte jättehög kvalité - men de uttrycker en åsikt som inte får försvinna obetänkt!

Medial uppmärksamhet och de bortglömda problemen

Ibland blir jag fruktansvärt upprörd över vad och hur vissa nyhetsmedier vinklar sina artiklar eller inslag. Saker som absolut inte har något som helst nyhetsvärde i mina ögon blåses upp och blir hur stort som helst, medan man på sin höjd skriver någon liten notis om något som egentligen förtjänar att ta mycket större plats. Men ibland lyckas man faktiskt till och med på aftonbladet.se skriva om det som faktiskt är viktigt och som kan innebära en förändring.

Idag förfasar jag mig, antagligen tillsammans med en hel hög med andra, över förhållandena i den serbiska psyksjukvården. Det är fruktansvärt när människor av en eller annan anledning behandlas som djur bara för att de inte råkar vara som alla andra, är utan familj eller har så små ekonomiska resurser att de inte kan få annan hjälp. Dock är det inte det faktum att man har upptäck hur dåliga förhållanden som råder i Serbien som är värst, utan snarare misstanken om att situationen ser ut på samma sätt på många platser runt om i världen som gror i mitt medvetande. Och det rör inte bara sjukvård. Barnhem, äldreboenden och liknande institutioner i länder eller områden som lider av svag ekonomi och stora klyftor i samhället med segregering, fattigdom och svält som följd är också drabbade av dålig hygien, för lite personal och överbeläggning, allmänt dålig omvårdnad och vanvård.

Frågan man kan ställa sig är hur kan vi som har det förhållandevis bra med våra sjukvårdssystem osv hjälpa till att förändra på andra platser? Jag vet inte, jag har inga svar. Men jag tror att vi måste bry oss och engagera oss innan det det är försent

Jaha, dags för friska tag!

Jag har tagit mitt beslut tillfånga och bestämt mig för att låta mig själv vila från träningen idag, dels på grund av att mitt huvud hotar att sprängas, dels på grund av att jag fick saker att gå igenom som krävde omedelbar uppmärksamhet, så jag hade helt enkelt inte hunnit i tid till att träna. Nåja, får ta igen det en annan dag...

Problemet är att jag just nu känner mig som en stor degklump. Större delen av mina dagar tillbringas sittandes i soffan eller vid skrivbordet tillsammans med ett gäng böcker och datorn. Det är inte ett dugg bra någonstans det här med uppsatsskrivande.

Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att öka antalet träningspass, och komma iväg på minst tre styrkepass och två kondispass per vecka. Nu när min cykel har punka så måste jag dessutom gå bort till IKSU, vilket är lite irriterande, men ack så nyttigt. Frisk luft OCH nödvändig transportsträcka slår liksom två flugor på en gång. Nu när jag inte är på universitetet nästan någonting så behöver jag verkligen de där promenaderna, för att inte tala om dagsljuset!

Har också bestämt mig för att, i ett försök att ha bättre koll på matpengarna och bättre planering av maten, göra matlistor för en vecka i taget. Frågan är väl om jag kommer hålla mig till dem eller tycka de är jättetråkiga, men jag ska i alla fall göra ett försök!

Träsvärd och snor

Har fått en förkylning på halsen. Tack och lov är jag mest bara snorig och täppt i näsan, förutom att mitt huvud nästan dödar mig och jag är jättejätteseg. Trots detta ska jag göra ett ryck och köra ett pass Forza ikväll. Ska bli riktigt skönt, men om det ens har hälften av den effekt den hade på mina armar efter förra gången kommer jag ha armar som inte orkar göra någonting ett par dagar framöver. Rätt skönt, men också lite frustrerande när man knappt ens kan schamponera håret utan att stöna av ansträngningen att hålla armarna uppe!

Fnatt

Var egentligen på väg att lägga mig när jag fick lite glädjefnatt bara helt apropå precis nu. Det är så skönt att det är ordnat med boende i Uppsala till våren, att jag i princip är helt säker på att komma in, och att flytten kommer gå något sånär smidigt! Jag har en hel del ljuspunkter inplanerade fram tills dess, och att starta om från början på ett nytt ställe kommer ge mig en kick, det känner jag redan nu.

Läser just nu Robin Hobbs Den gyllene mannen, närmare bestämt bok numro två av tre, Narrens hemlighet, och är helt fast i en värld fylld av allsköns magi och talande djur. Hon har verkligen lyckats fånga den där känslan man får när en katt stryker sig mot benen och ser upp på en med lika delar krav och bedjande i blicken. Alldeles underbart! Kan knappt lägga ifrån mig boken när jag väl tar upp den, och det är alltid en trevlig upplevelse att kunna förlora sig helt. Särskilt när man inte mår riktigt toppen, snorig som jag är.

För övrigt funderar jag på att skaffa någon liten kompis när jag har flyttat. En kanin, ett marsvin eller kanske en katt...

Om drömmar kunde tydas...

Jag hade en väldigt konstig dröm i natt. Den var liksom inte konstig på det där vanliga sättet där det händer skumma och otroligt onaturliga saker, utan i denna drömmen var det känslan som var det underliga.

I natt satt jag i en bil. Vi var tre personer, en A, en J och en C, och skulle ta oss hem (till Sverige) från nåt okänt land långt bort. A, yngst och mest utan körkort av oss tre körde, jag satt bredvid och ömsom sov, ömsom läste karta eller var allmänt seg. J satt bakom mig och pratade sövande med sig själv.Vi, eller snarare A då, körde många mil. Många dagar satt vi i den där slitna bilen utan att äta nåt, utan att stanna, och, vilket inte gällde mig, utan att sova. En dag eller kanske kväll, det är svårt att avgöra så här i efterhand, kom vi till en plats där jag hade bott en tid. En tvåvåningskorridor, där mitt namn fortfarande stod kvar vid min dörr, ett par skor låg slängda framför hallspegeln och några böcker fortfarande låg i bokhyllan. Det var konstigt att se en plats där jag uppenbarligen hade bott utan att kunna minnas när eller varför, men ändå känna sig hemma.

Nåväl. Vi bestämde oss för att åka vidare, men kunde inte komma ut ur byggnaden - vi var fångar i mitt förflutna. Inte förrän vi hittade ett bombsäkert och helt anonymt sätt att sätta igång brandlarm på våningen under lyckades vi ta oss därifrån, åkandes på ett tefat. Ett sådant man åker på snön med, alltså. Inte ett fat till en kopp... Väl tillbaka i bilen igen höll min rygg på att gå sönder, så J masserade mig hela vägen från Murmansk till Berlin, och det var den i särklass bästa massagen jag någonsin har fått. Till slut somnade jag medan J fortfarande knådade min nacke.

Ungefär där vaknade jag med en mycket behaglig känsla i hela kroppen. Sådär avslappnad och lealös som man ofta önskar att man var, men sällan är. Om någon kan förklara för mig vad den där drömmen betyder så vore jag tacksam!

Almanacksjakten har börjat...

...och avslutats också, konstigt nog. Varje år, och ibland till och med varje termin, blir det en intensiv jakt på Den Perfekta Almanackan, som alltid resulterar i att jag köper en anteckningsbok och gör min egen almanacka. Men den här gången - trumvirvel och fanfar! - har jag hittat den!

Genom diverse länkar här och där, hittade jag till personligalmanacka.se där man inom vissa givna ramar kan designa sin egen almanacka. Toppen tyckte jag och beställde en. Det är en aning dyrt, men varför inte? Jag har trots allt lagt ut max femtio spänn per almanacka de senaste fem åren när jag alltid har gjort egna i slutändan, så det kan vara väl värt pengarna.

Losing it

Låttexter är intressanta. De kan vara totalt intetsägande om man bara läser dem, eller innehålla så mycket känslor att man nästan spricker av dem. Rushs Losing it är en sådan där låt som både har ett underbart sound, med skira melodier och sköna slingor. Framförallt har den en väldigt tänkvärd text. Lyssna och fundera!

Losing it
The dancer slows her frantic pace
In pain and desperation,
Her aching limbs and downcast face
Aglow with perspiration

Stiff as wire, her lungs on fire,
With just the briefest pause
The flooding through her memory,
The echoes of old applause.

She limps across the floor
And closes her bedroom door...

The writer stare with glassy eyes
Defies the empty page
His beard is white, his face is lined

And streaked with tears of rage.

Thirty years ago, how the words would flow
With passion and precision,
But now his mind is dark and dulled
By sickness and indecision

And he stares out the kitchen door
Where the sun will rise no more...

Some are born to move the world
To live their fantasies
But most of us just dream about
The things we'd like to be
Sadder still to watch it die
Than never to have known it
For you, the blind who once could see
The bell tolls for thee...

Nattliga tankar i ett fruset Umeå

Det finns nätter - och så finns det Nätter. Nätter som bara är en enda ändlös räcka av tankar som hakar i varandra och bildar långa kedjor av ångest. Man ligger vaken och grubblar över allt som inte är som det ska eller borde bara, över vad man saknar och vad man har mist. Trots att tröttheten smyger i ögonvrårna kan man ligga i timmar och bara älta. Sen finns det nätter då man bara sover en djup, tung och drömlös sömn, som ger all vila man kan önska sig. Nätter som ger bra dagar. Men det finns också Nätter som man önskar aldrig ska ta slut. Nätter som bjuder på stjärnbestrydda himlar, gnistrande snölandskap, tysta viskningar av samförstånd, uppfyllda drömmar... Det här är inte en sådan.

Det här är en natt som, som så många andra, kommer ta slut alldeles för fort, men som också kom alldeles för fort. Smygande kastade den sig över mig, och nu har den mig i sitt grepp. Bunden till den fram tills gryningssolens strålar ger den nya dagen sitt ljus, men ändå klarvaken, knivskarp och grubblande över livet. Tröttheten har sänkt sig som en slöja över mig, men ändå känner jag mig onaturligt klar. Det är nu tankarna på det som aldrig hinns med på dagen kommer. Tankarna, drömmarna, önskningarna. Allt det där som aldrig uppfylls, men som aldrig lämnar hjärtat.

Jag ser mig om i mitt lilla rum; min säng, bokhyllan fullproppad med böcker, filmer, spel. Skrivbordet med sina högar av kurslitteratur, blommorna. Med ens så främmande men samtidigt så välbekant. Vem är jag egentligen? Vad gör jag här? Vart är jag på väg?

Jag saknar alla svar.

Ljuspunkter i höstmörkret

När det är som mörkast under hösten, du vet, när solen går ner jättetidigt, det mörknar strax efter tre och snön ännu inte har börjat lysa upp kvällarna brukar jag mysa. Dricka te, kura ihop mig i ett soffhörn med en filt och en bra bok. Och ofta - ofta - lyssnar jag på låtar som betyder mycket för mig, eller som helt enkelt ger en skön känsla.

Mitt senaste tillskott av skön musik som är perfekt för mys och avslappning är Julien Jacobs platta Cotonou. Den har verkligen det där sköna gunget som gör att man blir lealös och bara hänger sig åt musiken. Jag upptäckte Jacob genom Marabous reklam, något som både gör mig glad och ledsen. Hur i all världen har de kunnat ta en sådan fantastisk låt (titelspåret, för övrigt) och förstöra den genom att knyta den till något så trivialt som choklad? Nåja, utan den reklamen hade jag aldrig upptäckt musiken, så inget ont som inte har nåt gott med sig, men ändå!

För att spinna vidare på världsmusikspåret är Manu Chao en sån där artist vars låtar alltid gör mig glad och beredd att skutta omkring och tjoa och dansa hela dagen lång. Inte illa, det som kan få mig på toppenhumör i mörkret förtjänar verkligen att uppmärksammas, för det är inte mycket som lyckas med det!

Bat for lashes är en grupp som jag tidvis lyssnar hur mycket som helst på. De har ett lite sorgligt, dämpat sound som bäst kan beskrivas som annorlunda. Sad Eyes får mig att gråta, och Whats A Girl To Do gör mig illa till mods, samtidigt som jag njuter nåt alldeles kolossalt av orden, tonerna, rytmerna... Kan verkligen rekommendera dem!

Utöver dessa finns det en hel hög med grupper och soloartister som är fantasiska, var och en på sitt speciella sätt. Många gånger fastnar jag för en speciell låt som ger något särskilt. Exempelvis Marillions Ocean Cloud, Hinders Lips of an angel, Kill Hannahs Lips like morhpine, Evergreys Trilogy of the damned, och Thåströms Karenina och Flicka med guld. Listan på låtar kan göras hur lång som helst! Sofia Karlssons tolkningar av Dan Anderssons visor är underbara, likaså Lokes jordnära visor med klockrena texter som det är lätt att relatera till.

Kort sagt, det finns en uppsjö av låtar och band som man kan lyssna på om och om igen utan att tröttna. Det gäller bara att hitta dem!

P.S. Lillasyster är utmärkta att lyssna på om man har lite svårt att vakna på morgonen. Spela Kräkas på högsta volym så studsar man runt efter en halvminut. Jag lovar! D.S.

Framtidsstress

Jag har en plan.

Nej, jag har inte sett för mycket på Jönssonligan, även om när jag var yngre tyckte de filmerna var väldigt roliga. Jag har bara lyckats planera mitt liv fram till jul (och en bra bit efter också), och börjar känna lite ångest för allt som ingår där.

Besökande vänner, förslagsutkastskrivande, kampanjmöten, styrelsesammanträden, resor och veckolånga vistelser, julklappsinköp, julledighet, uppsatsskrivande, flyttar, ännu flera möten, uppsatsseminarium.... Listan kan göras, och är!, hur lång som helst. Och mycket ska hinnas med innan jul för att minimera det som ska göras efter (och under) jul.

Det är liksom bara uppsatsskrivande som gäller nu. Nästan i alla fall. Men det är där tyngdpunkten ligger, och enligt min plan ska jag vara så färdig som möjligt innan jul, även om den inte ska in förrän i början av januari. Jag vill helt enkelt slippa sitta över jul med annat än språklig bearbetning och möjligen lite formaliafixande. Förhoppningsvis lyckas jag, men det kommer krävas en massa disciplin.

Veckan som kommer ska ägnas helt åt att skriva teori, till exempel. Sedan är det "bara" resten kvar. Den stora biten är ju empirin - att lyckas hitta bra, aktuellt och relevant material är inte helt enkelt. Det är heller inte helt lätt att få det på pränt på ett strukturerat, välformulerat och intressant sätt, även om det nog egentligen är mitt minsta problem.

Jag måste erkänna att jag är mer nervös för hur jag ska få ihop det här än jag nog visar utåt. Samtidigt vet jag att jag kan. Jag är bra på att skriva, och jag är duktig på att se relevans och samband. Så det ska inte vara nåt problem, om jag bara kan vara så disciplinerad att jag följer min stenhårda plan. Och enligt den bör jag om två veckor, eller ja, tio dagar, redan ha fått ihop halva uppsatsen. Och tja, jag är väl inte riktigt där än, om man säger så. Men det är på gång. Det gäller bara att jobba på...

Vädrets makt

Jag blir så trött.

Igår var en gnistrande vacker dag. Några minusgrader, molnfri himmel, någon centimeter snö som förvandlade allting till ett gnistrande paradis. Snön lyste upp mörkret på vägen bort till IKSU, och allt var frid och fröjd.

Det första jag gör när jag vaknar brukar vara att dra upp persiennen, titta ut på vädret och kolla temperaturen. Och stänga igen fönstret som alltid står öppet över natten - och en stor del av dagen - förstås. Så även imorse. Och sällan har vädret gjort mig så besviken som då. Det regnar, snön är borta och allt är grått, tråkigt och blött. Helt i enlighet med hösten.

I ett försök att slippa ge mig ut i det alltför snart har jag planerat om hela min dag, som för övrigt präglas av städning och uppröjning. Och tvätt. Planen med att träna vid lunchtid förkastades, och en ny gjordes - en med träning ikväll och allt annat under dagen.

Det blir så jobbigt när vädret påverkar hur man lägger upp sin dag. Men det är en klar fördel att inte vara schemalagd annat än enstaka dagar, det förenklar liksom planeringen på så sätt att man är fri att slänga om och fixa lite som man vill.

Den Andra Sidan

Dagar kommer, dagar går. Ibland vandrar jag med huvudet bland molnen, ibland känns det som om fötterna vore doppade i bly - alldeles omöjliga att rubba och jag släpar mig fram i tillvaron. Vissa perioder är värre än andra, vissa är bara ren och skär lycka.

Ibland funderar jag på vad om hade hänt om jag hade kunnat leva mitt liv om igen. Skulle jag gjort samma val, sagt samma saker, trampat samma stigar genom livet? Drömmar som jag hade som vilsen tonåring - vad hände egentligen med dem?

Människor har kommit - men lika ofta har de gått igen som de har stannat kvar. Jag antar att det är så det brukar vara, men måste det alltid vara så? Tankar och drömmar inför framtiden lever kvar endast som ekon från det förflutna. Det är inte mycket som faktiskt har blivit som jag trodde, drömde, önskade. En del har blivit bättre, en del har blivit sämre. Vissa saker som man aldrig trodde skulle kunna hända har boxat mig i magen och lämnat mig kvidande på marken, hjälplös tills jag har orkat samla ihop mig och gå vidare.

Om jag hade kunnat leva mitt liv om igen, hade jag varit samma person som jag är idag? Knappast. Bagaget med tunga bördor av sorg och smärta finns alltid kvar och sätter spår som aldrig kommer suddas ut. Men detsamma gör alla glädjeämnen och soliga minnen. Jag vet inte om det verkligen att det är sant som man säger - att allt ont har nåt gott med sig - men en sak är säker: utan både det onda och det goda skulle jag inte kunna säga att jag vet vem jag själv är, vart jag är på väg och vilka drömmar jag har. Trots allt.

Snö

Det finns få saker som gör mig så lycklig som snöfall. Särskilt det första för året, det som här i Umeå kom i lördags förmiddag. Om det singlar några enstaka flingor i mitten av oktober eller är full snöstorm i slutet av februari spelar ingen roll - åsynen av det där vita luddiga kalla som faller gör mig alldeles glad och varm inuti. Känslan av jul infinner sig nästan omedelbart och jag vill inget hellre än att krypa in under en filt i soffhörnet med en bra bok och en kopp rykande hett te och bara vara.

Kalla, vita, stilla vinterdagar är bland det vackraste som finns. När solen gnistrar i den orörda snön är det verkligen inte svårt att föreställa sig hur kung Vinter har svingat sin spira och bäddat in hela världen i luddig, gnistrande bomull. Tyvärr ser man sällan denna fantastiska vintervärld idag. Avgaser, bilar, pulkor och annat stör den stilla bilden, och snön är sällan vit och orörd särsilt länge. Inte sällan smälter den bort eller förvandlas till slaskig grå sörja innan man hunnit njuta av den, och istället för en vintervit värld får man en slaskgrå.

Ännu ligger årets vinter framför oss. Ännu lever förhoppningen om en kall och snövit - en vacker - vinter framför inom mig. Fram tills den stund då snön kommer på allvar ska jag njuta allt jag kan av de små stunder av ren och skär lycka som infinner sig så fort några flngor singlar stillsamt ner från himlen, virvlande på sin färd mot marken.

En Dålig Dag

Idag är En Dålig Dag. Ligger på min soffa med datorn på magen och slösurfar i brist på koncentration nog att skriva plugg. Inte kan jag ge mig ut på nån promenad heller, även om jag verkligen skulle vilja ut i friska luften en sväng, eftersom jag just idag gör säkrast att ha toan inom räckhåll. Måste ha ätit nåt underligt eller så har jag fått en släng av något, för min mage är verkligen inte som den ska idag. Inte igår heller. Alltså, En Dålig Dag.

Tiden springer förbi medan vi gömmer våra huvuden i sanden

Jaha. Så har bloggen gått i stå igen. Det är närmare två månader sedan jag skrev nåt sist, och ännu längre sedan jag faktiskt skrev något vettigt.

Det är konstigt att tiden kan gå så snabbt. Jag har varit här i Umeå mer än två månader nu, men det känns som jag har bott här i evigheter. Och på ett sätt har jag väl det också. Med tanke på att rummet ser precis likadant ut som det jag hade förra hösten och alla mina saker är desamma, så är det ju nästan som att vara på samma ställe. Bortsett från att området ligger någon helt annanstans, naturligtvis. Faktum är att hela hösten snart har gått. Och när det börjar lacka mot jul är det dags för flytt återigen. Då är målet också att ha en uppsats kring trafficking i Tjetjenien färdig för språklig bearbetning och översyn, och att faktiskt kunna ha riktigt ledigt under julhelgen. Det känns fortfarande väldigt avlägset med mitt uppsatsskrivande, men jag måste komma igång så snart som möjligt. Hur ska jag annars lyckas få ihop det till den sjunde januari och inlämning?

Tillvaron är dock inte bara datorsalar, SPSS och metodkurs. Inte riktigt i alla fall, även om den mesta vakna tiden faktiskt ägnas åt plugg på ett eller annat sätt. I helgen som gick var de Tre Vännerna och Jerry i Stockholm på en liten nöjesresa. Shopping, matlagning, film och konsert hann vi med de två dagarna vi var där, även om vi väl sov bort större delen av lördagen efter en lång natt på nattåget från Umeå. Söndagens spelning med Manu Chao och den egentliga anledningen till resan var toppenbra! Fantastisk musik, sällan skådad energi och en stämning som gjorde det omöjligt att sitta stilla. Hela Hovet var på fötter och dansade innan kvällen var slut, och det fanns nog inte någon som inte var nöjd med kvällen!

Nu väntar en helg med plugg, sovmorgnar och trevliga stunder. För en gångs skull ska jag inte åka någonstans vilket är fantastiskt skönt. Och man kan ju säga att jag behöver vara kvar hemma lite också - börjar bli riktigt trött på att fara omkring som en galning mellan norr och syd. Tack och lov att det är slut på det till våren!